Mina föräldrar, jag är stolt över dem av många olika orsaker. Att få växa upp i en miljö där man känner sig älskad med en pappa som får en att tro att man kan göra nästan vad som helst och en mamma som alltid fanns till hands för allting jag kan inte tänka mig att ha det bättre som barn. Trots att mina föräldrar hade det knapert under många år, mamma var hemma och tog hand om oss barn samtidigt som hon skötte bokföringen till bilverkstaden och pappa hade sin bilverkstad på gården så kände vi barn aldrig av att det var jobbigt. Pappa jobbade alla dagar i veckan utom söndag, han började ca sex på morgonen och höll på tills mellan tio och tolv på kvällen, klockan nio var det frukost, tolv lunch och vid ca fyratiden eftermiddagskaffe sedan vid sextiden kvällsmat. Söndagarna tillbringade alltid pappa med mamma och oss barn, när det var fint väder gjorde vi ofta utflykter och hade med matsäck. På våren var det ett måste med en "plocka vit och blåsippor" utflykt pappa visade då också hur man gjorde "sälgpípor". Pappa jobbade ju väldigt mycket men eftersom han hade sin lilla verkstad på gården så fanns han ändå alltid hemma vi såg honom när han jobbade, garageportarna var alltid öppna och många gånger lagades bilarna ute på gården.

Mamma sydde det mesta av våra kläder men när det var vår kändes det som "fest" när vi fick åka till träskofabriken och välja oss nya träskor. Vi fick välja precis vilka vi ville och jag tyckte att vi hade det "bäst" för det var nog inte alla som fick välja precis vilka dom ville ha.

När vi tapetserade hemma och pappa och mamma hade rivit bort de gamla tapeterna då tog pappa fram pennor och penslar till oss barn och så fick vi måla på väggarna det var väldigt roligt. Samma sak i verkstaden där fick jag och min ett år yngre syster använda slattarna som var kvar efter billackeringar till att måla på överblivna plåtbitar - oj vilka konstverk. När golvet i verkstaden skulle gjutas gjorde pappa och jag troll av cementen med häftstift som ögon och garn som vi fick av mamma till hår och svans. Tror att trollen finns kvar hemma hos mamma och pappa än idag.

Har aldrig hört mina föräldrar säga att vi gjorde något dåligt eller att det inte var tillräckligt bra, har aldrig hört att de sagt att jag smutsat ner mig för mycket.. jag det skulle nog i så fall gälla mig i syskonskaran, det var jag som var både högt och lågt i både olja, grus och gräs och klättrade i allt som det gick att klättra.

En gång under en bilsemester i Norrland hade jag absolut bestämt mig för att jag skulle klättra i berg, förstår inte att mamma och pappa inte slängde ut mig ur bilen för jag minns själv hur jag tjatade - jag hade en ramsa som jag också drog hela tiden, det var nåt i stil med "jag kan, jag vill, jag ska". Jag förstog väl inte hur långt det i själva verket var till de bergstoppar vi såg utmed vägen. I alla fall så slutade det med att pappa stannade på en parkeringsplats och vi traskade rakt in i Norrlandsskogen för att komma till ett av mina berg. På håll hörde vi ett dån som blev starkare och starkare ju närmare berget vi kom. Snart stog det klart för oss att det var ett stort vattenfall från en flod som gick precis innan berget med andra ord kunde vi inte ta oss fram till foten av berget. Men vattenfallet var så häftigt att bergsklättringen var som bortblåst i mitt huvud. Rakt ovanför fallet var en stenklippa där satte pappa oss barn för att ta kort och jag kommer så väl ihåg hur mamma förmanade pappa och sa att vi absolut inte fick sitta där. Kortet finns kvar hemma i familjealbumet ska nog leta fram det när jag är där nästa gång och lägga in det här.

Finns så otroligt mycket att minnas och berätta från min barndom men det här får vara nog för denna gången. Jag minns min barndom med glädje!



Här är en bild som jag visat tidigare, (också min profilbild) där jag och min syster sitter i verkstaden och målar från pappas målarburkar. Fotot är gammalt och suddigt men det går inte ta miste på min glädje där vi sitter i det skitiga garaget. Det är jag till vänster och min ett år yngre syster till höger.

Älskade söta lilla unge du rör vid mitt hjärta!

Återigen har min "älskling" Lovis nu fyra månader varit här, tänk att en liten unge kan ge så mycket känslor. Innan jag blev mormor var jag lite orolig för om jag skulle orka med och tänkte till och med så att - "tänk om jag inte tycker om ungen" .. Har väl i och för sig aldrig träffat en "unge" jag inte tyckt om men jag var lite orolig för om jag skulle klara av att vara mormor.

Åh - hjälpars vilken oro i onödan - har skrivit det förut och skriver det igen - är helt övertygad om att "mormors-hormoner" finns det är ingen hejd på hur mycket jag tycker om den där lilla söta ungen. För hon är ju helt klart sötast av alla :) och då kom tanken att så här mycket kommer jag inte kunna tycka om någon annan liten unge.. hur ska det bli om jag får fler barnbarn... vilket jag såklart hoppas, blir väl förhoppningsvis farmor också. När jag tänkt på saken en stund blir det helt klart att då kommer "hormonerna" dra igång igen och såklart kommer jag tycka precis lika mycket om dem.

