Flickans klagan

Hjärta, hjärta, hade jag dig framför mig!
Låge du, oroliga, i min hand här,
O, då skulle hastigt min trogna omsorg
    Bringa dig lugnet!

Som en mor sitt barn, jag dig skulle gunga,
Föra, sakta vyssjande, fram och åter,
Tills du upphört klaga och nöjd din plåga
    Glömde i sömnen;

Men nu bor du slutet i barmens fängsel,
Otillgängligt stängdt för hvar vänlig hyllning,
Blott för honom blottadt, som oupphörligt
    Rubbar din hvila.

Johan Ludvig Runeberg (ur Lyriska dikter)



Amor

Ej han sårade mitt hjärta,
Ej, som döda böcker lära,
Smög han fram med pil och båge.
All hans list var blott hans oskuld,
Skönhet var hans enda vapen.
"Söta gosse, vill du komma,
Är mitt hjärta varmt och öppet."
Och han lydde strax,—och sedan
Lika mån, som han att dröja,
Är jag själf att äga honom.

Johan Ludvig Runeberg (ur Idyll och epigram)


* * *

Dikt är för mig - ord i rad som bildar en mening med ett budskap - ett härligt sätt att skriva och underbart att läsa!

En önskan

Av hela vår soliga värld
önskar jag blott en trädgårdssoffa
där en katt solar sig...
Där skulle jag sitta
med ett brev i barmen,
ett enda litet brev.
Så ser min dröm ut...

Edith Södergran (ur Dikter 1916)

Missade ni Tom Alhands dokumentär "Att stå utanför och se in" där han följer Annika Östberg under hennes första dag i frihet efter 1 år i svenskt och 28 år i amerikanskt fängelse så kan jag rekommendera att ni ser den.

Dokumentären väcker mycket tankar om hur olika vägar våra människors liv tar och hur olika vi hanterar det vi utsätts för samt det vi själva utsätter andra för. Annika nu 56 år gammal gör ett starkt intryck på mig och man kan väl ändå inte säga annat än att trots att hon var delaktig i en polismans död så har hon sonat sitt brott. Vad mer kan man begära än att man tar sitt straff, blir fri från drogmissbruk samt ångrar sitt handlande, det som hänt kan inte göras ogjort.

SVT play - Att stå utanför och se in


Samtidigt läser jag nu om Emma 19 i Kristianstad som blev svårt misshandlad den 6:e november 2009 av sin före detta pojkvän. Det var ett mordförsök där pojkvännen försökte strypa henne, han sparkade och skar henne i ögon och underliv han hade också tidigare våldtagit henne. I samband med strypförsöket fick hon så svåra hjärnskador att hon fortfarande inte har något närminne och kan inte prata. Pojkvännen blev dömd till 12 års fängelse för människorov och misshandel men nuvarande advokaten Leif Silbersky anser att det är ett extremt hårt straff och att det finns utrymme för ordentlig strafflindring.

Emma hade tur som överlevde även om hennes liv förmodligen aldrig mer kommer bli det samma som innan misshandeln, men att hon överlevde förringar inte enligt min åsikt det brott hennes pojkvän begått. Pojkvännens handlande har på inget sätt räddat henne, han var ute efter att ta hennes liv.

Låt honom sitt fängslad så vi skyddar andra unga tjejer från hans våldsamhet, låt honom sitta fängslad så länge att han förstår innebörden i sitt handlande, så länge att han ångrar sitt handlande och även ändrar sitt beteende.

Hur lång tid är det? Jag vet inte, det kanske är 10, 15 eller 20 år eller han kanske aldrig mer borde släppas ut. Den som utför sådana här brott ska enligt mig ha ett långt straff där det ingår rehabilitering för att i möjligaste mån försäkra sig om att beteendet inte upprepas - "skydda oss själva genom att hjälpa en brottsling att inte längre vara brottsling" - det kanske är en omöjlighet.

Rapporteras så gott som dagligen om liknande händelser jag reflekterar knappt över dem längre... ser överskriften "19-åring misshandlad i natt.." och sedan går ögonen till nästa rubrik... Tog mig lite tid idag att reflektera över vad som fanns bakom överskriften ... en skrämmande verklighet...

Så mycket känslor, så mycket tankar - mindfulness - lev i nuet, låt tankar komma, tankar gå. Men saknad kan inte komma och gå, den finns där hela tiden, den kräver sin uppmärksamhet. Den gräver en grop i magen, den är som en lång suck som en hink vatten hängande i ett rep från himlen, mitt i öknen, den hänger precis så högt att den inte går att nå. Saknad, något man inte har något man inte når.

Kärlek, så mycket, så stark - behöver ingen bekräftelse när den är självklar, den gör ont när den inte finns. Förälskelsen finns ett tag, blir kärlek, blir vardag behöver gödas behöver uppmuntras. Det är så lite, så lite som behövs för att älska, om du tillåter mig - så tillåter jag dig - om vi tillåter varandra så kan vi älska, om vi vill.

Den lilla handlingen är kärlek, det lilla ordet, blicken. Tryggheten när man vet att den finns, tryggheten när den inte behöver bekräftelse, tryggheten när man vet att den inte kommer försvinna.

Jag blottar mig jag visar min svaghet, jag öppnar mig och släpper ut min smärta. Min kärlek finns där, min längtan min saknad, så djup och så innerlig, en kärlek med ett hjärta som gör ont. En ensamhet som ingen vän kan fylla en smärta som ingen läkare kan bota och tårar som inte går att torka.

I morgon är en annan dag ... det är bara en natt emellan... 

Saknar det här....






Har bestämt att i morgon ska det vara en bra dag!

God Natt

Jag gör min egen tvål och det luktar såå gott - använder bara 100% naturliga oljor och de blir väldigt mjuka och fina. I dag har jag slagit in några för att ha som presenter och tvåldoften sprider sig i köket. Det har tagit på tvålarna så det är snart dags att göra några nya satser. 

Känns bra att använda mina egna tvålar som jag vet inte innehåller några tillsatser och jag kan anpassa dem precis efter hudtyp och favoritdoft. Min favorit är nog rosmarintvålen som jag gör på rosmarinsavkok och har bland annat även i eucalyptusolja, rosmarinolja, lavendel och vetiver. Tar också i havssalt och resterna av den avkokta rosmarinen så blir det lite skrubbeffekt.

Även min fotsskrubbstvål är en favorit den har jag också havssalt i samt pimpsten och oljor som eucalyptus, pepparmynt, rosmarin och tallbarr - underbar att skrubba fötterna med.

Som bas använder jag oftast rapsolja, olivolja, kokosolja eller solrosolja men beroende av vilken tvål jag gör använder jag också druvkärnolja, valnötsolja, aprikosolja och liknande. I köket har jag en kaffe-tvål som är gjord på kaffe och kaffesump, den tar effektivt bort dofter från fisk och lök på händerna. Basolja är olivolja och rapsolja som gör tvålen återfettande och sedan har jag tillsatt kanel så jag får en god doft.

Tvålarna blir väldigt mjuka när man använder dem eftersom jag "överfettar" dem. Det gör att oljans egenskaper finns kvar och inte "äts" upp i själva förtvålningsprocessen därför är det bra om de får ligga och torka efter användning. 

Ja, det var lite om min lilla "tvåltillverkarhobby" skriver lite mer utförligt när jag gör nästa omgång tvål det kanske är någon som är nyfiken på hur man gör.

Så här ser några av tvålarna ut som jag slagit in idag.

* * *

Jag trodde på mig,
jag trodde jag var bra.
Jag trodde jag dög,
jag trodde jag var trygg.
Jag trodde jag var stark,
jag trodde jag klarade allt.
Jag trodde på kärlek,
jag trodde på min känsla.
Jag trodde på allt jag hade,
jag trodde inget kunde rubbas.
Jag trodde  smärta inte fanns,
jag trodde hjärtan inte kan blöda.

Jag vet jag kan,
jag vet jag är bra.
Jag vet jag duger,
jag vet jag är trygg.
Jag vet jag är stark,
jag vet jag klarar allt.
Jag vet min kärlek gör ont,
jag vet min känsla.
Jag vet inget är som det ska,
jag vet marken rämnar.
Jag vet smärta finns,
jag vet hjärtan blöder.

Jag vill inte veta mer,
jag vill inte orka.
Jag vill inte klara mer,
jag vill inte gråta.
Jag vill inte tänka mer,
jag vill inte känna.
Jag vill inte mista mer,
jag vill inte falla.
Jag vill inte vackla mer,
jag vill inte tveka.
Jag vill inte sjunka mer
jag vill inte drunkna.

Jag tror jag vet jag vill älska dig,
men vill du älska mig?

* * *


Love Hurts by AnyAnemona

Har bakat mitt favoritbröd idag, ätit "köpebröd" ett tag och har man glutenintolerans så är "köpebrödet" inget vidare. Man säger till mig ibland "- Tänk vad mycket glutenfritt det kommit i butikerna nu..", ja, jo det är klart om man jämför med för 15 år sedan jag kan ju nu välja om jag vill ha skivad limpa eller tekakor. Limpan väger 400 g och har ca 12-15 skivor det är ungefär hälften av en vanlig limpa, fast min kostar mellan 25 och 30 kr tekakspåsen innehåller 5 tekakor och kostar ca 35 kr. Finns ca 5-6 olika typer av bröd att välja på.

Nej, jag ska inte klaga - sneglar bara lite på de "vanliga" överfyllda bröddiskarna och "luktar" lite på de färska frallorna.

Men efter år av träning har jag lärt mig baka riktigt gott bröd, till och med de som inte behöver äta glutenfritt vill ha mitt bröd - det är gott betyg.

Här kommer receptet:

8 dl vätska (mjölk, havredryck, yoghurt, fil, vatten, apelsinjuice eller vad du vill)
400 g (ca 16 dl) glutenfritt mjöl
1/2 dl olivolja
50 g jäst
1 dl farinsocker
1,5 dl hela linfrö
1,5 dl krossade linfrö
1,5 dl solrosfrö
1 dl russin
2 dl rivna morötter
2 tsk hjorhornsalt
2 tsk salt
1 ägg till pensling
solrosfrö + linfrö till garnering



Blanda alla ingredienserna i en assistent och låt gå på full styrka i minst 5 minuter.



Klicka ut på bakplåtspapper - ca 20 st och platta till med mjölad hand om du tycker att det behövs. Pensla med uppvispat ägg, strö på solrosfrö och linfrö. Låt jäsa ca 30 - 45 min.




Sätt in i ugn på 225 grader ca 10 - 12 minuter.

Så här blev resultatet, riktigt goda och nyttiga frukostbröd!

