Jag var stark, jag var glad jag var lycklig, jag var den som alla sa klarade allt - den som peppade, såg det positiva och alltid gjorde lite mer än vad som egentligen krävdes.

Vad hände - jag gråter, är ledsen och känner mig allt annat än stark. Min fasta grund försvann, den kärlek jag alltid förlitat mig på försvann - den som gjorde mig stark, som alltid skulle finnas där och som jag aldrig trodde kunde försvinna. Det var en trygghet, någon jag kunde lita på i allt, någon som sa att jag var bäst trots att jag inte var det, som fanns till hands när även den "starka" jag hade mina motgångar, den jag älskade så mycket som jag ville göra allt tillsammans med.

Det var någon som kröp ner i sängen bredvid sent på kvällen och höll om mig någon som sa att jag var fin trots att min sjukdom gjorde mig till ett svullet monster på natten, det var någon som sa att den alltid skulle finnas där. Jag trodde det var sant, jag trodde det var så lätt att kärleken vi hade aldrig skulle försvinna den kärlek som var min skulle aldrig någon annan få.

Det gör ont, det gör ont långt in i "själen", känslan av att inte räcka till, vara den som blev lämnad trots att vi älskade varandra så mycket. Smärtan finns i låttexter, filmer, dikter och den är så sann, den gör precis så ont, finns ingen jämförelse den är som ett hål i bröstet.

Ser att människor klarar av så mycket men just nu förstår jag inte hur.. hur klarar man av när jag har min kärlek kvar?

Trött och ledsen tar jag steg för steg i ett liv många mil ifrån det liv jag ville ha.. livets utbildning är tuff...