När väl det lilla barnet finns där känns allt så självklart, byta blöja, mata, natta och så vidare.. som man inte gjort annat och man har svårt förstå hur det var innan den lilla sötnosen fanns.

Tack söta lilla unge för att du finns och att jag får så mycket tid med dig :))

Jag fick en kull på tre, helt olika - en lammunge, en tiger och ett lejon.

Den lilla lammungen som verkligen var liten och fortfarande är liten charmade alla vart hon än kom, hon sjöng, kvittrade och dansade och älskade sina små "framträdanden" inför publik. På oskuldsfulla steg gav hon sig ut i livet med sitt ständiga leende och blev som alla varse om att världen inte var riktigt så rosa och barbielik som i hennes fantasivärld. En orädd liten lammunge som när hon ville kunde vara en "ulv i fårakläder" som när hon på  retfullt sätt markerar sin värdighet för "tigerbrorsan". Hon går sin egen väg, finns inga hinder med ett motto "det jag vill det gör jag". Vänner hittar hon överallt och den som vill får vara hennes vän, vänlighet blir hennes signum och den som inte vill vara vän med henne har hon inte ens lagt märke till. Den lilla lammungen har växt upp och fått en egen liten... "lammung.." nja, det vet vi ju inte riktigt än vad det är men jag misstänker att det är en liten ekorre ;))

När tigern kom var jag kanske lite oförberedd på att det alltid skulle vara full fart. Tigerns lekfullhet, en katt och råttalek som allt som oftast kunde gå "överstyr" om inte leken avbröts i tid. Tigerungen tog för sig, tog plats och hans ständiga "påhitt" lockade till många skratt och han hade en aldrig sinande källa till energi. Han ville inte hålla sig inom givna ramar, utanför staketet lockade allt för mycket spännande äventyr. Uppfinningsrikedomen för att hitta utmaningar var stor. Men trots de ibland vassa klorna finns ingen motsvarighet när det gäller att charma, spinna och ömt stryka sig mot de han tycker om. En ständig väktare som alltid är beredd att rycka in och försvara sin flock, en tänkare som ger sig iväg på ensamma vandringar för att söka nya marker men som alltid söker sig tillbaka till flocken. Han är intelligent och stark med ett väldigt stort hjärta för sina nära.

Den sista ungen i kullen är ett lejon, en trygg lugn lejonhanne med bångstyrig man. Som liten var han mest nöjd med att få vara för sig själv och i lugn och ro få utforska sina intressen. Han håller hårt på sin personliga integritet och har på avstånd koll på sin omgivning. Lejonhannen är ödmjuk och tålmodig, ryter endast till när någon i flocken nått yttersta gränsen, tar aldrig strid för "sakens" skull, utan går undan och har ett bevakande öga. Han har precis upptäckt sin status som hanne inför andra utanför sin egen flock och med en inre trygghet putsar han sitt yttre, trimmar den MYCKET lockiga manen och med stort självförtroende utökar han sitt revir. Han går sin egen väg och tar dagen med ro.

Tänk vilken tur jag haft som fått tre helt underbart härliga ungar!

Bild lånad från "thetwilightsaga.se"

I ett inslag på nyheterna idag filmade man från bilverkstäder och konstaterar att många fuskar med servicen på bilarna. Jag ser inslaget och blir lite förundrad över hur det ser ut på bilverkstäderna idag golven ser polerade ut och bilmekanikerna ser ut som om de aldrig varit i närheten av olja med sina rena overaller. Felsökningen på verkstäderna består främst av att läsa ut elektroniska värde från datorer kopplade till bilarna.

Jag växte upp "i en bilverkstad", pappa var bilmekaniker och hade sin verkstad på gården där vi bodde i det lilla samhället. På den tiden var en bilverkstad långt ifrån hur det ser ut idag. Som "pappas tös" var jag med honom så mycket jag kunde, till och med ibland till stor hjälp...

* * *

Som den lilla "medhjälpare" på ca sex år jag var så hade jag en egen liten röd overall på mig när jag var med i verkstaden. Det här var innan pappa hade några anställda och jag hade inte börjat skolan. Jag tyckte det var väldigt roligt att vara med och titta på när pappa jobbade och sen hade han en låda som han lade alla startmotorer, generatorer m.m i och de fick jag skruva på så mycket jag ville för det var ändå skrot - jättekul. I verkstaden fanns det tennstänger det såg ut som riktigta järnstänger men var mycket mjukare - så mjuka så att jag till och med kunde böja dem om jag tog i jättemycket. Tenn hade pappa när han lagade små bucklor och märken i plåten på bilarna, han smälte tennet med en svetslåga i en speciell bytta och använde sedan en särskild träspatel för att stryka det på bilen. Det luktade så gott och tennet såg så "mjukt" ut när det var flytande fast jag visste att det var jättevarmt.

