Lilla Lovis är hos mig och jag kan lova att det är full fart hela tiden, hon styr och ställer med både mig, hunden och katten med inte alltid delad förtjusning. Vid ett tillfälle idag satt Lovis i fåtöljen och katten låg på ryggstödet, hon vänder sig mot katten och säger med stort medlidande "Är du lessen?" och sen suckade hon lite. Jag skrattade åt henne och sa "Ja, Mio är nog ledsen för du springer efter honom hela tiden", "Nähä", svarade hon snabbt och satte upp en bestämd min.

Här kommer lite bilder från en del av vår dag.

     

Vi gick ut en sväng och Lovis rusade som vanligt fram till gungan. Efter en stund började vi bära in ved och jag fick god hjälp av både Lovis och Kelly.. eller nja.. Kelly gav sig ganska fort men Lovis är en riktig liten krigare hon kämpade på och staplade vedträn i vedkorgen - hela fem korgar bar vi in.

 

När vi kom in var det en rödrosig Lovis som fastnade i gungstolen med en morot och en mugg gröna ärtor och tittade på smurfarna på TV,  samtidigt som jag började med maten. Så småningom fick jag hjälp även i köket, Lovis öppnade låda för låda och plockade ut sak efter sak som hon höll fram och frågade "Är det?" och så fick jag svara på vad det var, en visp, en slev o s v vid varje svar jag gav tittade Lovis på mig nickar och säger "Mmm, ja" med stor inlevelse och så fortsatte hon plocka. Ingenting ligger där det ska i lådorna nu :)


    

Efter maten var det dags att roa sig med katten - Kung Mio igen, han låg och sov såå skönt på mattan. Lovis lägger sig tätt intil och ger honom en puss på nosen, tyvärr hann jag inte med att få bild på det. Strax får hon syn på måttbandet på bordet och säger lite snusförnuftigt "Ska mäta Mio tass" och tar tag i Mios tass för att mäta samtidigt som hon räknar "1, 2, 8, 20" och tar nästa tass. Då tyckte Mio att det fick vara nog, jag tyckte dock att han stått ut länge ändå innan han blev sur på henne.



Lovis bestämde att vi skulle läsa en bok, så hon tog sin lilla hund, hämtade en bok och klättrade upp i mitt knä. Det blev en bok om en snögubbe som letar efter en gul magisk snöflinga, ingen trodde på att den fanns, men till sist hittade han den. Lovis hittade också några gula snöflingor.. fast de var varken magiska eller ovanliga.. snarare otäcka och vanliga, om man har hund i trädgården. "Inte äta snö" sa Lovis, "NEJ, verkligen INTE" förtydligade en mormor.

Ja, det var en del av vår dag, nu sover en liten trött tvååring i en trött mormors säng, snart dags att krypa ner bredvid.

Lovis blev två år idag och Angelica bjöd på Cupcake. Hon är riktigt bra på att baka just cupcake och hon gjorde särskilda glutenfria till mig. Såå jättegoda och så jättefina!





Den lilla tvååringen fick en cykel som hon genast provade. Nådde inte ändå ner till tramporna men hon hittade ett eget sätt att cykla på. Har sagt det förut och jag säger det igen - det är en väldigt bestämd ung dam :)




 
Sötnosen ligger och sover och det är dags för mig att krypa ner också. Tidigt på morgonen hör jag hennes små fötter när hon springer till min dörr, öppnar den och säger "Heeej Bombom, ä bio?" - vilket betyder: Hej Mormor, var är Mio? (katten). Har förstått att jag kommer få leva med "Bombom" (haha), till gamlamormor säger hon "gammamommo" men jag är Bombom. Katten Mio har hon full koll på all tid som han är inomhus, i och för sig har hon full koll på det mesta som sker här. Häromdagen satt hon och pratade med hunden Vilda när vi hör henne säga allvarligt till hunden: "Du fatta ju ingeting"

Visst är barn helt underbara!

Äldste sonen Alexander 25, åker till Manilla, Filippinerna på torsdag. Han har fått arbete på ett kontor, en supportenhet inom samma företag där han arbetat sedan i våras. Det kommer bli tomt, det kommer bli konstigt. Han har planer. Planer på att vara där ett tag för att sedan återvända hem och fortsätta utbilda sig. Vem vet, kanske blir det så, kanske inte.

Det Alexander bestämmer sig för att göra det gör han bra, så har det alltid varit, problemet har varit för honom att bestämma sig för vad han vill göra. Senast han gav sig iväg var i Januari då han blev antagen till en utbildning i Florida USA - journalistutbildning men valde att åka hem när han insåg att utbildningen inte levde upp till de förväntningar han hade.

Det kommer bli tomt, väldigt tomt. Ingen kan skratta så hjärtligt som han, ingen kan ta in ett rum på ett sätt som han, ingen kan ta så mycket plats som han. Han har en stor plats i mitt hjärta, fast det är ju självklart - jag är ju hans mamma. Mammor har alltid stor plats i sina hjärtan för sina barn. Den platsen i hjärtat blir aldrig tom, den är hans.

