Livet kan vara jobbigt för att huvudet inte orkar med, när kroppen inte får sömn orkar inte huvudet med ..

 

Ett långt och jobbigt skov av urtikaria, en nacke som värker mer och mer, nerver i kläm som värker ner i benen .. sådant som gör att man har svårt att sova.

 

Sitter framför tv:n med en stickning, tittar på en serie "Life unexpected", första avsnittet, tårarna sprutar, trådarna har trasslat ihop sig, extrastickan till flätorna har försvunnit - igen. Tre avsnitt senare har jag både skrattat och gråtit. En ytlig lättsam serie som visar sig vara något mer, komplicerade relationer, föräldraskap, känslor och lättsam, passar mig just nu. 

 

 

 

 

 

 

Plötsligt händer det som jag knappast trodde kunde hända, det jag väntat på det jag saknat och försökt hitta, det som mina tårar runnit för på nätterna, det som mitt hjärta gått sönder av och som jag inte visste om jag mer skulle kunna känna - Kärlek!

 

Någon kom in i mitt liv och tog mitt hjärta med storm. Jag känner mig som världens lyckligaste människa och vill skrika ut det till hela världen. Tänk att man kan känna så här, tänk att få uppleva det här efter så många år med ångest och tårar. 

 

Hela mitt inre känner ett lugn, jag vill bara vara och njuta av att någon säger de magiska orden till mig, att någon är lycklig över att få vara tillsammans med mig och jag känner exakt samma sak. Det finns ingen tvekan, ingen fundering, ingen oro - bara lycka, glädje och innerlig kärlek. 

Att vara sig själv och bli älskad för den man är, att älska någon för precis den människa den är, visa omtanke om varandra och kunna njuta av att bara finnas till - det är kärlek på riktigt!

 

 

Är så glad över att min urtikaria har lugnat sig igen och jag hoppas nu att det håller sig på låg nivå lääänge. 

 

Varit några omtumlande veckor då jag först fick låta äldsta hunden somna in och sedan även den andra stora hunden som drabbats av resistenta bakterier i öronen. Har behandlat henne sedan i April och fick förra veckan besked om att det inte fanns mer att göra så även hon fick somna in denna vecka. Hon skulle trots allt bli åtta år nu i höst så hon har ändå fått ganska många bra år i sitt liv. Nu har jag bara lillhunden kvar som barnbarnet Lovis brukar kalla henne, min älskade Aurora och det är svårt beskriva hur glad jag är just nu att jag har henne. Hon är en underbart fin liten Chinese Crested Powder Puff på drygt ett år som följer mig vart jag går och som ger så mycket kärlek och glädje. 

En fin vecka med sol och värme har det varit och jag hoppas nu att värmen stannar kvar och ger lite sommarkänsla innan hösten tar vid. Dock så har jag inget emot hösten, det är mysigt med tända ljus, krypa upp i soffan med en bok eller kura i hop sig framför en bra film. Även promenaderna på hösten är fantastiskt fina, den höga luften och de fina färgerna i naturen, ja alla årstider har sin charm enligt mig. 

 

Nu ska jag släcka ner och lägga huvudet på kudden och hoppas på en riktigt bra dag i morgon.

 

 

 

Äntligen har urtikarian minskat så det är mer hanterbart var verkligen orolig att det inte skulle ge med sig men känns verkligen skönt nu att det inte täcker så stora delar av kroppen samt att svullnader i munnen också gott tillbaka. Klappar mig själv lite axeln och tycker att jag klarat av den här pärsen mycket bra. Nu kommer det kännas lättare när/om jag går in i ett så här kraftigt skov igen att veta att det troligtvis kommer backa igen.

Idag har det varit en jobbig dag då får fina hund Kelly fått soma in. Kelly var en blandras golden/labrador/schäfer och blev 12 ½ år. Det var dags för hennes gamla kropp att få somna ifrån stela leder och smärta innan det gått alltför långt. Tårar har runnit men det känns trots allt bra nu för jag vet att vi tog rätt beslut och stärktes i det då veterinären sa att hennes njurar och lever var på väg att ge sig så troligtvis hade hon inte haft lång tid kvar. Känns bra att besparat henne det lidande som det hade inneburit för henne i ett akut skede. 

 

Är tacksam för de år jag fått med vår fina hund <3

 

När man är i ett läge med två olika känslor blir man kluven, att känna kärlek och sorg samtidigt känns märkligt..

 

 

 

Kärlek och Sorg

 

Smärtan av saknaden

likt kärlek utan vett och sans.

Kärleken och sorgen i varsin skål,

håller vågen i balans

 

Den kärlek vi känt 

likt en kniv i bröstet skall den skära.

Med samma styrka som vi älskat

vi får sorgens slöja bära.