En av mina uppgifter var att hjälpa pappa vara brandvakt när han svetsade. Mamma satte noga upp håret och täckte med en sjalett, jag fick en hink vatten och en svamp för att sedan krypa in i bilen. Pappa låg under bilen för att svetsa rosthål i golvet och jag fick sitta inuti där sätet var borttaget. Man var tvungen att ha en svetsvakt annars var det stor risk att bilen brann upp, brandrisken var stor i olja, tectyl (ett slags rostskydd) och skräp som fanns i de gamla bilarna.  

Att vara brandvakt innebar att med största känslighet släcka de lågor som slog upp inuti bilen, det gällde att ha lagom med vatten i svampen var det för lite slocknade inte lågan och det rök väldigt mycket samt var risk att det skulle börja brinna, var den för blöt släcktes pappas svetslåga. Jag gjorde mitt allra bästa, ville inte att pappa skulle bli så där "arg" som han ibland kunde bli när han var i verkstaden. Jag hade världens allra bästa pappa som tyckte om oss barn mest av allt i hela världen och som aldrig någonsin skulle göra oss illa men just i verkstaden var han arg ibland - inte på mig men på bilarna. När han var inne och inte jobbade var han aldrig arg och jag tyckte det var lite obehagligt så jag ville att hans arbete skulle gå så bra som möjligt.

När det var färdigt fick jag ta av mig overallen och hänga den i verkstaden alla andra kläder tog mamma till tvätten och jag hamnade i badkaret, jag kan känna svetslukten än idag.

* * *

Tänk om man idag skulle låta en sexåring sitta brandvakt i en gammal bil, farligt både med tanke på brandrisk och inandning av röken men sådant tänkte man inte på då och jag tyckte verkligen det var roligt. Åren i bilverkstaden lärde jag mig en hel del, var med om att byta bromsar, bromsbackar, motorer - ja allt man kan tänkas göra i en bilverkstad. Pappa lärde mig också svetsa med gassvets, fick träna på att lägga riktigt fina svetsfogar med olika tjocklek på svetstråd och munstycke. Ja - och förresten under åren så var det bara en bil som brann upp.

Som sagt det ser inte riktigt likadant ut på bilverkstäderna idag som det gjorde år 1970 :) 

"Mamman" kom in med en barnstol och en väska och sa: "Jag dumpar henne här" .. sen stängde hon dörren och åkte sin väg... Jaha sa "mormorn" och log med hela ansiktet. Nu har vi ätit, kräkts, pratat, pruttat och skrattat så nu sover vi så skönt man bara kan. "Mamman" och "Pappan" skulle på bio vilken tur för oss så vi fick en stund för oss själva. Det är så jobbigt med dom där mammorna och papporna  så man behöver få vara lite för sig själv ibland:))

"Ior vakar när liten Lovis sover"

Stopp i duschavloppet och jag tänkte för en gång skull slippa och låta sönerna sköta det borde ju inte vara helt omöjligt för en 17 och 24 - åring.. eller?

De två stackarna, som tvingas bo här med dessa diktatoriska arbetslägersregler, blir anvisade in i badrummet den äldste hävdar bestämt att han endast duschar två gånger i veckan så han kan INTE ha så stor del i att det blir stopp. Jag tänker för mig själv i mitt stilla sinne - märkligt - han tränar minst fyra dagar i veckan och jag har aldrig sett honom komma nyduschad från gymet.. men men erfarenheten har lärt - ta inte strid. Den yngre grymtar lite - "tjata inte nu.. vi duschar allihop - kom igen..". Efter att ha flyttat på ångduscheländet och fått fram avloppet får jag visa hur man tar bort gallret och lyfta upp vattenlåset som drar med sig en tjock klump av hår och.. ja - det kanske vi inte behöver gå in på.. En underbar doft sprider sig i badrummet och den äldste av sönerna rusar ut i tvättstugan och gör allt han kan för att inte kräkas medan den yngre viker sig i en skrattattack. Jag tar hand om vattenlåset (där det mesta av "klegget" sitter) och Bill och Bull får till uppgift att ta hand om "skålen" ned i avloppet samt slangen från duschen. Det rör sig inte om ett gammalt avlopp med rostiga rör, badrummet renoverades för ca 4 år sedan och är i "topp-skick" med både nytt avlopp, golv och nya rör så ett avlopp kan i mina ögon se mycket värre ut.

Den store "Bill" har letat upp gummihanskar samt en hink med rengöringsmedel till sig och "Bull", fortfarande hulkandes. Självklart blir det den lille "Bull" som får uppgiften att rengöra i "skålen" och rören. i princip hela tiden "asgarvande", Bills uppgift i det hela är jag faktiskt fortfarande inte riktigt på det klara med vad det var - jo han flyttade ångduschkabinen fram och tillbaka, en bra uppgift i och för sig, han hävdar ju hela tiden sin egen styrka (ja ni vet gymet). När allt är klart och återställt lovar den yngre dyrt och heligt att han ALDRIG mer ska duscha den äldste håller på ca femton minuter med att få av sig gummihandskarna som i alla fall jag aldrig såg att han hade någon användning för samtidigt som han fortfarande måste ha en hink framför sig - ifall han ska spy.