Återigen har min "älskling" Lovis nu fyra månader varit här, tänk att en liten unge kan ge så mycket känslor. Innan jag blev mormor var jag lite orolig för om jag skulle orka med och tänkte till och med så att - "tänk om jag inte tycker om ungen" .. Har väl i och för sig aldrig träffat en "unge" jag inte tyckt om men jag var lite orolig för om jag skulle klara av att vara mormor.

Åh - hjälpars vilken oro i onödan - har skrivit det förut och skriver det igen - är helt övertygad om att "mormors-hormoner" finns det är ingen hejd på hur mycket jag tycker om den där lilla söta ungen. För hon är ju helt klart sötast av alla :) och då kom tanken att så här mycket kommer jag inte kunna tycka om någon annan liten unge.. hur ska det bli om jag får fler barnbarn... vilket jag såklart hoppas, blir väl förhoppningsvis farmor också. När jag tänkt på saken en stund blir det helt klart att då kommer "hormonerna" dra igång igen och såklart kommer jag tycka precis lika mycket om dem.

När väl det lilla barnet finns där känns allt så självklart, byta blöja, mata, natta och så vidare.. som man inte gjort annat och man har svårt förstå hur det var innan den lilla sötnosen fanns.

Tack söta lilla unge för att du finns och att jag får så mycket tid med dig :))

Jag fick en kull på tre, helt olika - en lammunge, en tiger och ett lejon.

Den lilla lammungen som verkligen var liten och fortfarande är liten charmade alla vart hon än kom, hon sjöng, kvittrade och dansade och älskade sina små "framträdanden" inför publik. På oskuldsfulla steg gav hon sig ut i livet med sitt ständiga leende och blev som alla varse om att världen inte var riktigt så rosa och barbielik som i hennes fantasivärld. En orädd liten lammunge som när hon ville kunde vara en "ulv i fårakläder" som när hon på  retfullt sätt markerar sin värdighet för "tigerbrorsan". Hon går sin egen väg, finns inga hinder med ett motto "det jag vill det gör jag". Vänner hittar hon överallt och den som vill får vara hennes vän, vänlighet blir hennes signum och den som inte vill vara vän med henne har hon inte ens lagt märke till. Den lilla lammungen har växt upp och fått en egen liten... "lammung.." nja, det vet vi ju inte riktigt än vad det är men jag misstänker att det är en liten ekorre ;))

När tigern kom var jag kanske lite oförberedd på att det alltid skulle vara full fart. Tigerns lekfullhet, en katt och råttalek som allt som oftast kunde gå "överstyr" om inte leken avbröts i tid. Tigerungen tog för sig, tog plats och hans ständiga "påhitt" lockade till många skratt och han hade en aldrig sinande källa till energi. Han ville inte hålla sig inom givna ramar, utanför staketet lockade allt för mycket spännande äventyr. Uppfinningsrikedomen för att hitta utmaningar var stor. Men trots de ibland vassa klorna finns ingen motsvarighet när det gäller att charma, spinna och ömt stryka sig mot de han tycker om. En ständig väktare som alltid är beredd att rycka in och försvara sin flock, en tänkare som ger sig iväg på ensamma vandringar för att söka nya marker men som alltid söker sig tillbaka till flocken. Han är intelligent och stark med ett väldigt stort hjärta för sina nära.

Den sista ungen i kullen är ett lejon, en trygg lugn lejonhanne med bångstyrig man. Som liten var han mest nöjd med att få vara för sig själv och i lugn och ro få utforska sina intressen. Han håller hårt på sin personliga integritet och har på avstånd koll på sin omgivning. Lejonhannen är ödmjuk och tålmodig, ryter endast till när någon i flocken nått yttersta gränsen, tar aldrig strid för "sakens" skull, utan går undan och har ett bevakande öga. Han har precis upptäckt sin status som hanne inför andra utanför sin egen flock och med en inre trygghet putsar han sitt yttre, trimmar den MYCKET lockiga manen och med stort självförtroende utökar han sitt revir. Han går sin egen väg och tar dagen med ro.

Tänk vilken tur jag haft som fått tre helt underbart härliga ungar!

Bild lånad från "thetwilightsaga.se"

Jaha, vad har jag lärt mig idag? Jo, jag har lärt mig att det är viktigt att man INTE ställer mindre glasskålar under större i skåpen. Gör man det så får man glaskross i hela köket när man öppnar skåpet. Har också lärt mig att svindyr kvalitetslaminatbänkskivor INTE klarar stå emot glas, samt man ska ej heller stå under det skåp man öppnar för då riskerar man att bli spetsad av glasskärvor - ja om det nu är så att man vet med sig att man inte är så superbra på att plocka in i skåpen. Ytterligare kunskaper jag införskaffat - desserglasskålar ger miljoner sylvassa små glasbitar som sätter sig i kläder, mattor, fingrar, ansikte.

Har dammsugit ett flertal gånger men det är tydligen helt omöjligt att få med alla glasbitarna och det är INTE att rekommendera att med disktrasa torka bänken utan att till hundra procent försäkrat sig om att det är "glasfritt". Att använda min disktrasa nu är för händerna ungefär som det är för fötterna att gå på glaskross - inte skönt - trots att jag till och med dammsög bänken innan jag torkade.

Kommentaren här hemma - "ja men va bra, det var ju ändå för mycket skålar i det skåpet". Ja det kanske det var men det var helt fel skålar som gick sönder, det var såklart det de fina bra skålarna - de tjocka fula som jag har alldeles för många av står så stadigt kvar i skåpet.

Vem ska jag skylla på? Ja, jag vågar knappt nämna det men det var faktiskt inte jag som ställde in skålarna, men som dom säger här hemma - det spelar väl ingen roll vem som har gjort det... nej - det kanske det inte gör.. för det är ju jag som får ta hand om det oavsett...

Ser på tv:n ett inslag om en gymnasieklass någonstans i Sverige - missade var det var - de hade ett projekt vilket gick ut på att göra goda gärningar, göra människor glada. En av sakerna de gjorde var att gå ut på stan med skyltar där man skrivit texter som - "Du är bäst", "Ett gott skratt förlänger livet", "Kram" och så vidare. De strålade som solar och delade ut kramar till alla som ville ha. Kan bara konstatera att det går inte hålla leendet tillbaka när man ser dem och alla som går förbi ler med hela ansiktet och en del väljer att ta emot en kram. Tänk så enkelt.. ett leende från någon man möter på gatan, tänk att det kan göra att man känner sig glad. Kommer att tänka på en dikt eller vad jag nu ska kalla det som jag skrev för många år sedan.. letar upp den...

* * *

* * *

Minns att jag skrev detta i en tid när jag tyckte att allting bara handlade om att jäkta hit och dit och ingen verkade någonsin ha tid för att sitta ner och bara njuta. Alla var fullbokade med allt från arbete till fritidsintressen från morgon till kväll och på radio, TV, löpsedlar var det bara elände, elände och lite mer elände... Efter att ha varit på möte i Stockholm, suttit på centralen och tittat på alla jäktade människor och konstaterat att jag inte såg ett leende så långt ögat nådde och jag inser att även jag själv dras med, så hamnade texten ovan i min lilla "skrivarbok". Minns också att jag blev sittande där och log mot de som gick förbi och ja, jag fick lite konstiga blickar men en del nickade lite och log tillbaka - de trodde nog att jag ev kände igen dem. Men så skönt, en sån skön känsla ett leende och när man får ett tillbaka - då känns det bra i hela kroppen - testa!

I ett inslag på nyheterna idag filmade man från bilverkstäder och konstaterar att många fuskar med servicen på bilarna. Jag ser inslaget och blir lite förundrad över hur det ser ut på bilverkstäderna idag golven ser polerade ut och bilmekanikerna ser ut som om de aldrig varit i närheten av olja med sina rena overaller. Felsökningen på verkstäderna består främst av att läsa ut elektroniska värde från datorer kopplade till bilarna.

Jag växte upp "i en bilverkstad", pappa var bilmekaniker och hade sin verkstad på gården där vi bodde i det lilla samhället. På den tiden var en bilverkstad långt ifrån hur det ser ut idag. Som "pappas tös" var jag med honom så mycket jag kunde, till och med ibland till stor hjälp...

* * *

Som den lilla "medhjälpare" på ca sex år jag var så hade jag en egen liten röd overall på mig när jag var med i verkstaden. Det här var innan pappa hade några anställda och jag hade inte börjat skolan. Jag tyckte det var väldigt roligt att vara med och titta på när pappa jobbade och sen hade han en låda som han lade alla startmotorer, generatorer m.m i och de fick jag skruva på så mycket jag ville för det var ändå skrot - jättekul. I verkstaden fanns det tennstänger det såg ut som riktigta järnstänger men var mycket mjukare - så mjuka så att jag till och med kunde böja dem om jag tog i jättemycket. Tenn hade pappa när han lagade små bucklor och märken i plåten på bilarna, han smälte tennet med en svetslåga i en speciell bytta och använde sedan en särskild träspatel för att stryka det på bilen. Det luktade så gott och tennet såg så "mjukt" ut när det var flytande fast jag visste att det var jättevarmt.

En av mina uppgifter var att hjälpa pappa vara brandvakt när han svetsade. Mamma satte noga upp håret och täckte med en sjalett, jag fick en hink vatten och en svamp för att sedan krypa in i bilen. Pappa låg under bilen för att svetsa rosthål i golvet och jag fick sitta inuti där sätet var borttaget. Man var tvungen att ha en svetsvakt annars var det stor risk att bilen brann upp, brandrisken var stor i olja, tectyl (ett slags rostskydd) och skräp som fanns i de gamla bilarna.  

Att vara brandvakt innebar att med största känslighet släcka de lågor som slog upp inuti bilen, det gällde att ha lagom med vatten i svampen var det för lite slocknade inte lågan och det rök väldigt mycket samt var risk att det skulle börja brinna, var den för blöt släcktes pappas svetslåga. Jag gjorde mitt allra bästa, ville inte att pappa skulle bli så där "arg" som han ibland kunde bli när han var i verkstaden. Jag hade världens allra bästa pappa som tyckte om oss barn mest av allt i hela världen och som aldrig någonsin skulle göra oss illa men just i verkstaden var han arg ibland - inte på mig men på bilarna. När han var inne och inte jobbade var han aldrig arg och jag tyckte det var lite obehagligt så jag ville att hans arbete skulle gå så bra som möjligt.

När det var färdigt fick jag ta av mig overallen och hänga den i verkstaden alla andra kläder tog mamma till tvätten och jag hamnade i badkaret, jag kan känna svetslukten än idag.

