* * *

Träskor, handskar,
stenläggning.
Städa balkong,
planta blommor
solen skiner.
Räkningar betalda,
veden kvar i hög,
ingen mat lagad.
Fylld tvättmaskin.
En runda till tippen,
drivbänkar borta,
gräset oklippt.
Ett kokt ägg,
hallon med glass.
Kaffe och semla,
grävd kompost.
Gräv upp stenar,
gräv ner dem igen.
En bruten nagel,
skrapad arm.
Av med handskar,
på med handskar.
Morötter och bröd.
Vattna blommor,
inget vatten,
fixa pumpen
vattna blommor.
Israel får hjärnsläpp, igen.
Häng upp tvätten,
ta hand om disken.
Duscha, tvätta,
raka benen,
ansiktskräm, nagelfil.
Värdelös TV,
dålig film.
Ilsken kropp,
Alvedon och Tradolan.
Kvällsmat på balkongen,
Naken i en säng,
viskar tyst,
vill älska dig.

* * *

Att leva med urtikaria är som att leva med en aktiv vulkan hon ligger och pyr, skickar ut sina puffar för att hela tiden visa sin närvaro. Askan fördelar hon i kroppen utan urskillning och hon låter dig aldrig vara i fred. Hon går inte att stoppa och hon är opålitlig, när du tror att du har henne under hyfsad kontroll gör hon revolt och visar dig att du aldrig kan förstå hur hon fungerar.  När du minst anar tar hon till det stora utbrottet, du är nere för räkning och det är bara att stänga "flygplatsen".

I natt var det dags, efter att ha varit hyfsat lugnt någon vecka med endast spridda urtikarior på ben och armar så tog min alldeles egna Eyjafjallajökull till det tunga artilleriet. Kroppen är matt, huvudet dunkar och det bränner, pirrar och kryper i kroppen efter nattens utbrott.

Efter sjutton år kan jag sjukdomen, jag vet att det är så här den fungerar, den gör att jag känner mig väldigt liten och maktlös inför dess kraft. När utbrotten är som värst "går jag in i mig själv" försöker så mycket det är möjligt slappna av, vill som en kattunge kura ihop mig, ha någon bredvid  och låtsas att det "brinnande helvetet" inte finns tills det börjar avta.

Eyjafjallajökull lever sitt eget liv och har ett nyckfullt temperament, det är mycket som irriterar henne ibland mer och ibland mindre. Vissa gånger struntar hon nästan helt i vad jag stoppar i mig och andra gånger räcker det med en matsked ketchup i köttfärssåsen eller en tesked gräddfil till tacosen för att hon ska få mig att likna en botoxsprängd avdankad hollywodstjärna.

Jag kan inte strunta i henne jag måste vara uppmärksam och försiktig speciellt när hon är i "uppretat tillstånd". Har vid flera tillfällen fått erfara att hon menar allvar, fått uppsöka akutmottagning för att få adrenalinsprutor. Bland annat vid ett tillfälle var det extra obehagligt då jag en morgon när jag var ensam hemma fick en kraftig anafylaktisk chock med tillhörande blodtrycksfall och svimningar som resulterade i ambulansfärd till KSS. Trillade i trappan, blev liggande och kunde inte ta mig upp, som tur var hade jag telefonen i handen och när jag vaknade till ringde jag en granne och fick hjälp. Läkarna står handfallna då jag inte tål kortisonet så adrenalinsprutor är vad som finns att tillgå för att få kroppen att själv försöka få ner de höga histaminnivåerna.

Efter denna något traumatiska upplevelse när jag inte överhuvudtaget var i stånd att varken stå eller gå själv fick jag kraftig ångest i samband med måltider. Det här var något jag var helt oförberedd på då jag är väl medveten om vad som "triggar" histaminet samt att jag även har hundra koll på min glutenintolerans. Men tydligen gav upplevelsen av den kraftiga "allergichocken" en undermedveten rädsla för att äta. Så fort jag överhuvudtaget försökte inta en måltid fick jag kraftig panikångest och kräkningar, väldigt obehagligt. Det gick bättre med dryck så jag såg till att alltid ha fruktdrycker och grönsaksjuice hemma för att försäkra mig om att jag fick i mig tillräckligt med näring. När panikångesten och kräkningarna kom fanns ingen möjlighet att äta, jag gjorde så i stället att jag försökte stoppa i mig lite i taget när det kändes någorlunda okey på dagen. Hade en tallrik stående och kunde ta en gaffel då och då, frukt kändes också lättare att äta än en portion mat. Fick så småningom tillbaka tryggheten vid matsituationer och ångesten släppte undan för undan men det här var en väldigt jobbig period. Rädslan för svimningsanfallen var stor och jag ville inte vara ensam när jag skulle gå upp på morgonen utan såg till att jag kommit upp innan alla andra lämnat huset - liksom för att försäkra mig om att "idag kan jag stå upp".

Känner ibland fortfarande vid kraftiga urtikariautbrott på natten att rädslan kommer tillbaka, rädslan för att anfallet ska bli för övermäktigt, rädslan att vara ensam och inte klara av situationen.

Antikroppar i blodet gör att histaminet frisläpps i kroppen, det är vad läkarvetenskapen kommit fram till men man vet inte varför antikropparna uppstår eller varför man inte svarar på antihistaminbehandling. Som jag skrivit i tidigare inlägg (under kategorin Sjukdom/medicin) finns kraftigare immunhämmare att ta till, cellgiftsbehandling och liknande det botar inte men det lindrar besvären. Tyvärr fungerade ej heller detta på mig då jag fick kraftiga blödningar i stället och var tvungen att avbryta. Ser fram emot och hoppas att man snart hittar någon annan typ av behandling.

Var tvungen att "skriva av mig" lite om vulkanhäxan jag lever med och som jag är så illa tvungen att inrätta mitt liv efter. I natt när det kändes som den flytande, brännande magman omslöt hela mig var jag ledsen, arg och irriterad för att jag måste leva med den här häxan och hennes eld som inte går att släcka.

Svårt att hitta "brasaker" just idag .. men jag ska göra ett försök, klockan är ett mitt på dagen och jag känner att jag börjar återhämta mig så nu ska jag gå och ta mig en stor kopp kaffe.

Vulkanhäxan är envis...  det finns dom som säger att jag är ännu envisare, ner för räkning en stund, then I will be back :)

För cirka två år sedan slutade jag använda vanligt tvättmedel och gick över till att använda indiska tvättnötter i stället. Tvättnötter är frukten från ett träd som heter Sapindus mukorossi och innehåller Saponin. Saponin är ett tvålämne och det håller parasiter, bakterier och svampangrepp borta vilket gör att man vid odling av dessa träd inte behöver använda bekämpningsmedel. Tvättnötterna är med andra ord 100 % biologiska och kan efter användning slängas i komposten eller eldas.

Tvättnötterna innehåller alltså ett naturligt rengöringsämne men det innehåller inget blekmedel därför brukar det rekommenderas att om man vill ha blekning av tvätten får man tillsätta någon typ av bleksalt. Jag har använt bleksalt men enbart vid tvätt av vita lakan, handdukar och liknande och har precis fått information om att man kan använda bikarbonat som blekmedel så jag kommer genast gå över till det.

Sköljmedel behöver man inte använda om man inte är ute efter att få en speciell doft på tvätten för nötterna gör tvätten mjuk. Tvättnötterna ger ingen speciell doft mer än att det luktar rent, för att få annan doft brukar jag använda eterisk olja, det är olja som destillerats eller pressats från växter och som ofta används i parfymer. Oljorna är dyra men man behöver endast ca 10 droppar till en maskin tvätt. Ska erkänna att jag faktiskt också ibland köper sköljmedel för jag tycker om vissa av de dofterna men tänker gå över helt till eterisk olja. Underbart med dofter som rosenträ, lavendel, citrongräs, mandarin och så vidare.

Eterisk olja använder jag också när jag gör mina tvålar. Har precis gjort en beställning på olja från http://www.pennine-collection.co.uk/index.asp i England vilka säljer till bra priser, mycket billigare än att köpa från Sverige.

Bra med tvättnötter och eterisk olja är att man kan överdosera hur mycket man vill, det är inte skadligt för miljön  och tvätten blir ren. Jag skulle aldrig använda dem om jag inte fick mina kläder rena.

