Det gångna är inte en dröm - Theodor Kallifatides
Theodors Kallifatides biografi är en lektion i Greklands historia samtidigt som han väver in skildringar från de gamla gudasagorna i skildringen av sin uppväxt, sitt liv fram till nutid. Trots att det han beskriver många gånger är en tragisk historia där familjen tvingas flytta, människor torteras och behandlas illa utifrån sin politiska ståndpunkt så är hela boken ren njutning för mig. Boken är skriven med en stor mått humor, ironi, självinsikt och stor deltaljrikedom både beträffande människor som omgivningar och det känns verkligen som man kommer personen Theodor Kallifatides in på djupet och man förstår att han varit/är en väldigt ambitiös som alltid gjort sitt bästa och som har ett stort mått av ödmjukhet.
Rekommenderar att läsa denna bok och följ en liten pojkes väg från "ingenting" till att bli en stor och erkänd författare!
Hon är inte jag - Golnaz Hashemzadeh
I midnattens stillhet av Denise Mina
Nja.. den får knappt mer än godkänt för mig. Köpte även boken "Getingsommar" samtidigt, som är del två i serien om Alex Morrow, kanske kan den lyfta mitt omdöme om Denise Minas kriminalromaner.
Gustavs grabb - Leif GW Persson
Tycker dock att han förstorar upp sin sk "klassresa" då han i mina ögon hade en ganska god barndom, familjen hade stor lägenhet och sommarställe (inte alla som hade råd med det) samt en välbärgad morfar, men i jämförelse med klasskamrater som kom från "rätt" område i Stockholm så är det så klart skillnad.
Min känsla genom boken är att författaren har ett stort behov av att framhäva sin klassresa och sin egen kompetens. Troligtvis efter vad som framkommer i boken så är Leif GW Persson ingen lätt person att leva med och den den perfektionism och korrekthet som är viktig för honom när det gäller hans arbete gäller inte när det kommer till hans förhållande till kvinnor ej heller äktenskap. Leif är i boken mycket ärlig och berättar öppenhjärtligt om sina tillkortakommanden i många avseenden.
Absolut värd att läsa.
"Och i Wienerwald står träden kvar" - Elisabeth Åsbrink
Den som jagar är problemet, inte den som flyr det blir så uppenbart när man läser "Och i Wienerwald står träden kvar" av Elisabeth Åsbrink. Vilket jobb hon lagt ner på att skriva denna! En riktigt bra biografi, en sann återberättelse baserad på brev och intervjuer, en historialektion vi aldrig fick i skolan av vad som skedde i Sverige under andra världskriget - var vi verkligen neutrala? Jo i jämförelse med Norge.. men för övrigt då?
Vi får följa den judiska familjen Ullman i Österrike under kriget, en stark familj, en OTROLIGT STARK och ödmjuk familj som tvingas genomgå det som ingen någonsin borde behöva genomgå (som vi alla vet).
Inte den bästa historia för Ingvar Kamprad, men han har bett om ursäkt för sitt engegemang i den Nazistiska rörelsen i Sverige, fast bara en idiot skulle välja att inte göra det idag! Ej heller den bästa histora när det gäller ledarna i Sverige varken religiösa eller politiska - har de bett om ursäkt gentemot det judiska folket för sitt agerande när det gäller hanteringen av inresetillstånd till Sverige för judarna i Europa under andra världskriget?
Sarahs nyckel
Vart tog den söta lilla flickan vägen - Åsa Lantz
Nästa bokrecension. "Vart tog den söta lilla flickan vägen" skriven av Åsa Lantz, en spännande roman där handlingen byggs upp allt mer ju längre man läser i boken.
Baksidetexten:
"Vad hände egentligen dokumentärfilmaren Yi Young när hon kom till Sverige som fjortonåring? Nu tänker hon avslöja allt. Sanningen ska överlämnas till hela svenska folket, på bästa sändningstid, rakt in i vardagsrummen.
Samma kväll som den första delen av serien visas får Yi en så brutal varning att hon tvingas gå under jorden. Någon eller några, försöker stoppa hennes berättelse.
Yis ofrivillige bundsförvant Viggo Sjöström, karismatisk dramatiker och regissör på Göteborgs Stadsteater. Han kastas in i en värld där människor är beredda att göra vad som helst för att uppfylla sina egna grandiosa drömmar. En värld där andras liv och vilja inte betyder någonting."
Man får känslan i boken att Yi Young, dokumentärfilmaren med kinesiskt ursprung har fått nog. Nog på vad undrar man? Hon framställs som tuff, rättfram, känslokall och samtidigt känslig, man undrar om någon verkligen känner henne på riktigt. Döljer hon något? Hennes film vänder upp och ned på verkligheten för allt från politiker på regeringsnivå till stora internationella företagsmagnater och ända ned till invandrarfamiljer i Stockholms förorter.
Utdrag från boken:
"De här barnen är fortfarande extremt utsatta, säger hon. Kanske har du hört talas om de barn, främst från Kina, som kommer hit och försvinner?
Viggo säger att han läst om dem.
- De går upp i rök. Utan att vi någonsin får veta vad som hänt dem.
Misstar han sig, eller blir hon lite blank i ögonen?
En ömhudad politiker. Men det är klart, hon har bara haft ministerjobbet i en vecka."
"... jag hade kanske inte reagerat så här starkt nu om inte Anna berättat att Yi verkar vara försvunnen. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men jag blev illa till mods. Det kändes som en fruktansvärt tydlig upprepning, här har vi ytterligare en ung människa som sökt sig till vårt land,som bettom vårt beskydd, och så - så låter vi henne bara vara! precis som vi gjorde med de unga kinerserna då - vi låter dem bara vara. Och tänker att de kommer från en kultur som är annorlunda. Att vi inte kan göra något för att den där världen är för annorlunda och komplicerad...
Viggo vet inte vad han ska säga. Det låter vettigt allt vad hon säger, men han är överrumplad av hennes engagemang.
Kanske för att det borde vara han som slåss för Yis sak."
Vad är det Yi tänker avslöja och framför allt vad har hon varit med om som gör att hon är försvunnen och kommer hela filmserien visas? Frågetecknen är många och jag läser ivrigt för att få svaren på frågorna. Det är svårt lägga ifrån sig boken jag vill hela tiden läsa "ett kapitel till" för att få reda på lite mer, få fler pusselbitar till handlingen. En handling som rör sig fram och tillbaka i tid och rum och är stundtals våldsam. Trots alla pusselbitar man får faller inte allt på plats förrän i slutet av boken och slutet är kronan på verket!
Fler recensioner:
adlibris.com
Bokus.com
Bokia.se
CDON.COM
Niceville - Kathryn Stockett
Boken "Niceville" eller som den amerikanska originaltiteln är "The help" skriven av Kathryn Stockett är i mitt tycke en helt underbar bok. Den skildrar svarta hembiträden i vita familjer under sextiotalet i den amerikanska södern.