Ändå så vet jag att han kommer kännas nära. Vi kommer ha så gott som daglig kontakt via datorn, kanske prata mer än vad vi gjort sista månaderna.

Har idag haft mormor, morfar, syskon, mostrar, morbror mfl till Alexander, på ett litet "ha det så bra i Asien kalas". Det fick bli tacobufé med dajmtårta till efterrätt. Sådant som Alexander tycker om, han älskar dajmtårtan med de hemmagjorda marängbottnarna och jag såg glädjen i hans ögonen när den kom fram på bordet.

Allt smakade som det brukar - gott - och alla verkade mätta, nöjda och belåtna. Trevligt och lättsamt. Nu är det tyst.. nästan, bara en film som rullar nere i biorummet. Lilla "sötLovisen" och LovisMamman sover. Själv gjorde jag ett försök att lägga mig, läste lite men kände att jag var tvungen gå upp en sväng. Mycket tankar. Kroppen värker, är riktigt trött, sitter en stund, försöker slappna av innan nästa försök att sova.

Lite trött, lite ledsen, känns lite ensamt just nu.. trots att en son, en dotter och hennes sambo och deras barn - sötLovis är här..

Skickar mina tankar till mina barn och deras familjer - är så glad jag har er, så glad att ni finns. Ska göra allt jag kan för att er resa genom livet ska bli så bra som möjligt.

Dags att samla ihop mig och krypa ner igen.

Nu är det natten!

En gång mamma - alltid mamma!

Ja, så sa Lovis när jag tog på mig läsglasögonen för att läsa tidningen och så sprang hon i väg och kom tillbaka med en egen tidning "Vi i Villa" och ett par solglasögon. Hon tittade på mig, satte sig på golvet och sa "Osis läsa tining", vilken tur att kameran låg precis framför mig.



     

Det har varit en febrig Lovis några dagar, gårdagsnatten var den värsta med riktigt hög feber.


 

Hon har sovit mycket och tittat på Disneykanalen nedbäddad i soffan med en tablettask, "Pigg" Kaninen "Pingo" och vatten med is och alvedon :)

Idag mår hon bättre - feber tre dagar = tredagarsfeber. Skönt att hon inte fått någon förkylning eller influensa utan att det räckte med feber.

Jag tycker så mycket om den här lilla tjejen, hon är det bästa som finns.

Vi fortsätter på temat Lovis bilddagbok så här följer en bildkavalkad på vad Lovis haft för sig idag. Det får bli miniatyrbilder för det har varit en hektisk dag minsann, men det är bara att klicka på bilderna för att få en förstoring.

På förmiddagen gick vi ut i det fina vädret och Lovis gick raskt fram till gungan - för gunga det är hur kul som helst!

När vi tröttnat på gungan hittade Lovis en spade och en lövhög, det gick att gräva i lövhögen så löven flög iväg, väldigt fascinerande.

Sen hade vi inte tid för mer lek Lovis tyckte det var dags att klippa gräset.

 


Hon tog arbetet på största allvar och det gick över stock och sten i hela trädgården.




Sedan dög gamlamormor och gamlamorfar upp med ved. Gamlamorfar körde veden i skottkärra och gamlamormor hjälpte till att stapla, dom snällaste gamlamormor och gamlamorfar man kan ha tyckte Lovis.




När hon sett hur gamlamorfar körde veden på skottkärran så var Lovis snabb med att göra likadant - fast på gräsklipparen. En mormor och en gamlamormor skrattade så de vek sig. Tyvärr missade vi bild på gamlamorfar.




När veden var färdigstaplad och gamlamormor/morfar åkt hem gick vi runt och tittade på blommor. Lovis tyckte att alla blommor var "kiiin" (fin på Lovisspråk), och mormor kunde bara hålla med visst är blomman fin.




Rätt vad det var hörde Lovisen något vid grinden...




hon sprang dit och kikade ut.




Det var några "stora" pojkar vid dammen och dom höll på med något jättespännande. Lovis ville vara med så mormor öppnade grinden men innan hon sprang fram till Neo och Edvin (pojkarna) smet hon fram och gav "ninen" (kaninen) en puss - sötnosen!






Men vad var det Neo och Edvin gjorde? Jo dom försökte fånga grodor och salamandrar i dammen. Lovis förstog direkt hur det gick till och högg snabbt tag i en håv.




Men mormor tyckte att Lovisen var lite för liten för att fiska själv så hon fick hjälp av Neo.




Så tyst har nog aldrig liten Lovis varit - det var verkligen jättespännande och hinken fanns både grodor och salamandrar. En salamander hona och en hane i sin vackra lekdräkt.





Åh vad dom var "kiiin" (fin) sa Lovis igen.




Hon ville väldigt gärna klappa grodan men mormorn stoppade pussen (det är inte dags för prinsar än tänkte mormorn).




