Återigen har min "älskling" Lovis nu fyra månader varit här, tänk att en liten unge kan ge så mycket känslor. Innan jag blev mormor var jag lite orolig för om jag skulle orka med och tänkte till och med så att - "tänk om jag inte tycker om ungen" .. Har väl i och för sig aldrig träffat en "unge" jag inte tyckt om men jag var lite orolig för om jag skulle klara av att vara mormor.

Åh - hjälpars vilken oro i onödan - har skrivit det förut och skriver det igen - är helt övertygad om att "mormors-hormoner" finns det är ingen hejd på hur mycket jag tycker om den där lilla söta ungen. För hon är ju helt klart sötast av alla :) och då kom tanken att så här mycket kommer jag inte kunna tycka om någon annan liten unge.. hur ska det bli om jag får fler barnbarn... vilket jag såklart hoppas, blir väl förhoppningsvis farmor också. När jag tänkt på saken en stund blir det helt klart att då kommer "hormonerna" dra igång igen och såklart kommer jag tycka precis lika mycket om dem.

När väl det lilla barnet finns där känns allt så självklart, byta blöja, mata, natta och så vidare.. som man inte gjort annat och man har svårt förstå hur det var innan den lilla sötnosen fanns.

Tack söta lilla unge för att du finns och att jag får så mycket tid med dig :))