* * *

Tänk om man idag skulle låta en sexåring sitta brandvakt i en gammal bil, farligt både med tanke på brandrisk och inandning av röken men sådant tänkte man inte på då och jag tyckte verkligen det var roligt. Åren i bilverkstaden lärde jag mig en hel del, var med om att byta bromsar, bromsbackar, motorer - ja allt man kan tänkas göra i en bilverkstad. Pappa lärde mig också svetsa med gassvets, fick träna på att lägga riktigt fina svetsfogar med olika tjocklek på svetstråd och munstycke. Ja - och förresten under åren så var det bara en bil som brann upp.

Som sagt det ser inte riktigt likadant ut på bilverkstäderna idag som det gjorde år 1970 :) 

Jag var stark, jag var glad jag var lycklig, jag var den som alla sa klarade allt - den som peppade, såg det positiva och alltid gjorde lite mer än vad som egentligen krävdes.

Vad hände - jag gråter, är ledsen och känner mig allt annat än stark. Min fasta grund försvann, den kärlek jag alltid förlitat mig på försvann - den som gjorde mig stark, som alltid skulle finnas där och som jag aldrig trodde kunde försvinna. Det var en trygghet, någon jag kunde lita på i allt, någon som sa att jag var bäst trots att jag inte var det, som fanns till hands när även den "starka" jag hade mina motgångar, den jag älskade så mycket som jag ville göra allt tillsammans med.

Det var någon som kröp ner i sängen bredvid sent på kvällen och höll om mig någon som sa att jag var fin trots att min sjukdom gjorde mig till ett svullet monster på natten, det var någon som sa att den alltid skulle finnas där. Jag trodde det var sant, jag trodde det var så lätt att kärleken vi hade aldrig skulle försvinna den kärlek som var min skulle aldrig någon annan få.

Det gör ont, det gör ont långt in i "själen", känslan av att inte räcka till, vara den som blev lämnad trots att vi älskade varandra så mycket. Smärtan finns i låttexter, filmer, dikter och den är så sann, den gör precis så ont, finns ingen jämförelse den är som ett hål i bröstet.

Ser att människor klarar av så mycket men just nu förstår jag inte hur.. hur klarar man av när jag har min kärlek kvar?

Trött och ledsen tar jag steg för steg i ett liv många mil ifrån det liv jag ville ha.. livets utbildning är tuff...

Tittade på veckans avsnitt av Babel där det bland annat diskuterades vad ett geni är - intressant, väcker många tankar hos mig. I Svenska Akakemins Ordlista står följande för ordet geni: begåvning, snille


Min fråga: Kan en person själv bedömma sin egen genialitet?
Mitt svar: Det vore "genialiskt" att låta bli!

I programmet var följande personer inbjudna för att diskutera vad som karaktäriserar ett geni:

Stig Larsson (poet, författare, regissör)
Johanna Koljonen (författare, kritiker, mangaförfattare, programledare i P3)
Camilla Lundberg (musikkritiker, musikchef svt kultur, skriver för Expressen och DN m.m)

Tips - titta på programmet och fundera över vem som kan bedöma huruvida någon är ett geni och finns det någon du anser vara ett geni. Diskussionen angående genier börjar ca 20 min in i programmet.

http://svtplay.se/t/102834/babel

Är genialitet mätbart? Är man ett geni om man är duktig i matte, gjort en smart uppfinning, tjänat mycket pengar, fått nobelpriset? Spelar det någon roll hur man använder sin "genialitet", måste man uträtta något? Är man ett geni om man lyckas skriva en bästsäljare som sprids världen över eller är man ett geni om man skriver prosa riktad till en ytterst liten kulturelit?

Vems tankar är mest värda i bedömningen av andra människor om vi frångår bedömning utifrån moraliska aspekter?

Jag har inga svar bara frågor - är tyvärr inget geni för då hade jag nog räknat ut hur det ligger till :)

Vilken tur ändå att det finns en "kulturelit" så vi vet vad som är bra och dålig konst, teater, film och litteratur för dom förstår ju det där mycket bättre än oss... och så slipper vi titta på eller läsa nå´n skit.

Saknar väldigt mycket ett: "Jag tycker så här" i stället för "Det är så här"

Good Night!

"Mamman" kom in med en barnstol och en väska och sa: "Jag dumpar henne här" .. sen stängde hon dörren och åkte sin väg... Jaha sa "mormorn" och log med hela ansiktet. Nu har vi ätit, kräkts, pratat, pruttat och skrattat så nu sover vi så skönt man bara kan. "Mamman" och "Pappan" skulle på bio vilken tur för oss så vi fick en stund för oss själva. Det är så jobbigt med dom där mammorna och papporna  så man behöver få vara lite för sig själv ibland:))

"Ior vakar när liten Lovis sover"

Vad skulle alla prata om ifall vi hade prataskitförbud?

Kanske skulle bli riktigt trevliga och utvecklande samtal...

...så skulle det vara Skalman, tänk vad skönt att slippa behöva fundera över när man ska äta och sova. Vad har han mer för fördelar:

- Somnar direkt när det är dags att sova
- Uppfinner massa smarta "bra att ha" saker
- Jäktar ALDRIG
- Snäll och hjälpsam
- Allt han behöver har han med i skalet

Ju mer jag tänker på det desto säkrare blir jag, det måste vara superskönt att vara Skalman!

Rensade igår garage och förråd vilket resulterade i en helt fullastad bil med skräp. Eftersom jag lånat ut min bil till dottern så har jag hennes i stället med andra ord var det hennes bil som var fullastad med skräp, en kombi med baksäte nedfällda så det var gott om plats. Då det var jag som städat och rensat så fick äldste sonen till uppgift att köra till tippen och slänga all "bråte" vilket han också gjorde. När han är tillbaka konstaterar jag att den påse med dotterns "Naturlexikon" som hon fått av farmor samt alla hennes målarböcker och bokmärken från det att hon var liten som hon hade i en påse vid fötterna på en av passagerarplatserna i bak också var kastade. Såklart var det mitt fel som inte talade om för sonen att den påsen INTE skulle kastas och såklart borde jag tagit ur påsen. Till mitt försvar är att påsen var dold av de nedfällda sätena och när bilen väl var lastad kunde jag inte få ur den gjorde ett försök men det resulterade bara i att påsen gick sönder så jag tänkta att jag får säga till honom att den ska vara kvar sen tänkte jag lite för mig själv också att han kanske inte ens ser den där den ligger och om han gör det så kanske han förstår att det inte är skräp.

Självklart glömde jag tala om att böckerna inte var skräp och självklart trodde sonen att det var skräp, jag tittar på klockan som är preces 16.30 och tippen stänger ja, just precis 16.30 så det är försent att åka dit.

Ringde idag på förmiddagen till avfallscentralen (som det så vackert heter) innan dom öppnat och får till svar att man precis hade tömt containern med "brännbart avfall" men ännu inte lastat så om jag kommer direkt så kan jag få försöka hitta böckerna.

Slänger mig i bilen och får hjälp av "mannen med lastmaskinen" att rota bland all skit, det var blöt äcklig halm, gamla mattor, isolering, aska, gamla möbler, nedpissade madrasser - ja allt som man inte vill ha. Ibland detta låg även det jag rensat igår... lampskärmar, golvbitar efter renovering, saintpauliatidskrifter och mycket mer. Konstigt när jag väl såg "mina" saker ligga där så var det nästan som jag ville ta med det hem igen fast det bara var skräp - men nej jag lät det ligga kvar :)

Hittade en del lexikondelar samt målarböcker så allt har inte gått förlorat. Men usch vad man känner sig äcklig när man rotat runt bland massa saker, skorna var helt kladdiga så de var bara att tvätta och händerna luktade skunk - glömde ta med handskar. Ska vid nästa "tippenresa" se till att det endast är skräp i bilen - jag LOVAR!

En bild på en del av det jag rotade runt i.

Tillbaka till det här med min utbildning "livet" och vad jag nu ska med den till. Det jag vet är, att jag, när det är slut på det här livet eller den här världen, vill kunna stå där och säga "jag gjorde vad jag kunde". Jag vill med gott samvete kunna säga att jag gjort det jag kunnat utifrån den kunskap livet gett mig och mina förutsättningar i den här världen.

Gjort vadå?
 

• Så mycket som möjligt försökt hjälpa och stödja människor i min omgivning när de behöver en extra hand.
• Funnits till hands för min familj och mina närmaste när de behövt mig.
• Uppmärksamt och vaksamt försökt följa de råd vi får för att inte försaka vår jord mer utarmning än nödvändigt.
• Varit lyhörd för och omvärderat nuet vid nya insikter, erfarenheter och kunskaper.
• Inte utsatt varken mig själv min familj eller andra i min omgivning för onödig fara.
• Varit ödmjuk inför livet och det faktum att vi människor inte kan förstå allt.

Det här är vad jag vet än så länge och förhoppningsvis har jag långt kvar av min utbildning hoppas också att den  kommer ge mig tillfredsställelse och trygghet så länge den pågår och att även andra får nytta av den :) 

Kanske låter det här som rena självklarheter men det jag ser och hör av världen och människorna i den visar mig att det inte alls är några självklarheter. Ser dagligen människor som INTE hjälper andra i sin omgivning ens med småsaker. Att gå och handla och köra bil är bara två exempel på när vi människor i många fall beter oss som vi vore helt ensamma i butiken eller på vägen. Vi tränger oss före i köer, blänger och tutar, skulle någon råka välta ut eller slå ner varor från butikens hyllor ger vi det knappt en blick utan skyndar oss snabbt därifrån det var ju inte "jag" som råkade välta ut något.

Inte ens att ta hand om sin familj är självklarheter och det är inte alltid lätt - för hur gör man det egentligen. Vad behövs för att ta hand om sin familj. Finnas till hands, ge stöttning vara den som tar emot när det är jobbigt och som uppmuntrar när det går bra. Vara ett smörgåsbord där ens närmaste kan plocka godsakerna och då pratar jag inte om materiella saker utan om de kunskaper och erfarenheter man bär med sig. Inte så lätt hitta balans i att ge i från sig erfarenheter utan att det blir "jag vet bäst". Det kanske är så att mina erfarenheter inte passar in, omständigheter har förändrats så att handlingen ger ett annat uttryck än vad det gjorde i min erfarenhet. På samma sätt är barnen som ett smörgåsbord för mig, självklart har de massor av erfarenheter och kunskaper som inte jag har och som jag har möjlighet att "plocka" från dem.

Hur kan jag leva på bästa möjliga sätt för att värna om den natur som är förutsättningen för vårt liv? Med alla råd och forskningsrön som sköljer över oss verkar det vara en omöjlighet att leva "klimatsmart" som det populärt kallas idag. Råden och forskningsresultaten ändras och man vet varken ut eller in i många frågor. Jag försöker på bästa möjliga sätt efterleva det man kan i ett vanligt svenskt hushåll när det gäller att värna om vår jord. Sopsortering ser jag som en självklarhet även att i möjligaste mån handla ekologiskt i dessa fall råder det inte något tvivel om att det är miljömässigt rätt.

