Hade en diskussion här hemma om barn och hur det kan vara när de kommer i trotsåldern. Kom att tänka på mig själv någonstans i fyraårs-åldern. Jag tänker tillbaka...

* * *

Jag vet att det finns farliga saker det är lite spännande, mamma har sagt att man kan dö av en del farliga saker. Vet egentligen inte riktigt vad det är att dö men det är nog inte bra. Runt trädgården finns en häck som sent på sommaren får små ”skidor” med små hårda frön inuti, precis som mormors ärtor fast mycket mindre, undrar om man dör av dom? Springer runt lekstugan till sandlådan och tar en gul liten hink, den är min, den röda är min systers fast min är mycket finare, åh vad jag tycker gult är fint, det är ju som solen, jag blir varm och glad. Skuttar bort till häcken och plockar några fröskidor, de är mörkt gråbruna och hårda, trycker man till med fingrarna på dem så går de sönder och små svarta frön sprätter ut. Trycker ut frön i hinken så de precis täcker botten, smiter iväg och sätter mig på huk bakom en bil som står på gräsmattan.

Tittar på de små runda fröna, likt små kulor i hinken och pillar upp ett med fingrarna, hm – det är så litet man kan nog inte tugga på det tänker jag och stoppar det i munnen och sväljer. Märker nästan inte att jag sväljer – känner med tungan om det finns nåt kvar i munnen men känner ingenting, oj vad lätt det gick, men tänk om jag inte fick in den i munnen bäst att ta en till så jag absolut är säker på att jag svalt en, annars kan jag ju inte veta om de är farliga. Pillrar upp ytterligare ett litet frö till som slinker ner lika obemärkt som förra, så där ja, sitter kvar på huk tittar ner i hinken och undrar om jag ska dö nu…. Hör  fotsteg på grusgången, det är mamma som ska ut och hänga upp tvätten på strecket och då måste hon gå förbi bilen, slänger snabbt in hinken under bilen precis när hon kommer runt hörnet. Hon ler och frågar ”vad gör du för någonting, behöver du gå på toaletten, du har väl inte ont i magen”, hon syftar väl på att jag sitter gömd på huk.  ”Nej” säger jag, ”Jag leker bara lite”. Förstår att det nog inte är så bra att tala om för mamma vad det var för lek, hon frågar om jag vill hjälpa henne att hänga tvätt. Jag hjälper till genom att ge henne strumpor och underbyxor från tvättkorgen som hon vant hänger upp på strecket.

Tittar på gungställningen och kommer på att jag måste prova den nya gungan som farfar har gjort till lillasyster som ännu är för liten för att gunga på en vanlig gunga. Släpper tvätten jag håller i på gräsmattan och gör ”hoppsteg” bort till gungorna. Att mamma suckar, skakar lite på huvudet och ler när hon tar upp två par strumpor och skakar av gräset märker inte jag, jag har redan glömt att jag kanske ska dö och att jag hjälper till att hänga tvätt, jag måste bara prova gungan. 
Klättrar lite först, försöker klättra i alla fall, vill kunna klättra upp och hänga högst upp i gungställningen. Ramen är av stålrör, den är riktigt hög, inte ens pappa når upp. Klamrar mig fast runt den ena stolpen, så högt upp jag kan, men kanar nedåt direkt, försöker knipa åt med fötterna mot stålröret och kan faktiskt flytta händerna lite uppåt men tappar taget och trillar i gräset. ”Var försiktigt så du inte slår dig”, ropar mamma när hon tar den tomma tvättkorgen och går in igen. ”Nähäpp” tänker jag, gick inte att klättra upp idag heller, får ge mig på gungan i stället.
Gungan är fyrkantig med två hål i fram, ett för varje ben, rödmålad och gjord av trä, frågan är hur jag ska ta mig upp i den, försöker hålla med händerna i båda snörena men når inte upp med benet. Tar båda händerna i ena snöret för att hänga mig i det och kravla upp med båda benen, får upp ena benet men gungan tippar framåt och jag blir liggande på backen. Nej, det här går inte måste ha något att stå på, hämtar en av stolarna som pappa har gjort till lekstugan, klarar inte att bära den så jag drar den i ryggstödet fram till gungsällningen. Ställer mig på stolen som ser ut precis som mammas stolar i köket fast är mycket mindre, håller med båda händerna i repen och sätter en fot i gungan och försöker ställa mig upp. Äsch, kan ju inte hålla balansen för att vända mig om, måste gå upp på gungan ”bakifrån” så jag kan stoppa ner benen i hålen, går försiktigt ner från stolen och flyttar den till andra sidan av gungan. Så, nu kan jag gå upp och ställa mig i gungan och liksom hänga i repen för att samtidigt få ner båda benen i hålen, puh, äntligen sitter jag i gungan.
Sparkar bakåt för att få bort stolen så den inte är i vägen, når precis ryggen på stolen med en liten del av foten så stolen tippar bakåt och rullar åt sidan.
Ingen vidare skön gunga tänker jag, försöker vicka lite fram och tillbaka, får ingen fart och når ju inte ner med foten i backen för att hjälpa till, lutar mig bakåt men ryggstödet är i vägen och gungan rör sig inte trots att jag försöker röra benen fram och tillbaka samtidigt. Ingen rolig gunga precis… bestämmer mig för att klättra ur och gunga på min egen gunga i stället. Men hur kommer jag ur, det går inte att dra upp benen, nu är jag trött på den här dumma gungan och man får ont i rumpan av den. Försöker dra mig upp i repen men gungan följer med och då viker den sig framåt, tappar taget och gungan far runt, jag landar med underarmarna i backen och ena foten hängande kvar i gungan, sparkar loss foten och hoppar ojande runt för att lindra skrapsåren på armana. Skruttgunga, den är ju livsfarlig. Jag hör mamma ropa i fönstret att kvällsmaten är klar, springer in och får ett plåster på ena armen, mamma konstaterar också att jag är ganska smutsig – ”får bli ett bad innan det är dags för sängen” säger hon bestämt.

Efter kvällsmat och bad stoppar mamma om mig, läser ”Gud som haver barnen kär”, säger god natt och släcker lampan. Solen har ännu inte gått ner helt man kan fortfarande se en gul hink ligga under bilen på gräsmattan, att den ligger där har jag glömt. I morgon är en ny dag, undrar vad jag ska prova för ”farlighet” då, eller jag kanske ska uppfinna nåt, gäspar, ögonen känns tunga och jag sover snart riktigt tungt.

* * *

 Man kan undra:  Hur tänker barn egentligen....??




"Jag, liten och lycklig för ca 40 år sedan"