Baksidetexten:
"När Skeeter återvänder till hemstaden Jackson i Missisippi efter universitetet, faller hon tillbaka i sitt gamla liv med breidgespel, tennisoch välgörenhetsbaler.
Men Skeeter har förändrats. Hon har författardrömmar och reagerar allt starkare på de orättvisor hon ser omkring sig i 1960-talets Södern. Genom sitt arbete på lokaltidningen träffar hon två svarta hemhjälper - Aibileen och Minny. Tillsammans bestämmer de sig för att skriva en bok som skildrar verkligheten bakom de fina fasaderna i Jackson, staden som de kallar Niceville.
De skriver om hur de svarta kvinnornahar förnedrats och diskriminerats, men också om deras drömmar, längtan och hopp. Det är ett farligt arbete som kommer att förändra deras liv för all framtid."
När man läser boken förstår man vad dessa svarta hemhjälper betytt för många barn. De har funnits till hands i allt från att lära sig gå på toaletten till att vara en öm famn för stöd och tröst. Svarta hembiträden behandlades ofta mycket illa precis som de svarta i samhället i övrigt under den här perioden. Det fanns strikta restriktioner för vad svarta tilläts att göra, de fick inte handla i samma butiker som vita, eller gå på samma bibliotek eller skolor.
Skeeter som i boken tar hjälp av två svarta hembiträden för att skriva en bok ur svarta hembiträdens synvinkel får reda på många hemligheter som aldrig skulle avslöjats om hon inte fått sådant förtroende hos de båda svarta kvinnorna. Hon blir också medveten om all den kärlek och passion många hembiträden lägger i det arbete de utför hos de vita familjerna och hur mycket som måste försakas i deras egna hem.
Berättelsen byggs upp genom att man får följa de olika karaktärerna utifrån sina egna perspektiv vilket gör att man lär känna huvudpersonerna väl och vill fortsätta läsa om dem kapitel för kapitel.
Boken innehåller spänning, kärlek, drama, avundsjuka, hat och så mycket mer. Jag rekommenderar varmt att läsa boken.
Boken har filmatiserats och hade premiär nu i höst. Hela boken känns som en film när man läser den så jag ser verkligen fram emot att få se den filmatiserade versionen. Klicka på bilden för länk till mer information om filmen samt trailer.
Fler länkar där du kan köpa boken och läsa recensioner:
adlibris.com
Bokus.com
Bokia.se
CDON.COM
P.S Har idag tittat på filmen - jättefin, underbar film. Som alltid lite småsaker man retar sig på att det ändrats från boken men absolut en sevärd film!
Tomas Tranströmer - Dikter och Prosa 1954 - 2004
Samma dag som Tomas Tranströmer fick Nobelpriset i litteratur beställde jag den samlade diktsamlingen av hans verk - Dikter och Prosa 1954 - 2004. Den låg i brevlådan förra veckan. En vacker bok med pärmar i svart och blått och författarens namnteckning på framsidan.
Pärmarnas insidor är täckta av bilder på samlingar av döda insekter. Vackert? Ja, jag tycker det. Har alltid faschinerats av insekter, fjärilar, grodor - ja egentligen hela djur och naturlivet.
När jag öppnade pärmen och såg insekterna dök minnen från min barndom upp, minnen av när jag plockade med mig döda insekter och djur hem. Minns hur jag lade små döda skalbaggar och fjärilar i en glasburk, hur jag plockade levande grodor med mig hem i fickorna - det här var inte till min mammas förtjusning - speciellt inte när hon undrade vad som låg i vanten jag stoppat i fickan. Mamma sticker in handen i vanten ger upp ett litet tjut och ryser i hela kroppen. Där i vanten låg en död mus, visste inte var jag skulle lägga den, när jag hittade den på den lilla stigen i skogen så jag stoppade in den i vanten.
Fastnade vid en liten dikt i boken. Espresso. Espresso, det är dyrbara uppfångade droppar, fyllda med samma styrka som Ja och Nej, som ger inspiration att öppna ögonen. Vilken härlig beskrivning av det kaffe som jag av en händelse hade i min Espressokopp just när jag läste dikten.
Bilderna länkar till Bokus och Adlibris om någon vill läsa mer om den eller beställa den till sin egen bokhylla.
Uppskattat Bokcafé
Har ikväll varit på bokcafé anordnat av vår lokala bokhandlare (Annidas Bok och Papper) och bagare (Hembageriet). Det serverades glögg, pepparkaka samt kaffe med smörgås och så förstås en mängd boktips samt även tips på presentartiklar, skrivböcker, pennor och lite pyssel.
Vi fick generös rabatt med 15% på hela sortimentet - och visst fick jag med mig några "godsaker" hem.
Två bokstöd, en stickmönsterbok för sockor - Sticka sockor och boken "Sarahs Nyckel" av Tatiana De Rosnay.
Har läst en del om boken Sahras Nyckel som bland annat legat på New York Times bästsäljarlista i nästan två år. Den kom ut år 2007 och handlar om Sarah, en 10-årig judisk flicka i Paris år 1942 som gömmer sin yngre bror i garderoben strax innan familjen brutalt arresteras av den franska polisen i den beryktade hopsamlingen av judiska familjer VeldHiv. Hon låser garderobsdörren och stoppar nyckeln i fickan, övertygad om att hon ska komma tillbaka om några timmar. Men timmarna blir till dygn och Sarahs desperation växer.
Historien uppdagas år 2002 när journalisten Julia Jarmond blir ombedd att skriva om den dagen i Frankrikes historia.
Boken har också filmatiserats - Sarahs Nyckel.
Återkommer med en längre recension när jag läst boken.
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva
Ann Heberlein är teologie doktor och forskare i etik, verksam debattör och skribent. Hon har skrivit flera böcker och varit mycket anlitad som föreläsare och debattör i både media och andra sammanhang. Samtidigt är hon sedan tonåren manodepressiv eller som diagnosen heter idag, har bipolär typ 2.
Jag har aldrig tidigare läst en bok där författaren lämnar ut sig så totalt som Ann Heberlein gör. Den psykiska sjukdomen blir så lätt att förstå, samtidigt så komplicerad, så förutsägbar och samtidigt så oförutsägbar. Hon visar på ett så självklart sätt varför många inte klarar leva med denna sjukdom och varför ett självmord kan vara något som den sjuke inte vill men ser som enda utväg.
Utdrag ur boken:
"Dygnet runt, varje sekund maler mina tankar, huller om buller, ovanpå och inuti, sammanlänkade, omslingrade i fyrafemsexsju led och så slutar jag känna och tänker bara och då går det överstyr."
