Skulle kunna tänka mig att byta hjärna ett tag, verkar vara lite trångt i min - undra på att man är gnällig ibland!

Somnade i natt vid halv tvåtiden och sov som i ett rus, vaknade till några gånger, somnade om. Samma sak på morgonen vaknade vid åtta somnade om och vaknade igen vid tio ungefär och konstaterar att kroppen är fylld av urtikaria men trots det har jag sovit som en däckad. En ömhetskänsla i hela kroppen idag och känner mig på något konstigt sätt utmattad trots att jag sovit väldigt mycket mer i natt än vad jag normalt brukar.

Har "huvudet med mig" idag i alla fall så känslan av att vara helt väck är borta :) Pratat med vårdcentralen så nästa vecka blir det lite provtagning samt en telefontid med farbror doktorn och det känns bra - lite rundsmörjning och service är aldrig fel.

Nä, nu verkar den här bloggen bli rena rama sjuk & gnälldagboken.. jag lovar att bättra mig på den fronten!

Fick "Floden blev mitt liv" på dvd - wow vilken nostalgitripp! Filmatisering när man jämför åttiotalet och idag är ljusår ifrån varandra då var det inga "snabba klipp" som gällde utan man tar god tid på sig för varje scen och ingen kamera som far runt av typen dogma här inte tack och lov!

Skrattar för mig själv när det gäller ljudeffekterna som ett exempel när det är spänning i luften hörs ett starkt ilande ljud, det har gått väldigt mycket framåt och till det bättre på den fronten i alla fall. Men musiken är helt underbar har den på CD så jag kan njuta av den hur mycket jag vill.

Tycker om filmen/serien fortfarande men är väl inte lika "hänförd" som jag var i början på åttiotalet när den gick på TV dock så är det nostalgi på hög nivå! Ser fram emot att också titta på "Borta med vinden" - det var också ett tag sedan.

Här några klipp med Jon English - Six ribbons (vinjetten), vilken klassiker! Visst blir ni lite sugna att kolla på den ni också :))

Tyvärr blev inte natten som gick något vidare, tog mina tabletter för smärtlindring men det hjälpte ingenting. Har kört med TNS apparaten och massagestolen men smärtan går än längre ner i armarna idag och strålar ut i händerna på båda sidor.

Lade mig igår vid halv tio, men gick upp vid tolv och ställde mig i duschen en stund, det brukar hjälpa för att lättare kunna slappna av. Efter duschen tog jag ullpläden och lade mig i soffan framför brasan det kändes rofyllt att ligga där en stund men lyckades tyvärr inte kunna somna ordentligt, vid sextiden på morgonen snubblade jag in i sovrummet och lyckades sova ordentligt i någon timma och kunde sedan ligga och slappna av ganska bra ytterligare en stund. Men det är ju min vanliga stund på morgonen när jag halvslumrande slappnar av och halvsover i omgångar av urtikariahäxans dyningar.

Det är svårt det där med att hitta någon bra sovställning när det trycker på nerver. Nytt försök i natt blir att ta ytterligare en omgång med smärtmedicinen om värken inte blivit bättre framåt morgonen.

Trots smärtan idag har det ändå varit en ganska skön eftermiddag, tvättat en maskin tvätt tagit hand om en annan och damsugit en vända. Ska fortsätta plocka här hemma i morgon och har en förhoppning om att få lite ordning på balkongen. 

Nu är det kväll, strax en omgång tabletter en bok och sedan skulle jag önska en "off-knapp" eller en väldigt bra natt som fortsätter vidare till en dag som blir till ett harmoniskt liv med glädje och mycket kärlek.


Jag balanserar vidare i dimman... och någonstans där ute finns lyckan...

Jag är något så enormt trött så det är svårt att beskriva. Får jag inte lite mer energi inom närmaste dagarna, blir det vårdcentralen för lite extra provtagning. Det här är helt förlamande, vill göra så mycket men orkar inte.

- Vad gör man när man inte orkar?


Svar: Ber om hjälp


- Jaha - Ok, då så. Finns det någon som vill vara snäll och ta över mitt liv några veckor för jag orkar inte just nu?
...


- Nähä, tänkte väl det... jag biter ihop ett tag till då.


Det här är det mest frustrerande tillstånd jag vet, ett tillstånd där man vill men inte orkar. Förutom det vanliga är kroppen tung, har molande huvudvärk och ett svagt illamående. Inte lagat ordentlig mat på tre dagar - jo det är klart jag äter, blivit kött från i lördags, skinka och ägg och så det självklara smörgås med stureost och råa morötter + frukt och juice varje dag. Men jag har inte lagat mat, inte orkat, inte haft någon lust - och då får jag dåligt samvete - för man ska äta VARM mat.. stek lite på skinkan så är det ok.

