Märklig känsla när man öppnar en tidning och ser sig själv i bild och text. Artikeln för tidningen Tara angående "boomerangbarn" som jag och Angelica varit del i och som jag skrivit tidigare om är nu publicerad och finns i butikerna, jättekonstigt!

Trodde det skulle bli en liten spalt med några små bilder och när jag öppnar tidningen så är det stora bilder på fyra sidor - hoppsan. Nu känns det skönt att artikeln är ute och det hela är "över" och det var ju faktiskt inte så farligt.. har än och då i alla fall inte fått några hatbrev :)

Har brottats med min pappas hemsida ett tag nu och äntligen fått upp den nya sidan på nätet. Fortarande en del att göra och vissa saker fungerar inte som det ska, egentligen inga stora saker men det stör mig. Det som stör mig mest är att jag inte hittar var felet är, tycker det ser rätt ut men ändå blir det fel.

Men ok - här är den:

http://matsharrysson.se/

Arbetet fortsätter..

Ja, det var ju det jag sa igår och skickade ut en kram och tänka sig det kom en blombukett farande likt en boomerang - det är lika sant som skrivet :)

Från en söt Lovis kom den här vackra bukettten i sprakande färger!

Buketten passar ypperligt till min orangea retrolampa och fönsterlamporna i glas och mörkgrå metall.  Myshörnan framför brasan börjar ta form, det orangea skenet från lamporna och brasan på kvällen är riktigt härligt och en sån här bukett skulle nog alltid stå på bordet :)


   

Försöker lära mig en ny programvara för att hantera websidor, Microsoft Expression Web. Är än och då väldigt nöjd och inser att jag fortfarande inte är helt obildbar :) Kan lite om kodning, så pass att jag har förståelse för den och vet vad de olika koderna genererar men vill ha ett program som är grafiskt där jag inte behöver skriva all kod själv och hittade just Expression Web. Bra program där man kan dela på fönstret och direkt se resultatet för ändringar man gör i koden. Finns även bra mallar man kan utgå ifrån. Provar nu en 60 dagars testversion och troligtvis blir det en skarp licens på den.

Administrerar en websida åt min far men är inte så nöjd med gränssnittet då jag har slängt ihop sidorna med Front Page och det är ju inte bästa programmet i världen.

Så jag grejar just nu med lite html, och css - kul. Önskar bara att jag kunde så mycket mer!

Webdesign och programmering passar bra att hålla på med när inte orken räcker till så mycket annat. Ska visa sidan när jag kommit lite längre med den.

Var på loppis för ett par veckor sedan och hittade några små saker som jag hade svårt att gå förbi.

  

En i mitt tycke underbar liten fågelskulptur i två olika stensorter, en värmeljushållare i form av en keramikkatt och en keramiktavla med blommor. Tavlan gjorde mig så glad när jag såg den, den för tanken till sommar och sol, svårt se på bilden men bakgrunden är mörkt mossgrön.

Ibland behövs inte så mycket för att man ska känna sig lite gladare :)

Oj, vilken dag! Blivit fotograferad hela eftermiddagen inför artikel i Tidningen Tara (läs mer här). Jag och Angelica har blivit fotograferade ute, inne, vid köksbordet, i soffan, även Lovis fick vara med på bild, till och med katten Mio fick rycka in som rekvisita.

Det har verkligen varit en omtumlande dag. Trodde inte att fotograferingen skulle bli så omfattande men det slutar nog med att det blir en liten bild i ett hörn i anslutning till artikeln. Jag är verkligen inte van vid det här och uppskattar inte att se mig själv på bild - men är det inte så att tidningar retuscherar idag? Rynkor tas väl bort och det läggs till och dras ifrån lite här och där.. eller?? (hahaha) hmm, nåja, har man gett sig in i leken får man leken tåla, bara gilla läget och låta sin 40+  nuna (man är väl 40+ tills man fyllt 50??) manglas ut för granskande blickar i den svenska dampressen.

Kände mig lite som en deltagare i Top Model, hoppas bara jag inte blir utröstad utan att jag får stanna här åtminstone en vecka till :)

Det känns skönt att det äntligen är gjort. nu är det bara att vänta på publiceringen och hoppas att man i alla fall ser hyfsat normal ut. Lovar att meddela alla läsare när jag vet i vilket nummer artikeln kommer.

√ Är efter dagen riktigt trött och ännu en erfarenhet rikare - check!

SMILE!

Tänt i kaminen och tassar runt med en kopp kaffe. Känns ganska ok trots några tuffa nätter med klåda och värk. Höstdimman håller på att skingras i trädgården, det är helt stilla. Det sprakar från veden, det känns skönt vara inne och titta ut på det vackra men lite råa, småkalla.