...
"Prick 14.00 ringer telefonen. Det är Radio Sjuhärad. Jag gör en direktsänd intervju medan jag kör mot Österlen i rasande fart. I sju minuter talar jag samlat och skarpt om min bok. Den handlar om ansvar, eller snarare om bristen på ansvarstagande. Det går bra. Jag kan koppla bort mina känslor. Jag kan koppla bort. Jag kan låta hjärnan arbeta själv. Är det bra eller dåligt? För knappt tjugo minuter sedan satt jag mittemot en norsk psykiater och berättade detaljerat om mina självmordsplaner. Hur kan jag då sitta här nu och iskallt svara klokt, sansat , genomtänkt och till och med litet humoristiskt på den här radiopratarens frågor .... " "Hur sjuk är jag? Hur störd är jag?"
...
"Nu måste jag åka till Gotland och Almedalsveckan och arbeta. Handelskammaren har kontrakterat mig för en frukostföreläsning på måndag och Kristdemokraterna har köpt mig till en debatt på onsdag. Däremellan ska jag glida runt och leta grejer att skriva om.Jag vill inte. Vill inte. Jag orkar inte. Det känns som om jag kommer att dö. Ja. Jag vet att jag kommer att dö. Jag dör om jag är tvungen att åka till Gotland. Jag ligger i fosterställning på badrumsgolvet och gråter. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Om jag åker tjänar jag minst 15 000 kronor (före skatt), mer om jag hittar mer attt skriva om. Jag vet att vi behöver pengarna. Jag vet. Jag vet. Jag vet. Men jag vill inte. Min man står i dörren till badrummet och ser på mig. "Det är bara du som kan bestämma om du ska åka", säger han. "Du måste bestämma det själv.""
Jag vet inte hur jag ska beskriva boken. Den berör mig så oerhört mycket och jag lider med alla som måste klara av att stå ut med en sjukdom som denna. Jag förstår Anns frustration över svårigheten att få hjälp, jag förstår hennes ord när hon säger att det är en dödlig sjukdom och jag förstår dilemmat när man vill dö men är glad att man överlevde.
Boken grep tag i mig, den tog mig rätt in i Ann Heberleins hjärna, in i hennes kaos på alla fronter i livet, personligt, yrkesmässigt, ekonomiskt och hälsomässigt.
Det känns som boken är skriven i ren desperation, Ann slänger sig rakt ut med vidöppna ögon och utan fallskärm, så modigt, så starkt, så annorlunda.
När man läst Ann Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva", förstår man hur det är att må dåligt på riktigt!
På min lista att läsa sätter jag nu upp "En liten bok om ondska" och "Ett gott liv", det är Ann Heberleins två senaste böcker - ett måste att läsa!
Mitt liv i mina händer - Alison Lapper
Alison Lapper föddes i England 1965, utan armar och med korta missbildade ben. Hon lämnades genast bort till ett barnhem och skulle komma att tillbringa 19 år på institution.
Under tiden på barnhemmet äger hon ingenting som hennes eget, hon har inga föräldrar, ingen familj. Uppväxten sker helt utan kärlek, allt inriktas på att hon ska klara sig fysiskt. Det provas ut proteser som barnen tvingas använda, äter de inte med hjälp av proteserna får de ingen mat. De fotograferas nakna, de dokumenteras men de får ingen kärlek, allt de har är varandra, barnen på barnhemmet.
Hon tycker om att måla vilket går som en röd tråd genom hennes liv. År 2003 fick hon ur Drottningens hand mottaga Imerieorden för sina insatser för konsten.
Alison berättar med egna ord om sitt liv. Hon är rättfram och öppen i sin berättelse och framstår som en väldigt kaxig tjej som ända från barndomen vägrat inrätta sig i de normer och förordningar som ställs upp för den som är annorlunda.
2005 placerades en staty av Alison på Trafalgar Square i London, en staty av henne naken och gravid med sin son, sitt enda barn Parys.
BBC har gjort en dokumentär om henne i serien "Child of Our Time"
Finns så många fascinerande människor att läsa om Alison Lapper är en av dem.
Impulsböcker & garn
Var till apoteket häromdagen som ligger precis bredvid Annida´s Bok o Papper i Töreboda, och tänka sig att jag lyckades slinka in där en sväng. Skulle bara titta lite.. nej, det funkar inte för mig när det gäller böcker och garn, de står där i hyllorna och bara ropar efter att få följa med mig hem. Inte lugnar de ner sig när jag väl är hemma heller, då fortsätter de skrika "LÄS MIG!", "STICKA MIG!", det enda sättet komma undan är att gömma dem i någon garderob eller en hylla på ett svårtillgängligt ställe i huset.
Öppnar jag garderoben med garnerna eller letar mig ner till hyllan med böcker så blir det ett fasligt liv och de tävlar om att få min uppmärksamhet. Garnerna tävlar i att vara mjukast, finast i färg och en mängd stickförslag poppar upp. Från böckerna hörs inledningar till historier den ena mer lockande än den andra och jag finner mig själv till slut sittande på golvet läsandes den ena baksidan efter den andra.
Jag tycker om att läsa så jag borde väl ha massor av böcker? Nej, jag har inte det, eftersom jag är periodare i allt, sorterar vänder och vrider på saker och ting och har en väldig förkärlek till att just sortera, så fick jag för ett antal år sedan impulsen att rensa ur så gott som alla böcker. Böcker från div bokklubbar sedan mängder av år tillbaka, lexikon, gamla skolböcker - rubbet åkte med. Dessa böcker som jag genom åren sorterat efter, titel, författare, genre, storlek, färg (ja, det är sant ett tag fick jag för mig att böckerna skulle stå i färgordning - ja vet - helt sjukt). Jag hade till och med tagit av pärmomslagen och satte dem i pärmar (där dom såklart också skulle sorteras), tyckte det var ett smart sätt att kunna "bläddra" bland böckerna när jag fick lust att läsa något och inte visste vilken jag skulle ta.
Blev helt plötsligt trött på böckerna som stod och samlade damm i hyllorna, "aldrig kommer jag läsa en bok jag redan läst" så varför ska de stå här och ta plats. Med liv och lust och förmodligen hjälp av den månatliga PMS-hysterin som kan få mig till vad som helst packade jag ner alla böckerna i lådor och kassar och körde till soptippen (nej, man får ingenting för gammal skönlitteratur, så de fick gå till värmeverket och göra nytta, förutom Bra Böckers Stora Lexikon som jag gav bort till mellanstadieskolan - de blev väldigt glada).
Nu har jag börjat samla på mig lite böcker igen så det kanske är dags för en riktig bokhylla. En hylla i vardagsrummet där favoriterna kan stå så slipper jag ha dem på nedervåningen i gången mellan tvättstugan och 18-åringens rum. Tydligen har jag också förmågan att ändra mig för nu har jag flera böcker som jag faktiskt vill läsa igen, skumt.