Har varit väldigt lite sömn det senaste, kanske är därför.. sov i omgångar i går på förmiddagen men natten som varit har jag mest legat och vridit och vänt på mig, klådan (såklart) och värk från nacken ner i armarna som jag inte kunde koppla bort mentalt. Kanske ska ta lite värkmedicin i natt har inte tagit på två veckor och det brukar också göra att det blir jobbigare - jag tillåter mig äta värktabletter på nätterna i en till två veckor sedan gör jag uppehåll. Jag vet att jag äter låg dos men jag vet också att dosen är tillräcklig för att bli beroende även om man bara äter nattetid samt ju mer man äter desto mer behövs för att lindra smärta. Finns smärtmedicin som inte är beroendeframkallande men självklart innehåller de acetylsalisylsyra som jag givetvis inte tål, därav blir (som läkaren uttryckte sig) smärtproblematiken lite besvärligare.

Ja - jag vet också att jag är envis som en idiot men jag tänker INTE bli beroende av mediciner och med effektiv avslappningsteknik kommer man långt - fast den tekniken har väl funkat sådär senaste veckorna om jag ska vara ärlig.

Gnäll, gnäll, gnäll.. jag vet! Men här får jag gnälla hur mycket jag vill och det känns skönt!

Behöver energi, kraft, ork och glädje - i morgon ska jag försöka hitta det.. var vet jag inte... men det finns där någonstans...

Glädje är bästa medicin, ska leta glädje, ha något se fram emot då känns det mesta mycket bättre, jag vet av egen erfarenhet för jag har haft mycket glädje i mitt liv... önskar den gick att lagra.

Förra veckan var en både underbar och jobbig vecka. Lovis var hos mig från tisdag till söndag (igår) och hon är ju det sötaste lilla busfrö som finns, hon charmar alla och man kan bara vara glad när man är med henne. Hade hoppats att urtikariahäxan skulle flytta ut ett tag när jag hade så fint besök - men icke. Häxaset njuter av att plåga och eldade på sin kittel så mycket hon kunde vilket fick till följd att jag inte bara var täckt av nässelfebern utan även svullnade i ansiktet så gott som varje natt. 

Den lilla söta Lovisen som var riktigt förkyld med en näsa som inte ville sluta rinna, lite feber och ont i halsen på natten, kämpade på som en riktig lite hjälte. Kröp intill på natten varje gång hon vaknade och lade sina gosiga små armar om mig, gnuggade den lilla söta näsan försiktigt mot min suckade några gånger och somnade igen. Underbara lilla unge, hennes små kramar är värt precis allt!

Hon vaknade mellan halv fem och halv sex varje morgon, då är hon på sitt allra gosigaste humör och ville helst ligga på mig och kramas varvat med att sitta upp och prata om "kissen" och "hunden" (ingen vovve här inte). Vi drog ut på morgonvällingen med vårt "morgongos" till sjutiden ungefär och någon morgon slumrade hon till en stund igen - skönt för mormorn som gärna låg en stund till.

Med en liten Lovis i huset måste man vara allert hela tiden, hon är snabb i vändningarna speciellt nu när hon lärt sig gå. Hon vaggar fram som en liten gumma med fötterna brett isär och händerna dinglande efter sidorna när hon går runt och småpratar och vill visa allt hon tittar på. Boken med alla djuren är populär den har vi nog läst tusen gånger.  

Jag blir trött, något så otroligt trött och har ingen ork till mer än att ta hand om den lilla godingen men det gör ingenting behöver ju inte bry mig om något annat. Det är välling, gröt, middag, kvällsmat, badning, tandborstning och läggdags, allt varvat med ett otal blöjbyten och lekar, mellan varven ska man också försöka pilla i sig själv lite att äta - undra på att man blir trött.

Tröttheten blir väldigt påtaglig när jag inte någon gång på dagen kan slappna av ordentligt, ja förutom när hon, läs vi för jag somnar jag med, sover middag, men det räcker inte för att hålla skärpan i huvudet uppe. Stunden mellan Lovis lagt sig och jag lägger mig är jag som i en dvala, som om all luft går ur innan jag samlar kraft för de sista kvällsbestyren och kryper ner bredvid den lilla. Har lagt mig redan vid niotiden och läst lite för att om möjligt själv försöka sova lite innan urtikarian blir allt för outhärdlig. Tyvärr har ju häxaset knappt lämnat mig i fred ens under dagarna i veckan så eländet har redan varit igång innan det blivit kväll.

Har idag så gott som sovit/vilat hela dagen förutom en stund mitt på dagen då jag var ute en promenad tillsammans med min svägerska och deras hundar - ja och såklart vår egen hund. Det är den längsta promenad jag tagit sedan snön försvann och det gick hur bra som helst, fick ingen värk alls, fantastiskt!

För övrigt är jag i ett zombie-tillstånd, hoppas på lite sömn i natt och att huvudet är något klarare i morgon.

Fick för någon vecka sedan ett riktigt fint blomsterarrangemang av någon jag tycker väldigt mycket om - det gjorde mig glad - så det får bli dagens bild.

För tillfället liknar det här mest en bokblogg, hade inte tänkt recensera alla böcker jag läser men kära läsare det är bara att gilla läget, ni får stå ut tills jag tröttnat på att skriva om böcker.

Anledningen till att jag läste "Odjuret" var att jag hittade en bok på bokrean, "Tre sekunder" och konstaterar att den är den senaste boken i en kriminalserie skriven av Roslund & Hellström. Läser recensioner från böckerna som får väldigt bra kritik, därför köper jag alla fem och börjar med den första som är just "Odjuret".

