Sötaste Lovis är hos mig några dagar igen och idag var vi på besök hos min bror i hans glasstudio. För den som inte vet är min bror glasblåsare och har sin glasstudio - jema studioglas - i Lyrestad (utmed E20 ca 2 mil norr om Mariestad).


Bildkavalkad från dagen.



Så här glada var Lovis och "Lovismamman" när de dök upp.




Först hälsade vi på gamlamormor som såklart blev glad när liten Lovis kom.




Vi började med lite fika hos gamlamormor och visst är hon snygg lilla Lovis i halsband med äkta sötvattenspärlor som mamma gjort till henne såklart :)




Sedan begav vi oss till glasstudion.





Då blev Lovis så häär glad!



Hon sprang snabbt fram till "studiohunden" Zelda som självklart fick en puss :)




Och Lovis fick en puss tillbaka.




Mattias var fullt sysselsatt i sitt arbete.




Lovis "poseade" elegant vid glasmontrarna ...




... och mormor tog lite kort.




Såå fina dekorationskulor att hänga i fönstret!




Sjuttiotalsinspirerade svampar nya för året - riktigt läckra.










Vackra skålar!




Underbara tulpaner som är en riktig storsäljare.






Sist men inte minst också nya för året glas - whiskey, konjak eller kanske likörglas. WOW dessa är ursnygga och supersköna att hålla i handen det kommer bli en beställning på dessa, kan inte tänka mig bättre glas för en smutt päronkonjak!

Sommar, semester, har inga planer bara en klump i magen.

Tips till den som har en inglasad altan eller balkong. Ställ ut en säng bädda varmt och mysigt med kuddar, filtar och täcken, tänd massor av ljus och kryp ner. Helt underbart skönt! Har sovit på balkongen tre nätter nu, legat och lyssnat på grodorna och paddorna i dammen, de "kurrar", bubblar, kväker, ja, jag kan inte beskriva dess läten som blandas med en och annan nattfågel. Fram på morgonen slutar grodorna och fåglarna tar över, det är som att sova i mitt i naturen med den skillnaden att man sover i bästa sängen och har tillgång till både kök och toalett.

Om jag fryser? Nej, det har jag inte gjort tvärtom, svettas som en gris trots att det i natt bara var ett par grader på balkongen. Anledningen är att mina sköldkörtelvärden inte är ok vilket jag misstänkte när jag tog prover för drygt en vecka sedan. Håller nu på att ändra dosering på medicin och har förhoppning om att både trötthet, humör och svettningar ska komma i balans. Som det är nu och har varit en längre period känns det som hela kroppen är i gång 100%, hjärtat dunkar och kroppen pulserar samtidigt som jag är helt slut och inte kan slappna av.

Men jag lovar att om man bäddar på rätt sätt så fryser man inte även om man har en "termostat" som fungerar :) 

Nu väntar det sommarvärme i trädgården - ja det är faktiskt så. Minns år 1993 när yngste sonen föddes då var det också en riktigt varm vår. Han är född i februari och i april var vi vid stranden - ja det är sant har kort på detta - det var otroligt varmt och de stora barnen lekte i vattnet vid den lilla insjön. En väninna till mig och jag skojade om att det är bäst passa på för man vet aldrig hur sommaren blir - och vi fick så rätt - det var en värdelös sommar, men en underbar vår.

Nej, nu ska "suggan" ta en kopp kaffe i solen :)

Svettas som en gris, var det va?

Övningskörning tur & retur Göteborg 39 mil med 18-åringen som förare hela sträckan, inklusive genom centrum och in/ut i parkeringshuset Nordstan - PUST!

Möjligen lite stirrig innan vi hittade rätt - "vänster fil, höger,  nej där, stooooop, byt fil..." missade första avfarten till Nordstan - såklart mitt fel, det var ju jag som så att säga skulle kunna vägen. Men jag skötte mig nog trots allt ganska bra sonen valde i alla fall inte att ta tåget hem. Hemfärden gick galant -  100 % - så nu hoppas jag snart kunna lägga min karriär som övningskörningshandledare till handlingarna för tredje gången gillt.

Lunchade med en bekant och satt och pratade i flera timmar innan det var dags för hemfärd.

Trött - nej hur kan ni tro det?

Funderar på vad som gör att vi människor tillåter oss att ta makt över andra människor. De böcker jag läst det senaste har handlat en del om hur människor utsätts för kränkningar och förtryck av andra både enskilda och i grupp. Alla har vi läst om andra världskriget där mellan 50 - 60 miljoner människor dödades, de allra flesta på grund av etniskt ursprung eller ställningstagande mot nazismen, dödade i rena avrättningar, övriga är soldater samt civilbefolkning i bombningarna.