 

- anneli -

 

 

.

 

Kom 

 

Kom värme och kärlek.
Kom sommar och sol
Kom glädje och skratt,
trumpet och fiol.

 Kom styrka och kraft.
Kom känsla och trohet.
Kom mildhet och ömhet,
förståelse och storhet.

 Kom kunskap och lärdom
Kom lugn och ro.
Kom vishet och förstånd,
hopp och tro.

 Kom underbara människa
kom i min famn,
kom naken i mörkret
när jag viskar ditt namn.

- anneli - 

 

Att ligga på balkongen, lyssna på regnet, en brasa i kaminen, nybakta tekakor på köksbänken, en bok i handen som ger mig alla känslor som finns, sorg, förtvivlan, ilska, glädje, kärlek .. 

 

Sammanfattar det med ett leende på läpparna och ordet tillfredsställelse. 

 

Efter två tredjedelar av boken "Livet efter dig" av Jojo Moyes är min uppmaning - läs den - den är så mycket mer än vad jag förväntade mig och jag ser nu fram emot att läsa klart den sista tredjedelen!

 

 

 

 

Kärlek

 

Att få vara till glädje för någon annan,

lyckan att höra "jag älskar dig".

 

Förtroligheten, ömsintheten, skratten

och hjärtats innersta längtan.

 

Att bara finnas där i tystnad,

samtal, glädje, skratt och tårar.

 

Gemenskapen, samtalen, tystnaden, 

ödmjukheten, glädjen, närheten.

 

Att få vara glädje för någon annan,

lyckan att säga "jag älskar dig".

 

- anneli -

  

 

Har precis läst ut Theodor Kallifatides självbiografi - "Det gångna är inte en dröm" och jag måstes säga att jag älskar hans sätt att skriva och kanske är det inte så konstigt då han är en stor och hyllad författare. 

Hans beskrivningar och formuleringar gör att orden flyter som en ström när man läser och jag tror att han skulle kunna skriva vad som helst nästan utan innehåll och jag skulle tycka om det bara på grund av hans underbara sätt att skriva och uttrycka sig. Då ska man komma ihåg att han inte i grunden är svensk utan invandrad från Grekland.

Theodors Kallifatides biografi är en lektion i Greklands historia samtidigt som han väver in skildringar från de gamla gudasagorna i skildringen av sin uppväxt, sitt liv fram till nutid. Trots att det han beskriver många gånger är en tragisk historia där familjen tvingas flytta, människor torteras och behandlas illa utifrån sin politiska ståndpunkt så är hela boken ren njutning för mig. Boken är skriven med en stor mått humor, ironi, självinsikt och stor deltaljrikedom både beträffande människor som omgivningar och det känns verkligen som man kommer personen Theodor Kallifatides in på djupet och man förstår att han varit/är en väldigt ambitiös som alltid gjort sitt bästa och som har ett stort mått av ödmjukhet. 

 

Det finns så många rader i denna bok som jag skulle vilja citera så det är svårt att välja men här kommer några. 

 

"Hemma fanns det inte många böcker men det behövdes bara en, nämligen en liten encyklopedi om i tre volymer. Den läste jag från alfa till omega, det villl säga från början till slut. Då drömmen om att bli ett helgon hade havererat kunde man faktiskt satsa på att bli klok."

 

"Jag låg på terassen, tittade på stjärnorna, hörde syrsorna och avlägsna hundskall. Det var som att öppna locket till en djup brunn och långt ner se det svagt glittrande vattnet som lockade med sin svalka och friskhet.

Här, i denna by var min plats på jorden. Även om den inte ville veta av mig."

 

"Det var dags att gå ombord. Mamma grät stilla. Pappa tittade bort. Mitt hjärta var tungt som en svart sten. Ordstävets betydelse, att kasta en svart sten bakom sig, blev plötsligt uppenbar. Det var sitt hjärta man kastade bakom sig."

Rekommenderar att läsa denna bok och följ en liten pojkes väg från "ingenting" till att bli en stor och erkänd författare!

 

 

 

Glädje och en härligt underbar känsla i hela kroppen det är vad jag fick idag när jag hälsade på hemma hos min syster och hennes valpar. Att sedan komma hem igen och mötas av de egna hundarna som blir vilda av förtjusning och välkomnar med hopp, skutt, ylande och inte vet hur de ska göra för att få min uppmärksamhet trots att jag inte varit borta länge, det är .. kärlek! Tänk om vi människor visade lika stor uppskattning till varandra när vi möts - glädje och kärlek det är vad man behöver ha i livet <3

 

 

Lite kvällsfunderingar runt det här med att leva ensam.. jag har inte valt att leva ensam, någon annan valde det åt mig och jag saknar verkligen tvåsamheten. Har varit van vid att den andra hälften arbetat på andra orter och varit borta på veckorna så jag har inga problem att vara själv däremot saknar jag den där samhörgiheten man har med någon man tycker riktigt mycket om. Att ha någon man kan ringa till och prata med, någon man vet alltid finns där. Någon att planera saker tillsammmans med, ledigheter, weekends, semestrar eller bara vara med, titta på film, greja i trädgården, åka en sväng med bilen, ta en promenad, ja vad som helst. Det där vardagliga, det vanliga att bara finnas tillsammans .. det saknar jag.. 

