Har haft lite svår för att läsa böcker bara för läsandets skull vanliga romaner har inte lockat, inte fått ut något av det, vill helst att jag ska "lära" mig något av det jag läser. När jag var i yngre tonåren läste jag mängder med böcker och kunde längta efter att få lägga mig i soffan och få fortsätta läsa, jag saknar den där längtan efter en bok. Fick för ett tag sedan för mig att jag skulle läsa böcker skrivna av nobelpristagare i litteratur så jag införskaffade ett antal böcker och bestämde mig för att börja läsa "När jag köpte ett spinnspö åt farfar" av Gao Zingjian som fick priset år 2000.

Boken är en novellsamling och första meningen börjar så här:

"Jag går förbi en nyöppnad butik som säljer fiskredskap och därinne hänger olika slags fiskspön och då kommer jag strax att tänka på farfar och får lust att köpa ett spinnspö åt honom och där finns ett tioledat spinnspö av glasfiber och det står klart angivet att det är importerat men jag vet inte om det är spinnspöt eller glasfibern som är importerad och inte heller vet jag vad det är för särskilt med det där importerade spinnspöt, men hursomhelst måste de där tio lederna passa in i varandra, den ena efter den andra, och helt säkert får alla lederna plats i den grövsta leden, som är alldeles korpsvart, och på den leden finns det ett handtag precis som på en revolver och på det handtaget finns det också en spinnrulle och spöt ser ut precis som en fölängd revolver och på samma gång liknar det ett modernt mausergevär och ett mausergevär kan jag ge mig på att farfar aldrig har sett och ens i sina vildaste drömmar kunde han nog aldrig få för sig att det kunde finnas såna här fiskspön för hans fiskspön är alla av bambu och dessutom har han aldrig i hela sitt liv köpt ett fiskspö utan hans fiskspön är alla av en snedvuxen bambu som han har släpat hem jag vet inte varifrån och som han har vänt och vridit över brasan tills svetten på hans händer torkade ut och då är bamburaften alldeles brunsvedd och alldeles rak och den ser ut som den hade gått i arv i flera generationer. "

Efter att bara ha läst första meningen i boken kan jag knappt andas - DET FINNS JU NÄSTAN INGA PUNKTER! - och nästan inga kommatecken heller. Konstaterar att jag kan glömma allt jag lärde mig på svenskan i skolan, hade femma i betyget både på grundskolan och gymnasiet så jag trodde jag hade hyfsad koll, men det verkar vara förlegad kunskap. Allt som har med punktsättning, satser och hur man använder ord som "att, som, så, och", behöver man tydligen inte överhuvudtaget bry sig om längre. Boken börjar med ett "Jag", det var ju nästan en dödssynd att börja en mening med. Konstigt nog så har inte alla novellerna i boken så här långa meningar och i många fall, för mig, konstig meningsuppbyggnad, jag vet inte hur mycket det spelar in att den är översatt från kinesiska.

Strunt samma jag är då verkligen inte någon ordkunnare, skrivare eller överhuvudtaget insatt i litteratur så vem är jag att bedöma en nobelpristagares sätt att skriva. Boken innehåller i alla fall tio noveller och det tog mig säkert fyra-fem stycken innan jag kunde vänja mig vid sättet som Gao Xingjian skriver på, det är för mig ett enkelt nästan barnsligt språk där jag får känslan av att han sitter och pratar med sig själv. Men det är väl det här som kallas för "inre monolog" att skriva utifrån någons tankar och intryck.

Innehållsmässigt är det ingen bok jag skulle rekommendera någon att läsa, finns ingen spänning utan är endast små berättelser som för mig i flera fall inte ens känns värda att berätta. Har verkligen försökt att tycka om boken under tiden jag läst, försökt hitta positiva reflektioner, sätta mig in i historierna som berättas om de olika människorna, men jag lyckas inte. Måste vara ärlig och säga att jag tycker boken var helt värdelös, den gav mig ingenting, ingen spänning, inga imponerande skildringar av vare sig miljöer eller människor och jag lärde mig ingenting av den. Det enda positiva med boken för mig var att jag köpte den på ett antikvariat för endast 35 kronor.

Självklart måste man läsa fler böcker från samma författare om man ska göra någon som helst bedömning av själva författaren men jag känner inte för att läsa mer av honom, inte just nu i alla fall.

Citerar några recensioner från försättsbladet till boken:

"... Som berättare är han en teknisk förnyare som bland annat har introducerat den inre monologen i kinesisk prosa" Sven Lindqvist - DN

".... skriver makalösa dialoger och monologer som inte påminner om något annat i kinesisk litteratur... boken fullkomligt flödar över av underbara anekdoter och liknelser" Stig Hansén - Helsingborgs Dagblad

"Hans noveller är små mästerverk... I Gao Xingjian har Kina fått en författare av världsformat." Börje Isaksson - Dagens Industri

Med andra ord är det väl bara att överlämna åt experterna att bedöma huruvida boken är läsvärd eller ej.

* * *

Vad bra att jag är bloggare då får jag ju vara precis vad jag vill, artikelskrivare, krönikör, berättare.. så just idag titulerar jag mig "bokrecensent" (hehe). Nu ska jag gå vidare i min "läsa nobelpristagareböcker följetong" nästa bok är "Bland de rätttrogna - en islamisk resa" av V.S Naipaul. Här har jag i alla fall en förhoppning om att kunna lära mig något då Naipaul är en icketroende indier som rest runt i Iran, Pakistan, Malaysia och Indonesien stater där Islam håller sitt järngrepp. Boken lär vara en dokumentation som bland annat rätar ut en del frågetecken när det gäller den iranska revolutionen och Naipaul beskriver vad som händer med människorna ur moraliskt perspektiv, han lär ha kallats vid beskrivning som "världsamvete" och har skaffat sig många fiender på grund av sina hårda domar. V.S Naipaul fick nobelpriset i litteratur år 2001. Återkommer med mer när jag läst klart boken.

Favoritläsplatsen är på balkongen - så klart!