Nästa projekt - rengöra själva kabinen..

Kom att tänka på gamla klasskamrater och händelser när jag var barn och speciellt en händelse i samband med att det kom en ny tjej till klassen. Tror att någon som då och då läser min blogg känner igen lite från den här tiden....

* * *

Det var i andra klass tror jag om jag inte minns fel som vi fick en ny flicka i klassen. Hon var ganska lång, fast å andra sidan, det var nog jag som var väldigt kort, hon verkade väldigt duktig, vissa saker som vi gjorde hade man i hennes skola redan gjort så hon fick ibland andra uppgifter än vi andra. När hon skrev så såg det så fint ut, hon hade fått lära sig den "gamla skrivstilen" vi fick lära oss den nya det kändes inte som "riktig" skrivstil den var bara raka bokstäver som sattes ihop. Det var alltid spännande när det hände något annorlunda i klassen och en ny tjej var så klart jätteroligt och alla var nyfikna. 

Men jag tyckte att det var lite extra spännande med just den här flickan för hennes pappa var det lilla samhällets nya präst och sedan han kom hit hade det blivit barngrupper som miniorer, juniorer o s v i kyrkans regi. Den nya prästen var inte alls som den gamla som jag trodde skulle dö snart fast jag var inte riktigt säker på om präster dog, men i alla fall så var han nog nästan lika gammal som Gud. Den nya var som en pappa, ja han var ju pappa det hade jag nog inte heller riktigt fattat förrän nu att präster kunde vara pappor för dom var ju nästan Gud. Att Gud fanns det visste jag, för jag brukade be till honom och det kändes alltid så bra, jag blev lugn och kände mig glad. Jag trodde nog att alla trodde att Gud fanns men inte pratade om det.

En dag frågade den nya flickan om jag ville följa med henne hem och leka, ja det så klart att jag ville. Efter skolan gick vi tillsammans hem till den stora prästgården, den var jättestor och jag var väldigt nervös för jag hade aldrig varit där någon gång. Förut bodde ju den gamla prästen där, han som nog skulle dö snart det kändes lite konstigt. Väl framme skuttar min nya kompis hurtigt upp för trappan och rycker upp ytterdörren och som jag kommer ihåg det var det en liten hall innan vi kom in i köket. Jag går försiktigt efter henne, det är tyst, kanske inte är någon hemma, tittar försiktigt mig runt när vi går igenom köket och undrar lite var Gud är. För om han är någonstans så borde han väl vara hos en präst, jag hade själv hört prästen säga flera gånger på miniorerna att han hade pratat med Gud och om han hade gjort det då borde ju Gud vara här någonstans. Jag bad ju till Gud jag också men det var nog bara präster som kunde prata med Gud.

Vi kommer ut i en ny större hall där en väldig trappa leder till övervåningen, går upp och genom ytterligare ett jätterum innan vi kommer till kompisens rum. Hon har ett inte så stort men jättefint tjejrum och visar mig några fina suddigum och en penna. Hon har tuffare planscher på väggarna än vad jag har, då är nog inte Gud så sträng i alla fall tänker jag för mig själv, på min vägg har jag bara bilder på hästar och hundar. Det är väldigt fin ordning i rummet och det känns mysigt, hon tar fram sin bandspelare och sätter i ett kassett-band, precis då hör vi hennes mamma ropa att det är mat. Frågar om jag vill ha men jag skakar på huvudet och väntar i stället i hennes rum, fortfarande osäker på det här med Gud, han kanske är med när dom äter, jag vet att präster ber innan man äter, det gör vi inte hemma hos mig, där pratar vi inte om Gud. Sen är jag lite rädd ifall hennes storebror är hemma, han är jättegammal säkert elva år eller nåt och jag har aldrig pratat med honom.

Från bandspelaren hör jag "Dinga Linga Lena" med Pugh Rogefeldt, fast det visste jag inte då att det var Pugh Rogefelt, men låten hade jag hört på radio. Jag visste inte om jag skulle stänga av bandspelaren kände mig lite illa till mods förstog inte riktigt vad den där "Dinga Lena" hade gjort som inte mamma fick få reda på men det var nog inte något bra.

Min kompis har ätit färdigt och föreslår att vi ska klä ut oss, ja - det låter jättekul. Vi går in genom en annan dörr på övervåningen som leder till en vind - en riktig vind - en sådan som bara finns i Astrid Lindgrens sagor. På vinden finns lådor och massa saker. Vi plockar bland kläder och skor och har väldigt roligt och min osäkerhet har försvunnit, vi skrattar och leker låtsaslekar tills det är dags för mig att gå hem. Det har varit en rolig dag och det var ju inte alls otäckt att vara i ett hus som Gud bodde i det var ju nästan som ett vanligt hus.

