Har läst färdigt "Den blå dagboken" av James A. Levine och kan inte bestämma mig för om jag ångrar att jag läste den eller ej.

Baksidetexten på boken lyder följande:

"Batuk är 15 år och har redan levt på "Burarnas" gata i flera år. Hennes far, han med det klingande skrattet och alla sagorna, sålde henne till en hallick när hon var nio år trots att han sagt sig vara övertygad om hennes ljusa framtid. På Burarnas gata finns också Batuks vän Puneet, pojken som är populärast hos kunderna men som är på väg att bli för gammal. Och där finns Flodhästen som sparar barnens pengar tills de blir äldre.
Med ett barns oförstörda blick för sin omgivning men erfarenheten hos någon som blivit vuxen för fort berättar Batuk om sitt liv som sexslav i Asiens största red light district. Om hur farbröderna luktar ur munnen, om tjuvligorna som handlar med barn och om den där dagen för fem år sedan då hon fick sitta bredvid pappa på taket till en krängande buss på väg till den stora staden Mumbai.


James A. Levine, född i England, är en internationellt erkänd läkare som specialiserat sig på utsatta kvinnors och barns situation i tredje världen. Under en resa till Mumbai besökte han Burarnas gata - där kvinnor och barn hålls inspärrade i väntan på kunder som betalar för sex. Det var där han mötte flickan som blev Batuk i romanen."

Handlingen är skriven ur Batoks synvinkel, det är hennes dagbok och det gör ont att läsa hennes historia. Det gör ont i hela mig när jag läser hennes små berättelser och hur hon tänker, vad hon gör för att klara av att leva ett liv med ständiga övergrepp och där hon tvingas "baka kaka" (som de kallar det när de har sex i burarna) femton, tjugo gånger per dag. Ju fler de lyckas locka till sig desto bättre blir de behandlade alternativet är tortyr, avhuggna kroppsdelar eller död. 

Utdrag ur boken:

"Det finns inga spädbarn på "Barnhemmet", de hamnar på ett annat ställe. Spädbarn är högt värderade, och de prostituerade avråds till och med från att göra sig av med kundernas tömningar. Spädbarnen hamnar i ett ljusbrunt tält mittemot köttmarknaden, och där får upp till femtio spädbarn och ammor plats. Spädbarnen hyrs ut per dag till det välorganiserade nätverket av tiggare, eftersom en tiggare med småbarn tjänar fem gånger mer än en utan (denna tumregel gäller också för barn med missbildningar och dem som saknar kroppsdelar). Det är viktigt att ge spädbarnen mat nog så de överlever men man får absolut inte ge dem för mycket så man riskerar att de blir tjocka. En tjock bebis gråter inte av hunger, men å andra sidan skriker vilket levande barn som helst om man sticker en nål i baken på det. Spädbarnen tatueras också och måste lämnas tillbaka i solnedgången för matning. Om en baby överlever fortsätter den vidare till "Barnhemmet". Om inte till tippen."


Ytterligare utdrag:


"Jag ställde mig upp på sängen och sjöng sången en gång till. I sista versen stockade sig rösten. När jag var färdig såg han upp på mig och log. "Såja, det finns ingenting att vara rädd för. Kom hit nu och sätt dig i farbrors knä." Jag hoppades att det han sagt skulle försvinna om jag struntade i det (det var så jag hade gjort med uppmaningar från mamma). Men befallningnen hängde kvar i luften och jag tog tre ängsliga steg över sängen och satte mig i farbror Nirs knä. Mina ben låg mot hans och dinglade över sängkanten. Han lade armarna runt min kropp och drog mig tätt intill sig. Han andades genom mitt hår. Tårar började rinna i mitt ansikte och ner på min fina sari."



Jag blir frustrerad, ledsen, arg och irriterad när jag läser boken, jag vill inte veta att det finns barn som lever så här, jag vill inte veta att det finns barn som föds till prostitution. Irritationen förstärks av att läsa om hur Batok i boken tvingas fantisera, försköna och skriva i sin bok (hon är själv den enda hon känner som kan läsa och skriva) för att klara av att hantera det liv hon tvingats leva från det hon var nio år. Inget barn eller vuxen heller för den delen skulle någonsin behöva ha det så här bara tanken på att det sker runt om i världen i denna sekund gör ont. Än värre att inte kunna göra något åt det.

Den här boken visar att människan har sidor som är de mest bestialiska man kan tänka sig inte ens musen som blir fångad av en katt får utstå så mycket lidande på sin väg mot döden som dessa barn får. Bokens historia har satt sig i mitt inre och jag vet inte om jag vill ha den där.

Här länkar till några andra recensioner av boken:

"Den blå dagboken" är så hemsk att recensenten bara vill lägga den ifrån sig, men bär på en vittnesbörd så stark att den borde förändra alla som läser den. - Corren

Agneta Hagerud litteraturvetare och lärare

Boktips.net

Adlibris bokhandel på nätet köp & recensera