Livets smörgåsbord
Så vad har hänt de här dryga två åren? Jag börjar med den utbildning "Livet" som jag kastades in i för drygt 50 år sedan. Under dessa två år har jag nog lyckats landa och känna mig trygg efter ett antal år där jag fick dra lärdom av hur det känns att blir bedragen och lämnad, hur det känns när familjen splittras och hur det känns när den man levt hela sitt liv tillsammans med går bakom ryggen, ljuger för att sedan fortsätta sitt liv med en annan kvinna. Jag har lärt mig hur det känns att känna sig värdelös, oduglig, ratad ... jag har lärt mig att förståndet säger en sak och känslan en annan.
Livet så här lång har lärt mig att jag är än mer tillitsfull än jag själv trott, har jag lovat något så menar jag det och har väldigt svårt för att svika eller att bli sviken. Det ligger djupt i mitt hjärta när jag ger ett förtroende och jag förstår att jag här är sårbar då jag också förväntar mig att det andra säger till mig är vad de menar, det andra lovar är vad de kommer att stå för. Det blir ett hårt slag när förtroende visar sig bara vara ord ..
Jag har tagit flera steg, jag har vågat öppna mitt hjärta som jag hållt så hårt av rädsla att bli sårad, utnyttjad, jag har tillåtit mig att känna kärlek. Tyvärr klampade jag rätt i klaveret då det visade sig att någon jag träffade redan hade en annan vid sidan om - tack och hej leverpastej - att denne någon sedan vill ha mig tillbaka, är ledsen och ångrar sig är inget som berörde mig överhuvudtaget. Livets erfarenhet har gjort mig stark på det sättet att kan den person jag är tillsammans med inte vara ärlig och visa fullt förtroende då är det för mitt eget bästa att bryta.
Då jag själv är väldigt mån om de människor jag älskar och ger allt för att de ska må bra och känna sig uppskattade så passar det gamla uttrycket "strö pärlor för svin" väldigt bra för det är något jag inte kommer att göra. Den person jag älskar ger jag frihet att vara som den vill, vara den den är och göra det som gör att den mår bra och förhoppningsvis är jag en del av att just den personen känner sig lycklig och mår bra. Är det inte det vi alla söker? En kärlek som bygger på fullt förtroende och glädje. Glädje över att se sin partner lycklig, glädje över att göra saker tillsammans, glädje över att partnern kanske har en hobby som gör att den mår bra.
Livet har visat mig att det inte alltid är så, jag ser förhållande där man inte ser det fina hos den andra, där man inte uppskattar ens partners kvalitéer, där man ser det negativa, där man gnäller i stället för att uppmuntra, där man tjafsar i stället för att prata, där ens eget ego betyder mer än förhållandet. Man kan inte göra om en annan människa och varför skulle man? Visst är det härligt att vi människor är olika så länge vi håller oss inom ramen för vad som är lagligt. Visst är det härligt att utbyta erfarenheter och kunskaper, visst är det härligt att låta en människa vara precis som den är och uppmuntra dess fina goda sidor i stället för att gnälla över och se det som är negativt .. vilket oftast är rena bagateller som växer sig stora som hus.
Livet har också lärt mig att fokusera på det jag kan påverka, att lägga kraft och energi på sådant som ligger utanför min kontroll leder ingenstans. Det jag inte kan påverka är att livet forstätter dag för dag, vecka för vecka, månad för månad oavsett vad jag gör, det stannar inte upp om jag mår dåligt eller är arg och irriterad så det gäller att ta vara på dagarna och fylla dem med det som ger den där måbrakänslan i kroppen. Utnyttja varje tillfälle att få känna mig glad, utnyttja varje tillfälle att få någon annan att känna sig glad - det är det som gör livet värt att leva!
Jag fortsätter min "vandring på livets stig" genom att iaktaga, ta in, försöka förstå och sprida det positiva vidare och kanske kan jag vara till glädje för någon.
Utbildning på olika villkor
Jag har lärt mig att det finns mycket lögner så mycket svek, förtal och ondska. En del som går utbildningen använder den till att lära sig manipulera andra, övat sig i att inte känna empati och blivit bra på att nedvärdera och förtrycka. Utbildningen har inga givna regler, var och en får själv sätta upp sina riktlinjer, men många deltagare tar sig friheter och anser sig ha rätten att sätta sig upp över andra och diktera regler som inte gäller dem själva.
Min utbildning har precis gjort mig påmind om hur underbart det är med barn, ett nytt litet barn som precis börjat sin resa och som ger så mycket glädje och kärlek att det är svårt att ta in. Det gäller att ta tillvara, komma ihåg och använda de erfarenheter vi får på ett sätt som gör att utbildningen blir rolig för både oss själva och nytillkomna. Vår uppgift är att finnas till hands, stötta och hjälpa så alla får möjlighet att få ut så mycket som möjligt och så småningom hitta sin egen resa genom denna fantastiska utbildning.