 

Har tänkt mycket på det där och det är lite märkligt men för mig känns allt jag gör roligare när jag inte är ensam även om den personen inte är med i det jag gör.. bara att ha någon att tänka på som betyder det där lilla extra gör att allt känns mycket roligare. Det där är inget som vänner eller barn kan fylla ut hur mycket jag än älskar och uppskattar mina barn och mina vänner så finns den ensamma känslan där när de åkt åkt hem. Ibland även tillsammans med barnen finns känslan av saknad att inte ha någon med när vi gör saker ihop. 

 

Jag älskar verkligen barn, ungdomar och ja, jag älskar nog människor så jag har inga problem att känna gemenskap hos någon annans barn eller barnbarn .. till och med så att flera av mina barns vänner som varit mycket här genom åren känns som min familj. Mitt hem är ett "öppet" hem, välkomnar alla som vill komma och jag kan skratta åt tillfällen när barnen bodde hemma och jag på morgonen hittar någon av sönernas kompisar sovandes i någon soffa trots att sonen själv inte var hemma. Kompisarnas förklaring var att de orkade inte gå hela vägen hem till sig, det var närmare hit och de visste var nyckeln låg och att det alltid fanns någon säng eller soffa ledig. Underbart, det gick åt mycket mjölk, bröd och oboy under den där tiden, men åhh vad jag kan sakna det ibland. 

 

Nu är det sommar, äntligen efter en segdragen vår med mycket regn och blåst. Känner att jag skulle vilja åka till kusten, kanske kan det bli så, behöver inte vara superväder bara få känna lite havsluft och gå längs stranden är ju underbart. Är också väldigt sugen på att åka iväg och fiska, saknar känslan att dra upp lite goda aborrar eller någon ädelfisk för att sedan grilla. Hade tanken att åka en sväng nu i veckan men har förstått att det är galet med knott eftersom det är vått ute i markerna så det får nog vänta lite.. Dottern är också väldigt förtjust i att fiska så det kanske kan passa bra vid nästa tillfälle som hon är på besök och såklart är det roligare om man inte är ensam. 

 

Nu ska jag nog se om jag kan hitta någon bra film det blir en bra avslutning på dagen. 

 

Erkänner att det finns en del saker som gör mig irriterad och det är framförallt när saker och ting inte passar eller att det är fel på något man köpt. Jag har en viss förmåga att få just de lådor med mig hem där det fattas diverse tillbehör när jag handlar därför tar jag alltid en förpackning som ligger långt in eller underst i högen för att försäkra mig om att ingen öppnat den.. tyvärr hjälper inte alltid det här då det i stället är fel förpackat.. suck!

 

Vis av erfarenheten att man ska kontrollera allt noga innan man handlar så att det verkligen passar just ens eget användnigsområde så tycker jag att jag är noggrann så även när jag handlade det självstängande toalocket som skulle vara av universalmodell. Det har legat ett tag men idag tog jag tag i saken att byta ut det gamla locket och monteringen gick galant med dock ett problem, locket kan inte stå öppet! Det översta locket står vinklat och den undre sittringen kan inte stå öppen .. i dessa fall känner jag irritationen växa i mig.. 

 

Till saken hör också att jag köpte toalocket som utbyte av en anslutning till diskhoblandaren i tvättstugan som.. jag vad tror ni.. inte passade såklart ... 

 

 

 

 

 

Funderar på det här hur människor fungerar och jag kan nog tycka att vi människor ofta försvårar saker och ting, lägger vikt vid oväsentligheter som gör det jobbigare för oss än vad det skulle kunnat vara samt sätter sina egna intressen högre än andras. 

Många retar sig på småsaker som egentligen är bagateller och kan ta strid för saker som jag kan tycka är fullständigt onödigt att skapa en konflikt runt. Varför inte först tänka "är det värt att bli osams på grund av det här?" Ingen mår bra av att gå runt med aggressioner, missnöje och osämja så varför utsätta sig för det när det t e x gäller om grannen ska få plantera en buske nära min tomtgräns, en familjemedlem glömde köpa socker, eller vem som tar hand om tvätten .. 