Baksidetexten:

"Två barn hittas döda i ett källarförråd.
Fyra år senare rymmer deras mördare.
Han kommer mörda igen.


Jakten på mördaren leder till nya våldsdåd som likt en smitta sprider sig från en småstadsidyll till ett hårt bevakat fängelse.


Frågor som ställs på sin spets:
Vem måste dö först?
Vems liv är värt mest?


Odjuret är Roslund & Hellströms debutbok, en kriminalroman som berör. Den skildrar maktlösheten hos polis och åklagare, den beskriver fängelselivet, en pappas kärlek till sitt barn och människors ibland skärmmande sätt att värdera liv. Det är spännande läsning som ställer viktiga frågor.


Sedan utgivningen år 2004 har Odjuret sålts i över 100 000 exemplar i Sverige, översatts till fjorton språk och belönats med Glasnyckeln för bästa nordiska kriminalroman."


Jag var helt oförberedd på de grova beskrivningar av hur mordet på de två flickorna går till samt det grova språk som pedofilen (mördaren) använder i de stycken man får följa honom ur hans perspektiv. Boken är indelad i fyra delar och efter att ha läst första delen var jag nära att helt lägga ifrån mig boken, upplevde beskrivningarna som fruktansvärt motbjudande och ifrågasatte mig själv varför jag överhuvudtaget läste boken.

Tycker om att läsa kriminalromaner men för mig ger inte grova beskrivningar om småflickors uppskurna underliv mer spänning till handlingen utan ger mig stark avsmak. Bestämde trots allt att fortsätta läsa för att kunna bilda mig en uppfattning om boken i sin helhet.

Jag är glad att jag läste klart boken, den blir bättre ju längre in i handlingen man kommer och den ställer frågor som rör hur mycket en brottslings liv är värt och om det finns något som berättigar till mord. Har förstått att bokens handling är väl underbyggd och att personerna som skildras är tagna från verkligheten. Det ger ytterligare dimension till vilket samhälle vi lever i och frågeställningar om kriminalvård, grov brottslighet och förebyggande behandling av dömda fångar som riskerar återgå till brottslighet vid frisläppande.

Hade jag från början förstått att bokens handling utgjorde grova pedofilbrott hade jag aldrig valt att läsa den och jag tycker fortfarande att beskrivningarna kunde gjorts på så sätt att man förstått innebörden av brotten utan att behöva vara detaljerad. Jag kommer fortsätta läsa de andra böckerna i serien men inte i direkt anslutning till denna.

Rekommenderar jag denna bok? Känns svårt att rekommendera någon att läsa en bok med beskrivningar på så grova övergrepp, så jag lämnar det öppet för var och en att själv överväga utifrån mina reflektioner av boken.

Roslund & Hellströms kriminalserie är på väg att filmatiseras och det är SVT Drama som fått filmrättighterna, första filmen beräknas visas vintern 2011/2012 - läs mer HÄR!

När jag började läsa boken "Stjärnlösa nätter" av Arkan Asaad förstog jag inte att så mycket i berättelsen är Arkans egen historia, för mig som "vanlig svensk" gör det att berättelsen blir helt ofattbar, svårt förstå att en nittonåring i Sverige kan hamna i en sådan situation.

Bokens baksida:

"Amàr växer upp i en svensk småstad i en kurdisk familj. Han drömmer om att arbeta med film, pappan tycker att han ska bli läkare. När Amàr är nitton år åker familjen på semester till släkten i Irak. Det är länge sedan sist, och Amár trivs i den självklara släktsammanhållningen. För första gången blir han behandlad som en vuxen, en jämlike. Men efterett besök hos kusinen Amina börjar det gå upp för honom att detta inteär en vanlig semesterresa. Amár inser chockad att fadern över hans huvud planerar hans bröllop."


Arkan skriver sin berättelse så öppet och ärligt, förskönar inte på något sätt hur den nittonårige Amár hanterar sitt öde, jag ser beskrivningen av Amár som väldigt utlämnande. Amár vägrar inrätta sig i ledet, vägrar följa sin familjs traditioner vilket gör att oskyldiga också blir lidande. Ställer mig frågan när jag läser "kunde Amár ha gjort på annat sätt?", hade det varit möjligt för honom att klara sig ur situationen med mindre lidande för övriga inblandade?.

Utdrag ur boken:

"Amina låg där inne och grät. Kvar stod jag som paralyserad över att höra henne gråta så djupt och hjärtslitande. Hon som var den segaste, familjens bakben och starkaste personlighet. Vad hade jag gjort med henne? Jag hade brutit ner henne. Rädslan för att tappa hoppet och ge upp. Ensamheten hade tärt på henne och allt berodde på mig. Jag lade pannan mot dörren. Jag öppnade inte, utan stod kvar ett bra tag och undrade om jag skulle gå in eller inte. Vilken människa som helst på jorden förtjänade tröst om hon var så ledsen."



Arkan är född år 1980 och kom till Sverige 1983 tillsammans med sin familj. Han är flerfaldig svensk mästare i Taekwondo, medlem i svenska landslaget under sex år. Han har också gått Stockholms filmskola och arbetat med radioprogrammen "Underlandet" och "Tankar för dagen". I slutet av boken skriver Arkan att han nu arbetar på "bok nummer två", om det är en uppföljning på "Stjärnlösa nätter" framkommer inte men jag ser mycket fram emot att få läsa den.