Av tvättnötterna kan man också göra schampo/flytande tvål hur lätt som helst, koka vatten lägg i nötter och låt dra. När jag gjort det har jag använt en gaffel och pressat ut saponinet för att få ut så mycket som möjligt och det blir verkligen koncentrerat. Finns mängder av användningsområde för den flytande tvållösningen problemet är att det inte håller så länge man får förvara det i kylskåp. Jag har använt tvättnötslösningen till att göra fast tvål för fläckborttagning och den tvålen blev riktigt bra till att ta bort fläckar med fick till och med bort oljefläck på en blus genom att fukta tvålen och försiktigt gnida mot tyget och sedan lägga i tvättmaskinen (med tvättnötter såklart).

Jag har två vita strumpor och två svarta i dessa lägger jag ca 6-7 nötter och knyter ihop. De vita strumporna har jag till vittvätt och de svarta till kulörtvätt, är det en riktigt full maskin lägger jag i två strumpor med nötter annars räcker det med en. Nötterna kan användas 8-10 tvättar i 40 grader och cirka 5-8 gånger i 60 grader, det är min egen erfarenhet.

Hittils har jag köpt hela nötter men nu finns det fler återförsäljare som säljer knäckta nötter och eftersom det är i skalet saponinet finns så har man ingen användning för kärnan med andra ord så blir då frakten billigare. Oavsett om man köper hela eller krossade så blir användning av nötterna billigare än vanligt tvättmedel så det finns egentligen ingen anledning att inte använda dem. Det gynnar indiska odlare, vår miljö och plånboken - tre överraskningar i en (hehe).

Googla på tvättnötter så finns mängder av tips och information samt återförsäljare.

Ja, det var väl "dagens" ekotips:)

Tvättnötter, eterisk olja och strumpor att lägga nötterna i.

I går var det dags för mina brorsbarns sköldpaddor att få komma på "sommarbete" i vår damm. Vintern tillbringar dom i ett akvarium som är fint iordningställt åt de två "paddorna". Det är två Reeves Kärrsköldpadda eller som de heter Chinemys Reevesii och de trivs ypperligt i dammen och det känns verkligen bra att de under en del av året kan få tillgång till ett lite friare liv.

Min bror bor granne med mig så barnen kan komma och titta till sina sköldpaddor så ofta de vill.

 

Här är de två, honan är större än hanen som också nästan blivit helt mörk och tappat de fina teckningarna som dock honorna behåller hela livet. Klicka på bilderna för förstoring.

 
 

Här släpper Jennifer och Nimbus ut dem via "rampen" som jag byggt åt dem för att de lätt ska kunna gå upp på land. Även det lilla huset ovanför rampen har jag byggt och isolerat med frigolit, lagt frigolitisolering ända ned till 50 cm i jorden. Detta för att sköldpaddorna ska ha möjlighet att söka skydd på land och eventuellt gräva ned sig om de mot förmodan skulle bli kvar över vintern. Vi har dock alla år tömt dammen och tagit upp dem på hösten för att inte riskera att de inte överlever vintern.

Såg riktigt roligt ut när de gick ner i vattnet, de åkte kana på "buken" (eller plastron som det heter) via rampen ner i dammen - med en hiskelig fart. Det syns på den andra bilden att sköldpaddan längst ner är i rörelse. Den översta (honan) var lite försiktigare av sig, men gjorde strax efter även hon ett "rutschkanedyk".

Nu har de ytterligare en skön sommar framför sig tillsammans med den enda överlevande guldfisken och en massa grodor och paddor. Det känns bra!

Har sista veckan som jag berättat tidigare dragit ner på alla "måsten", har helt enkelt inte klarat av allt som ska göras det slår stopp i både huvudet och kroppen. Av saker som ska göras brukar jag göra lite varje dag, ett projekt i taget, och sedan med några dagars mellanrum vilar jag och gör bara det nödvändigaste. Senaste tiden har det ändrats på så sätt att jag hittar ingen "återhämtning", ser bara massa "måsten" som lagras på "hårddisken" och just därför har jag försökt bryta mönstret och stoppa in mer "må bra saker".

Bestämde mig idag för att göra en lista på alla saker som ska göras och som hänger som en tyngd över mig. Skriver ned dem och låter dem finnas på papper i stället för i mitt huvud och när en sak är gjord kan jag stryka den. En del är saker som kommer ta lång tid att göra andra är sådant som behöver göras nu och om ett tag igen.

När jag satt med min lista kom jag att tänka på att "jag är en bloggare" så varför inte ta kort på det som behöver göras och lägga det i bloggen - då har jag stoppat undan en del av det på ytterligare ett ställe. Sagt och gjort så nu har jag dokumenterat mina "måsten" och "varförharintedethärblivitgjort - saker".

Här kommer listan:

Fixa slang till rengöringspumpen i dammen



Installera och få igång fontänen till dammen




Köpa jord och blommor till blomlådorna




Ta bort drivbänkarna som jag nu odlar maskrosor i ;) bestämt mig för att inte plantera i dem i år.




Rengöra och rensa plattorna vid uteplatsen



Klippa häcken längs garaget.



Klippa tallhäcken



Plantera sommarrabatten



Rensa perenn/stenparti samt ta bort förvuxen gran (i bakgrunden)



Ta bort trädhortensian som inte klarade vintern.



Klippa vinstocken vet inte hur mycket av den som klarat vintern än.



Persikoträdet har också tagit skada i vinter måste ev. tas bort.



Måla baksida + hela takfoten på huset samt lilla balkongen.



Måla takfot garage samt baksida.



Trädgårdsmöblerna behöver ses över, nya dynor - de är smutisga, trasiga och har fuktfläckar.



Muren ska putsas, målas och läggas svarta tegelpannor på.



Plocka in veden 5 kbm som kommit idag.




Städa "förrådet/verkstaden"



Städa garaget



Åka till tippen




Fixa handbromsen på Mercan.



Göra färdigt innertaket i garaget.



Fixa rördelar samt montera rör till kyl/frys



Slipa och betsa trappstegen i trappan



Måla / byta en golvlist i hallen som jag tappade stearin på.



Storstädning i biorummet, även ta ridå och draperier + golv/väggar/tak.



Renovera sovrummet som inte gjorts sedan vi byggde 1990/91



Lägga nytt golv i träningsrummet.



Städa och möblera stora balkongen.



Omplantering av krukväxterna.

Det är det här jag snubblar över just nu, det har inte riktigt fått plats bland den vanliga städningen, tvätten, disken och allt annat. I vanliga fall gör jag bara saker utan att tänka men just nu är jag less på så mycket och blir irriterad när jag får ont, inte klarar av eller orkar. Såklart behöver jag inte själv klara av att fixa alla saker men det är jag som måste se till att det blir gjort och det stör mig att jag inte rent fysiskt klarar av allt utan måste be om hjälp. Känns som jag "ligger efter" i år, i vanliga fall hade dammen och trädgården varit i ordning för länge sedan, och blomlådorna hade dignat. Det är ju så underbart härligt när lådorna och rabatterna är fyllda med växter, det är "bra saker" som hamnat på "måste-listan" trots att jag går och väntar på att ta tag i planteringen och ser fram emot det. Det roliga har "tryckts" undan av "måste"...

Självklart kan man säga att "det där behöver du inte bry dig om nu, det kan vänta", eller "det där är väl inte så viktigt", spelar väl ingen roll hur trädgårdsmöblerna/dynorna ser ut eller "det är väl bara att åka och köpa nya dynor" och så vidare. Fast det är inte riktigt så enkelt, det kommer ju nya saker hela tiden och jag känner att jag nu på något sätt vill få mig själv att tycka det är okey att trädgårdsmöblerna inte är i helt perfekt skick och ta det när jag tycker det känns roligt inte för att det känns som ett måste. Så nu är hårddisken rensad och måste-listan är en "närjagharlust-lista".  Är lite "arga snickaren" varning på det här.. eller?

Åkte i går upp en sväng till golfbanan och slog lite vid övnings-hålet, chippar och inspel, hade värk men tänkte ändå att jag testar första hålet för att se hur det känns. Kan säga att det kändes verkligen inget vidare hade alldeles för ont, var dumt att ens testa ett hål, måste hitta en balans. Min tanke är att köra lite träning på rangen och övningshålet en dag i veckan och en annan dag gå lite på banan, tycker att jag borde kunna fixa det.

Vad känns bra? En tur med "finbilen" i sommarväder med rutorna nere och takluckan öppen, stereon på med massa 60-talsgodingar och en tanke på att gå 18 hål på golfbanan. En tanke om att hitta "brasaker" som knuffar bort "måsten" och "vadduärvärdelöskänsla", få tillbaka självsäkerheten och tron på mig själv, en tanke om att inte vara ensam.