Uttrycket att i "krig och kärlek är allt tillåtet" förskönar och gör det lättare för oss att ta in att soldater i krig begår fruktansvärda övergrepp helt utanför sitt uppdrag som soldat, Koreakriget som exempel.

Utanför krigets värld sker samma övergrepp, stat, myndighet, polis, skola, förmyndare, organisationer, mfl tar sig friheter att ensamma eller i grupp runt om i världen utöva grova övergrepp och frihetsberövande av andra människor.

Hur kan vi tillåta oss att göra detta? Skulle jag i en viss situation utöva övergrepp på en annan människa? Skulle jag i en viss miljö tycka att det är självklart att polisen har rätt att skjuta gatubarn? Skulle jag kunna uttrycka tankar att människors liv har olika värde?

Vill inte tro att jag skulle kunna svara jag på ovanstående frågor men jag är rädd att frågan ändå i många fall skulle bli besvarad med "ja" för uppenbarligen är det här gängse normer i många delar av vår värld och uppfattas som normalt.

Samtidigt som människan har dessa grymma egenskaper när det gäller att framhålla sig själv och sin rätt, är vi på ett helt annat plan väldigt omsorgsfulla och hjälpande, till exempel när människor drabbas av katastrofer. Hela världens ögon riktas mot behövande och katastrofinsatser inleds - i det "stora". 

Även inuti katastrofen utövas förtryck, man stjäl, frihetsberövar barn mm. Kriminaliteten är ett stort problem överallt, ett problem där en egen individ enligt egen norm tagit sig rätten att utöva makt över andra.

Kan jag göra något åt det här? Känns som jag inte kan göra mycket.. men jag kan stå upp för när jag ser någon i min omgivning fara illa, jag kan ifrågasätta om jag ser någon på gatan bli illa behandlad. Jag kan göra min röst hörd för att ingen människa har rätt att utöva makt över någon annan, för människors lika värde. Inte minst kan jag rannsaka mig själv och ställa mig frågan huruvida jag utövar makt över någon annan eller om jag utsätter någon för orättvis behandling och i så fall förändra min inställning och mitt handlande.

Det finns barn som inte har en skugga av en chans till ett värdigt liv, miljontals barn världen över och min stilla undran är: "Var är FN styrkorna, var är NATO - de som ser sig själva som världsamvete.. finns inga JAS Gripen i luften för att hjälpa dessa. Mängder av organisationer arbetar för att hjälpa utsatta barn det vet vi, det hör vi, det ser vi genom alla barngalor och insamlingar - men det hjälper inte - det krävs så mycket mer. Det krävs att INGEN har rätt att utöva makt över en annan människa, det krävs att varje enskild människa ser ett annat liv lika värdigt som sitt eget - hur ska det gå till.. jag vet inte.



Tänk om alla brottsliga/kriminella handlingar upphörde NU. Hur skulle världen se ut?

Följande yrkeskårer skulle upphöra:

Polis, advokat, låssmed, ordningsvakter, övervakning, fångvård, alla arbeten i samband med vandalisering, tulltjänsteman, yrken som har med säkerhetssystem att göra, inkassoföretag, alla yrken i samband med krigsindustri, militär... + många, många fler.. 

Tänk så mycket resurser som skulle kunna läggas på att förbättra och underlätta för alla människor i världen!

Vi skulle inte behöva ha lås på våra hus, sjukvården skulle ha mer resurser till medicin/sjukdom eftersom man skulle slippa alla brottsoffer. Vi skulle vara garanterade att den mat vi äter och den medicin vi får innehåller precis det som står på innehållsbeskrivningen, Vi skulle aldrig riskera bli lurade, bedragna, utsatta för hot, misshandel, försäkringar skulle bli billigare - inga försäkringsbedrägerier. Vi skulle slippa känna oss övervakade av bevakningsfirmor och kameror och ändå känna oss trygga, o s v..

Tyvärr ser inte världen ut så... den ser ut så här:

Skulle kunna lägga upp hur mycket mer filmer som helst där oskyldiga, civila blir skjutna framför kameran, där barn utsätts för brott, nyfödda som hittas i sopor - men det räcker med dessa. Mina ögon tåras!

Skulle kunna tänka mig att byta hjärna ett tag, verkar vara lite trångt i min - undra på att man är gnällig ibland!

Somnade i natt vid halv tvåtiden och sov som i ett rus, vaknade till några gånger, somnade om. Samma sak på morgonen vaknade vid åtta somnade om och vaknade igen vid tio ungefär och konstaterar att kroppen är fylld av urtikaria men trots det har jag sovit som en däckad. En ömhetskänsla i hela kroppen idag och känner mig på något konstigt sätt utmattad trots att jag sovit väldigt mycket mer i natt än vad jag normalt brukar.