Det börjar skymma och på vägen hem måste jag gå förbi kyrkan och kyrkogården, det känns också lite otäckt. Jag går på den sidan vägen som inte har någon trottoar så jag slipper gå utmed kyrkomuren. Har gått där förut och precis vid kanten av muren och ingången till kyrkan sitter ett litet vitt kors med texten "rest av barnen", det är det otäckaste jag vet med kyrkogården. Bestämmer mig för att springa vägen förbi kyrkan så jag slipper tänka på resterna av de stackars barnen som är begravda där, men det går ändå inte få bort tankarna på vilka rester av barnen som ligger där nere och varför det bara var rester kvar av barnen. Undrar också vem som satte dit korset och var föräldrarna är, ryser när jag tänker på det och skyndar mig hem.

Tog många år innan jag förstog att det var barnen som rest korset på sina föräldrars grav och jag ler än idag varje gång (ja korset sitter kvar) när jag går förbi kyrkogården och läser texten "rest av barnen" på det skamfilade korset.

Det var en spännande dag för mig - det enda minne jag har av när jag för första gången var med någon hem... nej jag minns ytterligare en gång när jag skulle åka buss ... nej det tar vi en annan gång :)

* * *

 

Som jag reflekterat över tidigare - tänk vad mycket tankar ett barn har. Tänker ofta tillbaka på mig själv som barn för att försöka förstå hur barn kan tänka i olika åldrar och situationer. Inte vet jag, jag kanske tänkte mycket konstigare saker än vad andra barn gjorde... men nej.. det tror jag väl inte. Har aldrig varit särskilt speciell var nog väldigt "vanlig" som barn möjligtvis då lite mer pojkaktig än en del andra tjejer - man kallade mig ofta "Madicken" men det var nog mer för att jag till utseendet liknade henne med håret och den stora rosetten och inte för mitt intresse att klättra i träd.

Läser du "vännen" i minnet ovan det här så hoppas jag att det inte gjorde något att jag berättade om mitt första besök hemma hos er. Du kommer förmodligen inte ihåg det här överhuvudtaget men för mig gjorde det starkt intryck och ni var en väldigt fin familj! Din pappa som var präst här hemma var nog en av de populäraste människor som funnits i vårt lilla samhälle - omtyckt av alla!

 

Mitt hjärta slår för någon speciell, någon som ger mig extra glädje i livet. Med denna underbara person har jag långa förtroliga samtal, vi skrattar och busar eller bara ligger bredvid varandra och "gosar". Vi försöker ta varje tillfälle i akt för att träffas och vi ses väldigt ofta till min innerligt stora glädje. Vårt förhållande kommer så klart att förändras allt eftersom tiden går, men det gör ju alla förhållanden, vi får ge och ta, det kommer perioder när vi inte kommer att ses lika mycket och andra perioder när vi får tillfälle att spendera mer tid tillsammans. Försöker att hejda mig och inte gå för "fort fram" för hennes föräldrars skull, de måste ju få tid att vänja sig vid att jag har ett förhållande till deras dotter och ja, för all del de har väl lite att säga till om också.

Ni vet ju själva hur det är när man tänker på någon speciell, hur hjärtat "slår extraslag" man blir varm i kroppen och längtan att träffas finns där hela tiden - en underbar känsla. Att samtidigt veta att denna person kommer finnas där resten av ditt liv är helt fantastiskt.

Min alldeles förtroliga är en helt perfekt underbar människa helt otroligt att just jag haft sån tur. Utseendet spelar ju som bekant ingen roll men hon är i mina ögon så helt underbart fantastiskt söt.

Vem är då denna speciella människa - jo hon heter Lovis Vitalia, tilltalsnamn Lovis och är mitt allra första barnbarn svårt beskriva större lycka än första gången jag fick möta henne tre dagar gammal. Ja - hela TRE DAGAR fick jag vänta, BB-avdelningen var stängd för alla utom föräldrar på grund av influensan. Jag fick den äran att hämta henne och mamma när det var dags att åka hem - WOW. Jag är helt fullt och fast övertygad om att det finns något som heter "mormors-hormoner" fast forskarna har inte hittat dem än. Märklig känsla och jag lovar att allt ni någonsin hört om hur underbart det är att få barnbarn är sant. Det är som att bli mer än mamma man tar det "liksom" ett steg längre.

Att få följa ett barn från födseln, följa dess utveckling, är helt fantastiskt, jag har gjord det förut och får göra det igen, jag tackar bockar och bugar ödmjukt inför det faktum att jag är priviligerad, det är inte alla förunnat att få uppleva denna glädje. 

♥ ♥ ♥

 Är 14 år har precis köpt mina allra första märkes-jeans, inhandlade dem på JC i stan, de sitter tajt över rumpan och längst ner vid foten men är pösiga i benen, allra senaste modet. Har aldrig tidigare haft jeans som kostat så mycket, fick pengar av mamma och så hade jag lite egna från extrajobbet på motellet. Det känns väldigt spännande och jag undrar lite om någon kommer att se att jag har märkes-jeans.