Mitt söta barnbarn Lovis, hennes gunga hänger kvar i trädet. Funderar på om den ska få hänga kvar, ja jag låter den nog hänga - ser för mig själv den lilla solstrålen i full vintermundering i gungan. Det är väl klart att man kan gunga även på vintern. Konstigt egentligen när jag tänker på det ... varför tar man ner gungorna på hösten? De slits väl inte mer på vintern än på sommaren, upphängningarna tänker jag på.. eller. Barn som leker i snön (i det fall det är någon snö) tycker säkert det är lika roligt att gunga då som på sommaren och kommer ingen snö så är det väl ännu mer anledning att låta gungorna hänga kvar. Klart och beslutat - min gunga får hänga kvar! Lovar att jag ska kolla så att alla rep m.m är ok!

Fastnar vid orkidéerna på fönsterbänkarna, de är så vackra. Jag tycker ju om alla blommor, i alla färger och former men alltid haft viss förkärlek för liljor och orkidéer. Titta här - så HÄR vackra är dom!

 

Finns väl ingen som inte kan hålla med om att blommor är helt underbart vackra med sina olika färger, former, nyanser där de gör allt för att få någon insekts uppmärksamhet. Visst inbjuder de till att "krypa in" .. tänk en orkidé i "megaformat", kan se mig själv sitta där som på en stol, en tron med benen på den utskjutande "läppen", omringad av de vackra kronbladen.. blir lite avundsjuk på Tummelisa..

Nu ska jag fylla på kaffemuggen och ta en god smörgås. Tassar fortfarande runt - det ligger "grabbar" och sover lite här och där i soffor och sängar, Knatten (ja, han heter nästan så alla kallar honom det trots att han nu är 18 och 187 lång) hade med sig ett gäng kompisar hem så det snarkas lite överallt :) Har alltid varit mycket kompisar här hemma och det känns bra, ett tecken på att de trivs när de gärna är här.

Ja, det var lite funderingar så här på förmiddagen. Återkommer under dagen med ett nytt inlägg, impulsivt, hysteriskt, kreativt.. ja det är ett nytt litet projekt, få se vad det kan bli av det :D

Idag var det dags för cellprovtagning (nu kan alla känsliga läsare klicka vidare någon annanstans). Gynekologbesök pratas det inte gärna om, jag brukar skojande säga att jag varit på underredsbehandling, damerna skrattar hjärtligt och herrarna tittar sig oroligt omkring, reser sig och muttrar att kafferasten är slut.

Ja, det är väl inget vidare att gå till gynekologen, man (läs jag) känner sig (läs mig) ganska utlämnad. Cellprovtagning tycker jag brukar gå ganska bra, det går ju så fort, men idag gjorde det ont och jag blödde en del. Där ligger man med benen i vädret och gynekologen beskriver tillvägagångssättet i mitt tycke lite väl ingående, är väl måttligt intresserad av vad man gör med allt som stoppas in, dras isär och vrids runt inuti och utanpå den så kallade livmodertappen.

När jag låg där och verktyg, provstavar m.m förts in och ut ett flertal gånger samlades luft där det inte ska vara och det ville såklart ut, det skedde inte så där tyst och försynt som jag önskat utan med ett riktigt högljutt pruttande. Gynekologen jobbade professionellt vidare och pratade som om ingenting hänt och jag låtsas som det regnar, att det är helt naturligt "prutta" någon i ansiktet med "snippan".

Jag ville ut därifrån så fort som möjligt och hoppas att gynekologen ifråga inte känner igen mig när vi möts på ICA. Men som gynekolog kanske man inte känner igen ansikten .. de kanske bara känner igen ens "underrede" för det verkar ju ha diverse signalement som bland annat förlossningar lämnat efter sig.

Efter att jag fått mitt tredje barn sa barnmorskan glatt: "Nu ska vi se om vi kan fixa till dig, där har vi ärr efter första barnet och det har gått upp efter andra barnet som inte var något vidare sytt, det här ska vi allt snygga till!"

Jag förklarade så lugnt jag kunde att det spelade mig ingen roll för jag tänkte inte gå på utställning med "den". Barnmorskan skrattade när hon plockade fram nål och tråd samtidigt som hon hävdade att hon absolut ville lämna ett gott arbete efter sig.

Mindes detta tillfälle där jag låg idag med benen i vädret och kände mig lika utlämnad som en tavla i en utställningslokal. Förhoppningsvis gick provtagningen bra och det tar ytterligare tre år innan jag behöver visa upp min "nedre nuna" igen.

"- Men sånt här pratar man väl inte om!" "- Nej, förlåt, fast jag har inte pratat om det, jag skrev bara lite, och jag varnade känsliga läsare så lite får ni skylla er själva, ja, ja, förlåt, förlåt, jag lovar skärpa mig, ska aldrig ta upp det igen."