Har "huvudet med mig" idag i alla fall så känslan av att vara helt väck är borta :) Pratat med vårdcentralen så nästa vecka blir det lite provtagning samt en telefontid med farbror doktorn och det känns bra - lite rundsmörjning och service är aldrig fel.

Nä, nu verkar den här bloggen bli rena rama sjuk & gnälldagboken.. jag lovar att bättra mig på den fronten!

Fick "Floden blev mitt liv" på dvd - wow vilken nostalgitripp! Filmatisering när man jämför åttiotalet och idag är ljusår ifrån varandra då var det inga "snabba klipp" som gällde utan man tar god tid på sig för varje scen och ingen kamera som far runt av typen dogma här inte tack och lov!

Skrattar för mig själv när det gäller ljudeffekterna som ett exempel när det är spänning i luften hörs ett starkt ilande ljud, det har gått väldigt mycket framåt och till det bättre på den fronten i alla fall. Men musiken är helt underbar har den på CD så jag kan njuta av den hur mycket jag vill.

Tycker om filmen/serien fortfarande men är väl inte lika "hänförd" som jag var i början på åttiotalet när den gick på TV dock så är det nostalgi på hög nivå! Ser fram emot att också titta på "Borta med vinden" - det var också ett tag sedan.

Här några klipp med Jon English - Six ribbons (vinjetten), vilken klassiker! Visst blir ni lite sugna att kolla på den ni också :))

Här är någon som gör skillnad! Hittade artikeln så gott som längst ner på Expressens websida långt efter att man skrivit om kriget i Libyen, Prinsessan Madeleines vänners kärleksaffärer, att Helena Ekholm tog VM-guld i skidskkytte och att Glenn Hyséns son är bög samt massa annat trams, där finns länken till artikeln - "Utsatta skitungar i Uganda får hjälp av svenska bloggare". Det handlar om socionomstuderande Emma Kock och hennes kurskamrat Therese Henriksson som räddat pojkar från gatan i Uganda. Det började med praktik genom socionomutbildningen via en organisation som hjälper utsatta barn i Uganda... läs själva Här!!

Länk till hennes blogg: VÅRA SKITUNGAR

Jag skickar DAGENS ROS till denna starka, handlingskraftiga och driftiga tjej!!

Blev så frustrerad över den irriterande reklamen mellan inläggen i bloggen att jag nu uppgraderat mitt konto till reklamfritt. Jag är inte emot reklam men jag vill kunna välja den själv.

Skönt att vara "sin egen", nu är det jag som bestämmer!

Efter ett långt inlägg ett kort. Skickar en kram ut i cyberrymden till de som läser det jag skriver. Är förundrad över att någon över huvudtaget vill läsa mina tankar i text på en bildskärm.

En STOR kram till alla hemliga och "ohemliga" bloggläsare!!

Med tanke på all uppmärksamhet som senaste åren riktats mot skolan och lärarna bland annat i SVT med programmen om niondeklasser och deras förutsättningar och förberedelser inför gymnasiet minns jag mitt eget möte med lärarkollegiet.

Året var våren -96 (om jag inte minns fel på årtalet) och jag var ansvarig för programvaror och datorer för lärarna i kommunen på grundskola och komvux samt skulle även hålla i en "utbildning" för lärarna på högstadieskolan. Anledningen att jag sätter utbildning inom citationstecken är att det var lite olika uppfattning bland lärarna huruvida de var i behov  av utbildning eller ej. På rektornivå insåg man behovet av datorer och vid den här tiden var datorer och programvaror en ny utgift för skolorna och man ville att den stora investeringen skulle komma till sin rätt. Ett bokpaket inriktat på hur lärarna skulle ha användning för datorer i sitt yrke införskaffades och även utbildning/handledning skulle ingå i paketet. Problemet var att halva lärarkåren vägrade använda datorerna och den övriga halvan ansåg sig "kunna det här med datorer" och behövde alls inte utbildas, fanns väl de som tillhörde gråzonerna där emellan men som vanligt märks inte dessa individer när det kommer till förändringsarbete.

Lösningen fick bli att en liten datapark på åtta datorer av allra senaste slag inrättades i en del av lärarrummet och jag skulle finnas på plats, till hands för de lärare som visat intresse för "utbildningen" mellan 13:00 och 16:30, måndag till fredag under en termin.

Första tillfället jag var där bestod mest i att de lärare som själva ansåg sig kunna hantera datorn och inte behövde någon handledning testade mig. Tilläggas bör att alla i det här "facket" var män och undertonen var att jag som tjej i kjol, skor med klack och målade läppar omöjligtvis skulle kunna ha något att tillföra när det gällde teknik. Jag tog det hela med ro, log för mig själv och tänkte i mitt stilla sinne att de gjorde sig själva till åtlöje.