Utdrag från Arkans slutord:

"Denna bok handlar om min historia och mina val. De som var fel, de jag aldrig fick göra och de jag gjorde för andras skull. Boken är inte bara delar från en sann historia och en bekännelse om mitt liv, utan också en tid och en epok jag lämnar bakom mig. Den här boken är mitt sätt att slutgiltigt gå vidare och inte  behöva ha någt mera med dessa 250 sidor att göra."


Jag rekommenderar varmt alla att läsa denna bok som i början på 2011 kom ut på bokdiskarna.

 

Arkan Asad - länk till intervju i TV4 morgon.

* * *

En stjärna som lyser i mörker
ger vägledning och kraft
hjälper och stärker.

En stjärna som strålar
med ödmjukhet och glans
tränger genom allt.

En stjärna som aldrig slocknar
står alltid stark
ger kärlek och hopp.

Vill du vara min stjärna
ska jag vårda dig ömt
aldrig låta dig falla.

* * *

- anneli -

Årets bild kan ni se här: Klicka!

Alla vinnarbilder och förteckning över vinnande fotografer finns här: Vinnarbilder PDF

Hittade bilderna och pdf-filen på hemsidan som jag länkat till ovan, bilderna låg på ftp-server avsedd för svensk / utländsk press men eftersom användarnamn och lösenord var utsatt på sidan så antar jag att det kan anses som offentligt.

Tittade igenom alla bilderna och blev bedrövad när övervägande fotografier innehåller krig, naturkatastrof, förtryck eller våld. Finns några få undantag, Kronprinsessans bröllop, några naturbilder, en humorbild och ett underbart bildreportage om den "svenska tanten". Till och med sportbilderna är till stora delar på skateboardåkare i krigets Afghanistan.

Känns som man kan sätta ett likhetstecken mellan årets bild och årets händelse(r).

När jag bläddrar igenom bilderna utser JAG som enväldig domare här på min egen anstråkslösa blogg detta fotografiet nedan till årets bild.

Motivering (enligt anneli) - Frilansfotograf Sara Strandlund har med nytt perspektiv visat att världen verkligen ÄR upp och ner samtidigt som begränsningarna för vad vi människor har möjlighet att göra är få.

Damerna i MAC Syncro Masters var det första laget någonsin att ställa upp i åldersklassen 80-89 i Amerikanska mästerskapen i Masters i konstsim. Fotograf Sara Strandlund Frilans

"En gåtfull vänskap" av Yoko Ogawa en bok jag såg fram emot att läsa men kände en viss besvikelse efter att jag läst den.

Baksidan på boken:

"En ung kvinna börjar arbeta som hemhjälp åt en äldre matematiker, som råkat ut för en bilolycka och drabbats av en hjärnskada. För honom stannade tiden 1975 och nu klarar han baraav att minnas saker 80 minuter åt gången. Varje morgon måste hon på nytt tala om för honom vem hon är. Men allteftersom dagarna går växer en varm och egenartad vänskap fram mellan dem - och mellan matematikernoch kvinnans tioårige son. Siffrorna blir snart deras gemensamma språk, steg för steg avtäcker matematikern talens mysterier för dem. Han frå dem att upptäcka en ny, tidigare okänd värld och vad det innebär att fullt ut  leva i nuet."



Det förekommer en hel del matematiska termer och förklaringar, eftersom jag är intresserad av matematik och siffror så var det här en anledning till att jag läste boken. Jag tycker författarinnan har hittat en bra balansgång mellan de matematiska utläggningarna och övriga handlingen i boken.

Handlingen var det som jag, i direkt anslutning till att jag slagit igen boken, tyckte var "tunn", jag hade förväntat mig mer. Det som för mig gör boken läsvärd är det porträtt som ges av den unga kvinna som får arbetet som hemhjälp åt den hjärnskadade matematikern. Hon framställs "i mina ögon" som den mest ödmjuka och förstående för sin omgivning man kan tänka sig och med en personlighet som tilltalar mig. Hon är plikttrogen, uppmärksam och ser sitt arbete för vad det är - att hjälpa en äldre man i sin vardag.

Formatet på boken irriterar mig, det är en liten, inbunden bok - mindre än en pocket, hade hellre haft den i större format och tunnare. Boken har sålts i 4 miljoner ex i Japan och har även filmatiserats.

Sammanfattningsvis tycker jag det är en väldigt fin och annorlunda berättelse som "växer" ju mer jag tänker på den och boken är absolut läsvärd.

Länk till Adlibris artikel samt fler recensioner.

Länk till Bokus

Länk till Bokia

Vi människor är intelligenta, vi har kunskapen, vi har verktygen men vi vill inte. Jordbävningar drabbar vår jord fortlöpande och vi vet var riskerna är som störst för att bli drabbad, ändå fortsätter vi att bo och exploatera dessa områden av ekonomiska orsaker. Det ekonomiska håller så länge den befarade katastrofen inte inträffar, vi håller för ögonen, vi vet att hotet finns men vi vill inte se det. Jag är inte bättre än någon annan vad det gäller att värna om vår miljö det finns så mycket mer jag som enskild liten männsika skulle kunna göra.