Koldioxid och bilkörning, det vi vet är att koldioxid inte är bra för vår hälsa och att naturen inte klarar hantera och "rengöra" mer än till en viss nivå. Vad gäller ozon-skikt och växthuseffekt verkar det råda oenighet bland forskare och övriga kunniga i ämnet när det gäller hur stor påverkan våra utsläpp och föroreningar har. Men att sprida rena gifter ut i naturen kan aldrig vara bra så jag har anammat det nya sättet att köra bil, motorbromsa, växla från tvåan till femman, vara mjuk på gaspedalen och så vidare. Ser med spänning fram emot utvecklingen inom bilindustrin med fler alternativa bränslen samt förhoppningsvis miljömedvetna produktionslinjer. Har själv mycket mer att göra på den här fronten innan jag kan säga att jag lever upp till uppställda normer och 100 % miljömedvetenhet när det gäller bilval, trots att jag till vardags kör en liten bensinsnål bil. I garaget står dock klenoden som endast tas ut vackra dagar på sommaren en MB -63 Coupé V6 - drar mycket ren bensin som t o m måste blytillsättas = inte klimatsmart. Vet inte om jag kommer undan med det här men det är väl i och för sig inte dessa enstaka äldre bevarade exemplar av bilar som är den stora boven när det gäller koldioxidutsläpp så jag känner att jag även kommande sommar kan njuta av några nostalgiska turer.

Omvärdera nuet och vara öppen för nya insikter, vara vaken för när kunskap är föråldrad och gamla vanor ändras till förmån för bättre och smartare. Men det här går inte bara åt ett håll händer att jag också går "tillbaka" och det sätt jag gjorde på, den åsikt jag hade faktiskt är det som för tillfället är "rätt" för mig. "Gå ut ur rummet" omvärdera, fundera på vilken "dörr" ska jag gå in genom - en annan, eller samma? Inte rycka upp första bästa dörr och "köra på" utan stanna upp, begrunda för att sedan fortsätta tills det nästa gång är dags att gå ut från "mitt rum" och överlägga.

Jag vill så långt det är möjligt vara rädd om mitt liv och min kropp, det är den enda kropp jag har, önskat många gånger att jag fått en annan, men det är bara att "gilla läget" och göra det bästa av situationen. Hade ju faktiskt ändå hyfsat tur kunde ju fått en bra mycket sämre. Vad jag menar med att inte utsätta mig och min omgivning för onödig fara är att inte ta onödiga risker som skulle kunna äventyra mig och andras hälsa. Ett medvetet val är till exempel att inte röka ett val jag gjorde som tonåring och beslutsamt stått fast vid, jag vet, alla vet, att stora hälsorisker är inblandade när det gäller rökning både för rökare och omgivning. Låter självklart tycker ni kanske .. återigen se er omkring... finns många det inte är självklart för. Är det här begränsningar, nej det är inte så att jag undviker köra bil på grund av kollisionsrisk, men om jag däremot till exempel skulle åka med bil på skidresa över påskhelgerna skulle jag försöka anpassa min bilresa till en tidpunkt när trafiken förväntas vara så låg som möjligt - är ni med?

Ödmjukhet inför livet innebär för mig att försöka förstå att mycket händer som jag inte kan påverka. Det har varit tuffa perioder och det kommer komma fler tuffa perioder och dagar i mitt liv - det gör det i allas liv, finns ingen anledning att gå och fundera eller oroa mig för. I stället försöker jag leva mitt liv med en medvetenhet om att livet kommer ta vägar som jag själv inte valt både på gott och ont och att jag på inget sätt kunde ha påverkat situationen.

Ödmjukhet är också för mig att inse att jag inte förstår hur allt hänger ihop att jag inte behöver förstå allt precis som det står i världens mest spridda bok "...att människan aldrig till fullo kan komma underfund med det verk som den sanne Guden har gjort" (pre 3:11). Skönt, jag behöver inte förstå hur en fjäril kan vara "tecknad" som den vackraste målning eller hur det kan komma sig att alla trillioners snökristaller var och en är en unik stjärna med exakt precision i sin form eller ens fundera över varför alla människor som någonsin fötts har unika fingeravtryck när vi kan födas med exakt samma näsor, händer, fötter o s v.. Vad skönt jag behöver inte förstå det här bara ödmjukt beundra allt det ofattbara vackra och unika.

Finns massor av brister i mitt sätt att vara och leva för att kunna beta av punkterna ovan och slå mig på bröstet och säga att jag med gott samvete fixar detta men det är lite som en lokal känd profil på orten (Jimmy Bölja) sa när han var med i Filip och Fredriks program "Hundra höjdare" på TV "Jag siktar på att vara bra". Det är väl något att sträva efter! Varför gör man det då... en god vän till mig och min favoritsvärson (http://pappahumor.wordpress.com/) förklarade att ALLT man gör har en egoistisk baktanke oavsett om vi vill det eller ej. Kanske är det så, klarar jag leva utifrån vad jag lär i min "livet utbildning" så mår jag väldigt bra - så då är det väl egoistiskt helt enkelt. Jag hjälper den äldre damen som med rollatorn råkade välta fröställningen på ICA för att det känns bättre för mig - mår inte bra om jag bara går förbi.. eller? Är dock inte säker på att detta är hela sanningen, jag ser hennes försök att plocka upp påsarna och hänga dem på sina rätta platser och vet att det är till stor hjälp om man är två vilket å andra sidan gör smärtan att bara gå förbi ännu starkare. Men ändå... anledning till handlandet spelar mig ingen roll så länge mitt sätt att leva och vara inte orsakar skada för någon annan eller för mig - eller hur?

... och jag VILL inte vara den som står där som en del av ett misslyckande i människans historia, vi som inte lyssnade, vi som bara körde på, som trodde vi visste allt och som blundade för att även vi var ansvariga för hur världen ser ut och hur människor beter sig mot varandra.. Vet inte om man kan klara det, vi är formade, "drevet" går och vi ser det inte för vi tror att allt är bra.

Livet är att leva idag, i morgon och nästa dag och ta med sig det bästa från den ena dagen till den andra och försöka plocka bort, ändra på det som inte var bra. 

Jag begär inte att någon över huvud taget ska förstå vad jag skriver har återigen rotat långt inne där min stackars hjärncell bor för att försöka sätta ord på "livets utbildning". Det är här jag står idag och med spänning ser fram emot vart den fortsatta utbildningen kommer att ta mig. En hel del kan jag påverka själv men annat får jag så vackert hantera på bästa möjliga sätt utifrån de kunskaper och färdigheter jag snappat upp under utbildningen.

 Oj... hoppas ingen begär att jag ska behöva förklara det jag skrivit...

"Utbildningen börjar tidigt och man vet aldrig när den är slut"

- otroligt om någon orkat läsa ända hit -

Kelly i snön - men nu är ALL snö borta och det är VÅR!

* * *

Låt mig springa, låt mig flyga,
låt mig må dåligt,
låt mig må bra. 
Låt mig vara.
Låt mig göra, låt mig låta bli.
Låt mig tro, låt mig veta.
Låt mig gråta, låt mig skratta.
Låt mig vara.
Låt mig slippa tänka, 
låt mig vara drottning om jag vill.
Låt mig sjunga fast jag inte kan,
Låt mig vara.
Låt mig få visa mina tårar
låt mig prata, låt mig vara tyst.
Låt mig vara still, låt mig dansa.
Låt mig vara.
Låt mig gnälla, låt mig klaga,
låt mig jubla, låt mig glädjas.
Låt mig längta, låt mig hoppas,
låt mig krama, låt mig älska.
Låt mig vara.

 Får jag inte vara den jag är
 låt mig bara vara.

* * *




"Serenity" by Oryana

Någon mer än jag som doppar i kaffe??

Fast jag gör det bara hemma :)

Stopp i duschavloppet och jag tänkte för en gång skull slippa och låta sönerna sköta det borde ju inte vara helt omöjligt för en 17 och 24 - åring.. eller?

De två stackarna, som tvingas bo här med dessa diktatoriska arbetslägersregler, blir anvisade in i badrummet den äldste hävdar bestämt att han endast duschar två gånger i veckan så han kan INTE ha så stor del i att det blir stopp. Jag tänker för mig själv i mitt stilla sinne - märkligt - han tränar minst fyra dagar i veckan och jag har aldrig sett honom komma nyduschad från gymet.. men men erfarenheten har lärt - ta inte strid. Den yngre grymtar lite - "tjata inte nu.. vi duschar allihop - kom igen..". Efter att ha flyttat på ångduscheländet och fått fram avloppet får jag visa hur man tar bort gallret och lyfta upp vattenlåset som drar med sig en tjock klump av hår och.. ja - det kanske vi inte behöver gå in på.. En underbar doft sprider sig i badrummet och den äldste av sönerna rusar ut i tvättstugan och gör allt han kan för att inte kräkas medan den yngre viker sig i en skrattattack. Jag tar hand om vattenlåset (där det mesta av "klegget" sitter) och Bill och Bull får till uppgift att ta hand om "skålen" ned i avloppet samt slangen från duschen. Det rör sig inte om ett gammalt avlopp med rostiga rör, badrummet renoverades för ca 4 år sedan och är i "topp-skick" med både nytt avlopp, golv och nya rör så ett avlopp kan i mina ögon se mycket värre ut.

Den store "Bill" har letat upp gummihanskar samt en hink med rengöringsmedel till sig och "Bull", fortfarande hulkandes. Självklart blir det den lille "Bull" som får uppgiften att rengöra i "skålen" och rören. i princip hela tiden "asgarvande", Bills uppgift i det hela är jag faktiskt fortfarande inte riktigt på det klara med vad det var - jo han flyttade ångduschkabinen fram och tillbaka, en bra uppgift i och för sig, han hävdar ju hela tiden sin egen styrka (ja ni vet gymet). När allt är klart och återställt lovar den yngre dyrt och heligt att han ALDRIG mer ska duscha den äldste håller på ca femton minuter med att få av sig gummihandskarna som i alla fall jag aldrig såg att han hade någon användning för samtidigt som han fortfarande måste ha en hink framför sig - ifall han ska spy.

Nästa projekt - rengöra själva kabinen..