Lovis var väldigt nöjd över att få vara med de stora barnen.




Då körde en bil in på garageuppfarten och morbror Alexander kom hem och snabbt som en vessla sprang Lovis rakt upp i hans famn och gav honom en kram.




Nu tyckte mormor att de stora barnen kunde få vara i fred lite så hon tog med Lovis in till gamlamorbror Mattias och han tog fram såpbubblor - ooiii sa Lovis och försökte fånga dem.



Jättekonstig var det.





Sedan tog Mattias fram Neos gamla trehjuling - då blev det åka av, spelar ingen roll för liten Lovis att hon inte når ner till tramporna, hon satte sig framför sadeln och sparkade sig fram med fötterna som den självklaraste sak i världen.





Och i bara farten åkte hon lite skottkärra också.




Nu tyckte mormor att det var dags att gå hem men det tyckte inte Lovis.




Hon ville vara kvar ute - det var ju så roligt, men mormor hade stängt dörren.




Men när mormor och Lovis tagit av sig och ätit lite grann så var det gansk skönt att "chilla" lite i kvällsolen på balkongen.




Det har hänt såå mycket idag och det är en väldigt trött Lovis i badkaret.




Hon piggnar till lite i alla fall och när badet är avklarat och pyjamasen på sträcker hon ut handen efter tandborsten - inget fusk här inte.




Tandborstning är hon precis lika bra på som att cykla :)




Lovis vet precis hur man gör och man måste vända och vrida på borsten för att komma åt överallt.




Snart är hon klar.




Sedan är det en trött liten Lovis som säger godnatt, tack för i dag och kryper ner i sängen




Ja, det var mormor och Lovis dag - frågan är bara vem som är mest trött, Lovis eller mormor :) Men man kan aldrig ha tråkigt med en liten Lovis den saken är helt klar och nu ska mormor krypa ner bredvid den allra godaste söta lilla Lovis som finns för i morgon är återigen en dag full av bus.

Heltidsmormor är mitt namn just nu, prinsessan Lovis har slagit läger hos mig ett par dagar. Det här lilla charmtrollet har sån ansiktsmimik så det är helt otroligt och hon pratar hela tiden nu med ord som man förstår.

Vi började dagen med frukost - eller ja - om jag ska ta det från allra första början så börjar den sköna sin dag mellan fem och sextiden på morgonen då hon kryper / krälar runt i sängen tills mormorn ger upp och hämtar vällingflaskan vid sjutiden.

Vid nio ungefär tar vi frukost.

Frukost är gott tycker Lovis.





När frukosten är klar tycker Lovis att vi ska ta av pyjamasen.







Hon förklarar hur viktigt det är...





kniper med munnen..





och spänner blicken i mig för att förtydliga att NU vill jag ner på golvet.





Fungerar inte det blir det "psykvarianten" i form av låtsasgråt.






Har jag ändå inte förstått budskapet så klättrar hon ur själv.





Till slut kom kläderna på i alla fall. Lovis valde klänningen med "kissen" på.






Ibland förklarar hon saker som inte mormor riktigt förstår.





Sen finns det så mycket att fundera över här i världen också.





Till slut somnade den lilla sötnosen i alla fall. Nog för att jag har stora öron men nu har jag stora röda öron. En del har kramdjur andra snuttefiltar när de ska sova, Lovis har öron. Ja precis ni läste rätt hon "gosar" med ett öra, inte sitt eget utan mitt, hon tar sin lilla hand och pillar, viker, gnuggar på örat tills hon somnar. Men jag måste säga att det är i alla fall steget bättre än tidigare då hon låg och nöp tunt i skinnet på armen, ganska hårt så det blev nypmärken efter. Men vad gör väl det, de underbara kramarna uppväger allt.

I morgon väntar en ny dag med nya bus.

* * * * * * * * * * * *


Nej, det blev mer bus redan idag, Lovis blev väckt ville inte sova så nu sitter vi och tittar på Grey´s Anatomy. Schhh - lova att inte berätta för mamman och pappan.

Bästaste Lovis ska vara hos mig några dagar - det går inte beskriva hur mycket jag tycker om den här söta lilla ungen.

Min bror Mattias hade gjort iordning för lite grillning så vi tog med lite korv och gick över (vi bor grannar). Det fick blir tjocka tröjor då den varma vårsolen hade försvunnit.

Lovis spatserade iväg med raska steg och som vanligt ett stort leende.





Ville absolut inte ha hjälp utan skulle äta själv.





Vilket hon gjorde med bravur - en hel tjock grillkorv lyckades hon äta upp.






Det var riktigt roligt att grilla korv.






När magen var mätt så höll hon även tacktal :)



Efter ett tag blev det ganska kallt så mormor och Lovis gick in, tände kaminen och tappade upp ett kvällsbad. Det var både skönt och roligt men när när Alexander dök upp tyckte Lovis att det skulle vara på sin plats med lite ytterligare kvällsmat.