Luftat "finbilen" på en Merca-träff, åkt otroligt fina vägar runt Lerdala och Hornborgasjön, strålande solsken och god mat på Knista Herrgård. Vid hemkomsten hade jag fått finfrämmat av bästa "Lovisen" som hade bestämt att det stog grillat på schemat och det är perfekt grillväder så det känns som ett mycket bra förslag.

Känns lite som en seger att jag inte har målat på nästan en hel vecka och bara gjort det nödvändigaste här hemma. Med det nödvändigaste menar jag, tagit hand om disk, kört någon maskin tvätt och dragit några snabba varv med dammsugaren, ingen noggrannare städning. Finns massor att göra med målning, städning plus annat men jag har faktiskt inte brytt mig denna vecka, det kändes till och med helt okey att inte vara hemma idag.  Har helt enkelt inte orkat det har varit för mycket saker som ska fixas både inne och ute, jag kände att jag var tvungen att "stänga" av och bara vara. Det här är inte likt mig, jag kör till sista droppen - det som ska göras det ska göras, punkt!

Sugen på en golfsväng nu, får se när det finns lämplig tid på banan för "premiären". Har bestämt mig för att om kroppen klarar och är okey och jag är sugen att åka upp och gå några hål så kommer jag göra det OAVSETT vad som behöver göras här hemma. Tycker att jag är värd det, får ju ont av allt jag gör (och även om jag inget gör) så varför inte få ont av något som är roligt - bättre inte orka med allt här hemma och få må bra några hål på golfbanan än tvärt om .. tänker inte ha ett smack dåligt samvete för de gånger jag åker upp till banan.

Jag klarar inte lika mycket som en helt frisk person och jag vet inte från dag till dag hur jag mår eller hur natten kommer vara så varför ska jag pressa mig till att klara allt..? Huset har jag hela sommaren på mig att måla, tvätt och städning är det aldrig något slut på det går "bara runt". Sönerna har en helt annan åsikt än vad jag har om hur ofta och när man ska städa och tvätta så jag vet att jag det inte kommer kännas helt okey här hemma men just nu orkar jag inte - jag måste få luft!

Har badat och nattat Lovis nu ska jag göra iordning en riktigt god drink till mig sedan ska jag lägga en extra skiva haloumiost på grillen och bara njuuta! 

Jag och "finbilen" precis hemkomna från Mercedes-träff
Klicka på bilden för förstoring

Glasögon vilket förbaskat elände, har haft syn som en falk i hela mitt liv ända tills för ett par år sedan då de klassiska armarna blev för korta. Inser nu att jag aldrig egentligen fattat vad det innebär att ha glasögon och hur besvärligt det kan vara att se i dem. Har till och med ibland varit lite avundsjuk på dem som haft glasögon för att jag tyckt det varit snyggt.

Började som alla andra när det gäller "ålderseende" med läsglasögon och redan där började frustrationen med att plocka dessa eländen upp och ner ur väskan för att läsa på innehållsförteckningar och annat där man på senare år dragit ner textstorleken, sparar väl in på bläck eller nåt.. för det är väl inte bara min syn... eller...

I alla fall så började jag även få vissa problem även på håll, såg suddigt beställde ny tid hos optiker det fick bli nya glasögon - progressiva.. åhh det låter ju som svaret på alla världens problem.. glasen var slipade, polerade, nya generationens glas, antireflex.. och så vidare - jag gick på rubbet! Kände mig lyrisk när jag gick ut från optikerbutiken och trodde nog näst intill att varenda krämpa i kroppen skulle försvinna bara jag fick dessa fantastiska glasögon. Hyfsat ny glasögonanvändare som jag var så svalde jag snabbt när den "lilla" summan av 10 papp skulle dras på kontot - meeen jag skulle ju både bli snygg och se bra ut:)

När jag väl fått glasögonen på näsan så tycker jag inte att jag ser så bra som jag borde när jag ska läsa och även på håll känns det inte riktigt okey. Tänker att man måste nog vänja sig, det har man ju hört så många säga så jag försöker ha dem så mycket som möjligt men efter en månad går jag tillbaka och påtalar att jag inte får skärpa när jag läser det blir suddigt, får inte fokus med båda ögonen på samma ställe. Känner mig ganska dum när jag går ut ifrån optikern och hans assistent som menar att jag måste ha dem på mig mer så kommer jag att vänja mig och jag ska absolut inte titta med ett öga i taget och så vidare... Jaha, var inne ytterligare en gång någon månad senare man kollade då så glasen var rätt i förhållande till pupillerna annars samma visa.

Jag kände att det var något som inte var som det skulle men jag orkade inte bråka stog ut drygt ett år då jag vände mig till en annan optiker. Tog honom ca 5 sekunder att säga vad han misstänkte var problemet och efter undersökning bekräftas hans misstankar - jag hade "latent skelning". Hmpf.. tänkte jag först och kände mig nästan kränkt.. jag skelar minsann inte... och sedan hade man kollat det några år tidigare i samband med neurologisk migränutredning och då var allt okey. I vilket fall som helst så hade jag det nu och efter ytterligare neurolog och ögonutredning på sjukhuset så konstaterar man att höger öga inte är helt med. Det här är inget som syns därav kallar man det latent, man upptäcker det via synundersökning.

På grund av det här "nya tillståndet" med min syn så klarar ögonen inte progressiva glas, problemet framträder främst vid läsning då jag får dubbelseende - jag förstog inte att det var så utan såg det bara som suddigt, det blir en skugga på texten. I stället för progressiva glas får jag nu i stället "dubbelslipade" hmpf, igen typ stenåldersglasögon men det är bara att gilla läget.

I ett år har jag nu haft dessa och visst jag ser men de gör mig fullständigt vansinnig, jag ser på håll och jag ser att läsa men mellanläget - typ datoravstånd blir suddigt - så jag får alltså fortfarande hålla på att ta av mig och på mig eländena. Ytterligare problem uppstår när jag läser, handarbetar eller gör annat på det avståndet, efter cirka en halvtimma får jag dubbelseende - riktigt rejält och tydligt dubbelseende, frustrerande och irriterande.

Var på nytt hos optikern för att kolla om något behövde justeras och det var det så klart, det blev små justeringar på både nära och långt håll. Dubbelseendet kunde man inte göra något åt eftersom jag har det även när jag håller för ett öga och då har det inte med synen att göra utan med hur "hjärnan" hanterar signalen från ögat.. bla bla.. För att se på mellanavståndet fick jag nu istället för dubbelslipade glas, trippelslipade.. yes! Var dubbelslipade stenålder så vet jag inte vad jag ska kalla dessa förhistoriska skapelser.. Pappa Hedenhös skulle kanske ha jublat.

Idag fick jag en pling i mobilen att glasögonen kommit, jag åkte så fort jag kunde för att hämta dem. Måste säga att jag är jättenöjd - slipningarna syns nästan inte alls och jag ser nu på ALLA avstånd - WOW. Har dem på mig nu när jag sitter här och skriver kan dock tyvärr konstatera att dubbelseendet med en lång skugga under texten på tv:n, skarpa kanter och så har dykt upp efter en stunds skrivande... så det får väl bli en runda till hos ögondoktorn. Det gör mig inte så mycket just nu, är ändå så nöjd att alla avstånd funkar så mycket bättre. Sen tycker jag dom är snygga också mina nya á la pilotglasögon (nej, Magda inga märkesglasögon dessa kostade bara drygt 4' *skratt*). Men jag kan faktiskt tycka att man borde få en viss del av glasögonkostnaden på recept, för visst är det lite "sjukt" att man inte ser ordentligt.. eller? Hur sjuttan har folk råd?? Ska aldrig någonsin mer grymta när jag hör folk laga sina glasögon... fast man behöver kanske inte ha samma i typ hundra år som min mormor hade.

Nu kanske jag till och med kan se golfbollen.. fick förresten mitt hcp 18.6, aj aj.. då hjälper det nog inte med glasögon om man inte hållt i en golfklubba på 7 år... äsch spelar ingen roll - gör det för att det är kul - eller hur?

Nu ska jag gå runt i mina nya glasögon och kika i varje spegel, varje fönsterruta och tycka att shit, jag ser ju riktigt bra ut och det är absolut förbjudet att gråta i nya glasögon så i fortsättningen är det *smile* som gäller :))

P.S Jag tror knappt ni ser "Hedenhösrutorna" .. eller?

Måste kommentera lite angående gamla klasskamrater från förr som dykt upp och som jag haft lite "nät-kontakt" med det senaste. Det måste nog ha med åldern att göra att man helt plötsligt börjar tänka mer på sin egen barndom, skolgång och vart gamla klasskamrater tagit vägen eller så har det att göra med att ens egna barn kommer upp i åren. I vilket fall som helst så är det väldigt kul att höra från gamla vänner runt om i Sverige/världen.