Tar på mig dem så fort jag kommer hem, slänger i mig lite mat och tar sedan en promenad i byn. Det har regnat tidigare på dagen, vägen är kantad av vattenpölar och byxorna är aningen långa så jag funderar på om det är så att jag möjligtvis trampar på dem, drar lite i byxbenen så att de kommer ovanför hälen på pumpsen, vill ju inte att de ska bli trasade och blöta i kanterna.

Vid tennisbanan stöter jag på några av killarna i "gänget" och hoppas lite grann att de ska se mina nya byxor, det är ju ändå precis sådana byxor som jag sett att dom lite tuffare "inne-tjejerna" har.

Jo, dom ser mina nya jeans. Hör en av killarna ropa "Vad i helvete har du fått på dig?". Försent att vända och gå hem igen.. två av killarna har kommit fram till mig, en av dem sträcker fram handen som för att känna på byxorna och säger "Köpt nya brallor, snygga...", samtidigt hånskrattande, trycker han handen mot mitt byxben och torkar av en precis uttagen "snus-loska". "Vad är det för säck du fått på dig, akta så du inte tappar dom". Den andre killen drar snabbt tag i ett av byxbenen, jag tappar balansen och trillar mot marken med ändan först. Jeansen "hasar" ner på rumpan när jag blir dragen genom vattenpölarna på den något ojämna asfalterade tennisbanan, håller fast byxlinningen med händerna och sparkar med foten för att komma loss. Skon åker av, han släpper taget och "leken" är inte rolig längre, hör dem säga "Jävla fula byxor" innan de startar mopederna och kör iväg.

Reser mig upp, borstar av det våta gruset från byxorna, känner att det svider i bak på ryggen där tröjan åkt upp och asfalten skavt huden. Skyndar hem, smiter in för att inte mamma ska se, tar av mig jeansen och konstaterar att det är slitmärken från asfalten i bak, snusfläcken syns på byxbenet men i övrigt är det nog bara smuts från vattenpölarna. Slänger in både jeansen och tröjan i tvättmaskinen för att slippa frågor från mamma.
Lite skrapmärken på ryggen, det är inte så farligt, är annat som gör ondare ...  

 

---

De är förlåtna de förstod inte bättre, det var en lek för alla... utom en.

"Summer girl"

Rebekka Ivacson


- fingrarna glider snabbt över tangenterna, förundrad jag läser -

Generationsboende är väl inte riktigt rätt uttryck idag men en annan typ av boende har vi i alla fall. För länge sedan bodde man i generationer på den egna gården sedan kom tiden när man tog med sig sina tillhörigheter och flyttade hemifrån till eget boende ofta på grund av giftermål. I dag flyttar många ungdomar till en liten lägenhet som sitt första boende ibland på grund av studier, de byter boende oftare än tidigare p g a bostadsköer, arbetslöshet, tillfälliga förbindelser och så vidare. Detta medför att många ungdomar tillfälligt flyttar tillbaka till föräldrahemmet och att man har kvar mycket saker där.

Hur påverkar det här våra liv idag, får vi starkare band till våra barn, behandlar vi kanske barnen som barn längre upp i ålder p g a att de inte riktigt "lämnar" boet?

Personligen tror jag inte att det här spelar någon större roll, anpassningsbara som vi människor är, men jag är helt övertygad om att forskare, beteendevetare och allt vad det heter skulle kunna göra diverse analyser och har säkert gjort över vårt förändrade sätt att möta vuxenvärlden.

Jag kallar mina barn på skämt för "boomerang-barn" - jag kastar iväg dem ut i livet och de kommer tillbaka :) Har sagt till dem att de ALLTID kan komma tillbaka hem oavsett orsak, de ska alltid kunna känna att de har en plats här hemma. Det egna rummet finns inte kvar i ursprunglig form, har man flera barn flyttas det helt naturligt runt, när den äldste flyttar ut vill någon annan ha det rummet. Därför har jag sett till att det alltid i huset finns en tom säng för den som eventuellt skulle behöva och när någon av barnen tillfälligt flyttat hem igen har ett eget rum iordningsställts.

Äntligen har jag nu också fixat ett gästrum med två sängar där barnen eller andra gäster kan sova och få vara för sig själva när de kommer hit, det känns väldigt bra. Finns dom som säger att det är väl inte alla som har plats för det man kanske behöver rummen till annat när barnen flyttar. Visst så kan det säkert vara men för min del så hade jag i så fall hittat en hörna för en säng om så i tv-rummet med ett draperi att dra för, en ordentlig bäddsoffa eller liknande.