 

Jag hör människor säga att "Nu är jag så gammal så bryr jag mig inte vad andra tycker" eller "Jag är mig själv och säger vad jag tycker och det står jag för .." och det verkar i många fall betyda att de anser sig ha rätten att häva ur sig vad som helst till vem som helst oavsett om det sårar eller ej. Det gör mig både ledsen och arg, det är inte ärlighet att tala om hur klumpig någon är eller hur dålig den är på något, det är elakhet. Något märkligt mindervärdeskomplexbeteende som tar sig uttryck i att "jag vågar minsann säga vad jag tycker"-

 

Vissa människor tycker det är ok att utnyttja en situation just för att tillfället uppdagades och anser trots det inte att de är oärliga utan att "någon annan får skylla sig själv". Exempelvis om killen före i bankomatklön glömde kvar pengarna så är det helt ok att stoppa dem i sin egen ficka utan att rusa efter och se till att de kommer till den rätta ägaren eller kassörskan som råkade slå in felaktigt belopp till din fördel .. båda får skylla sig själva.. eller? 

 

Livet behöver inte vara så komplicerat om vi inte själva gör det till att vara det. Det är min fullla övertygelse att mycket av det som gör att många mår dåligt är att man missar allt som är bra, man ser helt enkelt inte det som fungerar, det positiva och det som gör att vi känner glädje utan fokus riktas på det som inte är bra. Frågan är om personen som tog femhudralappen som satt kvar i bankomaten har samma känsla av tillfredsställelse när han handlar för den som han skulle haft om han sprungit ifatt ägaren till pengarna och lämnat tillbaka dem. Jag vet vilket alternativ som gett mig bäst tillfredsställelse ..

 

Självinsikt, empati, moral samt förståelse för någon annans situation och förutsätttningar det borde inte vara så svårt för en mentalt frisk människa att hantera men uppenbarligen har många problem med det här utan att själva inse det - avsaknad av självinsikt .. Alla gör omedvetet fel ibland och man gör misstag men det här är medvetna handlingar där man själv inte överhuvudtaget reflekterar över att man gjort fel eller sårat någon utan det egoistiska tänkandet är så självklart att tanken på någon annan i sammanhanget inte finns. 

 

Ja det var lite kvällsreflektioner angående homo sapiens .. tack och lov är inte alla som dessa i exemplen ovan det finns allt många guldkorn också och det gör mig glad och tacksam över att få vara människa och få möta så många fina människor att utbyta erfarenheter med. 

 

Bara en tanke till..

... om "du" skulle vakna upp i morgon och endast det du visat tacksamhet för i ditt liv finns kvar allt annat är borta både i form av materiella ting och människor, hur skulle ditt fortsatta liv se ut?

 

 

 

 

 

 

Efter att min urtikaria/nässelfeber hållit sig en lång tid på som jag tycker ganska låg nivå och vilket jag varit väldigt tacksam över så har jag nu med dunder och brak gått in i ett skov där klådan finns på stora delar av kroppen. Det lever sitt eget liv och jag kan inte hitta något jag gjort som har triggat detta utbrott och jag hoppas innerligt att det ska gå tillbaka till en lägre nivå igen. 

 

Känner mig ganska liten inför dessa utbrott som jag inte kan påverka och känslan av att inte duga vill krypa inpå, tankar som "vem vill leva med en människa som inte är helt frisk som får utslag över hela kroppen" tränger sig in. Jag slår tillbaka med att jag vet att jag har så mycket att ge, att jag är precis samma människa nu som innan jag fick denna diagnos, jag vet att jag har så mycket glädje och kärlek att förmedla och jag vet att jag inte kommer ge upp. 

 

Jag vet också att jag inte vill vara ensam, jag vill dela mitt liv, mina tankar och annat med någon, ha någon att hålla om, krypa intill, någon att uppleva saker tillsammans med, någon som är det där lilla extra och som vill vara med just mig och som jag kan finnas för när den behöver. Tyvärr är singelköttmarknaden allt annat än vacker och ibland får man känslan att vissa tycker att man ska "ta den man får" med synpunkter som "han som är så snäll" eller "hans som har det så bra ställt" o s v ..  att man som kvinna i min ålder ska känna tacksamhet för att det finns någon som vill ha en. Fast det är ju inte det som är problemet.. singelmän verkar det drälla av när man är ute på något och kommentarer om både det ena och det andra är uppenbarligen helt ok att slänga ur sig. Samma sak på singelsiter, där utseendefixeringen är stor och i mina ögon korkade försök till att få kontakt som "Snygg du är, vad gör du i kväll" hör till vanligheterna vilket får mig att rygga bakåt och tänka att det inte är så konstigt att många män är singlar.

