"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva", är titeln på Ann Heberleins bok där hon delar med sig om hur det är vara sjuk med diagnosen bipolär typ 2.

Ann Heberlein är teologie doktor och forskare i etik, verksam debattör och skribent. Hon har skrivit flera böcker och varit mycket anlitad som föreläsare och debattör i både media och andra sammanhang. Samtidigt är hon sedan tonåren manodepressiv eller som diagnosen heter idag, har bipolär typ 2.

Jag har aldrig tidigare läst en bok där författaren lämnar ut sig så totalt som Ann Heberlein gör. Den psykiska sjukdomen blir så lätt att förstå, samtidigt så komplicerad, så förutsägbar och samtidigt så oförutsägbar. Hon visar på ett så självklart sätt varför många inte klarar leva med denna sjukdom och varför ett självmord kan vara något som den sjuke inte vill men ser som enda utväg.

Utdrag ur boken:

"Dygnet runt, varje sekund maler mina tankar, huller om buller, ovanpå och inuti, sammanlänkade, omslingrade i fyrafemsexsju led och så slutar jag känna och tänker bara och då går det överstyr."

...

"Prick 14.00 ringer telefonen. Det är Radio Sjuhärad. Jag gör en direktsänd intervju medan jag kör mot Österlen i rasande fart. I sju minuter talar jag samlat och skarpt om min bok. Den handlar om ansvar, eller snarare om bristen på ansvarstagande. Det går bra. Jag kan koppla bort mina känslor. Jag kan koppla bort. Jag kan låta hjärnan arbeta själv. Är det bra eller dåligt? För knappt tjugo minuter sedan satt jag mittemot en norsk psykiater och berättade detaljerat om mina självmordsplaner. Hur kan jag då sitta här nu och iskallt svara klokt, sansat , genomtänkt och till och med litet humoristiskt på den här radiopratarens frågor .... " "Hur sjuk är jag? Hur störd är jag?"

...

"Nu måste jag åka till Gotland och Almedalsveckan och arbeta. Handelskammaren har kontrakterat mig för en frukostföreläsning på måndag och Kristdemokraterna har köpt mig till en debatt på onsdag. Däremellan ska jag glida runt och leta grejer att skriva om.Jag vill inte. Vill inte. Jag orkar inte. Det känns som om jag kommer att dö. Ja. Jag vet att jag kommer att dö. Jag dör om jag är tvungen att åka till Gotland. Jag ligger i fosterställning på badrumsgolvet och gråter. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Om jag åker tjänar jag minst 15 000 kronor (före skatt), mer om jag hittar mer attt skriva om. Jag vet att vi behöver pengarna. Jag vet. Jag vet. Jag vet. Men jag vill inte. Min man står i dörren till badrummet och ser på mig. "Det är bara du som kan bestämma om du ska åka", säger han. "Du måste bestämma det själv.""

Jag vet inte hur jag ska beskriva boken. Den berör mig så oerhört mycket och jag lider med alla som måste klara av att stå ut med en sjukdom som denna. Jag förstår Anns frustration över svårigheten att få hjälp, jag förstår hennes ord när hon säger att det är en dödlig sjukdom och jag förstår dilemmat när man vill dö men är glad att man överlevde.

Boken grep tag i mig, den tog mig rätt in i Ann Heberleins hjärna, in i hennes kaos på alla fronter i livet, personligt, yrkesmässigt, ekonomiskt och hälsomässigt.

Det känns som boken är skriven i ren desperation, Ann slänger sig rakt ut med vidöppna ögon och utan fallskärm, så modigt, så starkt, så annorlunda.

När man läst Ann Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva", förstår man hur det är att må dåligt på riktigt!

På min lista att läsa sätter jag nu upp "En liten bok om ondska" och "Ett gott liv", det är Ann Heberleins två senaste böcker - ett måste att läsa!