Har tänkt lite på det här med begravning och hur man egentligen skulle vilja ha sin egen begravning. När jag var yngre tänkte jag alltid att jag inte ville bli kremerad utan begravas i kista, men som vuxen har jag funderat lite mer på det här.

Varför skulle jag egentligen inte vilja bli kremerad? Tanken kanske känns hemsk att "brännas" i en ugn, det är väl lite så tankarna gått när jag inte tänkt djupare på det hela.

Den som brinner inne i ett hus, en bil eller liknande har ingen kropp att begrava, Den som drunknar och inte hittas blir "fiskmat" = har ingen kropp att begrava ... o s v

Men om jag väljer att vilja bli begravd i kista - vad är det då som är viktigt att det blir begravt?

Skulle jag råka ut för en olycka och måste amputera min arm, inte vill jag behålla den för att spara till en framtida begravning (ungefär som hos tandläkaren när man drog ut en tand och blev tillfrågad om man ville ha med den hem), nej, jag skulle lätt låta dem kasta armen, bränna den eller göra vad som helst med den. Samma sak med en fot, ett ben - ja även hjärtat - har aldrig hört någon som sparat sitt hjärta efter en transplantation .. så var går gränsen?

Är det bara när vi lever vi inte bryr oss om vad som händer med våra kroppsdelar, är det viktigare vad som händer med dem när vi är döda?

Tänker på en av familjerna som miste sin dotter på Utöya i Norge och som senare vid besök på mordplatsen hittade en del av sin egen dotters käke på platsen. Måste varit fruktansvärt för föräldrarna som redan varit med om ett trauma och begravt sitt eget barn och nu går de igenom ytterligare en begravningsceremoni där man begraver käken i en urna ovanpå kistan.

Min tanke är om dottern varit med om en olycka och krossat käken vilken byts ut till annat material, så är det ganska självklart att käken och benrester hanteras på det sätt man hanterar amputerade kroppsdelar inom sjukvården. Samtidigt känns det ganska självklart att om man hittar kvarlevor från en redan död person så placeras dessa i den döda personens grav. Utifrån det här så behandlar vi alltså kroppsdelar olika beroende på om de tillhör en död eller levande person.

Det jag själv kommit fram till efter mina funderingar är att jag inte bryr mig om vad som händer med min kropp när jag dör och jag är inte i behov av en speciell grav. Skulle mina efterlevande vilja ha en grav att gå till så är det upp till dem men för min del kan min aska gärna spridas i en minneslund då behöver ingen ha ansvar för att hålla ordning på en gravplats.

Jag önskar också att jag begravs på mesta ekonomiska sätt, ingen dyr kista m.m - det är bättre man använder eventuella pengar till något roligare, något för de allra yngsta kanske. Tänker mig barnen som säger "kommer ni ihåg när gamlamormor/farmor (eller vad jag nu kommer vara för något) dog då åkte vi till Disneyland, det var kuul!"

Bli nu inte oroliga jag tänker inte dö än (tyvärr barnen)! Förhoppningsvis får ni stå ut med mig tills jag blir så gaggig att ni längtar efter att se mig död. Skämt åsido - brott, olyckor och sjukdomar tar liv varje dag så man gör bäst i att fundera över hur man vill ha det vid sin död och underlätta för efterlevande.

Då kan vi lägga det till handlingarna och lämna detta bedrövliga ämne!

I galenskapens land tycker man det är okey att utvisa en 91-årig, synskadad, dement dam till Ukraina, ja om hon inte är för sjuk alltså tilläggas bör att alla hennes anhöriga bor i Sverige. Ett läkarutlåtande ska visa huruvida 91-åringen är frisk nog att skickas till Ukraina eller ej. http://www.nyheterna.se/1.2309971/2011/10/04/lakarutlatande_kan_hjalpa_ganna

Nej, men vad bra! Då kan vi ju skicka alla svenska, friska 90-åringar till Ukraina. Det vore ju också speciellt smart att börja med att skicka de ensamma som inte har några anhöriga, då saknar de ju ingen och ingen saknar dem. Man skulle kunna ordna gruppresor och skicka dem till samma ställe då får de gemenskap av varandra och slipper språkproblem - förresten, det borde väl inte vara några problem för dem att lära sig ett nytt språk - de är ju friska. 

Vad ska de leva av, ja vad vet jag.. Ganna Chyzhevska ovan har förmodligen ingen pension och svenska åldringar är väl inte sämre än Ukrainska så de borde väl klara sig.. eller? De får ju världens chans och kan "backpacka" lite i Europa om de vill, ta igen det de missade i ungdomen och tänk vad pengar staten skulle spara in på åldringsvård och pensioner, en "win-win situation"

One way ticket is da shit!

