Måste kommentera lite angående gamla klasskamrater från förr som dykt upp och som jag haft lite "nät-kontakt" med det senaste. Det måste nog ha med åldern att göra att man helt plötsligt börjar tänka mer på sin egen barndom, skolgång och vart gamla klasskamrater tagit vägen eller så har det att göra med att ens egna barn kommer upp i åren. I vilket fall som helst så är det väldigt kul att höra från gamla vänner runt om i Sverige/världen.

Det som slår mig är hur man själv blir beskriven och hur man uppfattades under sin skoltid och hur man själv minns det. Man beskriver mig som en glad, tuff (häftig) pojkflicka som man kunde lita på.

Tänker tillbaka på mig själv och min skoltid / uppväxt och har alltid hört att jag varit glad, det har förföljt mig genom hela mitt liv att få höra att jag alltid är så glad och positiv samma sak med att man kan lita på mig,  .. "prata med "Anneli" henne kan man lita på". Det här är jag såklart jättestolt över att man uppfattar mig som sådan och det är nog så att jag har alltid försökt vara glad och positiv (trots en gansk grav svacka just nu i livet) samt rättvis och noga med att inte "föra vidare" det man berättat för mig.

Jag hade aldrig någon "bästis" som jag alltid "hängde" med, jag var kompis med alla. Vet egentligen inte riktigt vad det kom sig men kanske för att jag var så intresserad av "allt" och ofta gick min egen väg. Jag hade egen häst, spelade fotboll, bandy, åkte skidor på längden och tvären, spelade dragspel, skötte mig i skolan med bra betyg, mekade själv med min moped samtidigt som jag virkade, stickade och broderade. Kanske på grund av att jag gjorde så många olika saker så fastnade jag inte i något "fack" - vet inte men det kan vara så. Var den enda i klassen som valde ämnet "konst" i stället för språk, den enda tjejen som valde att gå "Teknisk linje" på gymnasiet och så vidare. Så beskrivningen pojkflickan stämmer nog väldigt bra trots att jag själv inte "såg" det på det sättet i skolan.

Det är ju alltid olika grupperingar i klasser men jag ingick inte i någon av dem men för den skull var jag inte ensam jag var på något konstigt sätt kompis med alla. Alla pratade med mig och jag visste precis vad alla dom andra tyckte om varandra lite konstigt kan jag tycka så här i efterhand. Saknade jag någon "bästis", jag det kanske jag gjorde men det fanns liksom inte utrymme för det i mitt "aktiva" liv.

Men beskrivningen som den tuffa, häftiga.. oj, oj  den känns långt ifrån hur jag uppfattade mig själv under högstadietiden jag var alltid osäker på vad jag skulle ha på mig och kände mig väldigt "underlägsen" de snygga "innetjejerna", var rädd för att uppfattas som ful eller göra "fel". Detta till trots att jag oftast gick "min egen" väg. "Magda" som jag vet läser min blogg uppfattade jag som väldigt självsäker hon hade "pondus", och sa vad hon tyckte och tänkte och då lyssnade andra, minns att jag till viss del var avundsjuk på det, på den självsäkerheten.

Finns mycket tankar runt just högstadietiden för min del mycket som vissa vet men ingen förstog vidden av, mycket om hur det kan vara i tonåren när allt inte är som det borde... en fasad utåt där styrka, självsäkerhet och en vilja att hjälpa var framstående samtidigt som den "starka" inte såg behovet av "självhjälp" och att inte klara av var ett nederlag..  rädslan göra fel... inte duga... Psykisk och fysisk mobbing.. gruppnormer där mantrat "tro inte att du är något"  under flera år befäste rädslan av att inte duga...

Rädslan kommer tillbaka, känslan av att inte räcka till ... förstår idag var den kommer ifrån.. Trots att jag bearbetat, trots att jag förlåtit och trots att jag inte förstår varför det hände så har jag accepterat att jag i en viss miljö var ett offer och att det inte var mitt fel.

Finns stora ärr som aldrig läker ... tiden läker inte alla sår det som hänt kommer alltid göra ont. Det som är till glädje är att människor ändrar sig och det är viktigt komma ihåg att barn och tonåringar är långt från vuxna och att även om vissa tonåringar gör sig skyldiga till stora dumheter så kan de mycket väl bli väldigt fina och omhändertagande vuxna, man kan inte döma människor för alltid. Det är också viktigt att komma ihåg att barn och ungdomar kan dölja mycket för föräldrar, lärare och omgivning allt är inte alltid som det ser ut.

Jag kan inte glömma men jag kan förlåta.

* * *


Letade i mina pärmar och dokumenthållare efter gamla skolkataloger - ja, jag har sparat ALLA från första klass till alla åren i gymnasiet. Den enda som inte fanns där den borde vara är årskurs sju, men jag har lagt upp årskurs 8B och 9B från Mariaskolan Mariestad år 1979 - 1981. På första bilden finns jag i främre raden nummer två från höger och på andra bilden också främre raden fast nummer ett från vänster.