Hemma hos mig, ja eller nu rättare sagt hemma hos sig har vi en liten fröken "Hallonsaft" och i ärlighetetens namn så är hon fortfarande liten trots sina 26 år :). Ja - i alla fall när hon var mindre älskade hon allt som hade med djur och natur att göra historierna om vad hon hittat på och vad hon släpat hem/in är oändliga ska så småningom berätta lite om hennes upptåg.

Har haft henne och älskade lilla Lovis här sedan igår och kom därför att tänka på när lilla "hallonsaft" var liten. Att vi kallade henne "hallonsaft" kom sig av att hon hade både mitt och pappas efternamn och när hon skulle säga vad hon hette så lät efternamnet precis som hon sa "hallonsaft" :)

När hon var i sin bästa utforskarålder skrev jag denna dikt till min lilla älskling.

* * *

Lilla Söta Fröken Hallonsaft

Lilla söta fröken hallonsaft
gick på blomsteräng,
bråttom borde hon ha haft
hon skulle ju i säng.
Hon dansade likt en ängel
och högt sitt huvud bar
som blomman på sin stängel
sån skönhet endast barn o blommor har.

Att hon skulle hasta hade hon glömt bort
hon satte sig att rasta,
drömde om sitt sagoslott,
se där, hon såg fru nyckelpiga
och titta alla barnen röksvamp.
Mot den lilla frun hon vackert niga
men mot barnen - tramp, tramp, tramp.
Små puffar utav rök
under näpen barnafot,
såg ej ormen när förbi han strök
den var dock inget hot.

Likt en fågel var hennes kvitter
ja som den ljuvligaste visa
väl blandad med barnakvitter
ängens skatter hon ville prisa.
Men så hon mindes att mamma väntar
på att få sätta blommor uti sin vas
hon skyndar hem, på dörr'n hon gläntar
mammas dröm går nu i kras.
- Men min lilla docka var har du din bukett,
du skulle blommor plocka, knyta till rosett?

- Jo, förstår du lilla mamma
att blåklockan tacka nej
och vallmon' gjorde just detsamma
trots att jag hälsade från dig.
Jag tänkte ta en ängsviol
men där fick jag allt tji,
lät den stå med sin vackra kjol
den matade just ett bi.

Den lilla rosa klövern
med sin spretiga lugg
jag klev just bara över'n
och märkte'n ej ett dugg.

Men söta lilla mamma
jag vet nå't väldigt bra.
I stället för att blommor samla
som sloka nästa da'.
Följ med mig bort till ängen
och se dem i sin prakt,
det är poängen
låta dem växa i sin takt.

- Åh, du lilla ängel
så kloka ord du har,
och blomman på sin stängel
vi låter sitta kvar.
Men lova mig nu bara
att för mig presentera
dina vänner rara,
blåklocka, viol med flera.
I morgon vi går till ängen
du får visa allt roligt som du haft
men nu - kryp ner i sängen,
lilla söta fröken Hallonsaft.

* * *


Till min älskade söta lilla underbara unge - och tänk nu har hon själv en liten fröken "hallonsaft".
Massa kramar till er!




"Bild på min egen lilla fröken "Hallonsaft"

Ingen bra natt, ingen bra morgon, helt uppsvullen i ansiktet... det ÄR inte lätt att leva med kronisk urtikaria (nässelfeber) och jag tänker lite för mig själv att jag kanske kan sprida lite information här om den här lite anonyma sjukdomen. Inte för att någon ska tycka synd om mig eller andra som har drabbats utan mer för att öka förståelsen för den här typen av sjukdom.

Eftersom urtikariautbrotten är mest framträdande på natten så är det inte alltid så lätt för människor i sin omgivning att förstå att man inte mår bra när det ofta inte syns på dagen. Det som är kvar efter ett nattligt utbrott sitter ofta på ben, armar eller rygg och är täckt av kläder på dagen. Angioödem, svullnader i huden som oftast drabbar läppar, tunga, ögon, näsa syns självklart om det inte hunnit gå ner.

De nattliga utbrotten gör att man inte sover ordentligt, kroppen "arbetar" på natten med att försöka hantera urtikarian och klådan är ibland helt outhärdlig. När anfallet börjar avta framåt morgontimmarna kan man förhoppningsvis få några timmar av lite djupare sömn då är man oftast också så trött så kroppen "stänger av". Ofta är värk en typ av ledvärk förknippad med urtikaria, svårt förklara men det värker inuti händer, fötter och ben även magen drabbas, tarmen fungerar inte som den brukar. Någon läkare har förklarat att urtikarian även kan sitta invärtes har inte fått det här helt medicinsk bekräftat men att det påverkar tarmen är fastslaget.

Att leva med ständig urtikaria innebär att man så gott som aldrig känner sig helt pigg, alert och vaken, kroppen känns ständigt trött. För mig hjälper det mycket att ta korta vilopauser under dagen där man får slappna av en stund för att sedan känna sig lite "klarare" i huvudet igen. Det är en mycket psykiskt påfrestande sjukdom då den ständiga tröttheten tär på "huvudet" man orkar inte alltid med långa ingående diskussioner, mycket prat och mycket runt omkring, inte på samma sätt som när man var frisk. Man behöver gå ifrån och "stänga av" huvudet och tankarna en stund - man orkar inte lyssna på vad som sägs. Ibland svarar man konstigt eller upprepar det som redan sagts just för att man inte "varit med" helt och hållet, hjärnan känns trött och orkar inte ta in allt.

Jag hoppas att det lilla jag skriver om just sjukdomen utikaria kan vara på något sätt till hjälp för andra i samma situation om inte annat så för att visa att det finns fler drabbade och även kan hjälpa anhöriga till drabbade att förstå hur den här sjukdomen påverkar.

Det här får räcka om min sjukdom för idag ska nästa gång jag tar upp ämnet skriva lite om vad man kan göra för att lindra så gott det går.


Vill egentligen inte lägga ut bilder på mig själv men för att visa hur just min urtikaria ser ut har jag nedan lagt in bild från utbrott på arm och ben. Tog idag också bilder på mitt ansikte för att försöka visa hur läpparna kan se ut men ångrade mig känns verkligen inte bra att lägga ut bilder när jag ser så vanställd ut i ansiktet.


 

Men kom ihåg - en kopp kaffe smakar ALLTID gott!

Kom att tänka på gamla klasskamrater och händelser när jag var barn och speciellt en händelse i samband med att det kom en ny tjej till klassen. Tror att någon som då och då läser min blogg känner igen lite från den här tiden....

* * *

Det var i andra klass tror jag om jag inte minns fel som vi fick en ny flicka i klassen. Hon var ganska lång, fast å andra sidan, det var nog jag som var väldigt kort, hon verkade väldigt duktig, vissa saker som vi gjorde hade man i hennes skola redan gjort så hon fick ibland andra uppgifter än vi andra. När hon skrev så såg det så fint ut, hon hade fått lära sig den "gamla skrivstilen" vi fick lära oss den nya det kändes inte som "riktig" skrivstil den var bara raka bokstäver som sattes ihop. Det var alltid spännande när det hände något annorlunda i klassen och en ny tjej var så klart jätteroligt och alla var nyfikna. 

Men jag tyckte att det var lite extra spännande med just den här flickan för hennes pappa var det lilla samhällets nya präst och sedan han kom hit hade det blivit barngrupper som miniorer, juniorer o s v i kyrkans regi. Den nya prästen var inte alls som den gamla som jag trodde skulle dö snart fast jag var inte riktigt säker på om präster dog, men i alla fall så var han nog nästan lika gammal som Gud. Den nya var som en pappa, ja han var ju pappa det hade jag nog inte heller riktigt fattat förrän nu att präster kunde vara pappor för dom var ju nästan Gud. Att Gud fanns det visste jag, för jag brukade be till honom och det kändes alltid så bra, jag blev lugn och kände mig glad. Jag trodde nog att alla trodde att Gud fanns men inte pratade om det.

En dag frågade den nya flickan om jag ville följa med henne hem och leka, ja det så klart att jag ville. Efter skolan gick vi tillsammans hem till den stora prästgården, den var jättestor och jag var väldigt nervös för jag hade aldrig varit där någon gång. Förut bodde ju den gamla prästen där, han som nog skulle dö snart det kändes lite konstigt. Väl framme skuttar min nya kompis hurtigt upp för trappan och rycker upp ytterdörren och som jag kommer ihåg det var det en liten hall innan vi kom in i köket. Jag går försiktigt efter henne, det är tyst, kanske inte är någon hemma, tittar försiktigt mig runt när vi går igenom köket och undrar lite var Gud är. För om han är någonstans så borde han väl vara hos en präst, jag hade själv hört prästen säga flera gånger på miniorerna att han hade pratat med Gud och om han hade gjort det då borde ju Gud vara här någonstans. Jag bad ju till Gud jag också men det var nog bara präster som kunde prata med Gud.

Vi kommer ut i en ny större hall där en väldig trappa leder till övervåningen, går upp och genom ytterligare ett jätterum innan vi kommer till kompisens rum. Hon har ett inte så stort men jättefint tjejrum och visar mig några fina suddigum och en penna. Hon har tuffare planscher på väggarna än vad jag har, då är nog inte Gud så sträng i alla fall tänker jag för mig själv, på min vägg har jag bara bilder på hästar och hundar. Det är väldigt fin ordning i rummet och det känns mysigt, hon tar fram sin bandspelare och sätter i ett kassett-band, precis då hör vi hennes mamma ropa att det är mat. Frågar om jag vill ha men jag skakar på huvudet och väntar i stället i hennes rum, fortfarande osäker på det här med Gud, han kanske är med när dom äter, jag vet att präster ber innan man äter, det gör vi inte hemma hos mig, där pratar vi inte om Gud. Sen är jag lite rädd ifall hennes storebror är hemma, han är jättegammal säkert elva år eller nåt och jag har aldrig pratat med honom.

Från bandspelaren hör jag "Dinga Linga Lena" med Pugh Rogefeldt, fast det visste jag inte då att det var Pugh Rogefelt, men låten hade jag hört på radio. Jag visste inte om jag skulle stänga av bandspelaren kände mig lite illa till mods förstog inte riktigt vad den där "Dinga Lena" hade gjort som inte mamma fick få reda på men det var nog inte något bra.

Min kompis har ätit färdigt och föreslår att vi ska klä ut oss, ja - det låter jättekul. Vi går in genom en annan dörr på övervåningen som leder till en vind - en riktig vind - en sådan som bara finns i Astrid Lindgrens sagor. På vinden finns lådor och massa saker. Vi plockar bland kläder och skor och har väldigt roligt och min osäkerhet har försvunnit, vi skrattar och leker låtsaslekar tills det är dags för mig att gå hem. Det har varit en rolig dag och det var ju inte alls otäckt att vara i ett hus som Gud bodde i det var ju nästan som ett vanligt hus.