Det som slår mig är hur man själv blir beskriven och hur man uppfattades under sin skoltid och hur man själv minns det. Man beskriver mig som en glad, tuff (häftig) pojkflicka som man kunde lita på.

Tänker tillbaka på mig själv och min skoltid / uppväxt och har alltid hört att jag varit glad, det har förföljt mig genom hela mitt liv att få höra att jag alltid är så glad och positiv samma sak med att man kan lita på mig,  .. "prata med "Anneli" henne kan man lita på". Det här är jag såklart jättestolt över att man uppfattar mig som sådan och det är nog så att jag har alltid försökt vara glad och positiv (trots en gansk grav svacka just nu i livet) samt rättvis och noga med att inte "föra vidare" det man berättat för mig.

Jag hade aldrig någon "bästis" som jag alltid "hängde" med, jag var kompis med alla. Vet egentligen inte riktigt vad det kom sig men kanske för att jag var så intresserad av "allt" och ofta gick min egen väg. Jag hade egen häst, spelade fotboll, bandy, åkte skidor på längden och tvären, spelade dragspel, skötte mig i skolan med bra betyg, mekade själv med min moped samtidigt som jag virkade, stickade och broderade. Kanske på grund av att jag gjorde så många olika saker så fastnade jag inte i något "fack" - vet inte men det kan vara så. Var den enda i klassen som valde ämnet "konst" i stället för språk, den enda tjejen som valde att gå "Teknisk linje" på gymnasiet och så vidare. Så beskrivningen pojkflickan stämmer nog väldigt bra trots att jag själv inte "såg" det på det sättet i skolan.

Det är ju alltid olika grupperingar i klasser men jag ingick inte i någon av dem men för den skull var jag inte ensam jag var på något konstigt sätt kompis med alla. Alla pratade med mig och jag visste precis vad alla dom andra tyckte om varandra lite konstigt kan jag tycka så här i efterhand. Saknade jag någon "bästis", jag det kanske jag gjorde men det fanns liksom inte utrymme för det i mitt "aktiva" liv.

Men beskrivningen som den tuffa, häftiga.. oj, oj  den känns långt ifrån hur jag uppfattade mig själv under högstadietiden jag var alltid osäker på vad jag skulle ha på mig och kände mig väldigt "underlägsen" de snygga "innetjejerna", var rädd för att uppfattas som ful eller göra "fel". Detta till trots att jag oftast gick "min egen" väg. "Magda" som jag vet läser min blogg uppfattade jag som väldigt självsäker hon hade "pondus", och sa vad hon tyckte och tänkte och då lyssnade andra, minns att jag till viss del var avundsjuk på det, på den självsäkerheten.

Finns mycket tankar runt just högstadietiden för min del mycket som vissa vet men ingen förstog vidden av, mycket om hur det kan vara i tonåren när allt inte är som det borde... en fasad utåt där styrka, självsäkerhet och en vilja att hjälpa var framstående samtidigt som den "starka" inte såg behovet av "självhjälp" och att inte klara av var ett nederlag..  rädslan göra fel... inte duga... Psykisk och fysisk mobbing.. gruppnormer där mantrat "tro inte att du är något"  under flera år befäste rädslan av att inte duga...

Rädslan kommer tillbaka, känslan av att inte räcka till ... förstår idag var den kommer ifrån.. Trots att jag bearbetat, trots att jag förlåtit och trots att jag inte förstår varför det hände så har jag accepterat att jag i en viss miljö var ett offer och att det inte var mitt fel.

Finns stora ärr som aldrig läker ... tiden läker inte alla sår det som hänt kommer alltid göra ont. Det som är till glädje är att människor ändrar sig och det är viktigt komma ihåg att barn och tonåringar är långt från vuxna och att även om vissa tonåringar gör sig skyldiga till stora dumheter så kan de mycket väl bli väldigt fina och omhändertagande vuxna, man kan inte döma människor för alltid. Det är också viktigt att komma ihåg att barn och ungdomar kan dölja mycket för föräldrar, lärare och omgivning allt är inte alltid som det ser ut.

Jag kan inte glömma men jag kan förlåta.

* * *


Letade i mina pärmar och dokumenthållare efter gamla skolkataloger - ja, jag har sparat ALLA från första klass till alla åren i gymnasiet. Den enda som inte fanns där den borde vara är årskurs sju, men jag har lagt upp årskurs 8B och 9B från Mariaskolan Mariestad år 1979 - 1981. På första bilden finns jag i främre raden nummer två från höger och på andra bilden också främre raden fast nummer ett från vänster.


 

Mina ord, kunde inte sagt det bättre... mina tårar rinner när jag lyssnar..

Jag trodde aldrig livet var så svårt
Jag trodde aldrig hjärtat var så hårt
I människor som älskade varann
Jag trodde på att drömmen den var sann
Nu står jag här och orkar inte mer

Nu undrar jag om Gud hör när jag ber
Alla mina ord har tagit slut
Det känns som allt mitt hopp har runnit ut
Och alla mina tårar

Vem kan älska mig och se
Se mig som jag är
Kan älska nu och här
För den jag är
Och vem kan älska och förstå
När tiden börjat gå
Att allting måste ordna sig
Vem kan älska mig

Och när jag ser den värld jag lever i
Ett litet barn som ropar inuti
För alla har vi röster av behov
En längtan att bli älskad och betrodd

Jag trodde att du kände mig så väl
Men jag har mycket mera i min själ
Än allting som du inte kunnat se
För kärleken den måste våga ge
Jag ropar ut i natten

Vem kan älska mig och se
Se mig som jag är
Kan älska nu och här
För den jag är
Och vem kan älska och förstå
När tiden börjat gå
Att allting måste ordna sig
Vem kan älska mig

Alla mina tårar som finns kvar
Alla mina frågor som jag har
Jag måste få ett svar
Och hitta hem igen

Jag väljer tro
På framtiden
På sanningen
Om vem jag är

Plockade fram golfklubborna i går och bestämde mig för att åka upp till drivingrangen idag. Golfbagen som det var dags att byta när den ställdes undan för typ 5 år sedan har sett sina bästa dagar, solblekt inte direkt trasig i tyget men "skabbig" fästena till vagnen var dock trasiga så det fick bli lösa spännband att för att få fast den. Golfskor hade jag tydligen inga kvar... ville minnas att jag hade köpt mig två par av en speciell adidas sort som var lite bredare och som skulle utgå ur sortimentet. Alla dam golfskor var då så smala och mina korta breda "kalleanka" fötter var inte alls överens med utbudet men som sagt jag hittade inte några här hemma i alla fall så det fick bli ett par modell joggingsko med lite grövre sula - funkade hyfsat.

Väl uppe på golfbanan köpte jag fem poletter för att få bollar till drivingrangen och en paket peggar. Varje polett ger 25 bollar, så det var vad jag började med - en korg med 25 bollar. Kände mig inte direkt pratsugen med folk däruppe och tyckte jag hade lite tur när det inte drällde av folk överallt och till och med rangen var näst intill folktom. Uppvärmningen bestod i några lösa svingar med järnåttan, försökte hitta någon typ av "stans" och mumlade för mig själv - "ta det nu lugnt och sansat, kort baksving, ta med höften, ta inte i, slå igenom...."

Jag kunde svinga??!! Utan att varken bryta nacken eller ryggen... la upp en boll framför järnåttan, körde mitt mantra och höjde klubban - den satt som en smäck!

Järn- åttan, sjuan, sexan, fairway-femman, "trä" - trean på pegg och till och med drivern, och till sist järn-nian som avslutning, fyra hinkar är lika med 100 bollar - shit - det kändes så bra!

Lååångt borta var "det spelar ingen roll hur det går" tänket.. efter två bollar var jag irriterad på att jag slog snett eller inte tillräckligt långt och tjurig när det blev en och annan (hmm kanske fyra) "ormdödare". Det här är mitt problem - får då säga till mig själv - SKÄRP DIG!!! Har inte hållt i en golfklubba på år och sedan sist opererad hand, problem med ben/armar samt ett antal diskbråck i nacken - hade ju i princip förväntat mig att det inte skulle fungera överhuvudtaget. Redan efter ett par bollar är den lilla "djävulen" i mig igång - "jag ska nog minsann fixa det här"...

Sitter nu här hemma med en kopp kaffe och några smärtstillande - ja - det värker i både nacke, skuldror, rygg och ben, men shit - vad det kändes bra! Jag KAN spela golf, jag kommer kunna gå en golfrunda och ja, det kommer göra ont - men det spelar ingen roll - för det går!!