Jag var trygg i min kunskap och såg datorn som ett verktyg att använda som hjälpmedel för lärarna vid planering av sin undervisning, en guldgruva i jämförelse med skrivmaskinen och med outtömliga funktioner i officepaketen för både lärare inom de humanistiska som de tekniska ämnena. Lärarna förstod snabbt att mina kunskaper både hård- och mjukvarumässigt gick långt utöver deras egen och min förhoppning var att de skulle "utnyttja" mig för att främst i officepaketet lära sig hur man använder det på bästa funktionella sätt i lektionsplaneringen.

Tyvärr måste jag säga att när "herrarna" förstog att jag hade en hel del tekniska kunskaper var man mest intresserad av hur man "rippade" och kopierade skivor och hur man delade upp stora program på fler disketter. Det här hade ingenting med deras undervisning att göra utan handlade endast om att de ville kunna kopiera spel och program till sin privata dator. Jag var (och är) ytterst tydlig på att min uppfattning inom skola och företag var att man använder licensierad programvara och min roll där på plats var att hjälpa dem att i sin yrkesroll utnyttja datorns och programvarornas funktioner. Vad jag gör privat med min dator är en sak och i mitt yrke en annan men jag fann ingen anledning att som betald utbildare uppmuntra till olaglig hantering av programvaror.

De personer i lärargruppen som ansåg sig kunna det här med datorer hade väldigt svårt att sänka garden och ställa elementära frågor om exempelvis ordbehandling troligtvis hade de inom lärargruppen byggt upp en bild av att det faktiskt var de som kunde det här. Intresset runt datorerna i den gruppen var tyvärr mer inriktat på att få spelet med de tvåmotoriga propellerplanen från andra världskriget att fungera än att få till en mall med avancerade funktioner i Excel eller ett historiaprov med kryssrutor i Word.

Det fanns såklart också lärare som kände att de "äntligen hade någon att fråga" och som de själv uttryckte det "skönt slippa känna sig dum". Antar att jag inte behöver tilllägga att dessa var kvinnliga lärare. Det var de som tidigare ställt frågorna till "datagänget" i lärarkollegiet - de som ansåg sig kunna, men svaren de fått på frågorna hur man gör en formulärmall i Word var så luddiga att ingen förstod, för det kunde väl inte vara så att "dataeliten" inte visste hur man gjorde ;)

En dag kom en av de kvinnliga vikarierande lärarna och bad om hjälp att få en dator med skrivare installerad på sitt arbetsrum. Arbetsrummet var en skrubb på vindsvåningen i huvudbyggnaden, som hon delade med en av de ordinarie lärarna. Rummet bestod av två små skrivbord varav på det ena stod en skrivmaskin. Datorn och skrivaren som lärarinnnan ville ha installerad stod på golvet, jag flyttade undan skrivmaskinen eftersom det skrivbordet var bredvid eluttaget i väggen, tilläggas bör att skrivmaskinen inte var elektrisk. Installationen gick bra och jag fixade även till datorn så att hon fick tillgång till de programvaror som fanns att tillgå på skolan, lärarinnan var innerligt tacksam.

Två veckor senare stöter jag på lärarinnan och frågar hur det går med datorn, om allt fungerar som det ska. Hon drar en lång suck och berättar att en dag när hon kom in i arbetsrummet var datorn bortplockad åter hänvisad till golvet och skrivmaskinen var tillbakaställd på sin ursprungliga plats. Lärarinnan suckar igen och säger att det är ingen idé att ställa upp den igen, jag är ju bara vikarie och har inte något att säga till om. 

På den här skolan var det inte lätt att vare sig införa nya arbetsmetoder eller att ändra förutsättningar för befintligt arbetssätt. Här fanns både stofilerna som aldrig någonsin tänkt ändra sig (inte ens byta till elektrisk skrivmaskin)och de drivande som ville ha allt vad teknik man kunde uppbringa men som inte ville acceptera begränsningen att redskapen endast var till för dem i sitt yrkesutövande som lärare.  

Skulle kunna skriva väldigt mycket om vad jag upplevde under det här året i lärarrummet men det får bli en annan gång. Min insats som datastöd uppskattades tydligen då jag under de kommande åren fick hålla utbildningar för all kommunanställd personal inom såväl barnomsorg, skola samt övriga förvaltningar. Utbildningarna var allt ifrån datagrund och Internetanvändning till avancerad Officeanvändning jag trivdes väldigt bra med det här om inte så var det betydligt smidigare än att krypa runt på knä under skrivbord för att komma åt alla sladdar och anslutningar vid hårdvaruinstallationer.