Lysande Sickan!

Kompletterar med ytterligare länk om vad vår Migrationsminister Tobias Billström tycker om handläggningen trots att Europadomstolen  i sista stund uppmanade Sverige att skjuta upp utvisningen - http://www.expressen.se/nyheter/1.2595529/tobias-billstrom-vill-inte-andra-lagen

En sak i taget så blir det till slut en del gjort även om en del "saker" delas på flera tillfällen så går det så sakteliga framåt. Målat staketet på en sida och påbörjat målningen på den andra, grävt ur en av varmkomposterna samt lövkomposten men ännu inte rått på den "tunga" jordkomposten där jag slänger gamla blommor, smågrenar mm. Den är ihopskruvad och jag lyckades inte få isär den, risk för att jag måste såga av skruvarna för att kunna få bort en gavel och tömma den på jord - det får bli en annan dags projekt.

6 blomlådor plus alla krukor och hängamplar är tömda det som återstår är 14 lådor på balkongen - pust.. ytterligare en annan dags projekt.

Muren är snart klar, har fått den målad och får nu hjälp att fixa till avslutningarna vid garageinfarten lovar att ta bild när den är helt klar.

Sitter med en kopp kaffe och tänker skriva några bokrecensioner - ligger som vanligt efter med det - men nu är det dags, så häng på!

Känner mig som vädret - grå, tråkig och trött! Kroppen tung som cement och det värker. Blomlådor ska tömmas, komposten grävas, ett staket, en grind och lilla balkongen målas, muren göras klar ...  + egentligen också panelen på  baksidan av huset och framsidans bottenvåning där färgen lossat från putsen. Saker som inte kan göras på vintern.

Tanken var att ta tag i komposten idag och det regnar ju inte ... än, ska nog tända en brasa, kura ihop mig med en kopp kaffe och en god macka .. då kanske det har börjat regna så jag kan skylla på det ...

OCH jag vill inte höra något om "väder och kläder"!

Åkte en sväng till dottern i Tibro för att lämna en present till söta Lovis från morbror Alexander. Inte vilken present som helst utan en HOPPBORG!!

Mormor hade också en present med sig och så här ser det ut när Lovis öppnar paket:




Men tänka sig.. i paket låg Lovis favorit "PIGG" som självklart fick en stor kram.

 

Dags att testa hoppborgen som fick en bra plats på altanen.

Hoppborgen blåses upp av en fläkt på mindre än 30 s och hålls sedan uppblåst tills man stänger av fläkten och visst det låter lite grann från fläkten men inte så farligt men tillräckligt för att liten Lovis ska tycka att det inte känns helt tryggt. Det fick bli så att Pigg får testa först så Lovis kastar helt enkelt in honom i borgen :)


     



Hmm, kanske inte är så farligt ändå, men ändå säkrast att hålla mamma i handen.

    



Fikatime och självklart ska dockan ha lite också. Jag är inte helt hundra men jag tycker faktisk inte att dockan ser helt frisk ut ;)



Gick runt och kikade lite på vad som hänt sedan sist, Angelica hade fått i ordning en riktigt bra rit/skissarbetsplats med en schysst bokhylla - en gammal stege -  och så hade läshörnan blivit riktigt fin med gardiner och supercoola hyllor av typ "drivvedsbrädor" som Lars skruvat ihop.

 

När mamma Angelica ska gå ut med hundarna sätter sig också Lovis tillrätta i trappan för att ta på sig "gokoko" (sko på Lovisspråket), så sööt!





När det var dags för mig att åka hem fick jag den största och hårdaste kram jag någonsin fått av den lilla söta ungen - den gjorde gott. TACK Lovis!

Fick tips på denna video av en tjej som tittade in i min blogg - tack "inkavikinga". Visst är den härlig!

Nej, det var trögt idag med värkande nacke och domnade händer att sittande på huk på en bräda över dammen måla ett staket.. en lördag - för trögt helt enkelt!

Höll på att missa det viktigaste som hänt i veckan. Var ju och tittade på dotterns och svärsonens hus som den lilla familjen precis flyttat in i.

En liten sötnos mötte mig i hallen och fick såklart lite godis. Sedan var det full fart för husesyn med hjälp av ett litet yrväder.

                                

Jo då, renovering pågår lite här och där och de nya husägarna gör ett bra jobb!

Gissa vem som ville följa med en mormor hem?



Bästaste Lovisen såklart!

"Storsonen" har också flyttat till eget, en lägenhet, dags att våldgästa honom någon dag. Bara en endaste liten 18-åring kvar här hemma.

... men nu är det  inte dags för soffan utan sängen.

Godnatt