Känns till och med som att jag skulle kunna klara att spela på mitt handicap.. men det gööör inget om jag inte klarar det.. eller ;)

Ska bara hitta någon att spela med.. är väl inte överdrivet förtjust i vissa av de fjäskande, inställsamma damerna med sina "nyfikna" frågor och som alltid ingående ska vända ut och in på vem man är och vad man gör.. den saken har nog inte förändrats på de år jag varit borta. Fast det känns ändå bra när jag kommer i min "fin-merca" tar ur min slitna golfbag och visar att jag slår längre än de gamla "skatorna" som byggde sitt bo där uppe när golfklubben bildades, och till trots mina billiga märkeskopior till golfklubbor som nu till på köpet är gamla. 

Jag behöver inte hävda mig inför någon annan, jag behöver inte visa upp något det räcker så bra med de krav jag har på mig själv att för mig själv bevisa vad jag är och vad jag kan. Skrapa lite på ytan så har jag mer än vad skatorna där uppe har om nu någon skulle våga skrapa på den så välpolerade ytan där "rätt" sällskap är viktigare än allt annat. När dom sedan med sina frågor vänt ut och in på vem man är, vad man gjort och så vidare och inser att de fick svar de inte förväntade sig - de så utstuderade välbärgade skatorna -  .. så blir de såå vänliga i tonen och kommer för all framtid nicka på långt håll när man möter dem..

Vill aldrig någonsin bli som de där skatorna - vill aldrig någonsin ge mig ut för att vara "förmer" än någon annan och kommer alltid hjälpa de som vill och behöver ha min hjälp oavsett social status eller golfhandicap!

Därav INTE sagt att jag inte skaffar mig nya klubbor och bag.. nytt är ju alltid kul.. men det är inte säkert man spelar bättre för det... och det är kanske inte säkert jag kommer spela alls... eller jo, det blir det nog... just nu känns det som att får bara kroppen vila efter dagens urladdning så vill jag nog ut på banan också.

Så otroligt fint där uppe på banan, så vackert många säger att vi till och med har en av Sveriges absolut vackraste golfbanor. Faktiskt så var ett av hålen med på top 100 listan över vackraste hålen i världen för ett par år sedan så jag kan varmt rekommendera alla golfspelare ett besök på Töreboda GK.

Känns bara så bra just nu att veta, JAG kan gå en runda OM jag vill - sen hur länge det håller det spelar ingen roll!

Trött idag men kände ändå att jag ville göra något i "projekt måla huset" . Fönsterblecken runt nedre burspråk samt blomlådorna där skulle sättas tillbaka och blecken vid övre burspråket skulle tas bort. Funderat på hur jag skulle göra med markiserna tänkte först att jag skulle montera ner dem men vid närmare inspektion kan jag bara konstatera att de är ditsatta med rejäla bultar så det förslaget avslogs. Kom då på idén att använda växtväven, jag har som skydd i rabatterna vid eventuell risk för frost, att täcka de nedre markiserna med. Tycker det blev riktigt bra faktiskt med risk för att grannar och andra som åker förbi tror att jag fått ännu mer tomtar på loftet än förut och satt gardiner på utsidan av huset :).

Att jag skulle måla utan att skydda markiserna är helt omöjligt, jag kan inte måla utan att droppa och spilla. Har väl blivit bättre på att hålla färgen på rätt ställe men det är bara att inse att jag måste ha skydd för det som inte ska bli vitmålat - vis av egen erfarenhet.

När jag kom till nedmontering av övre fönsterbleck fick jag ett fullständigt "jagblirsåförbannadpådenhärjävlaskiten" - utbrott. Jag fick bara inte bort dem, de satt som berget, jag går upp och ner för stegen, vandrar muttrande runt i trädgården och i en liten svag sekund fick jag för mig att jag skulle låta dem sitta och måla dem på plats. Den idén varade tack och lov bara just en sekund tills jag återigen påminner mig om min oförmåga att hålla rätt färg på rätt plats - vitt hus och svarta fönsterbleck - ingen bra idé att måla på plats om jag skulle hålla i penseln.

Sansar mig något och tänker att jag kanske kan få bort dem från insidan om jag öppnar fönstren. Tar med mig några verktyg och går upp på övervåningen för att göra ett försök. Klockan är nu ca ett och vid köksbordet sitter sjuttonåringen och äter frukost - ja ni hörde rätt - frukost. Slår mig ner och tar en kopp kaffe med honom och muttrar min irritation över fönsterblecken. Efter kaffet är det dags för försök från insidan - men nej - tvärstopp, finns inte en chans att jag kan få bort dem. Vandrar runt likt "Joakim von Anka" i ren frustration, sjuttonåringen ger mig den där - "mammadukanintetroattdukanallt" blicken, så okey jag ber den styrketränande ynglingen som fortfarande se ut som en surikat i kroppen om hjälp. Faktiskt lyckas han få bort alla blecken utom ett och jag vet precis hur det kommer sluta med det.

Son nummer två i en ålder av tjugofyra och spännfyllda tatuerade muskler kommer när han gått upp så där vid fyratiden eller nåt slita bort det där bläcket, ge oss en blick och säga "tur att ni har mig".

Ja det är det väl.. tur jag har dom båda två och dom är två duktiga killar, den äldste som tagit tag i studierna först nu och som det går riktigt bra för studiemässigt och som äntligen vet vad han vill med sitt liv och den yngste som alltid presterar topp i skolan och sköter allt han tar sig för. Men jag kunde ändå inte annat än mumlande ifrågasätta varför i hela världens namn ingen av dem valde bygglinjen... är just nu inte så hjälpt av nåt matematiskt snille.

Det var en parentes i det hela... jag gick i alla fall tillbaka ut i regnet med intentionen att skrapa övre delen av fasaden vid burspråket men jag viker mig - nu regnar det alldeles för mycket till och med för mig. Så varför ska jag stå ute i regn när jag kan gå in tända en brasa ta på mig något skönt och sticka färdigt en disktrasa, ja det är ju frågan :)

Man kan ju också undra varför jag stickar disktrasor... ja - bara för att det går och har stickat så mycket tröjor, mössor, sockar så nu är det kul med disktrasor. Sedan läste jag någonstans hur mycket utsläpp som är förknippat just med tillverkning av disktrasor så då dök den lilla miljö-entusiasten upp i mig och det känns som jag gör något bra när jag tillverkar mina "bambutrasor" - naturligt antibakteriella - jag tycker det är häftigt!

Wow - ny trend, olika färger och med volang - det kanske skulle vara något ;)

Man skymtar yngste sonen i fönstret på övervåningen när han hjälper till att ta bort fönsterblecken - tack för hjälpen :)




.. och här en disktrasa - "bambu modell blå". Går också alldeles utmärkt att använda som grytlappar. Ska göra i lite olika färger så kan man använda dem till olika saker, en färg till fönster, en till dammtrasa och så vidare. Blir inte några billiga trasor direkt om man ska ha 100 % bambu - det garnet kostar på nätet 97 kr / 50 g. Hittade 90 % bambu + 10 % soja för 47 kr / 50 g, har beställt och ska testa. Det garn jag har hemma nu är 70 % bambu + 30 % bomull och kostar endast ca 35 kr / 50 g och finns att köpa hos närliggande spinneri. Jag kanske kommer fram till att de fungerar lika bra är ju en tredjedel av priset - jag tänker att om någon annan skulle vilja ha så kanske man inte vill betala nästan 100 kr för en disktrasa. Skulle i och för sig kunna göra dem tunnare med enkelt garn då får jag ut två stycken på 50 g. Det återstår att se hur jag gör... får prova mig fram.

Det var allt för en stund... god eftermiddag!

* * *

Lär dig tiga lär dig prata
lär dig säga rätt i tid
det finns inget som är orätt
när det går i gamla spår.
Allt som hoppas i ett hjärta
går tillsammans utan kamp
när det lilla barnet stannar
går man ingenstans.
Det finns ingen tid som denna
när en dag är dag i dag
och det gamla är det glömda
inget värde har.
Då står hela världen stilla
ingen ser utan spegel
bara framåt blir ett kaos
när det förra godkänns ej.

* * *

Stickade mig en disktrasa i bambugarn, det är 70 % bambu och 30 % bomull. Bambu är antibakteriellt samt står emot mögel det är till och med så att det inte behöver besprutas vid odling ens, och bambun behåller sina egenskaper även när man tillverkat garn av det.