Som avslutning vill jag berätta om mitt värsta kontorsminne från den här tiden, som jag upplevde när jag skulle felsöka rektorn på komvux dator. När jag kom till komvux frågade en av lärarna om jag varit på rektorns kontor tidigare, det hade jag inte varit, då log läraren lite försynt och gick sin väg. När jag öppnade dörren till kontoret förstod jag vad hon menat med sin fråga, jag har aldrig varken förr eller senare sett något liknande, det var nätt och jämt att jag kom innanför dörren. Det var papper och pappershögar, pärmar, block, tidningar, dokument, programvaror, påsar med wienerbröd - you name it - överallt, i travar, på skrivbordet, under skrivbordet, på golvet, ja jag menar verkligen överallt. Tangentbordet syntes inte, ej heller datorn, skärmen såg jag en liten skymt av fråga mig inte hur denne man kunde ha sådan koll på sitt arbete som han trots allt hade. Jag ångrar att jag inte någon gång tog ett kort för det spelar ingen roll hur mycket jag försöker beskriva detta kontor så kommer ingen som inte varit där att tro mig - det var belamrat från golv till tak. Väldigt långt ifrån hur mitt eget kontor såg ut.. men han kanske inte behövde ha besök på sitt kontor.. eller troligen inte för det fanns ingenstans att sitta men jag kan säga att det underlättade inte på något sätt mitt arbete.

Det har varit väldigt roligt att få vara med och följa datorernas utveckling ända från början och ja, jag är väldigt intresserad av teknik och tycker det är spännande när det kommer ut nytt på marknaden.  Har många minnen från den första tiden när datorer och nätverk började slå igenom och jag kan lova att det inte alltid var så lätt att vara tjej på 1.60 och få respekt, man förväntades inte kunna något om teknik och var alltid tvungen att först bevisa min kunskap - detta hände aldrig mina manliga kollegor. Ja och om man nu skulle vara tjej och dataintresserad då skulle man åtminstone se ut lite som en grabb och inte gå klädd i snäv kjol och kavaj.. Idag har jag dock svårt att hänga med i den tekniska utvecklingen och som många andra händer det att även jag får ta hjälp av mina barn, men jag försöker trots allt hålla mig lite uppdaterad.

P.S Men jag har ingen Iphone, använder telefonen till att ringa med :)

Precis så här såg rektorns skrivbord (och hela kontor) ut, fast jag såg det från andra hållet, skrivbordet stod mot väggen, vilket såklart ytterligare komplicerade åtkomsten till hårdvaran. Jag glömde också nämna alla Post-It lappar som satt under och överallt, ja hjälpars vad det såg ut..

Smågrejar med bloggen och stör mig på att i princip allt måste fixas genom att skriva kod. Trodde det var 2011 och då skulle det mesta ordnas med grafiskt gränssnitt. Till och med gränssnittet man skriver sina inlägg i är fjuttigt, tycker i alla fall jag, det borde finnas mycket mer för att på ett lätt sätt få till en layout man är nöjd med utan att behöva gå in och editera i koden. Enkla saker som textfärg och storlek finns inte med, just de ändringarna är inte svåra att lägga in i koden men det är omständigt och tar så mycket extra tid.

Är också rädd att min laptop snart har tröttnat på mig, den segar och tangentbordet håller på ramla isär - den är lite tjurig helt enkelt.

Har testat lägga in lite information i högermenyn om vad jag läst för böcker, lyssnar på för musik och tittat på för filmer. Jag har ännu inte bestämt om jag ska göra om det till listor eller om jag ska låta det ligga som det är nu och hela tiden ha "senaste". Jag har sett i koden här på blogg.se att det finns färdiga script för listor både när det gäller böcker, musik och film men det är endast scriptet för böcker som fungerar. Det finns bloggsidor och forum som inriktar sig på bloggdesign, jag har ställt frågan där angående listorna men ännu inte fått svar.

Jag kan bli sådan att jag retar mig på småsaker som till exempel när man för musen över den lilla musikspelaren jag lagt in i högermenyn så kommer det upp "buy mp3", jag vill inte ha texten där men jag får inte bort den och då blir jag irriterad över att jag inte kan tillräckligt mycket.

Det är inte bara datorn som är tjurig alltså!

Bloggdesignarbete på gång. Hjälpte "extratjejen" vi har hos oss att fixa lite med sin blogg och blev sugen på att göra om lite "hemma hos mig" också - återstår att se hur slutresultatet blir.  Ändrar rubriken det är väl lika bra inse att "mitt i livet" är passerat och hoppas man har det bästa kvar :)

Kan inte glömma ett ämne i Malou von Sivers program efter tio där det diskuterades huruvida man var fotskrubbare eller ej. Minns tyvärr inte vem det var hon hade i intervjustolen men jag påminns om samtalet varje gång jag tar mig en dusch.