Jag vill träffa någon jag kan känna samhörighet med, behöver inte ha samma intressen eller åsikter men någon som är i samma generation, någon att prata med på samma "nivå", någon som är ödmjuk inför andra och som uppskattar livet, som vill ge och ta emot kärlek. En person som vill se det positiva i stället för det negativa, någon som har förmågan att trivas oavsett om det är i litet torp eller i ett slott, någon som är ärlig, generös och framför allt glad. En öppen person som vill prata om allt, någon som kanske ser lite mer i livet än att vi bara ska leva och dö, någon som faktiskt uppskattar att leva..och som kanske ibland tänker lite längre än så.. hmm, någon som förstod det där?? 

 

Är jag kräsen?? Kanske är jag det .. men jag är i min fulla rätt för ingen ska någonsin mer få göra mig illa eller förnedra mig. Jag skulle aldrig själv förnedra någon med att vara otrogen, ljuga, gå bakom ryggen o s v. Den gyllene regeln som många slänger ur sig likt en klyscha betyder mer än bara ord för mig - "(Mt 7:12) Allt vad ni vill att människorna ska göre er ska ni också göra dem ..."  Så enkelt och uppenbarligen så svårt att efterleva när man ser hur det ser ut i världen.

Att se saker ur ett positivt realistisk synsätt tror jag är det bästa tankesättet när man ställs inför problem. Realistiskt granska, hitta det positiva, spinna vidare på det och fasa ut det negativa, så det är vad jag försöker göra nu. Rent faktiskt realistiskt kan jag konstatera att klådan är ganska jobbig och jag använder positiva tankar för att tränga undan de negativa som vill fokusera på den smärtande huden. Rent faktiskt realisktiskt konstaterar jag också att jag lever ensam men jag vet att när rätt man dyker upp om han visar att han vill vara med mig och uppskattar mitt sällskap så kommer göra allt för att just den mannen ska få känna sig älskad och lycklig.

 

Jag tar mitt skissblock och ritar lite det gör mig glad, balkongdörren är öppen, regnet hänger i luften men fåglarna kvittrar för fullt i träden som om solen lyste från klarblå himmel. Jag spinner vidare på kvittrande fåglar i ett stilla regn och känner ett lugn inför att livet trots allt är en underbar gåva värd att vårda. 

 

 

 

 

 

Jag vet


Jag vet att jag duger,
att jag räcker till.
Jag vet jag har förmågan
att klara det jag vill.

Jag vet att jag vill älska
ge kärlek och att få.
Jag vet jag ej vill vara ensam
evig kärlek vill jag nå.

Jag vet en ensam sommar,
som blir till ensam höst.
Jag vet en ensam vinter,
som kyla i mitt bröst.

Jag vet att jag duger,
att jag räcker till.
Jag vet jag har förmågan,
att älska om du vill.

- anneli -

Det var väldigt länge sedan jag skrev något i den här bloggen, faktiskt över två år sedan. Har ofta behov av att skriva eller på andra sätt uttrycka mig och till viss del så har facebook fyllt det behovet men har på senare tid känt att jag har mer att få ur mig än jag kan skriva där. 

 

Fortfarande känner jag på samma sätt som när jag började skriva denna blogg att jag skriver för min egen skull, skriver för att låta tankarna får fritt spelrum och om någon läser eller ej spelar inte så stor roll. Skulle jag dock trots allt kunna förmedla något positivt till någon så gör det mig självklart glad. 

Så vad har hänt de här dryga två åren? Jag börjar med den utbildning "Livet" som jag kastades in i för drygt 50 år sedan. Under dessa två år har jag nog lyckats landa och känna mig trygg efter ett antal år där jag fick dra lärdom av hur det känns att blir bedragen och lämnad, hur det känns när familjen splittras och hur det känns när den man levt hela sitt liv tillsammans med går bakom ryggen, ljuger för att sedan fortsätta sitt liv med en annan kvinna. Jag har lärt mig hur det känns att känna sig värdelös, oduglig, ratad ... jag har lärt mig att förståndet säger en sak och känslan en annan. 

Livet så här lång har lärt mig att jag är än mer tillitsfull än jag själv trott, har jag lovat något så menar jag det och har väldigt svårt för att svika eller att bli sviken. Det ligger djupt i mitt hjärta när jag ger ett förtroende och jag förstår att jag här är sårbar då jag också förväntar mig att det andra säger till mig är vad de menar, det andra lovar är vad de kommer att stå för. Det blir ett hårt slag när förtroende visar sig bara vara ord .. 

Jag har tagit flera steg, jag har vågat öppna mitt hjärta som jag hållt så hårt av rädsla att bli sårad, utnyttjad, jag har tillåtit mig att känna kärlek. Tyvärr klampade jag rätt i klaveret då det visade sig att någon jag träffade redan hade en annan vid sidan om - tack och hej leverpastej - att denne någon sedan vill ha mig tillbaka, är ledsen och ångrar sig är inget som berörde mig överhuvudtaget. Livets erfarenhet  har gjort mig stark på det sättet att kan den person jag är tillsammans med inte vara ärlig och visa fullt förtroende då är det för mitt eget bästa att bryta. 

