En god gärning i solen
Ser på tv:n ett inslag om en gymnasieklass någonstans i Sverige - missade var det var - de hade ett projekt vilket gick ut på att göra goda gärningar, göra människor glada. En av sakerna de gjorde var att gå ut på stan med skyltar där man skrivit texter som - "Du är bäst", "Ett gott skratt förlänger livet", "Kram" och så vidare. De strålade som solar och delade ut kramar till alla som ville ha. Kan bara konstatera att det går inte hålla leendet tillbaka när man ser dem och alla som går förbi ler med hela ansiktet och en del väljer att ta emot en kram. Tänk så enkelt.. ett leende från någon man möter på gatan, tänk att det kan göra att man känner sig glad. Kommer att tänka på en dikt eller vad jag nu ska kalla det som jag skrev för många år sedan.. letar upp den...
* * *
Det är någon som har låst in sig, någon med ett budskap, en uppgift att utföra. Gläntar försiktigt på dörren men motas tillbaka av krisläge, oviss framtid, jobb, mord, krig, AIDS, utsläpp, ozonskikt....
Paniken närmar sig, springer ut på gatan, människor överallt, hit och dit, till jobb från jobb, till affären, till dagis, in på banken... Tomma ansikte ute på inbillade uppdrag.
Det är något man glömt, något man låst in.. bakom en dörr..
Känner att det är något som måste fram, något som förträngts. Står inte ut med denna ovisshet rusar fram rycker upp dörren, smiter snabbt in och stänger efter mig.
Måste blinka flera gånger, kisar med ögonen något gult, ljust, varmt strömmar mot mig. MEN det måste vara SOLEN, jag hör något underbart ett drillande fågelkvitter, fylls med underbara känslor. Plötsligt känner jag något röra sig inom mig, det börjar i magen och strömmar uppåt för att slutligen komma ut genom munnen.
Jag skrattar, skrattar så luften tar slut och magen värker.
Ja - det är det vi har glömt att solen lyser, fåglarna kvittrar och vi kan skratta.
Rusar ut på gatan igen, ler mot hela världen, pekar mot himlen och pratar med fåglarna. Människorna jag möter tittar lite frågande men det glimmar till lite i ögonvrån och om inte ett leende så dock ett litet drag i mungipan, ett drag som kanske blivit till ett leende innan man nått sitt mål.
Vilken tur att jag hittade nyckeln!
* * *
Minns att jag skrev detta i en tid när jag tyckte att allting bara handlade om att jäkta hit och dit och ingen verkade någonsin ha tid för att sitta ner och bara njuta. Alla var fullbokade med allt från arbete till fritidsintressen från morgon till kväll och på radio, TV, löpsedlar var det bara elände, elände och lite mer elände... Efter att ha varit på möte i Stockholm, suttit på centralen och tittat på alla jäktade människor och konstaterat att jag inte såg ett leende så långt ögat nådde och jag inser att även jag själv dras med, så hamnade texten ovan i min lilla "skrivarbok". Minns också att jag blev sittande där och log mot de som gick förbi och ja, jag fick lite konstiga blickar men en del nickade lite och log tillbaka - de trodde nog att jag ev kände igen dem. Men så skönt, en sån skön känsla ett leende och när man får ett tillbaka - då känns det bra i hela kroppen - testa!
Har du sett filmen "skicka vidare"? om inte se den nu!!!
Ja vi stressar och har oss, gläntar aldeles för sällan på dörren till det verkliga livet fyllt med fågelsång och leenden.
Jag ska börja NU med att LE emot mina medmänniskor, i dag är en PERFEKT dag att göra det känner jag :-D
Tack för inspirationen!
Tessa - ja, jag har sett den - jättebra! Vad bra att jag kunde inspirera dig att le lite - allt känns faktiskt mycket lättare då. :D