När det gäller ekologisk produktion och tillverkning samt "fair trade" av varor har det blivit ett begrepp för att säkerställa att just dessa varor produceras på ett både humant och miljömässigt bra sätt men vi fortsätter tillåta produktion som påverkar både miljö och hälsa negativt så jag kan lätt fortsätta understödja en framtida miljökatastrof. Bomullsframställningen som ett exempel har förstört grundvattnet på flera orter i Indien, användningen av gifter har gjort att vattnet inte är tjänligt längre utan vatten måste köras i tankbilar ut till byarna, medelåldern bland bomullsarbetarna är 42 år. I dokumentären jag såg på SVT för ett flertal år sedan syntes i magasinen containrar märkta med namn på stora internationella märkesföretag inom konfektion. 

Trots det här har inte jag övergått till att undantagslöst handla ekologisk vare sig det gäller livsmedel, kläder eller övriga produkter, jag har informationen, jag har kunskapen men jag har uppenbarligen inte viljan. Tankarna går då direkt till det ekonomiska eftersom dessa varor fortfarande oftast är dyrare. Argumentet håller dock inte då jag faktiskt har mer än jag behöver, med andra ord jag skulle kunna köpa mig det jag behöver i bara ekologiska varor utan extra utgifter genom att vara mer selektiv av det jag handlar.

Produktionsbolag och tillverkare - vill inte, beslutsfattare och politiker - vågar inte, privatpersoner gör det lätt för sig, skyller på andra och är obenägna att ändra sitt invanda beteende.

"Men" säger någon, "man kan väl inte flytta en hel stad?"

"Jo, visst kan man det - Tsunamin fixade det på 20 minuter..."

Klicka på bilderna nedan så visas jordbävningsdrabbade områden samt världens befolkning.

 Jordbävningar i världen 

Jordens befolkning

Jag säger det till mig själv och alla andra - det är INTE försent att göra en förändring!
Samtidigt ställer jag frågan - när blir Italien katastrofområde, varningarna för området har pågått under lång tid?

* * *

Världen kan bara se på
när Moder Jord skakar sitt huvud.

* * *

Har läst färdigt "Den blå dagboken" av James A. Levine och kan inte bestämma mig för om jag ångrar att jag läste den eller ej.

Baksidetexten på boken lyder följande:

"Batuk är 15 år och har redan levt på "Burarnas" gata i flera år. Hennes far, han med det klingande skrattet och alla sagorna, sålde henne till en hallick när hon var nio år trots att han sagt sig vara övertygad om hennes ljusa framtid. På Burarnas gata finns också Batuks vän Puneet, pojken som är populärast hos kunderna men som är på väg att bli för gammal. Och där finns Flodhästen som sparar barnens pengar tills de blir äldre.
Med ett barns oförstörda blick för sin omgivning men erfarenheten hos någon som blivit vuxen för fort berättar Batuk om sitt liv som sexslav i Asiens största red light district. Om hur farbröderna luktar ur munnen, om tjuvligorna som handlar med barn och om den där dagen för fem år sedan då hon fick sitta bredvid pappa på taket till en krängande buss på väg till den stora staden Mumbai.


James A. Levine, född i England, är en internationellt erkänd läkare som specialiserat sig på utsatta kvinnors och barns situation i tredje världen. Under en resa till Mumbai besökte han Burarnas gata - där kvinnor och barn hålls inspärrade i väntan på kunder som betalar för sex. Det var där han mötte flickan som blev Batuk i romanen."

Handlingen är skriven ur Batoks synvinkel, det är hennes dagbok och det gör ont att läsa hennes historia. Det gör ont i hela mig när jag läser hennes små berättelser och hur hon tänker, vad hon gör för att klara av att leva ett liv med ständiga övergrepp och där hon tvingas "baka kaka" (som de kallar det när de har sex i burarna) femton, tjugo gånger per dag. Ju fler de lyckas locka till sig desto bättre blir de behandlade alternativet är tortyr, avhuggna kroppsdelar eller död. 

Utdrag ur boken:

"Det finns inga spädbarn på "Barnhemmet", de hamnar på ett annat ställe. Spädbarn är högt värderade, och de prostituerade avråds till och med från att göra sig av med kundernas tömningar. Spädbarnen hamnar i ett ljusbrunt tält mittemot köttmarknaden, och där får upp till femtio spädbarn och ammor plats. Spädbarnen hyrs ut per dag till det välorganiserade nätverket av tiggare, eftersom en tiggare med småbarn tjänar fem gånger mer än en utan (denna tumregel gäller också för barn med missbildningar och dem som saknar kroppsdelar). Det är viktigt att ge spädbarnen mat nog så de överlever men man får absolut inte ge dem för mycket så man riskerar att de blir tjocka. En tjock bebis gråter inte av hunger, men å andra sidan skriker vilket levande barn som helst om man sticker en nål i baken på det. Spädbarnen tatueras också och måste lämnas tillbaka i solnedgången för matning. Om en baby överlever fortsätter den vidare till "Barnhemmet". Om inte till tippen."