Enligt Malou och hennes gäst är det onödigt att tvätta fötterna när man duschar eftersom de, enligt dem, blir tvättade automtiskt i duschen - Malou tillkännager med ett skratt att hon ej är någon "fotskrubbare".

En fotskrubbare är alltså någon som tvättar fötterna i dushen och jag kan då konstatera att jag är i alla fall en fotskrubbare. Det känns självklart när jag duschar att tvätta hela kroppen även under fötterna, har till och med en egen tvål jag gjort just för detta ändamål - min egen fotskrubbtvål.

Har ni någon gång tänkt tanken att bara tvätta översta delen på fönstret - inte det? Men det är väl onödigt att tvätta ända ner - det blir väl rent ändå? Duschkabinen eller duschhörnan den skulle vi inte behöva tvätta då den borde hålla sig ren själv - eller? Ja egentligen räcker det med att vi tvättar håret eftersom resten av kroppen blir tvättad, eller rättare sagt sköljd, ja i alla fall sköljd med vatten, tvål- och hudrester... 

Man gör som man själv vill men jag tänker fortsätta med mitt fotskrubberi som även innefattar rengöring mellan tårna - nej, jag ska inte gå in mer i detalj på vad jag gör i duschen - mer än att skrubba fötterna :)

Här sticker dom sötaste små fötterna jag vet ut - små Lovisfötter endast några veckor gamla - garanterat oskrubbade!

En son i USA som inte vet varken ut eller in och jag vet inte vad jag ska råda honom att göra. När han vill ha hjälp och stöd i beslut så står jag för första gången handfallen kan bara säga att jag inte vet och att jag stöttar honom oavsett vad han beslutar sig för att göra.

Han har sett fram emot utbildningen i USA fixat med alla papper och tagit sig dit. Väl där visar det sig näst intill omöjligt att få ihop de kurser han behöver för journalistlinjen på grund av att de är fulltecknade sedan månader tillbaka så tiden ska alltså fyllas ut med kurser som han ser som slöseri med tid och pengar. Vilket i sin tur kommer medföra att utbildningen tar längre tid än beräknat. Som han själv uttryckte det när jag pratade med honom tidigare idag "visst det är väl kul att lära sig spela piano men det är inte det jag är här för". De flesta på skolan verkar vara där i första hand för att glida runt, festa och njuta av klimatet, han har inte lyckats träffa någon som är inriktad på studierna.

Inom en vecka ska terminsavgifter och kursavgifterna vara betalda det är mycket pengar det handlar om och det är med full respekt jag lyssnar på Alexanders oro när det gäller utbildningen.

Det hela underlättas inte av att han är kär! Han är för första gången riktigt förälskad i en tjej här i Sverige och han saknar henne väldigt mycket. 

Inom sju dagar måste han nu besluta sig för om han ska vara kvar och påbörja utbildningen eller om han ska åka tillbaka till Sverige och studera här i stället. Jag hör besvikelsen i hans röst och jag hör frustrationen när han säger att han inte har en aning om hur han ska göra.

Hoppas de närmsta dagarna gör att han kan ta ett beslut som han själv är nöjd med och som gör att han får en positiv känsla inför närmaste året oavsett om det kommer vara i USA eller Sverige. Det finns inga rätt och fel! 


Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen - Livets utbildning är inte lätt!

Alexander åker klockan tre i natt till Arlanda och flyger via London till Los Angeles sedan därifrån till Santa Barbara (http://www.santabarbaraca.com/). Hans plan är att studera två år på Santa Barbara City College för att sedan fortsätta på Universitet med huvudämne journalistik.

Det är inte första gången någon av mina barn ger sig iväg utomlands, de har tidigare studerat i USA, arbetat i Norge och Spanien. Även den yngste i skaran var för ett par år sedan två månader i Filippinerna hos en kompis familj. Men det här känns annorlunda.. svårt förklara..

Under det senaste året har Alexander varit väldigt inriktad på att komma in på skolan i Santa Barbara, han har mognat, satt upp mål i sitt liv och jag märker att han håller på att bli "vuxen på riktigt". Hans fortsatta väg mot sitt "vuxna jag" missar jag en hel del av nu när han ger sig iväg - även om vi kommer ha tät kontakt via telefon och Internet så blir det inte samma sak.

Vi har haft många strider och duster här hemma jag och Alexander vilka främst handlar om var, när och hur man ska städa samt när något man ber om hjälp med ska utföras - våra uppfattningar om saken i fråga skiljer sig markant. Tänker för mig själv - vad skönt för honom att slippa höra mitt tjat och skönt för mig som får mindre att plocka/städa/tvätta. Men jag vet att jag kommer sakna honom, väldigt mycket! Fast å andra sidan kommer jag bara vara en "flight" ifrån honom så det är bäst han håller ordning på strumpor och kallingar rätt vad det är kanske "mamman" står där i dörröppningen.  