Läser man information om disktrasor gjorda av bambu hävdas det att man kan använda dem i flera år och att de blir inte "sura" och luktar. Jag har inte förut testat bambutrasor men är väldigt nöjd med lintrasorna jag stickat och det kokar jag. Det enda med lintrasorna är att de lämnar lite ludd efter sig, det minskar med tiden men jag stör mig på det.

Man kan också om man vill försäkra sig om att bli av med bakterier i trasorna micra dem - en minut i micron så är allt "biologiskt" dött :)

Trasan jag stickade blev väldigt mjuk, använde dubbelt garn men den blev kanske lite väl stor. Har två nystan blått ska ta dessa och sticka några mindre sedan ska jag beställa bambugarn i 100 % bambu. Känner på mig att jag kommer bli väldigt nöjd med dessa trasor - ska utvärdera om några veckor :)


       
 

Avfallshantering och sopsortering är så himla enkelt, jag förstår inte att inte alla sorterar fast å andra sidan har jag fått strida för sopsorteringen även här hemma så det kanske inte är så konstigt. Från början var det ingen som visste var dom skulle slänga nånting i mina "byttor", då gjorde jag små "skyltar" med text för respektive behållare - då började jag fundera på om dom var analfabeter.... men nu börjar det flyta på efter ett par år, dom har väl insett att jag inte är förhandlingsbar när det gäller detta.

Så här fungerar det här hemma hos oss. Under diskbänken har jag tre behållare märkta med: Metall och Aluminium, Mat och Trä (typ glasspinnar), Mjukplast.

Mjukplast kan jag ändra till bara plast för avfallsstationerna har nu endast en behållare för plast - kanonbra!





I min städskrubb har jag ytterligare fyra behållare - jättebra ikea plast lådor - de har jag märkt med: Hårdplast, Glas / Metall, Mjukplast, Papp / kartong (mjölkförp. o dyl). Här har jag även en "Ikea-påse" för returburkar samt en större lite grövre plastkasse för reklam och tidningar.

Här kan jag nu också ta bort och bara ha en för plast, kan då dela på glas och metall om jag vill. Varför jag har plast och metall på två ställen är för att i dessa större behållare slänger jag större saker, typ plastflaskor och sådant, under diskbänken blir det mer mjukplast, smörpaket o dylikt. Metallskräp blir inte så mycket, lite aluminiumfolie, värmeljushållare och korkar / lock på flaskor och burkar.





I trädgården har jag två vamkompostbehållare där den ena vilar och den andra fylls på och så varannat år töms den då färdiga jorden ur och den andra får vila. Fungerar väldigt bra - här slängs allt från räkor, kräftor, kött och grönsaker till hushållspapper och servetter. Bredvid komposten har jag en tunna med spån typ sådan man har till hästar som "strö" i boxarna - superbilligt och räcker hur länge som helst - man tar en handfull och strör över varje gång man lägger i något och rör om då och då med en grep eller en speciell "skruv" som är gjord för att röra i komposten med. Det här gör att nedbrytningen går fort och hindrar att det uppstår dålig lukt - luktar det har jag skött komposten för dåligt.

Med andra ord sköter man det här så är soptunnan helt tom, finns ingenting som inte passar i min sopsortering. Att åka iväg med avfallet är heller inga som helst problem, återvinningstationen ligger på vägen till affären så det är bara att stanna till och slänga när man ändå åker förbi.

Det man behöver är såklart plats för behållare att samla skräpet i men som ni ser så är det ej heller så stor plats som många tror.

Nej, nu är det dags att ta hand om en maskin torr tvätt och en blöt - med andra ord det andra kretsloppet i huset :))

En länk med lite information om bambu - här kan man även köpa bambu-garn. BambooIsGreen.se

Idag blir det inget fysiskt arbete utfört dags för vilodag. Känner mig faktiskt riktigt duktig när jag stoppar mig själv och tar det lugnt kanske låter som en självklarhet att man gör det när man har värk och en kropp som säger ifrån. Men - nej så är det inte, i alla fall inte för mig har jag något som ska göras så bryr jag mig inte om ifall det gör ont inte ens om det gör RIKTIGT ont. Vet att det låter helt fullständigt korkat och det är lite svårt att förklara men det går göra saker trots att det gör ont så länge det inte förvärrar och ger mer skador. Jag har blivit bättre på att känna av när smärtan blir ihärdig på ett speciellt sätt då är det dags att sluta för dagen annars blir natten och nästa dag näst intill outhärdlig men det händer ändå att jag kör på trots att det gör ont och trots jag vet vad det leder till. Det ger sådan tillfredsställelse just för stunden - tillfredsställelse trots smärta - och ibland kan jag till och med njuta av den intensiva smärtan som gör att jag måste ta mina smärtstillande mediciner och stänga av allt annat.

Smärtan gör också att när urtikarian och klådan är som värst kan jag fokusera på smärta i stället för klåda och den typ av smärta som den medför. Urtikaria och den klåda och trötthet/dåsighet den medför är många gånger värre än "vanlig" smärta i rygg, nacke, ben det är till och med värre än när den värsta nervsmärtan från diskbråcken i nacken drar igång.

Hur kan jag förklara det, det är svårt men på något sätt känns det som jag kallar vanlig smärta mer fysisk, den kommer av nerver i kläm och annat men den andra smärtan sätter på något sätt kroppen ur spel den sitter liksom långt inne och jag kan inte komma åt den.

En annan typ av smärta är när jag gått för länge på hårt underlag, med länge menas max en timma i ett varuhus till exempel, då smärtar det under fötterna och inuti benen upp till höfterna, när det börjar vet jag att jag måste sätta mig en stund. Den här smärtan gör att jag inte kan fokusera på vad jag ska handla spelar ingen roll om det så vore att jag skulle få välja gratiskläder i någon dyr märkesaffär - jag måste bara få sätta mig. Finns inget annat än att söka upp en bänk eller ett kafé där jag kan slappna av en stund då kommer kraften tillbaka och jag klarar en "runda till". En shoppingdag gör ALLTID att det är smärtstillande som gäller nästkommande dygn men det kan ändå vara värt det för det ger så mycket annat.

Sedan är det dom här ryckningarna i vänsterbenet men de är värst när det är kallt och jag har belastat benet för mycket. Märkte av det nu när jag stått på stege och målat då benet i vissa lägen vill börja rycka och skaka beroende på hur jag belastar det på stegen. Vet inte om det beror på att reflexerna är hyperintensiva och framför allt i vänster ben, har ju inte fått någon riktig förklaring till det här än av läkarna. Men det är som sagt inget större problem bara fruktansvärt irriterande när jag känner av det.

Trots det här har jag så smått funderat på om jag eventuellt skulle återuppta mitt golfande låter väl förmodligen också helt korkat. Men mjukt underlag fungerar mycket bättre än hårt och tänk om jag kanske skulle kunna gå nio hål, vet att jag kan få intyg från läkaren så jag kan använda golfbilen men det tar jag bara till om det i så fall skulle vara absolut nödvändigt. 

Men frågan är med skadorna i nacken tre diskbråck, förskjutna kotor och förträngningar i alla rotkanalerna kan man ens svinga då? Jag vet inte men jag har en tanke att jag kanske kan lära in ny kortare sving förstår så klart att jag inte kan gå på mina 19 i hcp och inte på långa vägar kan närma mig mina forna utslag och jag vet att det kommer att svida. Har så svårt begränsa mig när jag vet vad jag har kunnat och egentligen skulle klara men det vore förmodligen väldigt bra träning för mig att anpassa mig efter mina förutsättningar i stället för att "köra på som en dåre". 

Golfgreppet får jag också justera då jag var tvungen att operera vänster hand, det fanns inget brosk kvar det var ben mot ben så man fick mejsla bort ben och fylla i med någon typ av "pasta" i stället för brosket. Så det blir ju lite som att börja från början med både grepp och sving.

Det här är bara funderingar ingen aning om jag gör slag i saken men jag åker nog troligen upp någon dag till rangen i alla fall för att testa om det överhuvudtaget är möjligt. Hörde också att man börjat med "pay and play" här uppe på måndagar med kravet en som har 36 i hcp i bollen, det låter ju bra då kan jag ju prova utan att behöva betala ett helt års medlemskap kanske i onödan. Men med lite hjälp av Pro:t på banan, så kanske jag kan hitta lämplig teknik ... vem vet.

Säkert många som tycker att det låter helt idiotiskt men man måste ha något fritidsintresse utanför hemmet och det har gått alldeles för lång tid nu utan att jag gjort annat än varit här hemma och bowlingen är så klart inte överhuvud taget något alternativ att återuppta. Det är ju också så mycket trevligare på en golfbana än i en bowlinghall :)

Får se vad det blir av det hela... en dag när det är fint väder och andan faller på så är det nog dags att putsa upp klubborna - kan ju inte bli mer än att det inte fungerar och då har jag ju i alla fall testat.