Om jag saknar de böcker jag slängde? Äsch, nej, det gör jag inte, jag vet ju hur jag är med mina infall och jag mådde jättebra när jag rensade ut de där böckerna, fick massor av plats och det kändes bara skönt. Men nu känns det bra att ha lite böcker i hyllorna igen.
Beställa böcker på nätet är väldigt billigt och många har till och med fraktfritt från första boken så jag köper en del böcker via Internet. Samtidigt vill jag gynna bokhandeln på orten, skulle vara väldigt tråkigt om den försvann därför köper jag en och annan bok av Annida som idag driver bokhandeln (tidigare Hennings bokhandel med anor många år tillbaka i tiden). Annida har ett bonussystem för böcker i pocketformat, efter fem köpta böcker får man en till 50% och efter tio böcker får man en gratis, sedan har hon "månadens bok" för 40 kr. Pocketböckerna är ju redan från början billiga så med det här rabattsystemet finns det egentligen ingen anledning att inte handla just pocketböckerna lokalt. Så lite lokalpatriot måste jag allt vara!
Tre böcker slank med när jag var där, en skulle bli novembers månadsbok vilket Annida upplyste om och jag fick den för 40 kr trots att det ännu var en vecka kvar tills november månad och en var till halva priset enligt bonussystemet så summan för tre böckerna blev drygt 140 kr - lika billigt som nätet!
Vad köpte jag då?
Jo:
- Jag vill inte dö, jag vill bara leva - Ann Heberlein
- Niceville - Kathryn Stockett (månadens bok)
- Vart tog den söta lilla flickan vägen - Åsa Lantz
Den första har jag börjat läsa och de andra står i hyllan och skriker :)
P.S Vågar inte ha böcker och garn på samma ställe är rädd att de ska börja slåss, de gör allt för att få min uppmärksamhet.
Nu ska jag ta tag i min fingervantstickning och senare i kväll blir det fortsatt läsning i Ann Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" (längtar efter att fortsätta läsa, den är riktigt bra!).
Bockfesten - Mario Vargas Llosa
Dags att bocka av ytterligare en bok skriven av en nobelpristagare i litteratur, Bockfesten av Mario Vargas Llosa nobelpristagare år 2010. Det har tagit mig ett helt år att inse att Mario Vargas Llosa är en man. När jag första gången hörde hans namn vid utnämningen av nobelpriset förra året fick jag en bild i huvudet av att det var en kvinnlig författare och det har varit hopplöst att radera bort trots att jag ser hans ansikte framför mig vill jag gärna både skriva och säga "hon".
Jag hade förväntat mig att "Bockfesten" skulle vara en "tung" bok att läsa, en bok som jag mer eller mindre skulle tvinga mig till att läsa eftersom jag föresatt mig att läsa någon bok av alla pristagarna. Men fel fick jag där, jag tyckte boken var väldigt bra och lockade till att vilja läsa mer.
Handlingen utspelar sig i Dominikanska republiken där man parallellt får följa Urania som återvänder till sitt hemland efter 35 år i USA, Trujillo, "Välgöraren", el Generalisimo, landets enväldige härskare som styr landet på ett grymt diktatoriskt sätt och den grupp av motståndare till regimen som bestämt sig för att mörda diktatorn.
Urania är en framgångsrik advokat i USA som inte haft kontakt med sin familj på hela 35 år när hon uppsöker sin far i sitt barndomshem.
Utdrag ur boken:
"- Det är Urania, viskar hon och går närmare. Hon sätter sig på sängen, en meter från sin far. Kommer du ihåg att du har en dotter?
I den lilla gubben kommer en inre skälvning, det rör sig i de bleka, beniga små händerna med sina vassa fingrar som vilar på hans ben. Men fast de pyttesmå ögonen inte släpper Urania, förblir de uttryckslösa.
- Jag känner inte igen dig jag heller, viskar Urania. Jag vet inte varför jag kommit, vad jag har här att göra.
Den lilla gubben har börjat röra på huvudet, först neråt, sedan uppåt. Strupen ger ifrån sig en lång, sträv, hackande jämmer, som en klagosång. Men efter en liten stund lugnar han sig, fast blicken förblir fäst vid henne."
I en monolog av Urania förstår vi att hon och fadern bär på en väl förborgad hemlighet vilken är bakgrunden till hennes flykt från hemlandet.
Trujillo litar inte på någon och anser sig själv vara Dominikanska republikens välgörare. Han ser till att ingen kommer honom för nära, inte ens hans innersta krets och ingen kan lita på Truijllo och minsta misstanke om att inte ha fullt förtroende leder till döden med uppdiktade historier om förräderi. Under Trujillos styre kan man inte lita på någon.
Utdrag ur boken:
"- Måste jag förklara för dig för hundrade gången? Om inte de där företagen tillhörde familjen Trujillo, så skulle de där arbetstillfällena inte existera. Och Dominikanska republiken skulle vara det lilla afrikanska land som det var när jag åtog mig det hela. Det har du inte fattat än.
- Det fattar jag klart och tydligt, Chefen.
- Stjäl du av mig?
Chirinos hoppade till i stolen en gång till, och hans askgrå ansikte svartnade. Han blinkade förskräckt.
- Vad är det Chefen säger? Gud är mitt vittne...
- Det vet jag att du inte gör, sade Trujillo lugnande. Och varför stjäl du inte, fast du har makt att ge och ta? Av lojalitet? Kanske. Men framför allt av rädsla. Du vet att om du stjäl av mig och jag kommer på dig, så överlämnar jag dig åt Johnny Abbes Garcia som tar dig med sig till La Cuarenta, sätter dig på Tronen och bränner dig till aska innan han ger dig åt hajarna. Sådant som SIM-chefen och hans lilla skara tycker är roligt. Det är därför som du inte stjäl av mig. Det är därför som inte heller direktörerna, administratörerna, bokhållarna, ingenjörerna, veterinärerna, förmännen och så vidare och så vidare stjäl på företagen som du övervakar. Därför arbetar de punktligt och effektivt, och därför har företagen gått bra och förmerat sig och gjort Dominikanska republiken till ett modernt och välmående land. Förstår du nu?"
Landet genomsyras av intriger med en korrumperad polis och militär som följer Trujillos minsta vink. Trujillo "äger" landet och tar sig friheter med landets kvinnor, sina närmaste mäns fruar, ja alla kvinnor som han finner attraktiva och får alla att förstå att det är en ära att dela säng med "Välgöraren" och ingen kan ifrågasätta. Man tvingas se kvinnor förnedras, familjemedlemmar och vänner försvinna eller bli fängslade för att det ligger i politikens intresse. Planer smids för att göra slut på Trujillos envälde.