Om jag har några funderingar på hur det kommer gå för honom - nej - inte alls, jag vet att har Alexander bestämt sig för att göra något bra, då gör han det, och känner han att det inte blir vad han tänkt sig då kommer han hem igen - det är inte svårare än så, han vet också att här hemma kommer det ALLTID finnas rum och en säng för den som behöver oavsett orsak.

Han åker vid tretiden i natt fixade försäkring och boende vid åttatiden i kväll, när klockan var halv tio hade han inte börjat packa... Boende förresten - två nätter på ett hotell.. "det ordnar sig, lättare fixa till bra pris på plats", nervös mamma - nej, inte alls - lugn och fin...!

Verkar jättetråkigt att bo i Santa Barbara ;)

Vägen mellan staden och skolan efter vad jag läst mig till





Vy från skolan sett




Den tråkiga lilla stranden


I morgon när jag går upp sitter han på planet och jag kommer gå och vänta på att få höra något från honom, men det blir nog inte förrän på torsdag, då ringer han väl och beklagar sig över att han fryser var ju bara 15 grader där nu,  stackarn - behöva frysa mitt i vintern..

I dag var en konstig dag, i morgon är en annan dag.. stora kramar till dig Alexander!

Nyårskväll ensam med Lovis, vi funderade på vad vi skulle hitta på, hade några erbjudande men var inte direkt sugna på parmiddag och beslutade oss för att se vad kylskåpet hade i sina gömmor och fixa vår egen nyårsmeny i stället.

Mormorn plockar igenom vad som finns kollar lite på nätet för att få inspiration för att sedan skiva, hacka, blanda och vispa.. vad gör Lovisen? Efter att ha öppnat alla lådor och skåp som finns provat både kattens mat och vatten, gnagt på stearinsljus och kastat ner leksakerna i trappan.. var det märkligt tyst.. Lovis vad gör du? Tjoar mormorn från spisen.. inget svar .. tyst Lovis då anas ugglor i mossen...




.. en chokladask - vilken lycka! Eller var det olycka - i vilket fall var det choklad överallt och när jag kom på henne stoppade hon snabbt in så många nougatpraliner hon kunde i munnen. Det blev till att tvätta ett barn, ett golv och en hylla - men oj vilken lycklig min hon hade :)

Till förrätt fick vi till en snittad brödbit vändstekt i olivolja, in i ugnen med fetaost (skulle varit chevré men hade ingen hemma) sedan toppad med karamelliserad sharonfrukt (återigen inspirerad av Christers matblogg http://blogg.erngren.com/).




Så här såg den lilla skapelsen ut och den smakade riktigt gott.





Lovis ombytt till middagen med servetten på plats och juice i fina kristallglaset högg tag i besticken men visste inte riktigt hur det skulle gå till att få med sig något från tallriken in i munnen. Kan tilläggas att mormorn i rollen som kock, servitris, middagssällskap samt diskare sprang runt i mjukisbyxor, tofflor och chokladprydd t-shirt och som vanligt lyckades hon hålla sin egen nuna borta från kameran.





Lovis tyckte det var bättre med det hederliga gamla "handtricket". Valde att inte ta några senare kort på den delikata måltiden av olika orsaker :)

Dags för huvudrätten...




En fläskfilé kryddad och lite snabbt uppstekt, potatisgratäng och färska champinjoner frästa med purjolök samt lite garnityr i form av tomat och gurka - det var vad kylskåpet erbjöd som huvudrätt.




Intressant tycket Lovis som nu inte ens gjorde ett försök med bestick utan gick direkt handgripligen tillväga.

 



Hon tyckte det var lite märkligt att man fick äta de här bladen men inte alla dom där bladen i fönstren - dom ser ju likadana ut - och då blir dom helgalna.. hon är lite konstig mormor kan hon inte bestämma sig om man får äta blad eller ej?

Efter huvudrätten är jag lite osäker på huruvida det var Lovisen eller mormorn som gav upp.. i vilket fall som helst så tog den unga damen ett nyårsbad och sov strax väldigt skönt i mormorns säng.

Mormorn försökte åndå hålla ställningarna så efter bad, välling, blöjbyte och nattning var det riktigt skönt att sätta sig tillrätta i soffan med desserten.






En vanilj/kardemumma pannacotta med exotiska frukter, grädde och lite mörk choklad - ja, det smakar ju lika gott som alltid.

Lite senare en kopp kaffe och en cupcake med kaffefrosting - slank ner lätt som en plätt den också.