Tänkte att det var lika bra att måla fönsterblecken när jag ändå är igång, sagt och gjort, monterade ner blecken runt nedre burspråket och gjorde rent dem. Vissa satt riktigt rejält återstår att se om jag lyckas få tillbaka dem igen men det är morgondagens problem. I alla fall så konstaterar jag att den gamla fönsterblecksfärgen stående i förrådet inte längre ville vara med i matchen så det blev till att åka bort till färghandeln för att köpa ny. Eftersom färgen är dryg så köpte jag en halv liter och det kommer räcka med råge.

Väl hemma igen är jag redig och ordningsam så jag lägger frigolitskivor som skydd för det lilla "ikea-trädgårdsbordet" som jag tänkt lägga blecken på när jag målar. Lägger så blecken i rad på bordet, öppnar färgburken och tar lite färg på penseln - det är här det går snett ... när jag ställer färgburken på frigolitskivan som ligger på bordet visar det sig att frigoliten går utanför bordskanten. Burken far runt, innehållet hamnar över hela mina ben och burken blir liggande upp och ned på backen. Jag blir inte ens förvånad - det är så typiskt mig så klantigt! Skyndar mig plocka upp burken som nu endast innehåller en liten skvätt färg på botten, känner att benen blir tunga och klibbiga och kan bara konstatera att färgen gått igenom jeansen. Känns bra att baksidan på trädgården ligger mot ett skogsparti och att jag inte har några närliggande grannar åt det hållet då jag nu tar av mig jeansen och stående i mina minimala trosor med svart färg på hela benen och sonens allt för stora sockar på fötterna uppdragna till knäna, modell-sport-tub eller nåt - tyckte de såg ut som bra "jobbarsockar" när jag tog på dem och muttrande tvättar benen med målartvätt, tolv grader ute och snålblåst... tacksam för att ingen såg mig just då...

Det är bara att bita ihop, slänga jeansen i soptunnan, leta upp nya "målarbyxor" och börja om med "projekt måla fönsterbleck". Färgen räckte och kommer att räcka även till övriga fönsterbleck som sagt - dryg färg.

Efter denna tröga start har det gått bättre, fått framsidan + sidan mot dammen på garaget målat, känns trots allt riktigt bra. Igår gjorde jag klart nedre delen på burspråket samt garaget mot ute-sittplatsen och enligt min plan skulle balkonglådorna på balkongen monterats upp idag, det är inte gjort och funderar på om jag ens kan klara det själv utan någon som håller när jag skruvar det var tillräckligt besvärligt att ta ned dem. Får se hur det blir med det dagen är inte slut än... fast ett och annat diskbråck verkar tycka det är nog för idag.. hm blir kanske "innetjänst" resten av dagen, finns lite att göra där med - "hushållerskan" har inte riktigt skött tvätt och städning senaste dagarna.. undrar vad det beror på??

 

Garaget

Stackars kommunalarbetare vad de får stå ut med... Men jag tar alla chanser jag får för att med koppen i hand beskåda mitt måleri som sakta men säkert går framåt...

Tänk vad skönt att höra att man är så himla bra! :))

* * *

... i morgon är en annan dag ... lilla fluga..

Målningsprojektet fortskrider, igår skrapade och tvättade jag det som jag kallar "planket" i trädgården. Planket går mellan huset och garaget. Sidan mot vägen målade jag förra året så jag slipper åtminstone den sidan i år. Dammen som är framför "planket" är dock inte iordningställd ännu måste fixa en slangbit som gick sönder i höstas när jag tog upp pumpen inför vintern. Har blåst och varit ruskigt kallt ute idag det känns verkligen inte som det är mitten på maj.

Har kommit på en "två-handsfattning" när jag målar den funkar faktiskt riktigt bra och skonar hand och handleder. Jag har en tendens att vilja göra för mycket, idag var jag väldigt sugen på att även göra klart tvättningen på garageväggen mot trädgården men jag hindrade mig själv och sa att jag fick vara nöjd med att "planket" blev klart. Tvingar mig själv att dela upp arbetet så mycket som möjligt för jag vet att jag annars får vansinnig värk på kväll/natt och dagen efter. Så faktiskt, jag känner mig idag riktigt nöjd med mina egna förhandlingar angående arbetstakten.

Här är en bild på "planket" från vägen sett just nu ser det så tomt och tråkigt ut ser fram emot när alla växter kommer upp och fontänen är igång. Samt en bild på den färdigmålade balkongen fast utan balkonglådorna de har inte kommit upp än:

Jag tog en bild efter att jag skrapat och tvättat andra sidan på "planket" men tyvärr gick det inte se något på den så ni får hålla till godo med en bild när det är färdigmålat.




och här en bild på planket och balkongen från trädgården sett:






I morgon ska jag fortsätta med att tvätta garage-sidan mot trädgården, här ser man klart och tydligt hur bedrövlig fasaden ser ut:





Sedan ska jag ta ner blomlådorna runt burspråket och tvätta/måla där också:







Japp, det är väl så de närmaste dagarna ser ut. Får återkomma med lite roligare bilder när målningen är klar samt lådor och rabatter är fyllda med blommor. Just nu ser allt bara bedrövligt tråkigt ut.

Det blev i alla fall lite dokumentation av målningsprojektet för den som är intresserad.

Huset måste målas det påbörjades så smått i höstas och måste nu färdigställas. På grund av mögel och smuts på fasaden så måste den tvättas först innan man stryker på färgen. Förr innehöll fasadfärgen någon typ av mögelgift det gjorde att det inte blev den här svartprickiga skitiga ytan på husen. Tvättningen innebär att man först tar på "tvättblandningen" sedan skrubbar med exempelvis en diskborste efter det ska ytan sköljas, med andra ord själva tvättningen är dubbelt så jobbig som målningen och det är FRUKTANSVÄRT TRÅKIGT. Målningen däremot är rolig det är ju då allt blir så fint, som nytt igen.

Ja, garaget måste också målas...  vad det ska bli skönt när det är klart. Jag ser fram emot att sitta i trädgården med en kopp kaffe när allt är färdigmålat och blomlådorna uppsatta fyllda med årets sommarblommor - och bara njuta av det "nya vackra yttre"! Det är frukten av allt slit och man vet att man inte behöver måla på ett par år åtminstone.

Gör man lite varje dag så är det lite mindre kvar nästa dag:) Kan bocka av balkongen den blev klar idag - yes!



Nu är det hockey, Sverige - Norge, inget fjanteri nu - gå in och äg isen allt annat är underkänt. Finnarna förlorade mot Danmark??!! Det kan tydligen bli ett riktigt "Hawai-VM" och Norge var hyfsade i OS men ändå det är 46 år sedan dom vann mot Sverige.. hallå.. Nej, det här ska bli "Kronornas VM" eller hur? Kanal 6 är det som gäller!

Mina föräldrar, jag är stolt över dem av många olika orsaker. Att få växa upp i en miljö där man känner sig älskad med en pappa som får en att tro att man kan göra nästan vad som helst och en mamma som alltid fanns till hands för allting jag kan inte tänka mig att ha det bättre som barn. Trots att mina föräldrar hade det knapert under många år, mamma var hemma och tog hand om oss barn samtidigt som hon skötte bokföringen till bilverkstaden och pappa hade sin bilverkstad på gården så kände vi barn aldrig av att det var jobbigt. Pappa jobbade alla dagar i veckan utom söndag, han började ca sex på morgonen och höll på tills mellan tio och tolv på kvällen, klockan nio var det frukost, tolv lunch och vid ca fyratiden eftermiddagskaffe sedan vid sextiden kvällsmat. Söndagarna tillbringade alltid pappa med mamma och oss barn, när det var fint väder gjorde vi ofta utflykter och hade med matsäck. På våren var det ett måste med en "plocka vit och blåsippor" utflykt pappa visade då också hur man gjorde "sälgpípor". Pappa jobbade ju väldigt mycket men eftersom han hade sin lilla verkstad på gården så fanns han ändå alltid hemma vi såg honom när han jobbade, garageportarna var alltid öppna och många gånger lagades bilarna ute på gården.

Mamma sydde det mesta av våra kläder men när det var vår kändes det som "fest" när vi fick åka till träskofabriken och välja oss nya träskor. Vi fick välja precis vilka vi ville och jag tyckte att vi hade det "bäst" för det var nog inte alla som fick välja precis vilka dom ville ha.