Det börjar skymma och på vägen hem måste jag gå förbi kyrkan och kyrkogården, det känns också lite otäckt. Jag går på den sidan vägen som inte har någon trottoar så jag slipper gå utmed kyrkomuren. Har gått där förut och precis vid kanten av muren och ingången till kyrkan sitter ett litet vitt kors med texten "rest av barnen", det är det otäckaste jag vet med kyrkogården. Bestämmer mig för att springa vägen förbi kyrkan så jag slipper tänka på resterna av de stackars barnen som är begravda där, men det går ändå inte få bort tankarna på vilka rester av barnen som ligger där nere och varför det bara var rester kvar av barnen. Undrar också vem som satte dit korset och var föräldrarna är, ryser när jag tänker på det och skyndar mig hem.

Tog många år innan jag förstog att det var barnen som rest korset på sina föräldrars grav och jag ler än idag varje gång (ja korset sitter kvar) när jag går förbi kyrkogården och läser texten "rest av barnen" på det skamfilade korset.

Det var en spännande dag för mig - det enda minne jag har av när jag för första gången var med någon hem... nej jag minns ytterligare en gång när jag skulle åka buss ... nej det tar vi en annan gång :)

* * *

Ingen kan ha missat mediavärldens cirkus á la Tiger Woods senaste månaderna. Vad ska man tycka vad ska man tänka? Jo, han är ett ärkesvin som behandlat sin fru på värsta tänkbara sätt genom att vara enligt massmedierna konstant otrogen. Han har uppenbarligen inte mått bra och verklighetsflykten eller vad det nu är har blivit sexmissbruk av sällan öppet skådat slag.

Det perfekta korthuset rasar.

Funderar lite på vad man läst och sett i massmedia om en del andra kändisar och deras missbruk av varierande art. Verkligheten slås upp på "världsscenen" och kort därefter ser vi ofta bilder på ett vrak i mörka glasögon, suddiga foto tagna med mega-objektiv när det smygs in på avvänjningskliniker för att följas av återfall som dokumenteras i skandalpressen. Dödandet sker snabbt, från omtalad superstjärna till "skandalhjälte" som försvinner från scenen för att många månader kanske år (i vissa fall aldrig) dyka upp igen med ett friskt leende, "ta tillbaka förlorad mark" och hoppas få lite stjärnstatus igen.

Vad gör Tiger Woods?

Han samlar världspressen ber allt och alla om ursäkt upprepande gånger bekänner han sina fel, tar på sig hela ansvaret för det han gjort. Berättar öppet att hans fru, Elin, menar att han inte med ord kan be om ursäkt för det han gjort utan endast genom sitt fortsatta uppträdande kan få upprättelse. Han säger att de startat processen att försöka komma till rätta med de skador hans beteende har orsakat och han ber att inte Elin ska utsättas för kränkningar och oförätta anklagelser eftersom det är "han" själv, ensam, som är ansvarig för det som skett.

Tiger Wodds öppnar sig, han erkänner att han har problem, erkänner att han sökt hjälp och att han vill komma tillrätta med de fel och misstag han begått.

Kan vi tro på det här? Det skrivs att han måste för annars rasar hela "konceptet Woods" - jo, men så är det för alla artister, världsstjärnor och elitidrottsmän/kvinnor - deras namn deras rykte är det de lever på, sponsorer och reklampengar är stor del av inkomsten. Men har det spelat någon roll, har vi tidigare upplevt någon som gått ut till "hela världen" och bett om förlåtelse och ångrat sina misstag? Jag kan inte minnas att jag sett något liknande.

I går gjorde han "come-back" i Masters på den välkända golfbanan Augusta i USA och hela världens blickar vändes mot honom. Ställde mig frågan hur är det möjligt att klara av det här? Det kan inte på något sätt jämföras med att gå upp som artist på en scen och göra ett framträdande - där sminkning och ljuseffekter döljer hela din person samt att uppträdandet inte ens behöver göras live - allt kommer genom högtalarna. Det här är något helt annat - hans "come-back" är "naken" - den visar ALLT och tillåter INGA misstag. Han får inte drabbas av ångest och skakningar, han kan inte "darra på manchetten" allt måste utföras med största precision och koncentration. Hur är det möjligt? Trots försök till att hindra människor från att skrika "okvädesord", säkerhetsvakter och minutiös planering för att arrangörerna skulle kunna ge Tiger en så sportlig chans som möjligt i sin come-back så lyckas det inte fullt ut. Vissa i publiken buar och över golfbanan flyger plan med psykande kommentarer hängande i banderoller.

Spela golf är INTE som att cykla, har man en gång lärt sig sitter det där, nej, så är inte golf, inte ens för en världsspelare - det går inte på rutin, som jag skrev tidigare kräver denna sport mycket hög precision i sitt uttövande - det går inte att bara gå dit och "göra sitt jobb".

Det är dock vad man skulle kunna tro när man ser Tiger Woods, tyvärr fanns inga live-sändningar tillgängliga så jag hade möjlighet att följa tävlingen fick nöja mig med att hål för hål följa med i skriftlig dokumentation samt stillbilder. Efter nio hål är det ingen som buar längre, man applåderar och jublar, efter avslutad runda ligger Tiger Woods på delad tredjeplats och har genomfört sin bästa inledningsrunda någonsin i Masters.

Han kan stänga av, gå in i sig själv och spela sitt spel trots det så log han vinkade åt publiken och såg mer avslappnad ut än han någonsin gjort på en golfbana. Han känner sig hemma, här kan han reglerna, vet vad som gäller, en miljö där han uppenbarligen trivs väldigt bra och trots vissa yttre påtryckningar känner sig trygg i.

Kan man förlåta, kan vi "godkänna" honom, kan vi erkänna hans storhet som idrottsman? Jag kan det! Han ber om ursäkt, han vill bli förlåten och han ber "oss" hans "fans" om ursäkt. Han säger att det endast är hans framtida beteende som kan ge honom upprättelse. Ja - Tiger visa oss att det går att ta sig ur ett destruktivt beteende och ett missbruk som vi kanske inte vet så mycket om - visa oss att man kan bli en "bättre" människa och att det finns äkta ödmjukhet även hos världsartister. Du får "min" förlåtelse trots att det inte är upp till mig som människa att överhuvudtaget dömma - du får den för du visar att du vill och du visar att du försöker.

Forsätt kämpa - visa oss att man kan om man vill! Jag VILL tro att det är äkta ånger, äkta bekännelser och en äkta ödmjukhet.

Bilden lånad från Adairsville High School

Ja det är frågan jag ställt mig idag. Det är en ny värld för mig en värld där jag släpper ut det som finns i huvudet och låter vem som helst läsa - ja - det är ju det bloggandet handlar om .. eller? Blir helt förstummad när jag studerar "blogg-världen", fast å andra sidan borde jag inte bli det - den speglar ju bara den verklighet vi lever i.

Tips om hur man får fler läsare till sin blogg, tjäna pengar på bloggen, "sälj" reklamplats, skriv i så många bloggar du kan så får du själv fler träffar och så vidare hets, hets, hets.. money, money, money. Det viktigaste är inte att skriva det man vill, utan skriva det folk vill läsa. Flest läsare vinner!!

Oj, jag fattade nog inte att det var så här.. men blir jag själv påverkad.. ja, jag är rädd för det. Knepigt, tanken för mig är att skriva ner de funderingar jag haft i huvudet under dagen, intryck o s v - låta det flöda fritt, det händer gång från annan att när jag sätter mig vid laptopen och börjar skriva så blir det något helt annat än vad jag från början tänkt mig. "So far so good" det är precis det min blogg handlar om - tömma ut lite som finns där inne ungefär som ett litet samtal med mig själv. Men om jag skriver på grund av att jag har ett uppdämt behov av att få ner lite tankar, funderingar och intryck i skrift och inte överhuvudtaget bryr mig om ifall någon läser eller ej - varför i hela fridens namn lägger jag då till min blogg på "bloggtoppen" och "blogglista"?? Uppenbarligen har jag blivit påverkad av "blogg-hetsen" följde länkar lite hit och dit, tips här och där.. innan jag började fundera över vad är det jag gör?

När nu någon eller några också har kommenterat min blogg så känner jag (ja, jag erkänner) tillfredställelse, lite feedback - kul.

Bekräftelse, jag finns, någon uppmärksammar mig,  eller vad då?? Det är väl klart att det alltid känns bra när man har en diskussion i positiv anda med någon eller när någon uppmuntrar och berömmer, samtidigt som det kan kännas jobbigt när någon säger att man gjort fel, eller tycker det man gör är dåligt. Men påverkar det här mig då?? Har läst en del bloggar på nätet och kan tydligt se att många skriver "till någon" trots att bloggen i sig inte är riktat till någon utan egentligen är tänkt som en digital öppen dagbok. Tänk om jag börjar skriva till alla som eventuellt läser och börjar skriva det jag tror att man vill läsa, i stället för att skriva det som jag och min "hjärncell" haft lite funderingar om.  

Massor av bloggar är skrivna till någon, skrivna med ett budskap till någon och kanske också ett speciellt tema inom ett visst ämne. Jättekul att läsa dessa tema-bloggar har själv fått massor av hjälp inom en mängd olika områden just för att många varit ambitiösa att dela med sig av sina kunskaper i sin blogg.  

Det kanske jag också kommer göra i något inlägg, eventuellt något jag gjort som jag dokumenterar med bild och text och då är det såklart bara roligt om någon annan också kan få nytta av det.

Kanske så att det blir olika syfte med inläggen ibland kanske jag skriver till någon, söker en mottagare. Mina "kaffe-strips" till exempel - rannskakar mig själv - vill jag något med dem? Jag älskar kaffe och har alltid tyckt om roliga serie-strippar - det piggar upp - jag blir glad och ler för mig själv när jag läser dem - så varför inte lägga med dem i min blogg så kanske någon annan också uppskattar lite "kaffe-humor". Med andra ord - jag sänder något till en eventuell mottagare.

Erkänner att det känns jätteroligt att fler och fler hittar och läser min blogg och jag lovar att jag på alla sätt ska försöka köra "mitt race" som överskriften säger "En vanlig människas tankar, funderingar och reflektioner om livet i allmänhet" och inte falla in i något typ "vad vill man där ute läsa idag". 

Skapa debatt, provocera, sända budskap det är inte min tanke med bloggandet men jag inser att jag förmodligen kommer göra även det i vissa inlägg oavsett om jag vill att det ska vara tanken eller ej. Den eventuella mottagaren bedömer det den läser oavsett min avsikt i mitt skrivande och mina tankar är säkert många gånger långt ifrån många andras. Vill jag inte ha det på det sättet så ska jag nog inte blogga - ungefär som att sticka handen i ett getingbo och säga "jag förstod inte att jag kunde bli stucken".