Då jag själv är väldigt mån om de människor jag älskar och ger allt för att de ska må bra och känna sig uppskattade så passar det gamla uttrycket "strö pärlor för svin" väldigt bra för det är något jag inte kommer att göra. Den person jag älskar ger jag frihet att vara som den vill, vara den den är och göra det som gör att den mår bra och förhoppningsvis är jag en del av att just den personen känner sig lycklig och mår bra. Är det inte det vi alla söker? En kärlek som bygger på fullt förtroende och glädje. Glädje över att se sin partner lycklig, glädje över att göra saker tillsammans, glädje över att partnern kanske har en hobby som gör att den mår bra.

Livet har visat mig att det inte alltid är så, jag ser förhållande där man inte ser det fina hos den andra, där man inte uppskattar ens partners kvalitéer, där man ser det negativa, där man gnäller i stället för att uppmuntra, där man tjafsar i stället för att prata, där ens eget ego betyder mer än förhållandet. Man kan inte göra om en annan människa och varför skulle man? Visst är det härligt att vi människor är olika så länge vi håller oss inom ramen för vad som är lagligt. Visst är det härligt att utbyta erfarenheter och kunskaper, visst är det härligt att låta en människa vara precis som den är och uppmuntra dess fina goda sidor i stället för att gnälla över och se det som är negativt .. vilket oftast är rena bagateller som växer sig stora som hus.

 

 

Jag älskar livet, jag älskar verkligen livet och allt det ger mig i form av erfarenheter, upplevelser, känslor, kunskap och allt annat. Vi har alla ett val att göra antingen kan vi fokusera på negativa saker eller så kan vi fokusera på positiva saker .. någon säger att om vi inte ser det negativa så kan det aldrig bli bättre .. och jag säger om vi inte fokuserar på det positiva så kommer vi stå still och stampa på samma ställe och inte komma någonstans. I allt negativt finns alltid något positivt det är det vi måste hitta och spinna vidare på det har livet lärt mig.

Livet har också lärt mig att fokusera på det jag kan påverka, att lägga kraft och energi på sådant som ligger utanför min kontroll leder ingenstans. Det jag inte kan påverka är att livet forstätter dag för dag, vecka för vecka, månad för månad oavsett vad jag gör, det stannar inte upp om jag mår dåligt eller är arg och irriterad så det gäller att ta vara på dagarna och fylla dem med det som ger den där måbrakänslan i kroppen. Utnyttja varje tillfälle att få känna mig glad, utnyttja varje tillfälle att få någon annan att känna sig glad - det är det som gör livet värt att leva!

Jag fortsätter min "vandring på livets stig" genom att iaktaga, ta in, försöka förstå och sprida det positiva vidare och kanske kan jag vara till glädje för någon.

 

Utbildningen fortsätter och det är helt upp till mig hur jag ska hantera detta smörgåsbord av både gott och ont som livet levererar. 

Skickar dessa tankar rätt ut i cyberrymden och säger Godnatt!

 

 

 

 

Har nu fått behandling med Xolair i fyra veckor mot min Urtikaria men tyvärr så kan jag inte säga att jag märkt någon lindring. Denna senaste vecka har Urtikarian varit riktigt intensiv nattetid.

 

Känner mig lite besviken då jag hade stora förhoppningar om denna medicin men är ändå glad att jag fick chansen att prova. Har levt med sjukdomen så länge så det är bara att försöka fortsätta kämpa på.

 

Tyvärr så är den enda förändring jag märkt av är att tröttheten är än värre, hur det nu är möjligt.. Min egen teori är att kroppen/immunförsvaret senaste veckorna haft än mer fullt upp med att försöka skapa antikroppar mot medicinen vilket tydligen inte riktigt gått vägen.

 

Vill nu bara försöka komma in i en fungerande vardag igen tycker de senaste veckorna varit jobbiga både fysiskt och psykiskt.

 

 

 

Har nu gått två dagar sedan jag var vid sjukhuset och fick mina sprutor med Xolair. Två sprutor en i var arm och om två veckor ska jag in och få två till sedan efter ytterligare några veckor ännu en omgång. Förhoppningsvis ska nu min kroniska urtikaria (nässelfeber) inom ett par veckor lugna ner sig.

 

De sista dagarna har jag känt en otrolig trötthet. Jag tror tröttheten beror på att spänningar släpper, har väl varit lite orolig inför starten av medicineringen och mycket tankar har rört sig i mitt huvud.