När vi tapetserade hemma och pappa och mamma hade rivit bort de gamla tapeterna då tog pappa fram pennor och penslar till oss barn och så fick vi måla på väggarna det var väldigt roligt. Samma sak i verkstaden där fick jag och min ett år yngre syster använda slattarna som var kvar efter billackeringar till att måla på överblivna plåtbitar - oj vilka konstverk. När golvet i verkstaden skulle gjutas gjorde pappa och jag troll av cementen med häftstift som ögon och garn som vi fick av mamma till hår och svans. Tror att trollen finns kvar hemma hos mamma och pappa än idag.

Har aldrig hört mina föräldrar säga att vi gjorde något dåligt eller att det inte var tillräckligt bra, har aldrig hört att de sagt att jag smutsat ner mig för mycket.. jag det skulle nog i så fall gälla mig i syskonskaran, det var jag som var både högt och lågt i både olja, grus och gräs och klättrade i allt som det gick att klättra.

En gång under en bilsemester i Norrland hade jag absolut bestämt mig för att jag skulle klättra i berg, förstår inte att mamma och pappa inte slängde ut mig ur bilen för jag minns själv hur jag tjatade - jag hade en ramsa som jag också drog hela tiden, det var nåt i stil med "jag kan, jag vill, jag ska". Jag förstog väl inte hur långt det i själva verket var till de bergstoppar vi såg utmed vägen. I alla fall så slutade det med att pappa stannade på en parkeringsplats och vi traskade rakt in i Norrlandsskogen för att komma till ett av mina berg. På håll hörde vi ett dån som blev starkare och starkare ju närmare berget vi kom. Snart stog det klart för oss att det var ett stort vattenfall från en flod som gick precis innan berget med andra ord kunde vi inte ta oss fram till foten av berget. Men vattenfallet var så häftigt att bergsklättringen var som bortblåst i mitt huvud. Rakt ovanför fallet var en stenklippa där satte pappa oss barn för att ta kort och jag kommer så väl ihåg hur mamma förmanade pappa och sa att vi absolut inte fick sitta där. Kortet finns kvar hemma i familjealbumet ska nog leta fram det när jag är där nästa gång och lägga in det här.

Finns så otroligt mycket att minnas och berätta från min barndom men det här får vara nog för denna gången. Jag minns min barndom med glädje!



Här är en bild som jag visat tidigare, (också min profilbild) där jag och min syster sitter i verkstaden och målar från pappas målarburkar. Fotot är gammalt och suddigt men det går inte ta miste på min glädje där vi sitter i det skitiga garaget. Det är jag till vänster och min ett år yngre syster till höger.

Trampade på en mina och for rakt ner i källaren.. minor gör ont dom bränner som eld och river sår i hela kroppen. Tröttheten sliter i mig och säger att jag behöver sova, kroppen säger att den inte klarar en mina till. Huvudet säger "var rädd om mig" gör roliga "bra-saker", ja jag ska göra roliga "bra-saker", försöka hitta en liten "bra-sak" varje dag. Mitt "driv" vill göra saker, fixa, greja, klara av, titta stolt på mitt verk och säga för mig själv.. ha ha det där har jag gjort och jag gjorde det bra. Svårt se att något är bra när tårarna är i vägen och man inte känner sig bäst utan sämst..

Jag är på väg.. vet inte vilken väg vet inte hur...  just nu en dag i taget det är vad jag precis klarar just nu.. en dag i taget.

* * *

Jag följer bara med,
likt en surfare på en bräda.
Tar livet mig våldsamt
eller varligt
beror på vågornas höjd
och vindens kraft.
Jag försöker stå stadigt,
jag följer bara med...

 * * *

Man sa mig att jag alltid var så stark, så positiv, men då var inte motgångarna höga som berg. Energin kom från någon bredvid som stöttade, gav kraft, kärlek och styrka. Stegen är jobbiga när man trillar bakåt gång på gång, när man är rädd och osäker, när man inte vet om man klarar nästa våg.

Jag vet jag är positiv, jag vet jag är glad och utåtriktad, jag vet jag hittar lösningar och ser möjligheter, jag vet jag inte är jag idag.

Det här borde ingen läsa... men har ju bytt min "skrivbok" till en blogg, vet inte om det är vettigt. Ska man låta någon annan läsa när man skriver ner hur man känner när man mår som allra sämst.. jag vet inte.. Helt klart är att detta inte blivit någon "titta vad jag är bra blogg" det är mer djupa berg och höga dalar eller var det tvärt om.. jag kanske är på ett högt berg i en djup dal.

Jag är bara människa jag klarar inte allt .. även om jag vill .. just nu är det jobbigt att vara ensam och det är jobbigt att inte må bra. Jag måste klara av det och jag måste klara det utan att förpesta tillvaron för de runt omkring då är det skönt att "kräkas" i en blogg. Tänk att jag säger det... att jag låter hela världen veta att jag mår skit att jag lämnar ut mig själv i en blogg, visar min svaghet min sårbarhet.. - jag - den duktiga den starka visar min svaghet.. "This is my life" i dag, i morgon är en annan dag och jag hoppas jag hittar någon "bra-sak" .. i morgon..

Vårstädning i trädgården och några små krukor som fått lite blomsällskap. Började i mitt ... ja vad ska vi kalla det, naturformade stenparti kanske, som inte ens blev ordentligt rensat i höstas.. så här såg det ut när jag startade:

... och när jag var klar såg det ut så här, nu är det bara att vänta på att alla växter ska komma upp och fylla ut varje liten vrå. Vet med mig att det är alldeles för mycket växter (även om de inte syns ännu) så egentligen skulle allt behöva grävas upp och delas men nu fick det räcka med att ta bort massa löv, rensa ogräs och fylla upp med lite ny jord. Återkommer med bilder om någon månad:





Sedan inhandlades det några violer, en akleja och två bellis, samt kunde inte motstå en ny blommig "stövelkruka", övriga krukor letade jag fram i förrådet, efter plantering placerades krukorna ut på lite olika ställen i trädgården.


 


Jag är inte helt ensam i trädgården finns en och annan som håller ett vakande öga.


 

Inget kaffe i den här koppen den fick bli bordsdekoration och "herr groda" får även i år lite blomsterprakt i sin kruka.


    


Åh dessa underbara "porslinsstövlar" tycker att de är såå söta! De gula på bilden ovan fick jag av dottern förra året, de ser nästan ut som de vore riktiga.


   


I dammen har grodor och paddor lagt sina ägg. Lyckades fånga en av de ihärdigt kväkande paddorna på bild. Lockropen till honorna hörs lång väg vid den här tiden och det känns väldigt bra då tyvärr många grodor och paddor i dammen fick sätta livet till i vinter.


 

Ja det var lite om mitt "vårbruk" och snart är det dags för balkonglådor, krukor, amplar samt rabatten med de ettåriga att få sin "sommarklädsel". Underbart härligt med alla dessa blommor på våren! Återkommer lite längre fram med ny rapport om hur arbetet i trädgården fortskrider.

Just idag är jag stark, just idag mår jag bra.
Idag kan ingen såra mig, ingen kan göra mig illa.
Jag sliter bort stämpeln med misslyckad i pannan
slår mig för bröstet och tror mig kunna klara allt.
Jag har väntat så länge på just denna dag
fast jag vet att i morgon är den över.
Då ska jag hålla den i minnet kvar
så det inte dröjer tills den kommer igen.
För just idag är jag stark, just idag mår jag bra
jag förs framåt av kraftiga vindar
jag har tron på mig själv på min sida.
Jag har längtat så länge på just denna dag
den ger lust när den kommer.
Låt mig få hålla känslan kvar,
låt mig få tro på lycka och glädje.

Älskade söta lilla unge du rör vid mitt hjärta!

Trodde aldrig någonsin att något kunde göra så här ont...

Plan Sverige, SOS barnbyar, Världsförälder, Röda Korset, Läkare utan gränser, Action Aid, Friends, UNICEF, Världsnaturfonden, Radiohjälpen, Greenpeace, Rädda barnen, Bris, World Childhood Foundation, FN osv osv...

Tänker på alla dessa organisationer som samlar in miljarder kronor världen över varje år för att hjälpa utsatta på vår jord och ändå ser det ut som det gör... och pengarna används i länder där västerländsk valuta är värd många gånger mer. Kan inte låta bli att ställa mig frågan om pengarna verkligen används på rätt sätt, trots att man på TV visar alla skolor som byggs, brunnar som grävs och medicin som kommer fram så ställer jag frågan igen - används pengarna verkligen på rätt sätt?