Ja, det var väl tömningen av hjärnan, läser på skärmen det min hjärncell förmedlar till fingrarna på tangentbordet att det är nog i ämnet för idag.

Oj, fortsätter visst lite till, kom att tänka på det här med fingrar och tangentbord missar ofta en del bokstäver när hjärncellen är för snabb för fingrarna så tangenterna inte riktigt trycks ner helt - en riktig "turbo-cell" det där (haha). Fast den har lite problem med några ord, märkligt, jag har alltid varit duktig på stavning väldigt sällan jag hade stavfel i skolan - det har liksom varit självklart, men nu hakar jag upp mig på en del ord. Exempel är orden "helst" och "visst" det är helt omöjligt för den där stackarn där uppe att komma ihåg huruvida det ska stavas med ett eller två "l" respektive "s". Ja, jag vet det är helt sjukt, fick kolla nu igen för att försäkra mig om att jag skrivit dem rätt - för det har jag väl? Skrivit dem säkert tusen gånger...

Nog för idag!

Efter att ha ansett mig vara helt frisk vaknade jag en morgon för ca sjutton år sedan (1993) med klåda och svullnader samt en brännande känsla i huden över nästan hela kroppen. Tog mig snabbt till akutmottagningen där flera olika läkare tittade på mig och efter diskuterande hit och dit konstaterades att jag drabbats av ett nässelfeberutbrott. Fick en dos kortisontabletter samt skulle återkomma om det inte hade gått över inom en vecka. Fem dagar senare står jag åter vid akutmottagingen i samma tillstånd men nu är även läppar och ögon svullna. Får ytterligare kortisondos samt en sexveckorskur med kortison och även antihistamintabletter daglig behandling. Informeras om att det händer att nässelfebern kan sitta i ca 2 - 3 veckor så jag behöver inte vara så orolig men om svullnaden går ner i halsen måste jag naturligtvis snabbt uppsöka akutmottagningen.

När det gått ca fem veckor tar jag återigen kontakt med vårdcentralen då läget inte förbättrats, har fortfarande uppblossande kraftiga nässelfeberutbrott varje natt. Remiss skickas till hudmottagningen...  sedan allergimottagning, hudmottagning, medicinmottagning, hudmottagning, allergimottagning,.... o s v

Det skulle bli allt för omfattande att beskriva hela min sjukhistoria men under åren som följer konstateras att jag har celiaki (glutenintolerans), autoimmun sköldkörtel, kraftig gräsallergi, nässelfebern (som kallas urtikaria) diagnostiseras genom blodprov som kronisk autoimmun, även tryckutlöst urtikaria, dermografism (annan typ av urtikaria) angiödem (svullnader ögon,läppar), DLE - en typ av bindvävssjukdom, migrän med aura, diskbråck

Urtikarian lever till stor del sitt eget liv men triggas av föda som höjer histaminvärdet i blodet samt allt som innehåller Bensoesyra eller Salisylsyra i någon form. Bensoesyran finns i E-nummer 210 till 219 samt naturligt höga doser i lingon, hjortron, blåbär m.m. Har under åren ett flertal gånger fått åka akut till vårdcentral för att få adrenalinsprutor då kroppen reagerat med anafylaktisk chock och kraftiga blodtrycksfall på grund av urtikarian.

Urtikarian lider jag fortfarande av, varje natt i varierande grad, men idag känner jag "den" så väl att jag vet när jag kan klara äta lite blåbär och när jag helt måste undvika den typen av mat.  Har testat all medicinering som finns tillgänglig för denna sjukdom men tyvärr hör också ihop med denna typ av sjukdom att vissa får kraftiga biverkningar av en del läkemedel. Provade Metotrexat som är ett läkemedel (en typ av cellgift) som visat sig ha mycket god framgång när det gäller Kronisk Urtikaria och det fungerade väldigt bra men tyvärr fick jag blödningar så läkarna tillät mig inte fortsätta behandlingen.

I samband med urtikarian har jag haft värk i kroppen och för ca fyra år sedan ökade smärtan samt jag tappade känsel i höger hand även värken ner i benen och under fötterna ökade. Efter magnetröntgen konstaterades att jag hade ett antal diskbråck i nacken samt förskjutna kotor och förträngningar i rotkanalerna. Detta kunde till viss del förklara smärtan i nacke och höger arm. Konstaterades också att jag har hyperaktiva reflexer i benen samt svarar positivt på Basinskis reflex vilket kan tyda på neurologisk sjukdom. Detta skulle också kanske kunna förklara den smärta, "ryckningar" och "stickningar" jag har i benen. Efter att ha genomgått omfattad utredning på neurologen kan man i dag inte säga att jag har någon neurologisk sjukdom - vilket så klart är oerhört skönt - men smärtan och symtomen i  benen finns där och man kan inte förklara vad det rör sig om, tiden får utvisa.

Hur påverkar dessa sjukdomar mig? Tröttheten, en ibland helt förlamande trötthet, att vilja göra saker men inte orka. Tröttheten gör att "huvudet" lägger av .. man är med fast ändå inte... svårt förklara. Den ständiga värken kan man på något konstigt sätt lära sig att leva med - man kan göra saker trots att det gör ont - men det går inte när man är för trött.

Det som jag fortfarande inte ens själv förstår är hur man står ut med är urtikarian och dess klåda och svullnader - den är tortyr både psykiskt och fysiskt. Har i perioder genom åren tacklat det på olika sätt - till exempel, jag kan tillåta mig en liten fläck där det är okey att klia för att inte helt tappa besinningen och klia överallt, har också hittat något slags mellanting mellan vakenhet och sömn - som en djup avslappning för att koppla bort klådan. Läkarna säger att min kropp är i "högvarv", immunförsvaret har "taggarna" utåt och funkar inte som det borde - det sliter på både psyket och kroppen - det tröttar kroppen.

Varför är det värst på nätterna? Läkarna förklarar det med att vårt kroppsegna kortison sjunker samt adrenalinnivåerna är lägre på natten när kroppen är trött och vill sova.

Jag orkar verkligen inte alltid med det här, är i perioder så fullständigt less på att ha en sjuk kropp, och vissa nätter struntar jag i att vara "förståndig" och inte klia - jag river allt jag kan - bara för att det för en liten stund känns skönt att få klia.

Ibland vill man ha någon att bara "gnälla" för... bara få säga att "nu är det riktigt jobbigt" .. Man vet att ingen kan hjälpa men det känns bara skönt att få ut sin frustration. Andra dagar tar man det hur bra som helst och känslan "det är bara göra så gott man kan - det kunde varit värre" finns där. Efter alla år har jag lärt  mig att det går upp och ner och det är skönt att veta när man mår som allra sämst att snart "klarar jag av det" igen. 

Trots allt så känner jag mig som att jag är "frisk" i min sjukdom .. jag inte på det sättet jag var innan sjukdomen bröt ut men som det är nu så är detta mitt "frisk-tillstånd" så länge det håller sig på samma nivå, skulle det eventuellt komma ytterligare krämpor så ändras "frisk-tillståndet". Känns bättre att tänka på frisk-tillstånd än sjuktillstånd och jag är ju faktiskt frisk att göra allt jag klarar av och det spelar ingen roll att det är andra saker än vad jag klarade för tio år sedan.

Om det skulle vara någon som vill veta mer om Kronisk Urtikaria så finns här några länkar med mer information.

http://www.urticaria.thunderworksinc.com/pages/whatis.htm
http://emedicine.medscape.com/article/1050052-overview
http://huden.nu/om-huden/nasselutslag-urtikaria/
http://www.internetmedicin.se/dyn_main.asp?page=1357

Bilder på urtikaria

P.S Jag har arbetat och utbildat mig tills för ca fem år sedan när det inte gick längre.


Skickar en sol till er alla där ute - här har det varit ljumma vårvindar idag och den riktiga försommar-solen ska tydligen visa sig i helgen!!

Dags att krypa till kojs!

Tittade på en dokumentär på SVT om den mycket kände regissören, filmproducenten, manusförfattaren och skådespelaren, Milos Forman. Milos bor idag i Tjeckien och växte upp i dåvarande Tjeckoslovakien, barndomen tillbringade han som han själv uttrycker det i "kappsäck", föräldrarna tillfångatogs av Gestapo och avled i koncentrationslägret Auschwiz.

Han förstod tidigt att det var film han ville hålla på med, han ville berätta historier och kom in på Academy of Music and Dramatic Art in Prague där han lärde sig bland annat skriva filmmanus. På grund av att det i hemlandet rådde strikt censur när det gällde film flyttade han via Frankrike till USA där han kom att bli en mycket framgångsrik regissör. Milos Forman har bland annat regisserat filmer som, Gökboet Hair, Amadeus, Man on the Moon och Goya´s Ghosts - läs mer här: Forman IMDB och Forman allmovie.com

I dokumentären säger Milos Forman bland mycket annat "Vad mer kan man göra i livet än att leva och sedan berätta om det, resten är överlevnad" samt med tanke på filmerna Hair och Amadeus "Ord går rakt in i intellektet hjärnan, musik går in i hjärtat". 

Amadeus spelas in i Prag i början på 80-talet och är klar för biograferna år 1984, under denna tid var det förbjudet för pressen i Prag att nämna Formans namn, likaså filmens titel. Filmen vinner åtta Oscar!

Han fascinerar mig med sitt sätt att prata om sitt liv och hans ödmjukhet inför "människan" trots så mycket ondska han fått utstå i sitt liv på grund av människors vilja att styra över andras liv och tankar. I dag är han glad att få bo i Tjeckien, känna sig välkomnad och erkänd i sitt forna hemland.

Skulle kunna skriva hur mycket som helst om Forman, hans liv och allt han gjort som har med film att göra men det har andra redan gjort så följ länkarna, googla på Milos Forman eller titta bara på den svenskproducerade dokumentären så lovar jag att ni får ta del av en mycket spännande livshistoria och en stor personlighet.

Dokumentären finns bara kvar på svt play till och med 2010-05-03 Dokumentär Forman

Rikard Wolff läser avsnitt ur Milos Formans självbiografi "Scenbyten" och jag måste säga att det känns väldigt lockande att läsa denna bok.

Säg ALDRIG vad du EGENTLIGEN tänker till en psykolog ...