Ytterligare utdrag:


"Jag ställde mig upp på sängen och sjöng sången en gång till. I sista versen stockade sig rösten. När jag var färdig såg han upp på mig och log. "Såja, det finns ingenting att vara rädd för. Kom hit nu och sätt dig i farbrors knä." Jag hoppades att det han sagt skulle försvinna om jag struntade i det (det var så jag hade gjort med uppmaningar från mamma). Men befallningnen hängde kvar i luften och jag tog tre ängsliga steg över sängen och satte mig i farbror Nirs knä. Mina ben låg mot hans och dinglade över sängkanten. Han lade armarna runt min kropp och drog mig tätt intill sig. Han andades genom mitt hår. Tårar började rinna i mitt ansikte och ner på min fina sari."



Jag blir frustrerad, ledsen, arg och irriterad när jag läser boken, jag vill inte veta att det finns barn som lever så här, jag vill inte veta att det finns barn som föds till prostitution. Irritationen förstärks av att läsa om hur Batok i boken tvingas fantisera, försköna och skriva i sin bok (hon är själv den enda hon känner som kan läsa och skriva) för att klara av att hantera det liv hon tvingats leva från det hon var nio år. Inget barn eller vuxen heller för den delen skulle någonsin behöva ha det så här bara tanken på att det sker runt om i världen i denna sekund gör ont. Än värre att inte kunna göra något åt det.

Den här boken visar att människan har sidor som är de mest bestialiska man kan tänka sig inte ens musen som blir fångad av en katt får utstå så mycket lidande på sin väg mot döden som dessa barn får. Bokens historia har satt sig i mitt inre och jag vet inte om jag vill ha den där.

Här länkar till några andra recensioner av boken:

"Den blå dagboken" är så hemsk att recensenten bara vill lägga den ifrån sig, men bär på en vittnesbörd så stark att den borde förändra alla som läser den. - Corren

Agneta Hagerud litteraturvetare och lärare

Boktips.net

Adlibris bokhandel på nätet köp & recensera

Mrs Urtikaria - Vulkanhäxan har grillat mig rejält i natt och det här skitvädret med regn och rusk förstärker värken i hela kroppen. Vet inte varför värk påverkas av väderleken men antar att det har något med lufttrycket att göra och lågtrycksväder är det värsta. Jag känner av när det går från kallt till milt eller tvärtom som på sommaren från högtryck till lågtryck som på ett sätt är samma sak bara att temperaturen blir varmare när det inträffar på vintern och kallare på sommaren. Det är en molande, gnagande värk som "drar" i kroppen, det är en annorlunda värk mot den som diskbråcken eller nervvärken i armar och ben ger.

Jag frös på förmiddagen, kändes som is i märg och ben, tände en brasa i kaminen och lade mig i soffan framför kaminen. När kroppen blir så här finns ingen kraft det är bara att gilla läget, jag kände att kroppen började slappna av och slocknade som i ett rus och blev liggande från 11:00 till 15:00. Kan inte säga att jag sov riktigt djupt men kroppen var ordentligt avslappnad, hörde telefonen ringa några gånger men struntade i den.

Dessa dagar när kroppen helt stänger av både fysiskt och mentalt de kommer med jämna mellanrum och det är mycket beroende av vad jag gjort och hur illa det varit på nätterna. Efteråt känner jag mig väldigt trött men det är en skönare mer avslappnad trötthet som är hanterbar och det känns som om kroppen är mindre "stressad". Det tycks som urladdningarna är nödvändiga och oundvikliga, den fysiska pressen på kroppen av den nattliga urtikarian och den psykiska av värk, frånvaro av sömn och ett familjeliv i obalans ger en trötthet som är svår att "parera", svår att ha förebygga.

"Brasaker" att känna riktig glädje och att få ha känslan av att må bra en stund gör att det är lättare hantera det som är jobbigt. Vara nöjd med sitt liv, känna trygghet och lycka, försöka hitta saker som ger mer glädje än vad sjukdom ger bedrövelse är ett bra recept för att göra ett sjukdomstillstånd uthärdligt. 

Det är inte alltid lätt att hitta "brasaker" och de ändrar sig beroende på hur sjukdomen är, det som fungerar ena gången kanske inte går nästa, det gäller att snappa upp de små kornen i vardagen. När man är i ett tillstånd där man hittat "balansen" och tycker att livet ändå fungerar ganska bra utifrån förutsättningarna och får ett bakslag, något som påverkar ens liv kraftigt i negativ riktning måste man när första chocken lagt sig arbeta sig tillbaka för att hitta balans igen. Det tar tid, det tar kraft och ork och det påverkar alla i ens omgivning mer eller mindre. Den som mår dåligt behöver förståelse, uppmuntran och utrymme för att "hitta sig själv" igen.

För att hantera jobbiga saker i livet krävs ork och min erfarenhet är att som frisk klarar man fortare av att resa sig och ta sig igenom motgångar än med en kropp som inte är helt frisk då den fysiska och mentala styrkan inte är på full nivå. Har man tippat över kanten flera gånger betyder det inte alltid att man lärt sig hantera eller att det skulle gå fortare till någon form av återhämtning utan kan ge ett tillstånd av att man vill ge upp och får en känsla av likgiltighet. Det handlar om något helt annat än att "ta sig i kragen och rycka upp sig" det är mycket mer än så.