Utdrag ur boken:
"- Litar du på general Romàn? frågade han plötsligt för att tvinga sig att tänka på annat. Är det säkert att han står på vår sida. Fast han är gift med en brorsdotter till Trujillo och svåger till generalerna José och Virgilio Barcia Trujillo, Chefens favoriter och systersöner?
- Om han inte stod på vår sida, skulle vi sitta i La Cuarenta allihop vid det här laget sade Antonio de la Maza. Han står på vår sida, förutsatt att vi uppfyller hans villkor: att få se liket.
- Det är svårt att tro det, mumlade Tony. Vad har försvarsministern att vinna på det här? Han har allt att förlora.
- Han hatar Trujillo ännu mer än du och jag, replikerade De la Maza. Det gör många i den inre kretsen. Regimen är ett korthus. Det kommer att ramla ihop, ska du få se. Pupo har fått med sig flera militärer, de väntar bara på hans order. De kommer att få dem, och i morgon är det här ett annat land.
- Om Bocken kommer, ja, suckade Estrella Sadhalá i baksätet.
- Han kommer Turken, han kommer, upprepade löjtnanten än en gång."
Det är många namn i boken och till en början har jag svårt att hålla isär dem men allt längre man kommer i handlingen reder begreppen ut sig och de tre parallella handlingarna vävs samman.
Enligt Mario Vargas Llosas egna ord är det "inte en historiebok, därför har jag tagit mig många, många friheter... ... Jag har respekterat de grundläggande händelserna, men jag har bytt och ändrat många detaljer med avsikten att göra historien mer övertygande och jag har inte överdrivit."
Boken har filmatiserats och hade premiär år 2005. I rollistan ses bland andra, Isabella Rollilini, Paul Freeman och Tomas Milian. Länk till mer information om filmen - Bockfesten - IMDb.
Vill gärna se filmen men är osäker huvuvida en del våldsamma scener, speciellt i slutet av handlingen med grov tortyr har iscensatts. Beskrivngarna i boken är bland de grymmaste jag läst när det gäller tortyr och skulle nog inte kunna tänka mig att se detta även om jag vet att det är ett skådespel, då får det bli snabbspolning.
Min slutsummering blir att jag absolut rekommenderar boken, jag tycker den är välskriven med målande beskrivningar och en historia som gör att man vill fortsätta läsa för att få reda på hur det går.
Mario Vargas Llosa - inte det minsta kvinnlig ;)
En dag - David Nicholls "Tjugo år Två människor"
Baksidetexten på boken:
"15 juli 1988. Emma och Dexter tillbringar en natt tillsammans efter examen på universitetet. Dagen efter måste de gå skilda vägar.
Men var kommer de vara den 15 juli året därpå? Och alla år som följer?"
När jag läst halva boken ställer jag mig frågan varför jag läser den? Jag hittar inte det roliga, det romantiska eller det sorgliga, allt verkar gå ut på huruvida de två kommer att ha sex eller ej, ska de få varandra?
Beskrivning av två livsöden det ena sorgligare än det andra så visst där finns ju sorglighet det romantiska försvinner för mig när det mesta inriktas på sex och rolig... ja möjligtvis så beskrivs karaktären Emma som rolig men även det försvinner för mig i någon slags tragikomik.
Tycker dock att andra halvan av boken är bättre än den första men kan ändå inte tycka att den står ut i mängden av böcker.
Boken är precis filmatiserad och har biopremiär 14 oktober. Jag ser fram emot att se filmen och det är möjligt att jag för första gången kommer tycka att "filmen var bättre än boken".
Läser återigen recensionerna nedan och undrar om jag kanske inte var i rätt sinnesställning när jag läste den funderar på vad jag missat som alla upplever är så bra.
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
En dag är hysteriskt rolig och fruktansvärt sorglig, varm, underfundig, välskriven, rörande, engagerande och alldeles, alldeles underbar
Helena Dahlgren, Bokhora
Hur många andra romaner i modern tid fångar livets och kärlekens omöjlighet med en sådan scenografisk detaljprecision, empati och humor?
Andres Lokko
Må bra-läsning i högsta ligan Smart, underhållande och känslosam utan att vara sentimental.
Svenska Dagbladet
Måsteläsning Jag kan inte lägga ifrån mig boken.
Expressen söndag
Smart, sinnlig, skruvad roman
M-magasin
Läs, läs, läs!
Sofis mode
Det var länge sen jag föll så pladask för en bok som för den här
Chic
David Nicholls skrev den mest rörande och finaste boken jag läste i somras rekommenderas varmt
Anders Nunstedt, Expressen
Exceptionellt välskrivet, ofta roligt, lika ofta sorgligt, och mer beroendeframkallande än en Aladdinask.
Mama
Charmig och väldigt brittisk relationsroman
Vi läser
Gripande underhållning
Amelia
Hjärtknipande läsning
Femina
Bridget Jones möter Nick Hornby Underhållande, snyftigt och väldigt romantiskt
Tara
Läs den innan alla andra börjar prata om den
Jens Peterson, Aftonbladet
Denna charmiga, varma och humoristiska berättelse går rakt in i hjärtat.
Må bra
Alla som är runt 35 och inte känner igen sig i En dag måste vara lyckliga och totalt ointressanta dårar. Han eller hon har inte levt. De har bara låtsats.
Markus Larsson, Aftonbladet
En oemotståndlig berättelse
Skånska dagbladet
Briljant En hjärtskärande roman om det som från början såg så löjligt orealistiskt ut: Livet efter 40.
Arbetarbladet
En underbar liten bok
Borås Tidning
Sensationell
Per Hägred, KvällsPosten
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
Smärtans barn - Waris Dirie
Waris Dirie som själv blev könsstympad som femåring i Afrika har vigt sitt liv åt att bekämpa könsstympning. Hon har skrivit tre böcker "En blomma i Afrikas öken", "Ökenblomman återvänder" och senast "Smärtans barn".
I smärtans barn får vi följa Waris när hon får upp ögonen för att det pågår könsstympning även i Europa och inte bara i Afrika vilket hon tidigare haft en föreställning om. När hon inser att familjer tar med sig sina traditioner till nya länder blir hon upprörd och börjar en resa runt i Europas länder för försöka kartlägga hur stor utbredningen av könsstympningen är. Hon möter kvinnor, läkare, jurister, präster, representanter för olika organisationer m fl och med förfäran inser hon hur många flickor som blir utsatta för denna tortyr i länder där det är förbjudet även i Sverige.
Återigen en bok som ger information och insikt som man egentligen inte vill ha, sådant man inte vill höra. För vem vill egentligen veta att en sjuårig flicka kanske just i detta ögonblick skärs sönder i underlivet i våningen under?