Vi kommer alla till utbildningen utan någonting, helt nakna och trots att grundförutsättningarna är lika får inte alla deltagarna samma möjligheter. Resurserna fördelas ojämlikt vilket vi alla är medvetna om men uppenbarligen inte har kunskaper att råda bot på trots att utbildningen pågått i tusentals år.
Det är en utbildning som ger glädje och smärta, styrka och svaghet och vi kommer aldrig kunna förutse hela dess innehåll. Den kan få ett hastigt slut så det gäller att fundera över hur man bäst ska utnyttja den oerhörda förmån det är att få vara en av deltagarna.
Jag fortsätter min utbildning och förhoppningsvis kan jag dela med mig av mina erfarenheter på samma sätt som jag får ta del av andras.
Livet är på grund av oss människor orättvist redan från början så vad kan vi göra för att förbättra förutsättningarna för kommande studenter på "planet Earth"? Vad kan vi göra som ingen gjort under de flera tusen år som människan funnits? Kan mänskligheten förändras?
Mitt svar är som tidigare, "människan kan men vill inte" ... så kvar sitter jag på min breda rumpa river mig i huvudet och hummar för mig själv .. men det förstår ni väl.. jag lilla människa kan väl inte göra något.. det är som en spott i havet.. spelar ingen roll vad jag gör. Jag dricker mitt kaffe, lyssnar på lite musik och fortsätter med min stickning och livet - utbildningen - rullar vidare...
Det finns de som inte bryr sig om att de inte kan göra allt, de som inte bryr sig om att de inte får hjälp, de som inte måste få en order för att hjälpa till. Pojken på stranden till exempel.. har skrivit om honom tidigare ..
Pojken gick på stranden en tidig morgon och slängde tillbaka sjöstjärnor som blåst upp under natten. En äldre man på promenad säger till pojken:
"Vad håller du på med pojk, det är ju tusentals sjöstjärnor här på stranden, det där gör ingen skillnad." Pojken tar upp ytterligare en sjöstjärna kastar ut den i havet och säger: "För den sjöstjärnan gjorde det skillnad"
Den pågående utbildningen..
Tillbaka till det här med min utbildning "livet" och vad jag nu ska med den till. Det jag vet är, att jag, när det är slut på det här livet eller den här världen, vill kunna stå där och säga "jag gjorde vad jag kunde". Jag vill med gott samvete kunna säga att jag gjort det jag kunnat utifrån den kunskap livet gett mig och mina förutsättningar i den här världen.
Gjort vadå?
-
Så mycket som möjligt försökt hjälpa och stödja människor i min omgivning när de behöver en extra hand.
-
Funnits till hands för min familj och mina närmaste när de behövt mig.
-
Uppmärksamt och vaksamt försökt följa de råd vi får för att inte försaka vår jord mer utarmning än nödvändigt.
-
Varit lyhörd för och omvärderat nuet vid nya insikter, erfarenheter och kunskaper.
-
Inte utsatt varken mig själv min familj eller andra i min omgivning för onödig fara.
-
Varit ödmjuk inför livet och det faktum att vi människor inte kan förstå allt.
Det här är vad jag vet än så länge och förhoppningsvis har jag långt kvar av min utbildning hoppas också att den kommer ge mig tillfredsställelse och trygghet så länge den pågår och att även andra får nytta av den :)
Kanske låter det här som rena självklarheter men det jag ser och hör av världen och människorna i den visar mig att det inte alls är några självklarheter. Ser dagligen människor som INTE hjälper andra i sin omgivning ens med småsaker. Att gå och handla och köra bil är bara två exempel på när vi människor i många fall beter oss som vi vore helt ensamma i butiken eller på vägen. Vi tränger oss före i köer, blänger och tutar, skulle någon råka välta ut eller slå ner varor från butikens hyllor ger vi det knappt en blick utan skyndar oss snabbt därifrån det var ju inte "jag" som råkade välta ut något.
Inte ens att ta hand om sin familj är självklarheter och det är inte alltid lätt - för hur gör man det egentligen. Vad behövs för att ta hand om sin familj. Finnas till hands, ge stöttning vara den som tar emot när det är jobbigt och som uppmuntrar när det går bra. Vara ett smörgåsbord där ens närmaste kan plocka godsakerna och då pratar jag inte om materiella saker utan om de kunskaper och erfarenheter man bär med sig. Inte så lätt hitta balans i att ge i från sig erfarenheter utan att det blir "jag vet bäst". Det kanske är så att mina erfarenheter inte passar in, omständigheter har förändrats så att handlingen ger ett annat uttryck än vad det gjorde i min erfarenhet. På samma sätt är barnen som ett smörgåsbord för mig, självklart har de massor av erfarenheter och kunskaper som inte jag har och som jag har möjlighet att "plocka" från dem.
