Kom att tänka på gamla klasskamrater och händelser när jag var barn och speciellt en händelse i samband med att det kom en ny tjej till klassen. Tror att någon som då och då läser min blogg känner igen lite från den här tiden....

* * *

Det var i andra klass tror jag om jag inte minns fel som vi fick en ny flicka i klassen. Hon var ganska lång, fast å andra sidan, det var nog jag som var väldigt kort, hon verkade väldigt duktig, vissa saker som vi gjorde hade man i hennes skola redan gjort så hon fick ibland andra uppgifter än vi andra. När hon skrev så såg det så fint ut, hon hade fått lära sig den "gamla skrivstilen" vi fick lära oss den nya det kändes inte som "riktig" skrivstil den var bara raka bokstäver som sattes ihop. Det var alltid spännande när det hände något annorlunda i klassen och en ny tjej var så klart jätteroligt och alla var nyfikna. 

Men jag tyckte att det var lite extra spännande med just den här flickan för hennes pappa var det lilla samhällets nya präst och sedan han kom hit hade det blivit barngrupper som miniorer, juniorer o s v i kyrkans regi. Den nya prästen var inte alls som den gamla som jag trodde skulle dö snart fast jag var inte riktigt säker på om präster dog, men i alla fall så var han nog nästan lika gammal som Gud. Den nya var som en pappa, ja han var ju pappa det hade jag nog inte heller riktigt fattat förrän nu att präster kunde vara pappor för dom var ju nästan Gud. Att Gud fanns det visste jag, för jag brukade be till honom och det kändes alltid så bra, jag blev lugn och kände mig glad. Jag trodde nog att alla trodde att Gud fanns men inte pratade om det.

En dag frågade den nya flickan om jag ville följa med henne hem och leka, ja det så klart att jag ville. Efter skolan gick vi tillsammans hem till den stora prästgården, den var jättestor och jag var väldigt nervös för jag hade aldrig varit där någon gång. Förut bodde ju den gamla prästen där, han som nog skulle dö snart det kändes lite konstigt. Väl framme skuttar min nya kompis hurtigt upp för trappan och rycker upp ytterdörren och som jag kommer ihåg det var det en liten hall innan vi kom in i köket. Jag går försiktigt efter henne, det är tyst, kanske inte är någon hemma, tittar försiktigt mig runt när vi går igenom köket och undrar lite var Gud är. För om han är någonstans så borde han väl vara hos en präst, jag hade själv hört prästen säga flera gånger på miniorerna att han hade pratat med Gud och om han hade gjort det då borde ju Gud vara här någonstans. Jag bad ju till Gud jag också men det var nog bara präster som kunde prata med Gud.

Vi kommer ut i en ny större hall där en väldig trappa leder till övervåningen, går upp och genom ytterligare ett jätterum innan vi kommer till kompisens rum. Hon har ett inte så stort men jättefint tjejrum och visar mig några fina suddigum och en penna. Hon har tuffare planscher på väggarna än vad jag har, då är nog inte Gud så sträng i alla fall tänker jag för mig själv, på min vägg har jag bara bilder på hästar och hundar. Det är väldigt fin ordning i rummet och det känns mysigt, hon tar fram sin bandspelare och sätter i ett kassett-band, precis då hör vi hennes mamma ropa att det är mat. Frågar om jag vill ha men jag skakar på huvudet och väntar i stället i hennes rum, fortfarande osäker på det här med Gud, han kanske är med när dom äter, jag vet att präster ber innan man äter, det gör vi inte hemma hos mig, där pratar vi inte om Gud. Sen är jag lite rädd ifall hennes storebror är hemma, han är jättegammal säkert elva år eller nåt och jag har aldrig pratat med honom.

Från bandspelaren hör jag "Dinga Linga Lena" med Pugh Rogefeldt, fast det visste jag inte då att det var Pugh Rogefelt, men låten hade jag hört på radio. Jag visste inte om jag skulle stänga av bandspelaren kände mig lite illa till mods förstog inte riktigt vad den där "Dinga Lena" hade gjort som inte mamma fick få reda på men det var nog inte något bra.

Min kompis har ätit färdigt och föreslår att vi ska klä ut oss, ja - det låter jättekul. Vi går in genom en annan dörr på övervåningen som leder till en vind - en riktig vind - en sådan som bara finns i Astrid Lindgrens sagor. På vinden finns lådor och massa saker. Vi plockar bland kläder och skor och har väldigt roligt och min osäkerhet har försvunnit, vi skrattar och leker låtsaslekar tills det är dags för mig att gå hem. Det har varit en rolig dag och det var ju inte alls otäckt att vara i ett hus som Gud bodde i det var ju nästan som ett vanligt hus.

Det börjar skymma och på vägen hem måste jag gå förbi kyrkan och kyrkogården, det känns också lite otäckt. Jag går på den sidan vägen som inte har någon trottoar så jag slipper gå utmed kyrkomuren. Har gått där förut och precis vid kanten av muren och ingången till kyrkan sitter ett litet vitt kors med texten "rest av barnen", det är det otäckaste jag vet med kyrkogården. Bestämmer mig för att springa vägen förbi kyrkan så jag slipper tänka på resterna av de stackars barnen som är begravda där, men det går ändå inte få bort tankarna på vilka rester av barnen som ligger där nere och varför det bara var rester kvar av barnen. Undrar också vem som satte dit korset och var föräldrarna är, ryser när jag tänker på det och skyndar mig hem.

Tog många år innan jag förstog att det var barnen som rest korset på sina föräldrars grav och jag ler än idag varje gång (ja korset sitter kvar) när jag går förbi kyrkogården och läser texten "rest av barnen" på det skamfilade korset.

Det var en spännande dag för mig - det enda minne jag har av när jag för första gången var med någon hem... nej jag minns ytterligare en gång när jag skulle åka buss ... nej det tar vi en annan gång :)

* * *

 

Som jag reflekterat över tidigare - tänk vad mycket tankar ett barn har. Tänker ofta tillbaka på mig själv som barn för att försöka förstå hur barn kan tänka i olika åldrar och situationer. Inte vet jag, jag kanske tänkte mycket konstigare saker än vad andra barn gjorde... men nej.. det tror jag väl inte. Har aldrig varit särskilt speciell var nog väldigt "vanlig" som barn möjligtvis då lite mer pojkaktig än en del andra tjejer - man kallade mig ofta "Madicken" men det var nog mer för att jag till utseendet liknade henne med håret och den stora rosetten och inte för mitt intresse att klättra i träd.

Läser du "vännen" i minnet ovan det här så hoppas jag att det inte gjorde något att jag berättade om mitt första besök hemma hos er. Du kommer förmodligen inte ihåg det här överhuvudtaget men för mig gjorde det starkt intryck och ni var en väldigt fin familj! Din pappa som var präst här hemma var nog en av de populäraste människor som funnits i vårt lilla samhälle - omtyckt av alla!