Läste idag i min gamla klasskamrat Magdalenas blogg hur hon lyckas välta ut en hel nagellacksflaska i bilen och det är precis sådana saker som mycket väl skulle kunna hända mig. Jag tror ibland att jag tänkt ut något smart som istället leder till att det jag tänkt göra inte blir utfört och istället har jag dragit på mig massa merarbete. Ni som läst min blogg minns kanske mitt missöde i biltvätten för drygt ett år sedan - det hade faktiskt kunnat gå riktigt illa.

Jag drar mig till minnes en händelse för typ hundra år sedan - i början på åttiotalet och jag skäms fortfarande när jag tänker på hur dumt jag bar mig åt. Det var så att jag och några tjejer i fotbollslaget var på hemväg från en fotbollsmatch, jag körde och vi åkte i min Mercedes diesel och jag stannade för att tanka. I plånboken hade jag en hundralapp och i ett svagt ögonblick när jag hakar av handtaget från pumpautomaten får jag för mig att försöka tanka för exakt hundra kronor.

Det är här det mesta går fel. Världen består i detta ögonblick av en dieselpump och jag som står illbligande på pumpens mätare och när det närmar sig hundra kronor släpper jag på handtaget och trycker mig öre för öre fram... Nu kommer min hörsel, syn, känsel och doft sakta tillbaka till den "riktiga" världen, jag hör en lastbilschaufför ropa, en av tjejerna knackar på rutan inifrån bilen, jag känner att det doftar diesel och mina skor (åttiotalspumps) är våta och det är då jag först ser vad som hänt. Ni kommer inte tro på det här men det här är helt och hållet sant och jag kan fortfarande inte förstå hur det kunde hända och jag skäms vid blotta tanken på hur klantig jag var. Jag har helt enkelt missat, ja - ni hörde rätt - MISSAT röret som sticker upp från bensintanken och tryckt ner pumpen i fickan bredvid tankröret - med andra ord diesel för EXAKT hundra kronor har jag sprutat rakt ut på asfalten i sådan mängd att inte ens brunnarna hinner ta upp det.

Har nog aldrig någon gång önskat så mycket att få "sjunka genom jorden" än värre att behöva gå in och betala bränslet och samtidigt stamma fram "det hände en liten olycka". Nästa morgon när jag kör förbi på väg till skolan håller man fortfarande på och spolar rent asfalten.

Prata om att blockera alla sinnen och vara fokuserad!

Jaha, vad har jag lärt mig idag? Jo, jag har lärt mig att det är viktigt att man INTE ställer mindre glasskålar under större i skåpen. Gör man det så får man glaskross i hela köket när man öppnar skåpet. Har också lärt mig att svindyr kvalitetslaminatbänkskivor INTE klarar stå emot glas, samt man ska ej heller stå under det skåp man öppnar för då riskerar man att bli spetsad av glasskärvor - ja om det nu är så att man vet med sig att man inte är så superbra på att plocka in i skåpen. Ytterligare kunskaper jag införskaffat - desserglasskålar ger miljoner sylvassa små glasbitar som sätter sig i kläder, mattor, fingrar, ansikte.

Har dammsugit ett flertal gånger men det är tydligen helt omöjligt att få med alla glasbitarna och det är INTE att rekommendera att med disktrasa torka bänken utan att till hundra procent försäkrat sig om att det är "glasfritt". Att använda min disktrasa nu är för händerna ungefär som det är för fötterna att gå på glaskross - inte skönt - trots att jag till och med dammsög bänken innan jag torkade.

Kommentaren här hemma - "ja men va bra, det var ju ändå för mycket skålar i det skåpet". Ja det kanske det var men det var helt fel skålar som gick sönder, det var såklart det de fina bra skålarna - de tjocka fula som jag har alldeles för många av står så stadigt kvar i skåpet.