Har märkt att det inte alltid är så lätt att hantera detta när barnen flyttar fram och tillbaka, som förälder går man in i en föräldraroll fast barnen vill bli behandlade mer som vuxna i vissa situationer och i andra går barnen tillbaka till barnroll och förväntar sig bli "upp-passade" för man är ju "hemma". Det tar ett tag innan man hittar sina roller och hittar balansen i sitt nygamla umgänge. Det är viktigt att man har respekt och förtroende för varandra, att som vuxen låta det vuxna barnet ha sin integritet, och som barn respektera att det faktiskt är föräldrarnas hem och att finns vissa saker jag måste rätta mig efter när jag bor här.

I dag har jag ett "boomerang-barn" hemma som för tillfället studerar hemifrån och ett barn i övre tonåren som bor hemma samt ytterligare ett barn som flyttat hemifrån och precis skaffat egen familj i form av sambo och ett helt underbart litet barnbarn. Denna nya lilla familj kommer titt som tätt hit hem och stannar några dagar trots att det bara är några mil emellan oss. För mig är detta en helt underbar förmån, är så tacksam för att mina barn vill tillbringa tid här hemma och ser det som ett uttryck för att dom trivs med att vara här.

ÄLSKADE BOOMERANG-BARN - vad skulle jag vara utan er?

 

Gustav Klimt
"Mother and child"

Är så oerhört glad och tacksam över att jag har mina tre barn, höll nästan på att skriva fyra, men får väl se till fakta att svärsonen faktiskt inte är min även om jag betraktar honom lite som det. Till på köpet har jag nyligen fått ett barnbarn - det är väl det som gjort att det kommer så mycket tankar om barn just nu. Ett barnbarn det är helt "crazy" som Charlotte Kalla sa när hon tog sitt första OS-guld och det är precis vad det är - helt crazy. Minns glädjen när jag precis fött mina barn och hur jag gick som i ett lyckorus och kände mig bäst i hela världen men var inte förberedd på att känslan skulle vara likadan och ännu mer när jag fick barnbarn.

Lider med dem som inte kan få barn och de som gjort valet att inte ha egna barn, de som gjort valet att inte adoptera eller helt enkelt inte vill ha barn. På något konstigt sätt inbillar jag mig att alla som får barn oavsett adoption eller ej och oavsett om man ville ha barn eller ej upplever en glädje som är svår att jämföra med annat. Tänker att "dom förstår inte bättre", "dom vet inte vad dom går miste om" ... barnen och familjen är på något sätt det livet handlar om för mig - det är det som är glädjen - finns många andra glädjeämnen i livet men de kommer alltid i andra hand i jämförelse.

Svårt beskriva den kärlek och lycka jag känner när jag ser på det lilla barnet, det är som om något lyckohormon drar igång, ett lugn, en tillfredställelse, allt annant runt omkring bleknar och det centrala blir att tillfredsställa de behov denna lilla varelse har. Ge välling, byta blöja, vagga.. se det lilla barnet när det förnöjt somnar mätt och torr ..har inga ord .. kanske inre frid ja det är nog ett bra uttryck, det är vad jag känner.

På nyheterna ser jag mammor från delar av afrika med uttorkade barn hängande vid bröstet, stora glansiga ögon, flugor som kryper i mungiporna... Vad känner dessa mammor, de som INTE kan tillfredsställa sitt barns behov? Det gör ont att se dessa mammor, undrar om man kan utsättas för något värre än att inte kunna ge sitt barn ens det mest grundläggande för sin överlevnad. Tror deras smärta är lika stor som min lycka.

Världen är orättvis - ge mig en ny värld!

"Hur mår mamma?"

Bilden lånad från www.nyren.be

Hade en diskussion här hemma om barn och hur det kan vara när de kommer i trotsåldern. Kom att tänka på mig själv någonstans i fyraårs-åldern. Jag tänker tillbaka...

* * *

Jag vet att det finns farliga saker det är lite spännande, mamma har sagt att man kan dö av en del farliga saker. Vet egentligen inte riktigt vad det är att dö men det är nog inte bra. Runt trädgården finns en häck som sent på sommaren får små ”skidor” med små hårda frön inuti, precis som mormors ärtor fast mycket mindre, undrar om man dör av dom? Springer runt lekstugan till sandlådan och tar en gul liten hink, den är min, den röda är min systers fast min är mycket finare, åh vad jag tycker gult är fint, det är ju som solen, jag blir varm och glad. Skuttar bort till häcken och plockar några fröskidor, de är mörkt gråbruna och hårda, trycker man till med fingrarna på dem så går de sönder och små svarta frön sprätter ut. Trycker ut frön i hinken så de precis täcker botten, smiter iväg och sätter mig på huk bakom en bil som står på gräsmattan.

