Ja, okey, jag får väl bjuda på ett skratt. Sonen skrattade i alla fall tror han gör det fortfarande.

Hade mina läsglasögon på huvudet och skulle ta ner dem för att sätta dem på mig, glasögonen fastnar som vanligt med de där små "hållarna" i håret och det vill sig inte bättre än att den ena av dem lossnar. Jag böjer mig ner för att ta upp den från golvet, leter en liten stund men hittar den och försöker sätta tillbaka den på glasögonen. Men eftersom jag inte hade läsglasögonen på mig så såg jag inte så bra och jag lyckades inte få dit den, därför bad jag sonen om hjälp. Han tar glösögonen och den lilla "hållaren" (eller vad det nu heter) sedan brister han ut i fullständigt så att säga "asgarv", han skrattade så han vek sig. Sedan säger han fortfarande gapskrattande och du ber mig om det  här helt seriöst! Mellan skrattanfallen krystar han fram.. "och tänk om du hade lyckats trycka dit den och gått runt med den här på näsan.. "

Jo, jag trodde att den lilla pluppen jag hittade på golvet var hållaren till glasögonen men det var en okokt makaron. Kunde inte annat än skratta gott åt mig själv. Till mitt försvar måste jag dock säga att jag ej heller har full känsel i högerhandens fingrar, är inte det ändå lite förmildrande omständigheter.. eller? I vilket fall så är den lilla hållaren fortfarande borta men jag bjöd i alla fall på ett gott skratt.

Kolla klippet - visst är det kul!

Stackars kommunalarbetare vad de får stå ut med... Men jag tar alla chanser jag får för att med koppen i hand beskåda mitt måleri som sakta men säkert går framåt...

Någon mer än jag som doppar i kaffe??

Fast jag gör det bara hemma :)