Nybadad med pyjamas i Alexanders knä snodde lilla filur-Lovis åt sig lite skinkmacka innan det var dags för kvällen.

Nu återstår bara mormormys :))

Förra veckan var en både underbar och jobbig vecka. Lovis var hos mig från tisdag till söndag (igår) och hon är ju det sötaste lilla busfrö som finns, hon charmar alla och man kan bara vara glad när man är med henne. Hade hoppats att urtikariahäxan skulle flytta ut ett tag när jag hade så fint besök - men icke. Häxaset njuter av att plåga och eldade på sin kittel så mycket hon kunde vilket fick till följd att jag inte bara var täckt av nässelfebern utan även svullnade i ansiktet så gott som varje natt. 

Den lilla söta Lovisen som var riktigt förkyld med en näsa som inte ville sluta rinna, lite feber och ont i halsen på natten, kämpade på som en riktig lite hjälte. Kröp intill på natten varje gång hon vaknade och lade sina gosiga små armar om mig, gnuggade den lilla söta näsan försiktigt mot min suckade några gånger och somnade igen. Underbara lilla unge, hennes små kramar är värt precis allt!

Hon vaknade mellan halv fem och halv sex varje morgon, då är hon på sitt allra gosigaste humör och ville helst ligga på mig och kramas varvat med att sitta upp och prata om "kissen" och "hunden" (ingen vovve här inte). Vi drog ut på morgonvällingen med vårt "morgongos" till sjutiden ungefär och någon morgon slumrade hon till en stund igen - skönt för mormorn som gärna låg en stund till.

Med en liten Lovis i huset måste man vara allert hela tiden, hon är snabb i vändningarna speciellt nu när hon lärt sig gå. Hon vaggar fram som en liten gumma med fötterna brett isär och händerna dinglande efter sidorna när hon går runt och småpratar och vill visa allt hon tittar på. Boken med alla djuren är populär den har vi nog läst tusen gånger.  

Jag blir trött, något så otroligt trött och har ingen ork till mer än att ta hand om den lilla godingen men det gör ingenting behöver ju inte bry mig om något annat. Det är välling, gröt, middag, kvällsmat, badning, tandborstning och läggdags, allt varvat med ett otal blöjbyten och lekar, mellan varven ska man också försöka pilla i sig själv lite att äta - undra på att man blir trött.

Tröttheten blir väldigt påtaglig när jag inte någon gång på dagen kan slappna av ordentligt, ja förutom när hon, läs vi för jag somnar jag med, sover middag, men det räcker inte för att hålla skärpan i huvudet uppe. Stunden mellan Lovis lagt sig och jag lägger mig är jag som i en dvala, som om all luft går ur innan jag samlar kraft för de sista kvällsbestyren och kryper ner bredvid den lilla. Har lagt mig redan vid niotiden och läst lite för att om möjligt själv försöka sova lite innan urtikarian blir allt för outhärdlig. Tyvärr har ju häxaset knappt lämnat mig i fred ens under dagarna i veckan så eländet har redan varit igång innan det blivit kväll.

Har idag så gott som sovit/vilat hela dagen förutom en stund mitt på dagen då jag var ute en promenad tillsammans med min svägerska och deras hundar - ja och såklart vår egen hund. Det är den längsta promenad jag tagit sedan snön försvann och det gick hur bra som helst, fick ingen värk alls, fantastiskt!

För övrigt är jag i ett zombie-tillstånd, hoppas på lite sömn i natt och att huvudet är något klarare i morgon.

Fick för någon vecka sedan ett riktigt fint blomsterarrangemang av någon jag tycker väldigt mycket om - det gjorde mig glad - så det får bli dagens bild.

"Sladdisen" har idag blivit 18 år och är på väg in i vuxenvärlden, tiden går så fort! Det gäller att ta tag i varje dag och njuta av det man har med sina barn dagarna kommer inte igen - det blir så uppenbart när man ser bilder från barnen var små - eller har förmånen att ha barnbarn.

Nåväl - allt har sin tid! Idag har det alltså vankats smörgåstårta och här kommer bildkavalkad för den som är nyfiken.

Så här såg skapelserna ut när de var klara.





Till "barnens" ;) glädje lite kladdkaka med hallon, eller persika för den som önskade. Inget glammigt precis men det stog högt på önskelistan i stället för tårta. Öl, cider, konjak, läsk, godis och chips serverades också.





Systerdotter Andrea som snart är färdig hårfrisörska ger moster (min lillasyster) Annicka lite frisyrtips. Förutom hårfrisörska är hon också nagel och hudterapeut - duktig tjej!


 

Gamlamormor med prinsessan sötnos :)




18-åringen Andreas ifråga och "morbror" Torbjörn sitter i egna tankar. Andreas som bestämt hävdar att lockigt hår är UTE ser till att locktången går varm - han är egentligen så lockig i håret att det är kort när han inte plattar.