Man söker bekräftelse på att man duger, att man "är någon" och att man kan vara omtyckt trots att man inte presterar som man gjort tidigare och trots att man inte orkar vara pigg och social. Små saker som underlättar vägen "tillbaka till livet" när man själv känner sig helt fullständigt värdelös både i kroppen och livet. Reserver finns inte de har tömts i motgångar och sjukdom, det finns inte mer att ta av därför kommer likgiltighet och tårar i spridda skurar när man minst anar. Reserverna behöver fyllas, säkerheten, styrkan och glädjen måste hittas igen och det är inte lätt att göra det ensam.

Det här är helt och hållet mina egna erfarenheter av livet när det sätter käpper i hjulet och man måste klara sådant man aldrig trodde sig kunna klara av. Man kan definiera "klara av" på olika sätt och man kan ha olika åsikter om huruvida någon klarar av eller ej, men det handlar inte om något annat än hur personen själv upplever och mår i sitt liv så länge ingen annan far illa av det.

Själv är jag långt ner på stegen och har mycket klättrande kvar innan jag fyllt på mina reserver och innan jag hittat balansen och glädjen igen. Glädjen i det lilla finns, i blomman i smaken av en kopp kaffe men glädjen i det stora fattas, glädjen över att vara just jag. Jag vet hur lyckan av att leva och vara just jag känns, jag har haft den sedan jag var liten i med och motgång, den och min förmåga att se positivt på det mesta har alltid drivit mig framåt vilket jag många gånger också fått höra. Den här förmågan och styrkan hos mig har sista åren fått sig en rejäl törn vilket resulterat i att jag tappat tron på mig själv, tappat glädjen och självsäkerheten där jag alltid levt med inställningen "man kan allt man vill" där har osäkerheten sökt sig in. 

Jag vet att jag har styrkan, jag vet att jag vill vara glad och ha nära till skratt, jag vet att jag vill känna mig omgiven av glada, sociala ömsinta människor, jag vet att jag vill leva och vara lycklig och jag vet att jag vill hitta min balans igen och jag vet att det tar tid.

Hoppas alla i min närhet har tid och tålamod för mina tårar är inte slut och jag har ännu inte hittat balansen.

Irma Turtle's Drawings of Universal Love

Här är någon som gör skillnad! Hittade artikeln så gott som längst ner på Expressens websida långt efter att man skrivit om kriget i Libyen, Prinsessan Madeleines vänners kärleksaffärer, att Helena Ekholm tog VM-guld i skidskkytte och att Glenn Hyséns son är bög samt massa annat trams, där finns länken till artikeln - "Utsatta skitungar i Uganda får hjälp av svenska bloggare". Det handlar om socionomstuderande Emma Kock och hennes kurskamrat Therese Henriksson som räddat pojkar från gatan i Uganda. Det började med praktik genom socionomutbildningen via en organisation som hjälper utsatta barn i Uganda... läs själva Här!!

Länk till hennes blogg: VÅRA SKITUNGAR

Jag skickar DAGENS ROS till denna starka, handlingskraftiga och driftiga tjej!!

- Med tanke på Internationella Kvinnodagen -


DU kvinna, du ska vara:

Stark men inte manhaftig.
Mild men inte mesig.
Öm men inte larvig.
Glad men inte flamsig.
Smart men inte intelligent.
Snygg men inte elegant.
Smal men ha stora bröst.
Sportig men med klack.
Sexig men inte utmanande.
Moderlig men inte tantig.


Tänk om man ändå vore ett träd!






- anneli -

Ja, jag är helt säker på att jag är just namnanalfabet. Är helt fullständigt hopplös på att komma i håg namn måste varje gång någon säger sitt namn tänka extra mycket och försöka koppla ihop det med något annars är det kört. Inte bara en gång jag gjort bort mig och sagt fel namn, har hänt vid flera tillfällen även med personer jag känt eller träffat under lång tid - generande!

Nu visar det sig att jag tydligen också är ansiktsanalfabet. Diskuterade film med min bror och svägerska i dag och jag hävdade bestämt att Cameron Diaz hade en roll i Melrose Place. Mattias (min bror) som tvärtom mot mig är duktig på namn och har bra minne sa att i Melrose Place var inte Cameron Diaz med. Jag sa inte direkt emot utan menade att då är det någon av de där andra "hollywood" serierna hon varit med i, sedan diskuterade vi en mängd filmer där hon haft huvudrollen och vi var rörande överens om att hon är en duktig skådespelerska.

Jag kunde inte släppa det där med Melrose Place och var tvungen att kolla upp det. Jo, visst spelade hon i Melrose Place... eller ja inte hon men nästan .. eller hur ska jag säga.. OK jag hade fel, men jag trodde det var hon. Det visar sig att jag ALLTID trott att Cameron Diaz och Heather Locklear varit samma person!! Sitter nu och stirrar på foton av dem och kan liksom inte riktigt fatta att det är två olika personer. Känner mig ganska korkad med tanke på att jag följt Melrose Place och har sett ett otal filmer med Heather Locklear, hade känts bättre att helt enkelt bara ha fel.

