Mina föräldrar, jag är stolt över dem av många olika orsaker. Att få växa upp i en miljö där man känner sig älskad med en pappa som får en att tro att man kan göra nästan vad som helst och en mamma som alltid fanns till hands för allting jag kan inte tänka mig att ha det bättre som barn. Trots att mina föräldrar hade det knapert under många år, mamma var hemma och tog hand om oss barn samtidigt som hon skötte bokföringen till bilverkstaden och pappa hade sin bilverkstad på gården så kände vi barn aldrig av att det var jobbigt. Pappa jobbade alla dagar i veckan utom söndag, han började ca sex på morgonen och höll på tills mellan tio och tolv på kvällen, klockan nio var det frukost, tolv lunch och vid ca fyratiden eftermiddagskaffe sedan vid sextiden kvällsmat. Söndagarna tillbringade alltid pappa med mamma och oss barn, när det var fint väder gjorde vi ofta utflykter och hade med matsäck. På våren var det ett måste med en "plocka vit och blåsippor" utflykt pappa visade då också hur man gjorde "sälgpípor". Pappa jobbade ju väldigt mycket men eftersom han hade sin lilla verkstad på gården så fanns han ändå alltid hemma vi såg honom när han jobbade, garageportarna var alltid öppna och många gånger lagades bilarna ute på gården.

Mamma sydde det mesta av våra kläder men när det var vår kändes det som "fest" när vi fick åka till träskofabriken och välja oss nya träskor. Vi fick välja precis vilka vi ville och jag tyckte att vi hade det "bäst" för det var nog inte alla som fick välja precis vilka dom ville ha.

När vi tapetserade hemma och pappa och mamma hade rivit bort de gamla tapeterna då tog pappa fram pennor och penslar till oss barn och så fick vi måla på väggarna det var väldigt roligt. Samma sak i verkstaden där fick jag och min ett år yngre syster använda slattarna som var kvar efter billackeringar till att måla på överblivna plåtbitar - oj vilka konstverk. När golvet i verkstaden skulle gjutas gjorde pappa och jag troll av cementen med häftstift som ögon och garn som vi fick av mamma till hår och svans. Tror att trollen finns kvar hemma hos mamma och pappa än idag.

Har aldrig hört mina föräldrar säga att vi gjorde något dåligt eller att det inte var tillräckligt bra, har aldrig hört att de sagt att jag smutsat ner mig för mycket.. jag det skulle nog i så fall gälla mig i syskonskaran, det var jag som var både högt och lågt i både olja, grus och gräs och klättrade i allt som det gick att klättra.

En gång under en bilsemester i Norrland hade jag absolut bestämt mig för att jag skulle klättra i berg, förstår inte att mamma och pappa inte slängde ut mig ur bilen för jag minns själv hur jag tjatade - jag hade en ramsa som jag också drog hela tiden, det var nåt i stil med "jag kan, jag vill, jag ska". Jag förstog väl inte hur långt det i själva verket var till de bergstoppar vi såg utmed vägen. I alla fall så slutade det med att pappa stannade på en parkeringsplats och vi traskade rakt in i Norrlandsskogen för att komma till ett av mina berg. På håll hörde vi ett dån som blev starkare och starkare ju närmare berget vi kom. Snart stog det klart för oss att det var ett stort vattenfall från en flod som gick precis innan berget med andra ord kunde vi inte ta oss fram till foten av berget. Men vattenfallet var så häftigt att bergsklättringen var som bortblåst i mitt huvud. Rakt ovanför fallet var en stenklippa där satte pappa oss barn för att ta kort och jag kommer så väl ihåg hur mamma förmanade pappa och sa att vi absolut inte fick sitta där. Kortet finns kvar hemma i familjealbumet ska nog leta fram det när jag är där nästa gång och lägga in det här.

Finns så otroligt mycket att minnas och berätta från min barndom men det här får vara nog för denna gången. Jag minns min barndom med glädje!



Här är en bild som jag visat tidigare, (också min profilbild) där jag och min syster sitter i verkstaden och målar från pappas målarburkar. Fotot är gammalt och suddigt men det går inte ta miste på min glädje där vi sitter i det skitiga garaget. Det är jag till vänster och min ett år yngre syster till höger.