Hur kan jag leva på bästa möjliga sätt för att värna om den natur som är förutsättningen för vårt liv? Med alla råd och forskningsrön som sköljer över oss verkar det vara en omöjlighet att leva "klimatsmart" som det populärt kallas idag. Råden och forskningsresultaten ändras och man vet varken ut eller in i många frågor. Jag försöker på bästa möjliga sätt efterleva det man kan i ett vanligt svenskt hushåll när det gäller att värna om vår jord. Sopsortering ser jag som en självklarhet även att i möjligaste mån handla ekologiskt i dessa fall råder det inte något tvivel om att det är miljömässigt rätt.
Koldioxid och bilkörning, det vi vet är att koldioxid inte är bra för vår hälsa och att naturen inte klarar hantera och "rengöra" mer än till en viss nivå. Vad gäller ozon-skikt och växthuseffekt verkar det råda oenighet bland forskare och övriga kunniga i ämnet när det gäller hur stor påverkan våra utsläpp och föroreningar har. Men att sprida rena gifter ut i naturen kan aldrig vara bra så jag har anammat det nya sättet att köra bil, motorbromsa, växla från tvåan till femman, vara mjuk på gaspedalen och så vidare. Ser med spänning fram emot utvecklingen inom bilindustrin med fler alternativa bränslen samt förhoppningsvis miljömedvetna produktionslinjer. Har själv mycket mer att göra på den här fronten innan jag kan säga att jag lever upp till uppställda normer och 100 % miljömedvetenhet när det gäller bilval, trots att jag till vardags kör en liten bensinsnål bil. I garaget står dock klenoden som endast tas ut vackra dagar på sommaren en MB -63 Coupé V6 - drar mycket ren bensin som t o m måste blytillsättas = inte klimatsmart. Vet inte om jag kommer undan med det här men det är väl i och för sig inte dessa enstaka äldre bevarade exemplar av bilar som är den stora boven när det gäller koldioxidutsläpp så jag känner att jag även kommande sommar kan njuta av några nostalgiska turer.
Omvärdera nuet och vara öppen för nya insikter, vara vaken för när kunskap är föråldrad och gamla vanor ändras till förmån för bättre och smartare. Men det här går inte bara åt ett håll händer att jag också går "tillbaka" och det sätt jag gjorde på, den åsikt jag hade faktiskt är det som för tillfället är "rätt" för mig. "Gå ut ur rummet" omvärdera, fundera på vilken "dörr" ska jag gå in genom - en annan, eller samma? Inte rycka upp första bästa dörr och "köra på" utan stanna upp, begrunda för att sedan fortsätta tills det nästa gång är dags att gå ut från "mitt rum" och överlägga.
Jag vill så långt det är möjligt vara rädd om mitt liv och min kropp, det är den enda kropp jag har, önskat många gånger att jag fått en annan, men det är bara att "gilla läget" och göra det bästa av situationen. Hade ju faktiskt ändå hyfsat tur kunde ju fått en bra mycket sämre. Vad jag menar med att inte utsätta mig och min omgivning för onödig fara är att inte ta onödiga risker som skulle kunna äventyra mig och andras hälsa. Ett medvetet val är till exempel att inte röka ett val jag gjorde som tonåring och beslutsamt stått fast vid, jag vet, alla vet, att stora hälsorisker är inblandade när det gäller rökning både för rökare och omgivning. Låter självklart tycker ni kanske .. återigen se er omkring... finns många det inte är självklart för. Är det här begränsningar, nej det är inte så att jag undviker köra bil på grund av kollisionsrisk, men om jag däremot till exempel skulle åka med bil på skidresa över påskhelgerna skulle jag försöka anpassa min bilresa till en tidpunkt när trafiken förväntas vara så låg som möjligt - är ni med?
Ödmjukhet inför livet innebär för mig att försöka förstå att mycket händer som jag inte kan påverka. Det har varit tuffa perioder och det kommer komma fler tuffa perioder och dagar i mitt liv - det gör det i allas liv, finns ingen anledning att gå och fundera eller oroa mig för. I stället försöker jag leva mitt liv med en medvetenhet om att livet kommer ta vägar som jag själv inte valt både på gott och ont och att jag på inget sätt kunde ha påverkat situationen.