Men ändå måste det vara en plikt för oss alla att veta, att vara uppmärksamma och rapportera till myndigheter när vi misstänker att ett barn far illa! Inget barn skulle någonsin behöva utstå denna misshandel.
Waris visar på ett enkelt uttryck i boken att könsstympning inte har något med religösa traditioner att göra utan enbart på tradition som egentligen ingen kan förklara. Det som återstår är ett manligt förtryck av kvinnan där kvinnan ej ska kunna njuta av sex samt med alla medel ses som mannens egendom. Kvinnorna sys ihop i underlivet endast ett litet litet hål sparas där menstrationsblödningarna ska kunna sippra ut, menstrationerna är smärtfyllda, de har sex med sina män under fruktansvärda smärtor och att föda barn behöver jag nog inte beskriva hur det känns. Många män kräver också att kvinnan ska sys ihop efter förlossningen.
Hon citerar i sin bok från FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna.
"Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De är utrustade med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av broderskap."
Nej - alla människor är inte födda fria, alla har inte lika värde och rättigheter trots att vi är födda med förnuft och samvete! Könsstympning är bara en i raden av övergrepp vi människor begår på varandra och i Waris Diries bok blir vi brutalt upplysta om i vilken omfattning dessa övergrepp sker på små försvarslösa flickor.
Potensgivarna
Boken handlar om de ogifta systrarna Tilda 72, och Elida 79 år som bor kvar i sitt föräldrahem med vedspis, utedass och brunn på gården. Allting går sin gilla gång för fröknarna Svensson tills grannhuset en dag byter ägare.
Utdrag från boken:
"- Han såg fin ut vår nye granne, säger Elida vid kvällskaffet medan de doppar sina skorpor.
- Tror du han är ensam, säger Tilda, det har ju inte synts till någon annan.
- Dom kommer sedan, säger Elida. Det gör alltid kvinnorna från stan, ja när allt är färdigt, möblerna på plats och tomten uppröjd.
- Han ser gift ut, säger Tilda och suger i sig den kaffedrypande skorpan genom den tandlösa gommen.
Ja tänderna lägger de i ett glas klockan 20.15 när de gör sina nattförberedelser. De tycker båda att det känns skönt att suga in de blöta skorporna, det kittlar så behagligt."
"Den nye grannen hette Alvar Klemens. Han var omkring 60 år gissade Elida och Tilda och han kom från Sundsvall och var byrådirektör.
Elida hade frågat när hans fru skulle flytta in men då sparkade Tilda henne på benet med sina skinntofflor med kilklack av kork. Elida försvarade sig senare med att han såg gift ut och försäkrade att det inte var av nyfikenhet beträffande Klemens civilstånd hon hade frågat. Tilda hade upprepat smedmästare Svenssons inställning till nyfikenhet och Elida hade skämts lite. Båda damerna verkade emellertid nöjda och belåtna när Klemens talade om att han var ogift."
Det är nu ingenting mera kommer vara sig likt i systrarna Svenssons liv. Päronen tas inte till vara denna höst som de gjort sedan urminnes tider, de börjar bry sig om sitt utseende och bär sina söndagsklänningar till och med när det inte är söndag. De tar bussen in till staden för att inhandla nya klänningar, går på "kondis" som de inte gjort på 30 år och börjar till och med lockas av tanken att kanske flytta in dasset inomhus.
Karin Brunk Holmqvist beskriver de båda systrarnas liv med sådan humor och värme så man kan bara bli glad när man läser denna bok - helt enkelt underbar och vansinnigt rolig!
3096 dagar Natascha Kampusch
År 2010 skriver Natascha "Jag känner mig nu tillräckligt stark för att berätta hela historien om min fångenskap" och hon ger ut sin egen historia i boken "3096 dagar". På våren 2011 kom den i svensk översättning.
Natascha beskriver med sina egna ord, sina egna känslor och intryck, hur hon upplever sin fångenskap som ett litet barn, en tonåring och till slut en i sina ögon vuxen och stark artonåring. Hon är inspärrad i ett litet trångt betongrum under marken och den enda kontakt hon har är med Wolfgang Priklopil, hennes förövare som utövar sin makt och försöker utplåna hela hennes identitet, han kränker henne djupt och hänsynslöst både psykiskt och fysiskt.
Utdrag ur boken:
"Jag längtade efter en vuxen person, någon som kom och räddade mig. Men ingen visste ju var jag fanns. Den enda möjlighet jag hade till buds var att själv bli denna vuxna person.
Förut hade jag sökt tröst i att föreställa mig att mamma intalade mig mod. Att jag iklätt mig hennes roll och försökt överföra en del av hennes styrka till mig själv. Nu tänkte jag mig i stället att den vuxna Natascha kom till min undsättning. Mitt eget liv låg framför mig som en lysande tidsstråle, som sträckte sig långt in i framtiden. Själv stod jag på talet tolv. men långt där framme kunde jag skymta mitt eget artonåriga jag. Stor och stark, självsäker och självständig som kvinnorna i min roman. Mitt tolvåriga jag rörde sig långsamt framåt längs strålen, mitt vuxna jag skred mig till mötes När vi kommit till mitten räckte vi varandra handen. Berörningen var både varm och mjuk och jag kände på samma gång hur kraften i mitt stora jag fördes över till det lilla. Den stora Natascha tog den lilla, som inte ens hade kvar sitt namn, i famnen och tröstade henne. Jag tänker hämta ut dig, det lovar jag. Nu kan du inte fly, du är för liten än. Men när du är arton tänker jag övermanna gärningsmannenoch ta upp dig från fängelset. Jag ska inte svika dig.
Den natten slöt jat ett avtal med mitt eget, äldre jag. Jag kom att hålla mitt löfte."
Det är svårt att ta till sig vad Natascha Kampusch får igenom under dessa år, det är svårt att ta till sig hur man som barn kan klara av att leva under dessa omständigheter och hur hon till slut lyckas att fly. Förövaren lider av svåra psykiska problem vilket gör hennes kamp att klara av från dag till dag än svårare och jag beundrar Natascha för hennes styrka där drivkraften är att stå ut tills hon fyllt arton. Man förstår av Nataschas berättelse att just artonårsdagen var något för henne speciellt och något hon såg fram emot redan innan hon blev kidnappad. Det var då man fick bestämma själv över sitt liv, då var man var vuxen.
Natascha berättar också i boken om tiden efter att hon lyckades rymma, hur hon blev ifrågasatt, hur det hon gått igenom exploaterades i massmedia där poliser med tystnadsplikt bryter sina löften, bilder från de fem kvadratmeter som varit hennes hem sedan hon var tio år innehållande de få tillhörigheter hon sett som sina egna syns på förstasidorna och visas i alla nyhetsprogram.
