En glad son i huset, fick besked idag att han kom in på journalistutbildningen han sökt i USA. Jag är så glad för hans skull - det här är något han verkligen vill göra och ser fram emot jättemycket - och det ska bli både roligt och spännande att få följa vad som väntar honom de kommande åren.

Från att ha varit en "rebellisk sökare" som inte vetat vad han egentligen vill med sitt liv så fick han för ett år sedan en stark motivation till att bli journalist samt en önskan om att studera i USA. I två terminer har han nu läst in de ämnen han behövde för en ansökan till utbildningen han fastnade för i Santa Barbara, Kaliforninen, USA och idag kom antagningsbeskedet - starkt jobbat! Han ska läsa journalistik på Santa Barbara City College med siktet inställt att fortsätta på Universitet i USA, vi får se vilka vägar han tar och vart det leder, han får ta ett steg i taget.

Med ett leende på läpparna tänker jag på denne sonen i familjen som gör saker bra när han är motiverad, som är duktig i idrott - stor begåvning i både golf och bowling - lovande talang som tonåring men som inte valde att ta steget fullt ut. Blir smått irriterad på honom när han nu idag kan köra några serier i bowlinghallen eller en runda på golfbanan som om han inte gjort annat. Samma sak med skolarbete - hur många gånger har jag inte suttit på dessa utvecklingssamtal och hört lärarens ord "om han bara ansträngde sig lite - han har väldigt lätt för sig - synd att han inte tar tillvara sin kapacitet".

Vet inte varför det varit så här, saknad motivation kanske..  Motivation har han i alla fall haft det senaste året och som sagt man blir nästan lite irriterad över hur lätt han har för att läsa och ta in information. Hans egna ord " - Vad i h-e gjorde jag i skolan egentligen, det här är ju så j-a enkelt". Visst det är på gymnasienivå men ändå, han har lyckats dupera lärarna med sin verbala talang och det är MVG rakt över. Jag tycker det är ok med G att man klarar sina kurser men det är klart att man som mamma blir stolt och glad och framför allt känns nog glädjen lite extra just för att han förut inte tagit tillvara på sina "resurser". Har en svärson i familjen som är lite likadan, var vad jag förstått han också något av en rebell i skolan men som tagit revansch med besked han läser program och kurser på Universitet så det står härliga till - undrar i mitt stilla sinne om han någonsin ska sluta läsa - men det är en annan historia ;)

Spelar ingen roll vad man gör eller på vilken nivå bara man känner tillfredställelse med det man gör och att se någon göra något som den "brinner" för och är väldigt duktig på gör mig så glad. Som med dotterns silversmideutbildning - det gör mig varm i hjärtat att se hennes kreativitet och se hur hon utvecklas samt beundra hennes verk. Ja - minstingen (som blir 18 efter årskiftet) är såklart stolt över honom också och kommer vara det oavsett vad han väljer för yrkesval!

Idag är jag en stolt mamma och det har jag all rätt att vara!

Här en länk till skolan om någon är nyfiken - http://www.blueberrysprak.nu/college/santabarbara/utbildningar.asp