Ödmjukhet är också för mig att inse att jag inte förstår hur allt hänger ihop att jag inte behöver förstå allt precis som det står i världens mest spridda bok "...att människan aldrig till fullo kan komma underfund med det verk som den sanne Guden har gjort" (pre 3:11). Skönt, jag behöver inte förstå hur en fjäril kan vara "tecknad" som den vackraste målning eller hur det kan komma sig att alla trillioners snökristaller var och en är en unik stjärna med exakt precision i sin form eller ens fundera över varför alla människor som någonsin fötts har unika fingeravtryck när vi kan födas med exakt samma näsor, händer, fötter o s v.. Vad skönt jag behöver inte förstå det här bara ödmjukt beundra allt det ofattbara vackra och unika.
Finns massor av brister i mitt sätt att vara och leva för att kunna beta av punkterna ovan och slå mig på bröstet och säga att jag med gott samvete fixar detta men det är lite som en lokal känd profil på orten (Jimmy Bölja) sa när han var med i Filip och Fredriks program "Hundra höjdare" på TV "Jag siktar på att vara bra". Det är väl något att sträva efter! Varför gör man det då... en god vän till mig och min favoritsvärson (http://pappahumor.wordpress.com/) förklarade att ALLT man gör har en egoistisk baktanke oavsett om vi vill det eller ej. Kanske är det så, klarar jag leva utifrån vad jag lär i min "livet utbildning" så mår jag väldigt bra - så då är det väl egoistiskt helt enkelt. Jag hjälper den äldre damen som med rollatorn råkade välta fröställningen på ICA för att det känns bättre för mig - mår inte bra om jag bara går förbi.. eller? Är dock inte säker på att detta är hela sanningen, jag ser hennes försök att plocka upp påsarna och hänga dem på sina rätta platser och vet att det är till stor hjälp om man är två vilket å andra sidan gör smärtan att bara gå förbi ännu starkare. Men ändå... anledning till handlandet spelar mig ingen roll så länge mitt sätt att leva och vara inte orsakar skada för någon annan eller för mig - eller hur?
... och jag VILL inte vara den som står där som en del av ett misslyckande i människans historia, vi som inte lyssnade, vi som bara körde på, som trodde vi visste allt och som blundade för att även vi var ansvariga för hur världen ser ut och hur människor beter sig mot varandra.. Vet inte om man kan klara det, vi är formade, "drevet" går och vi ser det inte för vi tror att allt är bra.
Livet är att leva idag, i morgon och nästa dag och ta med sig det bästa från den ena dagen till den andra och försöka plocka bort, ändra på det som inte var bra.
Jag begär inte att någon över huvud taget ska förstå vad jag skriver har återigen rotat långt inne där min stackars hjärncell bor för att försöka sätta ord på "livets utbildning". Det är här jag står idag och med spänning ser fram emot vart den fortsatta utbildningen kommer att ta mig. En hel del kan jag påverka själv men annat får jag så vackert hantera på bästa möjliga sätt utifrån de kunskaper och färdigheter jag snappat upp under utbildningen.
Oj... hoppas ingen begär att jag ska behöva förklara det jag skrivit...
"Utbildningen börjar tidigt och man vet aldrig när den är slut"
- otroligt om någon orkat läsa ända hit -
Bloggen och utbildningen "livet"
Nu har jag snart bloggat i två veckor och man kan redan nu se en väldig blandning på mina inlägg. Bloggen är inte genomtänkt den blir vad den blir och jag är faktiskt riktigt nyfiken själv på vad den kan komma att innehålla och vart den kommer att ta mig. Börjar förstå att det kommer bli många olika kategorier allt eftersom bloggen rullar på, spännande, ska försöka att inte begränsa mig utan låta bloggen ha fritt spelrum.
Tänk om jag skriver något dumt och korkat då? Ja, det lär jag ju göra såklart och då tänkte jag väl dumt och korkat den dagen.. gör inte alla det ibland?
Kommer jag stå för mina ord då? Nej, det hoppas jag vekligen inte att jag behöver göra, det jag tycker och tänker en dag kan mycket väl förändras och jag försöker så mycket jag kan vara beredd att ändra mina åsikter tyckande och tänkande om jag får nya infallsvinklar.
Under utbildningen "livet" hoppas jag på utveckling i form av förståelse och kunskap inom många områden. Utbildarna är barn, föräldrar, vänner, natur, djur, upplevelser och allt jag överhuvud taget tar mig för.. varje steg jag tar om jag så är ett eller 91 år så är det en utbildning, en utbildning i att leva.
Vad ska jag ha denna utbildning till? Vad ska jag ha "livet" till? Den frågan kanske jag kommer tillbaka till någon gång i mitt bloggande - vem vet. Har du funderat på vad du ska ha utbildningen livet till?
"WATCHING THE SUN"
"I was filled with silence and solidarity and complicit smile and then convince him to let it come all poets, all friends, all poetry, all the suns and the tears in our eyes, men and women cut by emotions sharp lines ... and I still looking for the essence of things."
(Jean Zapata)