Gamlamorfar Mats är glad som han alltid är när han är med sina barn och barnbarn :)






Lillasyster Agneta lyssnar spänt på maken Torbjörns gestikulerande utläggningar. Pappa Mats är troligen också väl involverad i diskussionen som förmodligen handlar om någon typ av byggnadskonstruktion (brukar göra det).





Mamma (mormor - gamlamormor) Maritha hamnade ensam i soffan med lite kladdkaka - och några godisskålar.





Här ytterligare ett gäng som tagit plats både i soffa och på golv - svärson, bror, syster, dotter, svägerska, barnbarn...




Där skymtar också söta "extratjejen" vi har här hemma nu, sitter tillsammans med Angelica och Jennifter och äter kladdkaka. Ser skönt och avslappnat ut!

Vissa lyckades hålla sig undan från kameran men jag fick med några i alla fall.

Mamman till 18-åringen är nu väääldigt trött och i morgon blir det hon som ligger på soffan :))

Är väldigt glad över mina snälla föräldrar, syskon och fina barn!

Det började med julafton i snyggaste sidenblåsan!




Tillsammans med mammas kusiner smakas det
från alla godisskålar.





Sen får jag sitta i pappas knä en stund...




... innan jag förstår att idag får man riva sönder precis
hur mycket papper man vill!





Två dagar senare trappar vi upp det hela ett steg och tar på oss
den riktiga princessklänningen med tyllunderkjol - dags för ettårskalas!





Men hur öppnar man det här... blir till att gå upp på tå och försöka hjälpa till med
tänderna.






Lyckades gnaga upp ett litet hål i alla fall :)





Fortsätter med samma taktik...




Här har hon lyckats få tag i en riktigt fin wellpappbit och se så stadigt
jag står - helt själv!




Nej, nu är det dags för mormor att rycka in när prinsessan i fråga 
 bullar upp wellpappen i kinderna likt en hamster.




Nu börjar det likna något.. hm instruktioner bäst att läsa lite...





Nu börjar det bli roligt - det gäller att stå stadigt!




Med lite hjälp av mormor öppnas äntligen lådan.. och vad är det här..





...  "brum brum" säger prinsessan och studsar upp och ner samtidigt som
hon hjälper mamman att göra en insats med monteringen, skruva skruva..




Äntligen! Prinsessan tar på sig hårbandet och susar iväg med sin
nya Mercedes SLK - det är ju en "cabbe" :)





.. men strax ringer det på dörren och pojkvännen dyker upp - han
är ju hela två månader äldre så han vet precis hur man hanterar
sådana här åk. Han kollar så att allt är ok med däck och sånt där..




.. sedan slänger han sig snabbt upp och provkör en sväng :)





Hundar kom också på besök och då tycker prinsessan att det är lika
bra att blunda och låta pussarna bli överstökade..





...innan hon bestämt schasar iväg dem - man är ju ändå prisessa så någon
måtta får det vara.





Även för prinsessor är det jobbigt att ha kalas - skönt med en paus.





Två av mina söta.. älskar er mer än vad som kanske är hälsosamt.
Tre generationer bortskämda prinsessor.. mig själv inräknad, vad gör väl det?
Är väl underbart att få vara lite bortskämd - önskar alla fick vara det!

.. tänker efter lite.. gamlamormor var också bortskämd och överöst med kärlek -
det var nog där det började..

Ja - jag vet att det går överstyr ibland, rår liksom inte för det ;))

Har träffat andra som fått barnbarn och dom har inte gjort annat än tjatat om sina små gullungar, berättat att nu kan barnet göra dittan och dattan. Stolt spatserar dom på torget med barnet sittande framför i kärran och huvudet går fram och tillbaka som på en vindleka med blicken sökande efter nästa offer att visa upp sin avkomma för samt berätta om allt den lärt sig.

OK, lika bra att erkänna - JAPP, jag är där! Fattar inte hur det gick till, måste vara nåt konstigt som händer i huvudet när man får barnbarn - jag skulle ju aldrig bli sån, jag skulle ta det med fattning och förståndigt konstatera att barnen i dom andra kärrorna är precis lika söta! Men nej, jag tittar på "min" Lovis och tycker att hon är sötare än alla, jag inrättar mig i ledet bland alla "klyschor" om barnbarn.. det går inte streta emot. Fast det kanske är så att jag fick den sötaste, så måste det ju vara, jag är inte alls som dom andra mormödrarna, mitt barnbarn är sötast. Hur hanterar man det? Kanske bäst att ligga lite lågt så dom andra inte blir avundsjuka när dom upptäcker att mitt barnbarn är sötast, man vill ju inte verka stöddig :)

SÖTASTE LOVISEN ute med mormor i kärran :))

Efter bad och välling gav den lilla hjältinnan upp för dagen, hon lade armen över ansiktet och somnade i samma sekund. Nu väntar välling vid ett i natt, sedan drar det igång igen vid sådär sex i morgon bitti - då har vi "gosemorgon" i sängen :)

Trött är inte rätt ord - helt slut stämmer bättre. Tack för idag, min sköna dam, tack för kramar pussar och skratt!