 

Tyvärr vill min rygg inte alls vara med, nacken värker (på grund av diskbråck) och så har jag tyvärr fått ett par "smällar" mitt i ryggen så det är ömt även där. Tror inte det här i nuläget påverkar tröttheten mer än vad värken gör i vanliga fall utan jag tror som sagt att det helt enkelt är en psykisk trötthet, sover dåligt och mycket tankar om livet i allmänhet kommer upp till ytan.

 

Xolair är i dagsläget ej helt godkänd att för vanliga läkare skrivas ut för urtikariapatienter så jag är väldigt glad över att få prova detta läkemedel som idag ges till personer med svårartad astma. Mer information om läkemedlet finns här: Läkemedelsverket Xolair

 

Känner mig ganska liten, tom och ensam just nu. Även om jag har barn, syskon och mina föräldrar som är helt underbara, de stöttar och förstår att jag inte alltid är på topp och orkar, så saknar jag känslan av att ha någon riktigt nära, någon som finns hela tiden, någon att hålla om när det känns extra tungt.

 

När man inte mår bra gläds man åt mindre saker än man gjort tidigare, det behöver inte vara så mycket för att man ska känna sig glad, det har åren lärt mig och jag försöker se positivt på saker och ting. Tror att jag snart får mer ork och även om min värk är bestående så ser jag med tillförsikt på framtiden och hoppas snart få känna riktig glädje igen.

 

 

Rekommenderar varmt boken "Hon är inte jag" skriven av Golnaz Hashemzadeh där författarinnan beskriver sin egen upplevelse av att som barn tillsammans med sin mamma och pappa komma till Sverige som flykting från Iran. Hon beskriver hur hennes familj förändras, hur hon som duktigast i klassen ändå inte kan mäta sig med de infödda svenska barnen.

 

Vi får följa den lilla iranska flickan som blir svensk medborgare, känner sig som svensk och så småningom blir kårordförande i en av Sveriges mest konkurrenskraftiga skolor när det gäller chefsrekrytering till företagsmarknaden. När hon är bäst och det bästa inte är gott nog så kliver hon upp ytterligare ett steg och hon får betala ett dyrt pris för att klara av det som förväntas av henne.

 

Hon pratar flytande svenska utan brytning, hon är bäst, bättre än alla andra, hon känner sig som svensk, men det är inte vad andra ser.

 

"Hon är inte jag" är i mina ögon en lysande debut och en lysande skildring av en ung tjej som med stort mod och självdistans beskrivit en barndom, skolgång och uppväxt som inte många skulle klara sig igenom.

 

Läs den och fundera över på vilket sätt vi bemöter och behandlar människor utifrån deras utseende.

 

Fick besked i december att jag är kvalificerad för att få testa läkemedlet Xolair för min kroniska urtikaria. Det känns både spännande och skrämmande. Har en förhoppning om att kanske i alla fall under en period få vara utan urtikara och hoppas att jag inte får några större biverkningar av medicinen.

 

Var för två veckor sedan och tog blodprov för att mäta antikropparna i blodet och därutifrån bestämma doseringen av medicinen. Eftersom jag inte ville att de antihistaminer jag tar skulle påverka resultatet så tog jag inte dessa mediciner på tre dygn. Sista dygnet innan provtagning var fruktansvärt, jag tycker i vanliga fall att antihistaminerna inte har effekt då jag trots dem har urtikariautbrott men efter att ha slutat ta dem är jag innerligt glad att de finns. Den klåda och värk både in och utvärtes som urtikarian ger vill man inte ha och verkligen inte i den utsträckningen.

 

Den 6:e februari ska jag få min första spruta och jag hoppas att det går bra så att jag får fortsätta med dem.

 

 

Jag låser in mig i min bubbla, försöker se till så vardagen flyter på, läser böcker på kvällarna och låter tårarna rinna på nätterna.

 

Pratat med min läkare, för vilken gång i ordningen vet jag inte, om att prova någon annan medicinering för min Urtikaria. Det har kommit en ny medicin som i vissa länder släppts för Urtikariapatienter med mycket gott resultat. I Sverige används medicinen idag för patienter med riktigt svårartad astma.

 

Läkemedlet heter Xolair och ges i injektionsform.

 

 

Läkemedlet kan ge en viss förhöjd risk för cancer, 0,5 %, i gjorda tester, jämfört med 0,2 % i kontrollgruppen samt en hel del andra biverkningar. Dock så verkar det man kommit fram till när det gäller den förhöjda risken för cancer ej vara ett klart samband när man läser rapporterna från utprovningen. Däremot sägs det att den ger förhöjd risk om man har ärftlig risk för cancer eller är rökare.. Svårt förstå vad man egentligen kommit fram till och jag känner mig lite förvirrad.