Tittar på de små runda fröna, likt små kulor i hinken och pillar upp ett med fingrarna, hm – det är så litet man kan nog inte tugga på det tänker jag och stoppar det i munnen och sväljer. Märker nästan inte att jag sväljer – känner med tungan om det finns nåt kvar i munnen men känner ingenting, oj vad lätt det gick, men tänk om jag inte fick in den i munnen bäst att ta en till så jag absolut är säker på att jag svalt en, annars kan jag ju inte veta om de är farliga. Pillrar upp ytterligare ett litet frö till som slinker ner lika obemärkt som förra, så där ja, sitter kvar på huk tittar ner i hinken och undrar om jag ska dö nu…. Hör  fotsteg på grusgången, det är mamma som ska ut och hänga upp tvätten på strecket och då måste hon gå förbi bilen, slänger snabbt in hinken under bilen precis när hon kommer runt hörnet. Hon ler och frågar ”vad gör du för någonting, behöver du gå på toaletten, du har väl inte ont i magen”, hon syftar väl på att jag sitter gömd på huk.  ”Nej” säger jag, ”Jag leker bara lite”. Förstår att det nog inte är så bra att tala om för mamma vad det var för lek, hon frågar om jag vill hjälpa henne att hänga tvätt. Jag hjälper till genom att ge henne strumpor och underbyxor från tvättkorgen som hon vant hänger upp på strecket.

Tittar på gungställningen och kommer på att jag måste prova den nya gungan som farfar har gjort till lillasyster som ännu är för liten för att gunga på en vanlig gunga. Släpper tvätten jag håller i på gräsmattan och gör ”hoppsteg” bort till gungorna. Att mamma suckar, skakar lite på huvudet och ler när hon tar upp två par strumpor och skakar av gräset märker inte jag, jag har redan glömt att jag kanske ska dö och att jag hjälper till att hänga tvätt, jag måste bara prova gungan. 
Klättrar lite först, försöker klättra i alla fall, vill kunna klättra upp och hänga högst upp i gungställningen. Ramen är av stålrör, den är riktigt hög, inte ens pappa når upp. Klamrar mig fast runt den ena stolpen, så högt upp jag kan, men kanar nedåt direkt, försöker knipa åt med fötterna mot stålröret och kan faktiskt flytta händerna lite uppåt men tappar taget och trillar i gräset. ”Var försiktigt så du inte slår dig”, ropar mamma när hon tar den tomma tvättkorgen och går in igen. ”Nähäpp” tänker jag, gick inte att klättra upp idag heller, får ge mig på gungan i stället.
Gungan är fyrkantig med två hål i fram, ett för varje ben, rödmålad och gjord av trä, frågan är hur jag ska ta mig upp i den, försöker hålla med händerna i båda snörena men når inte upp med benet. Tar båda händerna i ena snöret för att hänga mig i det och kravla upp med båda benen, får upp ena benet men gungan tippar framåt och jag blir liggande på backen. Nej, det här går inte måste ha något att stå på, hämtar en av stolarna som pappa har gjort till lekstugan, klarar inte att bära den så jag drar den i ryggstödet fram till gungsällningen. Ställer mig på stolen som ser ut precis som mammas stolar i köket fast är mycket mindre, håller med båda händerna i repen och sätter en fot i gungan och försöker ställa mig upp. Äsch, kan ju inte hålla balansen för att vända mig om, måste gå upp på gungan ”bakifrån” så jag kan stoppa ner benen i hålen, går försiktigt ner från stolen och flyttar den till andra sidan av gungan. Så, nu kan jag gå upp och ställa mig i gungan och liksom hänga i repen för att samtidigt få ner båda benen i hålen, puh, äntligen sitter jag i gungan.
Sparkar bakåt för att få bort stolen så den inte är i vägen, når precis ryggen på stolen med en liten del av foten så stolen tippar bakåt och rullar åt sidan.
Ingen vidare skön gunga tänker jag, försöker vicka lite fram och tillbaka, får ingen fart och når ju inte ner med foten i backen för att hjälpa till, lutar mig bakåt men ryggstödet är i vägen och gungan rör sig inte trots att jag försöker röra benen fram och tillbaka samtidigt. Ingen rolig gunga precis… bestämmer mig för att klättra ur och gunga på min egen gunga i stället. Men hur kommer jag ur, det går inte att dra upp benen, nu är jag trött på den här dumma gungan och man får ont i rumpan av den. Försöker dra mig upp i repen men gungan följer med och då viker den sig framåt, tappar taget och gungan far runt, jag landar med underarmarna i backen och ena foten hängande kvar i gungan, sparkar loss foten och hoppar ojande runt för att lindra skrapsåren på armana. Skruttgunga, den är ju livsfarlig. Jag hör mamma ropa i fönstret att kvällsmaten är klar, springer in och får ett plåster på ena armen, mamma konstaterar också att jag är ganska smutsig – ”får bli ett bad innan det är dags för sängen” säger hon bestämt.

Efter kvällsmat och bad stoppar mamma om mig, läser ”Gud som haver barnen kär”, säger god natt och släcker lampan. Solen har ännu inte gått ner helt man kan fortfarande se en gul hink ligga under bilen på gräsmattan, att den ligger där har jag glömt. I morgon är en ny dag, undrar vad jag ska prova för ”farlighet” då, eller jag kanske ska uppfinna nåt, gäspar, ögonen känns tunga och jag sover snart riktigt tungt.

* * *

 Man kan undra:  Hur tänker barn egentligen....??




"Jag, liten och lycklig för ca 40 år sedan"