Lovisen missade godsakerna på slutet av året men å andra sidan hade hon ju startat med chokladfrossa :))

Vid halvtolvtiden drog hela härligheten med smällare och raketer igång runt om i kvarteret, det är inget som vår hund Kelly uppskattar och även Lovis var måttligt förtjust över att bli väckt av "bomber och granater". En ylande, gnällande, skällande hund följd av en katt som verkade mest orolig över hundens beteende och en Lovis som trodde att alla hade blivit galna både inom och utomhus.  När smällandet lugnat ner sig startade Lovis det nya året med en flaska välling och sedan kröp en Lovis en mormor en hund samt en katt ner i sängen :)





En Kelly som hade svårt att hitta ro när raketerna smällde för fullt...





.. och en mer cool Kung Mio som bevakat nyårskvällen från favoritplatsen, ryggstödet på soffan.

När Lovisen sov gick mormorn ner i biorummet lade sig i soffan och tittade på en film.. eller två blev det .. "Easy A" och "Descpicable me" mycket bra filmer båda två. Det var en bra nyårskväll men mormorn kände sig trots allt lite ensam i soffan.

Nu dags för nyårsdagskaffe.

Gott nytt År på er alla!

En underbart fin ring i silver med hjärta i mässing fick jag av Angelica som hon såklart har tillverkat själv, jag blev väldigt glad! 

Delikatesschoklad "en masse", en flaska vin och en bra bok :) Har börjat läsa boken och den är riktigt rolig och läsvärd, rekommenderas stakt för den som inte läst den, se nedan - ja just det en orkidébok också - nu kliar det i orkidéfingrarna, det var några år sedan jag drog ner min orkidésamling men blir sugen att så smått börja igen när jag ser de vackra blommorna i boken.

När jag nu halkade in på orkidéer kan jag nämna att jag fick en phalaenopsis (brudorkidé) av min syster för snart exakt ett år sedan i samband med att lilla Lovis föddes - det är på dagen ett år i morgon 27/12 och den blommar fortfarande! Nya stänglar har kommit och slagit ut innan de förra vissnat - en helt otrolig planta som jag ska vårda ömt!

Köpte till mig själv en Rubiks Kub - blev nostalgisk och mindes när jag gick på högstadiet och tränade in diverse lösningar för att knäcka kuben. Jo, jag har snurrat och vridit på den och löst den några gånger men vill få upp hastigheten och kunna lära mig fler varianter för att lösa de olika situationer som kan uppstå. Sökt lite algoritmer på nätet för att lite bättre förstå hur sambandet mellan de olika småkubernas inbördes förhållande hänger ihop, ska försöka lära mig de mest grundläggande för att utmana mig själv lite.

Det bästa med helgen har dock varit prinsessan Lovis som vet hur man ser till att bli uppvaktad och firad i "dagarna tre" - i morgon vankas ettårskalas ska ta lite bilder och sammanfatta prinsessans paketdagar :)

Så jättefin polerad silverring Angelica gjort och prytt med silver hon oxiderat och
"rispat" för att få en "rå" yta mot det blanka mässinghjärtat.
På utsidan har hon även graverat in "H O P E" . Tack snälla Angelica!





Choklad och en underbart god Gewurtztraminer!





"Hundraåringn som klev ut genom fönstret och försvann" av
Jonas Jonasson - LÄS DEN!





Sist men inte minst Rubiks Kub - frestar tålamodet och
tömmer hjärnan en stund :)

Nu är det packat och klart och dags för överlämning av det jag inhandlat samt det jag plockat från mina garderober och hyllor. Hoppas det kommer till användning för någon som behöver.

I inlägget här berättar jag om flyktingförläggningen där invånarna är i behov av mattor, filtar, dukar, gardiner m.m för att få något som liknar ett ombonat hem. Mitt beslut var att 1000 kr av det som var avsett till presenter skulle gå till de boende i förläggningen samt jag skulle se vad jag själv kunde avvara.

När jag nu plockat i mina garderober, bland det jag just nu inte använder, går tankarna runt huruvida jag kommer använda de här textilierna igen eller ej, samtidigt slår det mig hur egoistisk min fundering egentligen är. I det fall jag inte är säker på om jag kommer använda just den duken eller gardinen igen så är det självklart bättre att någon som nu vill använda den får den.  En person som inte har ekonomisk möjlighet att själv införskaffa gardiner, dukar o s v till skillnad från mig och många med mig som faktiskt är i situationen att när vi vill byta gardiner har vi råd att köpa oss nya.

För 1000 kr fick jag:

2 mattor
2 kuddar
2 badlakan
2 par gardiner
2 filtar

Från mina garderober:

2 påslakan
17 gardiner
15 dukar
1 överkast
1 pläd
2 filtar
2 kuddar
1 matta
1 bäddmadrass

Allt är helt samt tvättat och strykt, min förhoppning är att det ska komma till nytta.

Här en bild på det som nu är packat i lådor för leverans.