 

Vänder jag på det här så är en 0,5 % förhöjd risk inte mer än vad jag utsätter mig för i andra lägen genom att köra bil, äta diverse godsaker eller i övrigt komma i kontakt med miljöer och ämnen som kan påverka min hälsa. Så det lutar dock åt att om jag får möjlighet att prova detta läkemedel så kommer jag nog göra det. Att få bli fri från 19 års "brinnande helvete" om nätterna låter nästan för bra för att vara sant, skulle det sedan göra att tröttheten minskar så kan jag inte mer önska.

 

Sitter med laptopen i knät, högläge på vänsterfoten, X-factor på TVn och ett glas vin bredvid och har kastat in några bokrecensioner på bloggen. Ligger ju som sagt tidigare efter med recensioner av de böcker jag läst men börjar så smått knapra i kapp.

 

Varför har jag foten i högläge? Bar mig som vanligt dumt åt!

 

Fick för mig att flytta massagestolen som väger hundra kilo. Den har hjul så man kan rulla den men det är tungt. Bestämde mig för att den skulle få stå i gästrummet i stället för vardagsrummet. Kom tyvärr inte så långt innan jag lyckades rulla upp den på stortån - ajajaa - det gjorde ont! Nu får jag nog räkna med en blå tå framöver.

 

För övrigt så har dottern och dotterdottern idag flyttat ut från gästrummet till en egen lägenhet. Senaste veckorna har gått åt till att spackla och måla lägenheten, jag får återkomma med bilder i senare inlägg.

 

Med andra ord så har jag ett gästrum ledig igen :)

 

 

 

 

 

 

Den som jagar är problemet, inte den som flyr det blir så uppenbart när man läser "Och i Wienerwald står träden kvar" av Elisabeth Åsbrink. Vilket jobb hon lagt ner på att skriva denna! En riktigt bra biografi, en sann återberättelse baserad på brev och intervjuer, en historialektion vi aldrig fick i skolan av vad som skedde i Sverige under andra världskriget - var vi verkligen neutrala? Jo i jämförelse med Norge.. men för övrigt då?

Vi får följa den judiska familjen Ullman i Österrike under kriget, en stark familj, en OTROLIGT STARK och ödmjuk familj som tvingas genomgå det som ingen någonsin borde behöva genomgå (som vi alla vet).

Inte den bästa historia för Ingvar Kamprad, men han har bett om ursäkt för sitt engegemang i den Nazistiska rörelsen i Sverige, fast bara en idiot skulle välja att inte göra det idag! Ej heller den bästa histora när det gäller ledarna i Sverige varken religiösa eller politiska - har de bett om ursäkt gentemot det judiska folket för sitt agerande när det gäller hanteringen av inresetillstånd till Sverige för judarna i Europa under andra världskriget?

 

Vad var det jag kallade dem - idioter - de som inte ens i efterhand kan tillstå sina fel och dumheter. Låt det aldrig hända igen!

 

Har ni inte läst den - läs den!

  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sarahs nyckel av Tatiana de Rosnay handlar om lilla Sarah 10 år, en judisk flicka som bor med sin familj i Paris. År 1942 blir familjen arresterad av den franska polisen i det som kom att kallas Vel´d´Hiv, en hemsk händelse i Frankrikes historia som många gånger kommit i skymundan när det berättas om vad som hände med framförallt judarna under andra världskriget. I samband med arresteringen lyckas Sarah gömma sin lillebror i en hemlig garderob i lägenheten, hon låser garderoben och lägger nyckeln i fickan.

 

Utdrag ur boken:

 

 

I Paris år 2002 då 60-årsdagen för Vel´d´Hiv uppmärksammas i Frankrike, blir journalisten Julia Jarmond uppmanad att skriva en artikel om händelsen. När hon söker underlag till artikeln hittar hon information om Sarahs familj och öde och kan inte släppa tankarna på vad som hänt familjen och gräver djupare i händelsen.

 

Det Julia kommer att hitta är mer än vad hon kunnat tro och kommer närmare hennes eget liv än hon någonsin kunnat föreställa sig vilket även leder till att hennes liv förändras för alltid.

 

 Sarahs nyckel är en bok jag rekommenderar alla att läsa om inte annat för att uppmärksamma vad som hände den 16:e Juli 1942 i Vélodrome d´Hiver i Paris då över fyra tusen judiska franska barn, mellan 2 och 12 år spärrats in och fraktats vidare till Auschwitz för att aldrig någonsin återvända. Jag hade svårt att lägga ifrån mig boken, ville höra historien, få reda på vad för hemligheter som doldes och boken tar vändningar man inte förväntat sig.

 

Boken har legat över 100 veckor på new York Times bästsäljarlista och jag förstår varför. I mitt tycke en riktigt bra bok - läs den!!

 

En dag i taget

 

 

- anneli -