Gudrun, Per, Hanna och alla ni andra små-orkaner som virvlat förbi - släng er i väggen för här kommer orkanen Lovis. Hon drog in i söndags och vägrar släppa taget, allt som kommer i hennes väg bryts ned i minsta detalj.

När man drar en suck över att precis lyckats rädda kristallvasen har hon snabbt förflyttat sig till andra delen av rummet och håller stolt upp en av krukorna med orkidéer. Minsta lilla märkning på leksaker i form av klistermärke el dylikt är minutiöst bortpillad, tejparna på blöjan dras av i ett nafs - hon lyckades till och med komma på att hon kunde pilla hål på blöjan och krafsa ut ludd - nu pratar vi dyraste blöjmärke á la 2010.

Men "Cirkus Lovis" är obetalbar, man har inte tråkigt en sekund, det breda leendet och busminen som charmar alla går inte att motstå - Lovisbus i mitt hus!

Så här ser hon ut när hon ska sova... efter tre försök gav "mormorn" upp och
tog fram kudde och filt och lade på golvet. I stället för att sova har hon försökt
krypa in i kattens lilla bur, tagit dockan i ena benet och slängt i väg,
 satt leksaksbåten på huvudet och pillrat noga mellan alla tårna - kanske
kunde hitta lite ludd där med!

Vad mer har hänt - jo hon har sagt "Lovis", "mormor" och "hej då" samt ätit bokstavskex med näsan. Just nu "jazzar" hon och Alexander till stereon på högsta volym. Jodå, hon är en riktig liten "rocker" också! Har beställt en bättre kamera så det slipper bli suddigt vid minsta rörelse då ska jag allt försöka få lite "blöjrockerbilder".

Med en Lovis i huset tar man en urinvägsinflammation med en klackspark :)) I morgon ska tydligen "pappan" komma och hämta yrvädret - usch vad det ska bli tomt och tyst. Tack vare snökaos har hon fått stanna en dag extra - vet inte vad vi ska ta till mer - orkaner verkar ju inte föräldrarna backa för, får klura ut nåt!

Nej, nu måste jag sluta - cirkusföreställningen är långt ifrån slut och orkanen verkar öka i styrka.

Tack och hej - leverpastej!

Nej riktigt så illa är det inte men hyfsat fullt ös är det på en liten Lovis. Mamman och Pappan är i Göteborg så bus-Lovis är hos mormor och det blir många skratt åt den lilla krabaten som kryper runt i hundra knyck och härmar allt som låter. Nyss härmade hon en av hundarna när den snarkade hon är helt underbar jag vet inget ljud hon inte kan få fram och jag vågar knappt tänka på hur det ska bli när hon börjar prata, förmodligen inte en tyst minut :))

När hon skrattar så det bubblar i magen eller när hon böjer fram sitt lilla huvud och plutar med munnen för att ge en puss då smälter hela mitt hjärta och jag vill bara äta upp henne. Alla borde få känna hur det är att vara mormor eller farmor det går inte att beskriva precis som när man själv blev förälder går ej heller beskriva för den som inte har barn - det måste bara upplevas!

Hon står bredvid mig när jag sitter i soffan med datorn i knät - hon tittar på mig och drar en lång ramsa på "Lovis-språk" sedan sprider sig ett stort leende över hela ansiktet. Förmodligen sa hon något väldigt klokt men jag fattar inte ett smack men hon är lika glad för det.

Det kräver att ha barn, det är jobbigt och det kräver inte mindre när de blir större utan snarare tvärtom men det är värt varje minut, varje uppoffring, man får så otroligt mycket tillbaka och förmånen att följa en liten människa från spädbarn till vuxen det är en gåva värd att vårda!

Liten Lovis i morbror Alexanders knä, iklädd klänning som
Mormor´n såklart har stickat. Det lite rödlätta blonda håret har börjat
växa men det är långt kvar innan det är dags för flätor :)

Här försöker bus Lovisen öppna skåpet för att se om det finns något
fint porslin, Mormor´n springer ju runt och dricker kaffe ur en tråkig mugg
hela tiden.  

En glad son i huset, fick besked idag att han kom in på journalistutbildningen han sökt i USA. Jag är så glad för hans skull - det här är något han verkligen vill göra och ser fram emot jättemycket - och det ska bli både roligt och spännande att få följa vad som väntar honom de kommande åren.

Från att ha varit en "rebellisk sökare" som inte vetat vad han egentligen vill med sitt liv så fick han för ett år sedan en stark motivation till att bli journalist samt en önskan om att studera i USA. I två terminer har han nu läst in de ämnen han behövde för en ansökan till utbildningen han fastnade för i Santa Barbara, Kaliforninen, USA och idag kom antagningsbeskedet - starkt jobbat! Han ska läsa journalistik på Santa Barbara City College med siktet inställt att fortsätta på Universitet i USA, vi får se vilka vägar han tar och vart det leder, han får ta ett steg i taget.

