Nej riktigt så illa är det inte men hyfsat fullt ös är det på en liten Lovis. Mamman och Pappan är i Göteborg så bus-Lovis är hos mormor och det blir många skratt åt den lilla krabaten som kryper runt i hundra knyck och härmar allt som låter. Nyss härmade hon en av hundarna när den snarkade hon är helt underbar jag vet inget ljud hon inte kan få fram och jag vågar knappt tänka på hur det ska bli när hon börjar prata, förmodligen inte en tyst minut :))

När hon skrattar så det bubblar i magen eller när hon böjer fram sitt lilla huvud och plutar med munnen för att ge en puss då smälter hela mitt hjärta och jag vill bara äta upp henne. Alla borde få känna hur det är att vara mormor eller farmor det går inte att beskriva precis som när man själv blev förälder går ej heller beskriva för den som inte har barn - det måste bara upplevas!

Hon står bredvid mig när jag sitter i soffan med datorn i knät - hon tittar på mig och drar en lång ramsa på "Lovis-språk" sedan sprider sig ett stort leende över hela ansiktet. Förmodligen sa hon något väldigt klokt men jag fattar inte ett smack men hon är lika glad för det.

Det kräver att ha barn, det är jobbigt och det kräver inte mindre när de blir större utan snarare tvärtom men det är värt varje minut, varje uppoffring, man får så otroligt mycket tillbaka och förmånen att följa en liten människa från spädbarn till vuxen det är en gåva värd att vårda!

Liten Lovis i morbror Alexanders knä, iklädd klänning som
Mormor´n såklart har stickat. Det lite rödlätta blonda håret har börjat
växa men det är långt kvar innan det är dags för flätor :)

Här försöker bus Lovisen öppna skåpet för att se om det finns något
fint porslin, Mormor´n springer ju runt och dricker kaffe ur en tråkig mugg
hela tiden.