Utdrag ur boken:
"Mina dyrbara fåtaliga ägodelar, dagböckerna och enstaka klädesplagg låg kärlekslöst kringvräkta av karlar i vita skyddsdräkter. Gula numrerade lappar satt klistrade mot mitt skrivbord och min säng. Jag fick bevittna hur mitt lilla och så länge instängda privatliv hamnade på förstasidorna. Allt som jag lyckats gömma undan för gärningsmannen släpades fram till allmän beskådan och man drog sina egna slutsatser."
Natascha skriver på ett så enkelt och självklart sätt vilket gör det lätt att sätta sig in i och förstå hennes tankar, känslor och handlande under fångenskapen samtidigt som det är lika svårt förstå hur hon som bara ett barn kan hantera situationen som hon gör.
Det här är ett unikt levnadsöde som Natascha delar med sig av och jag beundrar hennes mod, hennes stolthet och hennes styrka att kämpa för att få leva sitt liv som "Natascha" utan att skydda sin identitet och gömma sig.
Jag skulle önska att Natascha resten av sitt liv får leva som en prinsessa hon är "i min bok" värd all frihet, trygghet och kärlek man kan få. Hon har min fulla beundran över att hon klarade åren i fångenskap, för hennes mod att rymma och att hon även har styrkan att förmedla de 3096 dagar hon levde som fånge, eller kanske mer rätt uttryckt, som slav under diktatoriska förhållanden. Hon rörde vid mitt hjärta från första till sista sidan.
Min uppmaning - läs denna bok!
Även tystnaden har ett slut
Boken "Även tystnaden har ett slut" av Ingrid Betancourt är återberättelsen av hennes sex år i fångenskap som gisslan hos den marxistiska FARC-gerillan djupt in i Amazonas djungel. Ingrid Betancourt är colombiansk politiker och antikorruptionsaktivist och i presidentvalet 2002 ställde hon upp genom sitt "gröna parti" som presidentkandidat. Här en länk till artikel i SvD om henne.
Gruppen som har hand om henne och hennes medfångar i den colombianska djungeln förflyttar sig hela tiden genom att hugga sig fram i den svåra terrängen där ingen tidigare gått och nya läger sätts upp och tas ned för att man inte ska bli hittad av den colombianska militären. Ingrid som är väl känd för sitt politiska engegemang i Colombia anses som en "viktig" fånge av gerillan och man titulerar henne "Doctora Ingrid" samtidigt som hon utsätts för förnedringen att vara fråntagen sin frihet.
Ingrid är en stolt kvinna och vägrar inrätta sig efter FARCs order för vad som ska gälla för de tillfångatagna, hon ifrågasätter, svarar ironiskt på frågor, vägrar acceptera sin fråntagna frihet och gör ett flertal rymningsförsök. Hon är orädd och under hela hennes vistelse planerar hon för att ta sig därifrån. Hennes ovilja att inrätta sig och hennes uppriktiga sätt gör att hon blir illa omtyckt av både medfångar och gerillasoldater.
När jag läser boken fascineras jag av Ingrid Betancourts minne, att hon så detaljrikt kan komma ihåg och återberätta det hon varit med om, beskrivningar av händelser, människor och platser. Hon skriver på ett sätt som gör att jag gång på gång får påminna mig om vad det är hon egentligen går igenom, hennes styrka i att inte låta sig "fastna" i rollen som fånge gör det svårt att ta till sig att hon faktiskt drabbas av svåra livshotande sjukdomar, blir svårt undernärd, misshandlad, fängslad med kedjor och i perioder fråntagen all kontakt med övriga i lägren.
Boken ger en bra inblick i vad som händer med oss människor när vi blir frihetsberövade och tvingas leva tätt intill andra i samma situation. Man kan tycka att det skulle ge en stark samhörighet och vilja att sträva åt samma håll och hålla ihop men istället utvecklas avundsjuka och girighet och fångarna tappar de sociala mönster man följt när man levde i frihet vilket leder till upprepade konflikter.
Utdrag ur boken:
"Ofta kände vi lukten av grillat fläsk i näsborrarna, men vi fick aldrig något. När vi sa et till Rogelio kom han nästa gång med sin matgryta på utsträckta armar, och mitt i den tronade ett grishuvud på en bädd av ris. Grishuvudet hade så mycket tänder så att det såg ut som om djuret log. En skrattande gris, tänkte jag för mig själv. En svärm av grönskimrande flugor surrade kring grytan som grisens personliga eskort. Det var verkligen äckligt, och det var alltså för detta som vi slogs! Vi var hungriga, vi hade ont, vi började uppföra oss allt värre och värre motvarandra."
Ingrid Betancourt beskriver hur hon konstaterar att även hon själv "förvandlas" till någon hon inte vill vara. Hon gör saker, säger saker som hon aldrig skulle kunna tänkas göra när hon levde i frihet. I boken får man följa hennes tankar och hennes betraktelser av både FARC-gerillans medlemmar och hennes medfångar, hon är en god iaktagare och lägger också mycket tid på att rannsaka sig själv, sitt handlande och sina tankar.
Vid flera tillfällen har apor närmat sig lägret/lägren och vissa individer hade blivit som "maskotar" för lägermedlemmarna. En liten apa fick namnet Christina och var som ett litet barn för dem. Ingrid förstod snart att för gerillasoldaterna var detta "gullande" bara en sorts lek med maten och de små aporna hade inget värde i deras ögon.
Utdrag ur boken:
"Vi var hungriga, vi hade inte fått kött på veckor. Det var visserligen sant, men det var inte tillräckligt skäl. Jakt var svårt för mig att acceptera. Hade jag alltid känt på det sättet? Jag visste inte. Jag hade tagit mycket illa vid mig med guacamayan som Andrés hade slaktat för nöjes skull, och av Christinas mors död. Hon hade ramlat ned ur trädet när kulan trängde in i magen på henne. Hon satte fingret i såret och tittade på blodet som sprutade ur det.
- Hon grät, jag är säker på att hon grät, hade William sagt skrattande. Hon visade mig blodet på fingrarna som om hon ville att jag skulle göra något åt det, och så satt hon fingret i såret för att visa mig det igen. Flera gånger gjorde hon så, och så dog hon. De är ju som människor, de där djuren!
Det var hans slutsats. Men hur kunde han då döda ett djur som såg honom i ögonen, som han hade etablerat kontakt med? Men det var väl så att det inte spelade någon roll längre när man redan hade dödat andra människor. Skulle jag kunna döda? Ja, visst skulle jag det! Jag hade alla goda skäl för att säga mig att jag hade rätt att döda. Jag var full av hat gentemot dem som förödmjukade mig och uppernbarligen gaddes så åt min smärta. Eftersom jag inte hade något annat sårade jag dem med min tystnad vid vartenda ord, varenda order, varenda förolämpning. Jo, visst var det så! Jag skulle kunna döda, jag också! Och jag skulle också kunna känna nöje av att se dem sticka fingret i såret och titta på sitt blod och förstå att de skulle dö och hoppas på att jag skulle göra något medan jag bara stod där och lät dem dö. Den där eftermidagen när jag satt där i det förbannade regnet, hopkrupen kring min olycka, förstod jag att jag skulle kunna vara som de."