Vem ska jag skylla på? Ja, jag vågar knappt nämna det men det var faktiskt inte jag som ställde in skålarna, men som dom säger här hemma - det spelar väl ingen roll vem som har gjort det... nej - det kanske det inte gör.. för det är ju jag som får ta hand om det oavsett...

Ska berätta om en händelse jag var med om i slutet av december.. vet att historien inte låter klok men såna här klantiga saker kan bara hända mig..

Det var en mörk kall tidig fredagskväll satt i bilen på väg hem från spinneriet där jag handlat ullgarn. Snart är det långhelg och bilen är väldigt smutsig tänker att det är lika bra jag kör förbi biltvätten annars blir det inte gjort förrän efter helgerna. På grund av vägarbete upptäcker jag att jag måste åka runt hela industriområdet för att komma till den biltvätt jag brukar använda därför tar jag tvätten vid första infarten där jag aldrig tidigare tvättat bilen. Käck och glad skuttar jag lite småhuttrande (det är 18 grader kallt ute) in och betalar för en tvättkod - kör in bilen, tycker kanske att jag är något till vänster men i skenet från bilens lampor ser jag tavlan med instruktioner mitt fram så det ser ok ut. Lysrören i hallen är nedsläckta så det är lite mörkt när jag stängt av bilen men lyktorna utanför gör att jag ser bra för att slå koden och starta tvätten.
Eftersom det är så kallt så gör jag som jag brukar, skyndar mig fram till bilen och hoppar in... ja, jag vet att det är korkat.. men jag brukar göra så.. och nu var det faktiskt RIKTIGT kallt. Som sagt jag hoppar in i bilen men får inte med mig vänsterfoten, den fastnar i dörrglipan och tvätten har redan nått fram till dörren.
Foten sitter som i ett järngrepp medan biltvätten oförtrutet trycker in plåten på bildörren, paniken kommer men jag tänker att den måste ju stanna ... eller!!?? En fruktansvärd smärta sprider sig i foten och jag inser att blitvätten trycker in allt i sin väg och med fasa förstår jag att den kommer trycka in hela dörren med min fot emellan. Jag skriker allt jag har för att personalen ska höra mig inget händer, jag drar i benet, trycker med all kraft på dörren för att om möjligt få in min fot men inget hjälper. Smärtan är otrolig i både foten och benet och jag är helt fullt och fast övertygad om att biltvätten kommer kapa av mig foten. Försöker tänka på "annat" och hoppas det går fort - jag har ju hört sägas att det blir som "bedövat" när man blir av med en kroppsdel så jag hoppas att det snart ska vara över.
Biltvätten trycker ihop bildörren som inget och utan nåd fortsätter den sitt uppdrag, när den gått förbi dörren drar jag snabbt in foten, pulsen är HÖG och jag skakar som ett asplöv är helt fullt och fast övertygad om att min fot är bara trasor. Det dunkar och pulserar i foten och benet, linkar ut talar om för personalen vad som hänt och på något konstigt sätt kör jag bilen hem, hemfärden känns som ett svart hål.. först hemma inser jag att jag är i chocktillstånd. Foten har mirakulöst klarat sig, den är "bara" öm och svullen, samt det värker i knät, vet inte hur många gånger jag tittar på foten för jag var så fullt övertygad om att den inte skulle vara kvar. Kanske hjälpte det att jag hade mina stora "Gortex-kängor" och raggsocker på mig, var fortfarande dagen efter förundrad över att ha foten kvar - och så oerhört lättad, samtidigt som jag kände mig fruktansvärt korkad som hamnade i denna situation. Har undvikit biltvättar sedan dess.. Jobbigt läge förklara för försäkringsbolaget.. men handläggaren fick väl ytterligare en historia om korkade bilförare att dra vid fikat... hmm jag bjuder väl på det ... den biltvätten kostade mig 3000 kronor... fast bilen blev ju ren...

Tur jag inte fastnade med huvudet är ju lite nyfiken av mig ... men borde den inte ha stannat...???