Med ett leende på läpparna tänker jag på denne sonen i familjen som gör saker bra när han är motiverad, som är duktig i idrott - stor begåvning i både golf och bowling - lovande talang som tonåring men som inte valde att ta steget fullt ut. Blir smått irriterad på honom när han nu idag kan köra några serier i bowlinghallen eller en runda på golfbanan som om han inte gjort annat. Samma sak med skolarbete - hur många gånger har jag inte suttit på dessa utvecklingssamtal och hört lärarens ord "om han bara ansträngde sig lite - han har väldigt lätt för sig - synd att han inte tar tillvara sin kapacitet".

Vet inte varför det varit så här, saknad motivation kanske..  Motivation har han i alla fall haft det senaste året och som sagt man blir nästan lite irriterad över hur lätt han har för att läsa och ta in information. Hans egna ord " - Vad i h-e gjorde jag i skolan egentligen, det här är ju så j-a enkelt". Visst det är på gymnasienivå men ändå, han har lyckats dupera lärarna med sin verbala talang och det är MVG rakt över. Jag tycker det är ok med G att man klarar sina kurser men det är klart att man som mamma blir stolt och glad och framför allt känns nog glädjen lite extra just för att han förut inte tagit tillvara på sina "resurser". Har en svärson i familjen som är lite likadan, var vad jag förstått han också något av en rebell i skolan men som tagit revansch med besked han läser program och kurser på Universitet så det står härliga till - undrar i mitt stilla sinne om han någonsin ska sluta läsa - men det är en annan historia ;)

Spelar ingen roll vad man gör eller på vilken nivå bara man känner tillfredställelse med det man gör och att se någon göra något som den "brinner" för och är väldigt duktig på gör mig så glad. Som med dotterns silversmideutbildning - det gör mig varm i hjärtat att se hennes kreativitet och se hur hon utvecklas samt beundra hennes verk. Ja - minstingen (som blir 18 efter årskiftet) är såklart stolt över honom också och kommer vara det oavsett vad han väljer för yrkesval!

Idag är jag en stolt mamma och det har jag all rätt att vara!

Här en länk till skolan om någon är nyfiken - http://www.blueberrysprak.nu/college/santabarbara/utbildningar.asp

Har varit barnvakt åt underbara, söta, härliga Lovis hela veckan. Hon är helt otroligt charmig och ger ett leende så fort man bara ger henne en blick men oj vilken energi! Hennes pappa säger bestämt att hon ska bli friidrottare och ja, det är väl möjligt men då blir det nog mångkamp för hon kan nog omöjligtvis hålla sig till en gren. Kast kan hon redan - grejerna far överallt här hemma, hopp har hon testat från sängen, sprint är inga problem - det är nätt och jämnt man hänger med henne krypande och ta sig över häckar lär hon klara galant då hon gång på gång envisas med att krypa över pallen i stället för runt - så vad månde bliva.

Hon är endast sju månader men verkar tro att hon är minst ett år, försöker ställa sig upp mot allt hon kommer åt och hon är envis som få och stark som en oxe - problemet är när hon väl lyckas resa sig vet hon inte hur hon ska sätta sig igen... som sagt hon ger sig på mer än vad hon har förstånd för det lilla livet.

Frågan är hur lång/kort kommer den lilla mångkamperskan bli.. hon är ju inte direkt någon jätte nu och mamma är endast cirka 158 cm men pappa är hela 190 cm lång....  pappan hävdar bestämt att storleken inte spelar någon roll :))

När man håller henne i famnen, vänder hon huvudet mot en och "snusar" med sin lilla näsa mot mig.. åhh, då vill man bara krama henne.

Så klart blir jag trött, är just nu väldigt, väldigt trött men det spelar ingen roll, jag vet att när jag går upp med henne i natt och när hon vaknar vid sextiden i morgon bitti så kompenserar hon allt med sitt härliga gosiga skratt och när hon trycker sin lilla näsa mot min strax innan hon somnar.. då finns det bara hon och jag. I morgon ska vi fortsätta titta på EM i friidrott - hon vill se ALLA grenar så hon kan klura ut fler övningar här på vardagsrumsgolvet. Ja, vad gör man inte för sina barn... barnbarn menade jag ;)

Underbara söta härliga unge jag är så glad att du finns!

 

Lite suddigt.. men som sagt hon är ju inte still :)





Ska ta några kort när hon kör sin "mångkampsträning" någon dag. Här
är det en trött liten Lovis som tycker att det räcker med träning för idag,
även om man är liten och tuff så måste man ge upp någon gång ;)

Nu ska jag gå och lägga mig och "snusa" på en liten bebis och inte tänka på något annat!

