Har träffat andra som fått barnbarn och dom har inte gjort annat än tjatat om sina små gullungar, berättat att nu kan barnet göra dittan och dattan. Stolt spatserar dom på torget med barnet sittande framför i kärran och huvudet går fram och tillbaka som på en vindleka med blicken sökande efter nästa offer att visa upp sin avkomma för samt berätta om allt den lärt sig.

OK, lika bra att erkänna - JAPP, jag är där! Fattar inte hur det gick till, måste vara nåt konstigt som händer i huvudet när man får barnbarn - jag skulle ju aldrig bli sån, jag skulle ta det med fattning och förståndigt konstatera att barnen i dom andra kärrorna är precis lika söta! Men nej, jag tittar på "min" Lovis och tycker att hon är sötare än alla, jag inrättar mig i ledet bland alla "klyschor" om barnbarn.. det går inte streta emot. Fast det kanske är så att jag fick den sötaste, så måste det ju vara, jag är inte alls som dom andra mormödrarna, mitt barnbarn är sötast. Hur hanterar man det? Kanske bäst att ligga lite lågt så dom andra inte blir avundsjuka när dom upptäcker att mitt barnbarn är sötast, man vill ju inte verka stöddig :)

SÖTASTE LOVISEN ute med mormor i kärran :))