Ytterligare en nobellpristagare i litteratur kan jag lägga till handlingarna - Imre Kertész och boken "Mannen utan öde".

Det här är berättelsen om en femtonårig judisk ungersk pojke (som uppenbarligen inte förstått att han var judisk förrän han fick en gul stjärna på bröstet) som hamnar i koncentrationsläger under andra världskriget. Vi får följa pojkens egna tankar och intryck i jagform från det att hans pappa blir skickad till så kallat arbetsläger tills att han själv blir ivägskickad och så småningom överlever i koncentrationslägret.


Uttdrag ur boken vid framkomsten till Auschwiz - orten med det förväntade välbetalda arbetet.

"Jag blev mycket förvånad för det var trots allt första gången i mitt liv som jag såg - åtminstone på närmare håll- riktiga fångar, i randiga förbrytardräkter, med kortklippt hår och runda mössor. Jag ryggade en aning för dem, naturligvis."


Imré Kertész berättar pojkens historia på ett sätt som gör att man får full förståelse för hur det gått till när många tusentals människor under kraftig kränkning fås till att utföra grova dagsarbeten utan eller med ytterst minimal tillgång till föda. Människor fångas in och slussas likt får för klippning, de formas snabbt och rutinerna blir självklara och ej ifrågasatta. 

Berättelsen visar så självklart att inget kunde gjorts på annat sätt - utifrån en pojkes ögon som blev fånge i ett koncentrationsläger.  Förväntan, ovisshet, förvåning, förståelse, likgiltighet, sinnesstämningen förändras, tankarna formas, det gäller inte överlevnad i framtid, det gäller överlevnad i nuet.

En hemsk historia som alltid när det gäller berättelser från koncentrationsläger men denna är berättad utifrån ett helt annat perspektiv inte utifrån hemskheterna utan utifrån det självklara i att anpassa sig eller kanske ska man kalla det låta sig anpassas.

Imre Kertész är själv född i Ungern 1929 och skickades som femtonåring till koncentrationsläger i Auschwiz och blev senare förflyttad till Buschenwald, han räddades år 1945. Boken är ingen självbiografi i vanlig mening men det är ändå författarens egna erfarenheter som beskrivs.

Det som fastnar hos mig i slutet på boken är när man vill att pojken ska fundera över vad han nu ska göra i sitt liv, man menar att han måste glömma och börja ett nytt liv.


Utdrag ur slutet på boken:

"...och jag försökte förklara för honom att det inte var fråga om skuld, att man bara borde inse det, ödmjukt, enkelt, för blotta meningens skull, av ren hederlighet så att säga. Det gick inte, det måste de försöka förstå, det gick inte att ta ifrån mig allt, det kunde inta vara så att jag varken var vinnare eller förlorare, att jag inte fick ha rätt och inte heller kunde ha misstagit mig, att jag varken var orsak till eller resultat av någonting, jag kunde helt enkelt inte - försök inse det, nästan bönföll jag dem - svälja den löjliga bitterheten att bara vara oskyldig ....


... För till och med där vid skorstenarna fanns det något som liknade lycka i uppehållen mellan plågorna. Alla frågar bara om vedermödorna, om "fasorna", trots att det för mig  kanske är den upplevelsen som är mest minnesvärd. Ja, det är om det, om koncentrationslägrens lycka jag borde berätta för dem nästa gång de frågar. Om de frågar. Och om jag inte själv glömmer det."


Har du inte läst denna bok så rekommenderar jag varmt att läsa den. Jag har ett enda negativt att säga om boken och det är att texten är marginaljusterad, vilket jag personligen tycker är jobbigt att läsa, jag föredrar vänsterställd text i böcker - men det är en bagatell i sammanhanget.

Boken har filmatiserats och jag ska så fort jag kan försöka titta på den - klicka här för information om filmen.

 Imre Kertész