GodNatt

Måste kommentera lite angående gamla klasskamrater från förr som dykt upp och som jag haft lite "nät-kontakt" med det senaste. Det måste nog ha med åldern att göra att man helt plötsligt börjar tänka mer på sin egen barndom, skolgång och vart gamla klasskamrater tagit vägen eller så har det att göra med att ens egna barn kommer upp i åren. I vilket fall som helst så är det väldigt kul att höra från gamla vänner runt om i Sverige/världen.

Det som slår mig är hur man själv blir beskriven och hur man uppfattades under sin skoltid och hur man själv minns det. Man beskriver mig som en glad, tuff (häftig) pojkflicka som man kunde lita på.

Tänker tillbaka på mig själv och min skoltid / uppväxt och har alltid hört att jag varit glad, det har förföljt mig genom hela mitt liv att få höra att jag alltid är så glad och positiv samma sak med att man kan lita på mig,  .. "prata med "Anneli" henne kan man lita på". Det här är jag såklart jättestolt över att man uppfattar mig som sådan och det är nog så att jag har alltid försökt vara glad och positiv (trots en gansk grav svacka just nu i livet) samt rättvis och noga med att inte "föra vidare" det man berättat för mig.

Jag hade aldrig någon "bästis" som jag alltid "hängde" med, jag var kompis med alla. Vet egentligen inte riktigt vad det kom sig men kanske för att jag var så intresserad av "allt" och ofta gick min egen väg. Jag hade egen häst, spelade fotboll, bandy, åkte skidor på längden och tvären, spelade dragspel, skötte mig i skolan med bra betyg, mekade själv med min moped samtidigt som jag virkade, stickade och broderade. Kanske på grund av att jag gjorde så många olika saker så fastnade jag inte i något "fack" - vet inte men det kan vara så. Var den enda i klassen som valde ämnet "konst" i stället för språk, den enda tjejen som valde att gå "Teknisk linje" på gymnasiet och så vidare. Så beskrivningen pojkflickan stämmer nog väldigt bra trots att jag själv inte "såg" det på det sättet i skolan.

Det är ju alltid olika grupperingar i klasser men jag ingick inte i någon av dem men för den skull var jag inte ensam jag var på något konstigt sätt kompis med alla. Alla pratade med mig och jag visste precis vad alla dom andra tyckte om varandra lite konstigt kan jag tycka så här i efterhand. Saknade jag någon "bästis", jag det kanske jag gjorde men det fanns liksom inte utrymme för det i mitt "aktiva" liv.

Men beskrivningen som den tuffa, häftiga.. oj, oj  den känns långt ifrån hur jag uppfattade mig själv under högstadietiden jag var alltid osäker på vad jag skulle ha på mig och kände mig väldigt "underlägsen" de snygga "innetjejerna", var rädd för att uppfattas som ful eller göra "fel". Detta till trots att jag oftast gick "min egen" väg. "Magda" som jag vet läser min blogg uppfattade jag som väldigt självsäker hon hade "pondus", och sa vad hon tyckte och tänkte och då lyssnade andra, minns att jag till viss del var avundsjuk på det, på den självsäkerheten.

Finns mycket tankar runt just högstadietiden för min del mycket som vissa vet men ingen förstog vidden av, mycket om hur det kan vara i tonåren när allt inte är som det borde... en fasad utåt där styrka, självsäkerhet och en vilja att hjälpa var framstående samtidigt som den "starka" inte såg behovet av "självhjälp" och att inte klara av var ett nederlag..  rädslan göra fel... inte duga... Psykisk och fysisk mobbing.. gruppnormer där mantrat "tro inte att du är något"  under flera år befäste rädslan av att inte duga...

Rädslan kommer tillbaka, känslan av att inte räcka till ... förstår idag var den kommer ifrån.. Trots att jag bearbetat, trots att jag förlåtit och trots att jag inte förstår varför det hände så har jag accepterat att jag i en viss miljö var ett offer och att det inte var mitt fel.

Finns stora ärr som aldrig läker ... tiden läker inte alla sår det som hänt kommer alltid göra ont. Det som är till glädje är att människor ändrar sig och det är viktigt komma ihåg att barn och tonåringar är långt från vuxna och att även om vissa tonåringar gör sig skyldiga till stora dumheter så kan de mycket väl bli väldigt fina och omhändertagande vuxna, man kan inte döma människor för alltid. Det är också viktigt att komma ihåg att barn och ungdomar kan dölja mycket för föräldrar, lärare och omgivning allt är inte alltid som det ser ut.

Jag kan inte glömma men jag kan förlåta.

* * *


Letade i mina pärmar och dokumenthållare efter gamla skolkataloger - ja, jag har sparat ALLA från första klass till alla åren i gymnasiet. Den enda som inte fanns där den borde vara är årskurs sju, men jag har lagt upp årskurs 8B och 9B från Mariaskolan Mariestad år 1979 - 1981. På första bilden finns jag i främre raden nummer två från höger och på andra bilden också främre raden fast nummer ett från vänster.