Rekommenderar absolut att läsa denna bok den enda negativa synpunkt jag har är början på boken som jag upplevde lite förvirrande då berättelsen inte är kronologisk och jag hade lite svårt ta till mig när i fångenskapen händelserna utspelade sig men efter något kapitel är handlingen lättare att följa då händelserna kopplas ihop.
Här ett videoklipp när den grupp som befriades tillsammans med Ingird Betancourt kommer ut från flygplanet och möter vänner, släktingar, press för första gången. Rörande bilder när man läst boken och förstår vad de har bakom sig.
Skulle gärna läsa mer om tiden efter frigivningen, hur hon klarat att återgå till ett liv i frihet, hur fångenskapen påverkat henne och jag hoppas att hon skriver ytterligare en bok om åren från 2008.
Tillbaka till livet
Dags sammanfatta ytterligare några böcker, börjar med "Tillbaka till livet - Alisons historia".
Baksidetexten på boken:
Citat:
"Jag kan inte dö nu. Jag måste klara att resa mig upp och hämta hjälp. Det är bara jag som kan svara på alla frågorna tänkte jag för mig själv. Det fanns inga andra alternativ eller möjligheter. Jag var tvungen att överleva."
När Alison parkerar bilen utanför sitt hem sent en kväll hotar en man henne med kniv och tvingar ut henne påen mardrömslik skräckfärd i bil. De hämtar upp en kamrat till mannen och åker sedan till en öde plats utanför staden. Där blir alison våldtagen, knivhuggen och så svårt misshandlad att våldsmännen är övertygade om att hon är död när de lämnar henne. Ingen kan rimligen överleva en sådan tortyr.
Men Alison är inte död. Hon förstår att hon inte kan ligga kvar på den öde platsen om hon vill överleva. Så börjar hennes kamp. Med avskuren luftstrupe och svåra inre skador släpar Alison sig fram, meter för meter för att hämta hjälp vid motorvägen ...
I "Tillbaka till Livet" berättar Alison sin häpnadsväckande, gripande och otäcka historia för jounalisten Marianne Tham. Vi får också ta del av historien ur andra människors synvinkel. Här berättar bilisten somhjälpte Alison om sina tankar och känslor, vi får möta Alisons förädrar, läkaren som opererade henne och polismannen Melvin Humpel som såg till attt gärningsmännen fick sina rätttmätiga straff.
Tillbaka till livet lämnar inte någon oberörd. Man gråter av vrede och smärta - men gläds och förundras också över Alisons styrka och förmåga att överleve."
Slut citat.
Alison överlever något som enligt läkarna borde vara helt omöjligt och man förundras över den överlevnadskraft vi människor besitter som i den här berättelsen tänjer gränserna för vad vi trodde var möjligt.
Boken börjar med följande hälsning från Alison:
"Den här boken vänder sig till alla som någon gång i livet har känt sig som ett offer - ett offer för omständigheter, trauma eller brott. Den här boken är tillägnad er och jag ber er att tro på styrkan som finns inom var och en av oss - styrkan att välja bli segrare."
Styrkan att välja bli segrare räddar Alison en styrka utöver allt annat där hon talar till sig själv och förmår sig själv till att fortsätta kämpa för att hon känner som hon uttrycker det att hennes liv var för värdefullt för att ge upp.
Utdrag från boken:
"Jag hade aldrig tidigare varit allvarligt skadad och nu försökte jag att hålla fast hela nävar av mina egna varma fuktiga inälvor. Det var sådan mängder, det var ofattbart.
Fastän jag fortfarande inte hade ont började jag inse vidden av mina skador. jag försökte att stoppa tillbaka alltihop in i mig men det gick inte, trycket hade tvingat ut alldeles för mycket ur såret. Men jag måste göra någonting. Jag ville inte bli tvungen att släpa inälvorna efter mig. Eftersom jag inte kunde se snitten tvärs över min hals var de i det ögonblicket av sekundär betydelse."
Berättelsen är saklig och det är inga extra vulgära överdrifter och beskrivningar utan boken beskriver händelsen helt utifrån Alisons egen upplevelse, vi får följa hennes tankar och känslor.
Utdrag från boken:
"Kämpa om du vill. Fortsätt om du kan, sa jag till mig själv. Jag ville inget hellre än att allt det här skulle ta slut. Jag ville ge upp och släppa taget.
Om jag gjorde det skulle mardrömmen försvinna. Och jag skulle slippa det ohyggliga raspande ljudet som gurglade från min hals när jag drog in och andades ut luft."
Alisons kamp efter händelsen att komma tillbaka till ett liv där hon ska klara sig själv igen, ett liv där hon ska våga känna känslor för någon annan, våga känna kärlek igen är långt ifrån enkel. Vi får läsa rapporter från domstolsprotokoll skrivna av psykolgen Alison träffade och det ger en stor förståelse för vad en människa som blivit utsatt för ett sådant här trauma går igenom.
I sista delen av boken säger Alison något som jag inte kan glömma:
"Människor ser ofta på andras liv och säger att "han eller hon är så lyckligt lottad". Någon kanske till och med tänker det om mig.
Att jag haft tur som överlevde prövningen, att jag hade tur som hade den personligheten, de resurserna, de vännerna och det stödet som hjälpte mig att övervinna detta fruktansvärda och inte lät det förstöra mitt liv.
Men jag tror inte på tur.
De människor som vi tror är lyckligt lottade arbetar i verkligheten hårt på att skapa sin lycka. Och den är inte lättvunnen. Det kommer att finnas många misslyckanden utmed vägen, men vi kan välja att låta dem besegra oss eller så kan vi, som jag sa tidigare, se på de läxor vi har lärt oss och försöka igen."
Som jag skrev tidigare började boken med en hälsning från Alison där hon tillägnar boken till alla som någon gång känt sig som ett offer. Målgruppen för boken känns så mycket större, alla borde läsa denna bok eftersom alla människor löper stor risk att i sitt liv någon gång känna sig som ett offer och om man någon gång skulle bli utsatt för ett starkt trauma är jag övertygad om att har man läst Alisons historia ger det extra näring till viljan att fortsätta kämpa även när man tror att "loppet är kört".
Mitt råd är att låta nästa bok du tänker läsa bli - "Tillbaka till livet - Alisons histora berättad av Marianne Tham"!