Mitt hjärta slår för någon speciell, någon som ger mig extra glädje i livet. Med denna underbara person har jag långa förtroliga samtal, vi skrattar och busar eller bara ligger bredvid varandra och "gosar". Vi försöker ta varje tillfälle i akt för att träffas och vi ses väldigt ofta till min innerligt stora glädje. Vårt förhållande kommer så klart att förändras allt eftersom tiden går, men det gör ju alla förhållanden, vi får ge och ta, det kommer perioder när vi inte kommer att ses lika mycket och andra perioder när vi får tillfälle att spendera mer tid tillsammans. Försöker att hejda mig och inte gå för "fort fram" för hennes föräldrars skull, de måste ju få tid att vänja sig vid att jag har ett förhållande till deras dotter och ja, för all del de har väl lite att säga till om också.

Ni vet ju själva hur det är när man tänker på någon speciell, hur hjärtat "slår extraslag" man blir varm i kroppen och längtan att träffas finns där hela tiden - en underbar känsla. Att samtidigt veta att denna person kommer finnas där resten av ditt liv är helt fantastiskt.

Min alldeles förtroliga är en helt perfekt underbar människa helt otroligt att just jag haft sån tur. Utseendet spelar ju som bekant ingen roll men hon är i mina ögon så helt underbart fantastiskt söt.

Vem är då denna speciella människa - jo hon heter Lovis Vitalia, tilltalsnamn Lovis och är mitt allra första barnbarn svårt beskriva större lycka än första gången jag fick möta henne tre dagar gammal. Ja - hela TRE DAGAR fick jag vänta, BB-avdelningen var stängd för alla utom föräldrar på grund av influensan. Jag fick den äran att hämta henne och mamma när det var dags att åka hem - WOW. Jag är helt fullt och fast övertygad om att det finns något som heter "mormors-hormoner" fast forskarna har inte hittat dem än. Märklig känsla och jag lovar att allt ni någonsin hört om hur underbart det är att få barnbarn är sant. Det är som att bli mer än mamma man tar det "liksom" ett steg längre.

Att få följa ett barn från födseln, följa dess utveckling, är helt fantastiskt, jag har gjord det förut och får göra det igen, jag tackar bockar och bugar ödmjukt inför det faktum att jag är priviligerad, det är inte alla förunnat att få uppleva denna glädje. 

♥ ♥ ♥

Jo, man kan sy en dreggel-lapp eller en haklapp kanske... om man nu har någon i sin närhet som eventuellt skulle behöva en sådan. Dreggel-lappen sydde jag av trikå-tyg bara för att det var mjukt och jag hade det hemma, haklapparna har jag sytt av vax-duk. Dessa ska så klart den sötaste Lovis som finns ha :)

Så här blev resultatet:

Det här med att blogga... lägga undan sin lilla bok där man förut skrivit tankar och funderingar för att i stället lägga fingrarna på tangentbordet. Fingersättningen sitter som en "smäck" har ju använt tangentbord sedan 80-talet och före det skrivmaskin men aldrig tidigare tillåtit mig att skriva "fritt" på det sätt jag gör i bloggen. Märkligt hur tankarna far iväg och helt plötsligt har de blivit ord på skärmen, fingrarna verkar uppfatta vad som ska skrivas innan jag hinner tänka. En underbar känsla samtidigt skrämmande, har ju från början bestämt att bloggen inte ska vara begränsad utan intryck från dagen ska få fritt spelrum men trodde inte att tankarna skulle bli så "vida". Trodde väl att det skulle bli en typ "vad har jag gjort idag" - blogg .. men det verkar mer bli en "vad finns längst in i din hjärna" - blogg.

Det är jag och Dr Parnassus som låter tankarna löpa fritt så det kan ju bli vad som helst. Jag lovar i alla fall att INTE rita någon bild på Muhammed någon begränsning måste man ha och förresten tycker jag det är bland det dummaste man kan göra när det helt uppenbart provocerar många människor på ett sätt som är kränkande för deras religion. Respekt för andra människor är viktigt för mig, förresten det är ingen begränsning det är en självklarhet.

Det är natt och ny dag ... fortsättning följer...

Sov gott!

Den lilla fjärilen fladdrar fram och tillbaka precis som den inte vet vart den ska eller vart den kom ifrån. hastiga ryck, hit och dit och så plötsligt ner på en blomma för att sitta blick stilla. Den slår lite med vingarna och så likt ett höstlöv rycks den iväg och fladdrar bort. Jag undrar om den över huvudtaget kan bestämma sin egen väg den lilla fladdrande varelsen, kanske följer den vindens nyckfulla lättja och slumpvis landar på blommor längs färden.
Jag såg en fjäril som jag aldrig mer kommer att möta, du var så vacker, hoppas ditt korta liv blir bra. Undra om den lilla fladdrande varelsen lade märke till mig, som så förundrad studerade dess korta visit på min pelargon.

* * *

Det är vår solen skiner vårstädning i trädgården kan undra om jag ska möta årets första fjäril?

 Är 14 år har precis köpt mina allra första märkes-jeans, inhandlade dem på JC i stan, de sitter tajt över rumpan och längst ner vid foten men är pösiga i benen, allra senaste modet. Har aldrig tidigare haft jeans som kostat så mycket, fick pengar av mamma och så hade jag lite egna från extrajobbet på motellet. Det känns väldigt spännande och jag undrar lite om någon kommer att se att jag har märkes-jeans.

Tar på mig dem så fort jag kommer hem, slänger i mig lite mat och tar sedan en promenad i byn. Det har regnat tidigare på dagen, vägen är kantad av vattenpölar och byxorna är aningen långa så jag funderar på om det är så att jag möjligtvis trampar på dem, drar lite i byxbenen så att de kommer ovanför hälen på pumpsen, vill ju inte att de ska bli trasade och blöta i kanterna.

Vid tennisbanan stöter jag på några av killarna i "gänget" och hoppas lite grann att de ska se mina nya byxor, det är ju ändå precis sådana byxor som jag sett att dom lite tuffare "inne-tjejerna" har.

Jo, dom ser mina nya jeans. Hör en av killarna ropa "Vad i helvete har du fått på dig?". Försent att vända och gå hem igen.. två av killarna har kommit fram till mig, en av dem sträcker fram handen som för att känna på byxorna och säger "Köpt nya brallor, snygga...", samtidigt hånskrattande, trycker han handen mot mitt byxben och torkar av en precis uttagen "snus-loska". "Vad är det för säck du fått på dig, akta så du inte tappar dom". Den andre killen drar snabbt tag i ett av byxbenen, jag tappar balansen och trillar mot marken med ändan först. Jeansen "hasar" ner på rumpan när jag blir dragen genom vattenpölarna på den något ojämna asfalterade tennisbanan, håller fast byxlinningen med händerna och sparkar med foten för att komma loss. Skon åker av, han släpper taget och "leken" är inte rolig längre, hör dem säga "Jävla fula byxor" innan de startar mopederna och kör iväg.

Reser mig upp, borstar av det våta gruset från byxorna, känner att det svider i bak på ryggen där tröjan åkt upp och asfalten skavt huden. Skyndar hem, smiter in för att inte mamma ska se, tar av mig jeansen och konstaterar att det är slitmärken från asfalten i bak, snusfläcken syns på byxbenet men i övrigt är det nog bara smuts från vattenpölarna. Slänger in både jeansen och tröjan i tvättmaskinen för att slippa frågor från mamma.
Lite skrapmärken på ryggen, det är inte så farligt, är annat som gör ondare ...  

"Summer girl"

Rebekka Ivacson


- fingrarna glider snabbt över tangenterna, förundrad jag läser -

Leonard Cohen är inte mer människa än oss andra vad är det då som gör att man kallar honom citat: "levande legend"?

Jag kan inte ge något svar på det men han berör med sina texter, undviker ingenting och gör det på ett så lugnt och tryggt sätt att jag finner honom trovärdig, jag vill lyssna. Mörk basröst med åren raspig, "pratsjunger" han fram sin sång och jag kommer på mig själv med att inte ens lyssna till orden, det räcker med tonen och melodin för att fånga mig.

Ser dokumentären om honom med namnet "I´m the man", han säger i den vid ett tillfälle att han vid ca 14 års ålder trodde sig kunna skriva men var inte säker.

Funderar lite för mig själv vem det är som dömer om man kan skriva eller ej, är man "godkänd" för att man säljer mycket, för att många lyssnar till ens musik, ens texter. Hör ofta i intervjuer författare säga att "då fick jag mitt godkännande" med andra ord när man blir uppmärksammad för sina texter är man godkänd enligt våra egna uppsatta normer... eller? Måste det vara gramatiskt korrekt eller räcker det med att den som läser förstår innebörden, det är väl innehållet i något som är skrivet som är det väsentliga - "shit the same" - vilken parentes nu vandrar min hjärncell iväg med mig igen..

Tillbaka till Cohen, mannen som öppnar sina tankar för oss, visar sina rädslor han står där så stark, så trygg, så lugn men budskapet han ger är att han är liten och svag, en människa med fel och brister som även han ber om förlåtelse och förståelse.

Cohen skriver texten till en av sina mest uppmärksammade sånger "Hallelujah" utifrån Bibelns berättelse om kung David som blir förälskad i en gift kvinna. David sänder kvinnans man som soldat till en säker död i strid allt för att själv få sin älskade. Han lider alla kval, han vet han begått fel, han som ansetts som en av Guds mest "förtrogna" män begår två av de största synderna man kan göra. Ha åtrå till någon annans hustru samt sända en man i döden. David sjunger ut sin skam sitt rop om förlåtelse och ärar Herren i sång och tårar, finner inga ord för vad han gjort.

Man känner Davids smärta i Cohens sång man behöver inte förstå innehållet i texten för att förstå att han skriker ut sin smärta när han med öppet hjärta förklarar sin skuld och ber om förlåtelse genom de enda ord han får fram - Hallelujah (översatt: ge ära åt gud/jah/jehova).

Sista versens text:

I did my best, it wasn't much
I couldn't feel, so I tried to touch
I've told the truth, I didn't come to fool you
And even though
It all went wrong
I'll stand before the Lord of Song
With nothing on my tongue but Hallelujah
 

* * * 

Ja, det var några av mina reflektioner av någon som berör, i alla fall mig, med sin inlevelse och sin unika röst. Vill du också höra mer - klicka då på länken nedan!

http://www.leonardcohen.com/video.html

Här en artikel om Cohen från SvD publicerad i september förra året och skriven av Magnus Eriksson, litteratur- och musikkritiker, SvD Kultur samt lärare på Institutionen för humaniora, Växjö Universitet

Artikel SvD

Idag, igår, i morgon, i förrgår, livet är inget som kommer "sen", livet ÄR nu - så glöm inte att LEVA!


* * *

Den duktiga fotografen Tanja Askani som bor i Tyskland tar helt otroliga naturbilder titta bara! Vill ni ser mer av hennes helt underbara fotografier följ länken: om Tanja Askani samt här Foto