Men visst är dom väl ändå liiite lika?

Kärlek

Så gick jag ut i ett hav av blommor
de vackra, de allra vackraste
de doftade mer än gott,
som smultron och hallonkräm
och solen sken som aldrig förr.
Blommorna skulle aldrig sluta blomma,
det skulle aldrig sluta dofta
och solen skulle trotsa regnet.

Det var en underbar dag,
jag skulle alltid älska dig
och kaffet skulle aldrig ta slut.


- anneli -

Blev så frustrerad över den irriterande reklamen mellan inläggen i bloggen att jag nu uppgraderat mitt konto till reklamfritt. Jag är inte emot reklam men jag vill kunna välja den själv.

Skönt att vara "sin egen", nu är det jag som bestämmer!

Bland de rättrogna - en Islamisk resa av V.S.Naipaul

I mitt lilla "projekt" att läsa böcker skrivna av nobellpristagare i litteratur har jag nu läst klart boken "Bland de rättrogna" av V.S.Naipaul, utgiven år 1981.

V.S.Naipaul föddes på Trinidad av Indiska föräldrar, år 1950 vid arton års ålder flyttade han tilll England för att studera på Oxford University med sikte på att bli författare. Naipaul bor fortfarande kvar i England och har lyckats mycket väl med sitt författande, år 2001 tilldelades han nobellpriset i litteratur med följande förklaring: 

”För att ha förenat lyhört berättande och omutlig iakttagelse i verk som dömer oss att se den bortträngda historiens närvaro”.

Under slutet av sjuttiotalet reste Naipaul som själv är ateist, runt i Iran, Pakistan, Malaysia och Indinesien med syfte att hitta svar på hur religionen, Islam, påverkar människorna. Det är en turbulent tid med bland annat Shaen som sex månader innan Naipaul kommer till Iran blivit avsatt genom en "religiös revolt" med Ayatollah Khomeini som efterträdare. Man känner verkligen att man är med på resan genom Naipauls sätt att beskriva de personer han träffar och den miljö han vistas i och det blir även en historisk resa. 

Naipaul träffar vanliga människor, studenter, representanter för religiösa grupper, skribenter på tidningar, han träffar personer som är både för och emot staten och religionen vilket gör att man får en bred bild av hur människorna lever. Det är Naipauls dialoger med människor han möter som "gör" berättelsen och som tar honom vidare i sitt sökande efter svaret på sina frågor. Människorna träffar han slumpvis och blir genom olika möten hänvisad vidare hans resa är alltså inte utstakad från början.

Jag tycker om Naipauls sätt att skriva samt hans sätt att reflektera på det han upplever under sina resor. Saker som människor han möter säger till honom berör mig på olika sätt och för tankarna till vad som är viktigt i livet. Även frågor som vad är förtryck och vad är fri vilja, fritt tänkande dyker upp hos mig.

Ett exempel är när Naipaul i Malaysia pratar med en man han träffar i Kuala Lumpur. Mannen kommer från början från en by på landet där man levde ett väldigt enkelt liv, strikt religiöst och långt från vad en storstad som Kuala Lumpur har att erbjuda. Han säger i boken:

"Hos oss är religionskunskap obligatorisk. Nästan varje ung muslim ska lära sig sådant. Det är en plikt. Men hos oss betonade man den mänskliga aspekten mer än den religiösa.
- Men ni kom efter inellektuellt?
- Ja, vi kom efter intellektuellt. Materiellt och värdsligt sett kom vi efter. Men när det gällde att ta ansvar för andra människor, att visa respekt i sitt sätt att leva, så tror jag att vi är bra mycket bättre. Moraliskt sett är vi bättre."


"- Vad känner du till om andra religioner?
- Jag har läst lite på måfå. Men hur mycket kan man föreställa sig av universum med den begränsade hjärna vi har?
- Tror du inte att du kanske ger din egen tro alltför stor betydelse och kritiserar andra människor för lätt?
- Man kan säga att en människa är civiliserad om han vet var han kommer ifrån och vart han är på väg. Jag kan inte hålla med om att en människa är bildad och civiliserad om han tilllbringar hela sitt liv med att studera universum och till slut avgudar stjärnorna utan att veta var han kommer ifrån och vart han är på väg. Då har han  inte funnit svaret.
- Shafi, tror du att du har funnit svaret?
- Jag tror det."


Det här är bara ett exempel på samtal Naipaul har med människor han möter på sin resa. År 1999 släpps boken "Bortom tron" där Naipaul skildrar sin återresa två decennier senare och söker svaren på frågorna: Hur ser de omvända folken där på sitt förflutna och sin framtid? Hur har religionens krav förändrat de rättrognas världsbild?

Känns angeläget att läsa även den boken för att få en hel bild av Naipauls möte med Islam. Men jag väljer att bryta av nobellpristagarläsandet med lite annan litteratur trots att Naipauls sätt att skriva verkligen tilltalar mig och gör att jag får en "jag vill läsa mer" känsla till skillnad från mitt förr nedslag i nobell-literaturen med författaren Gao Zingjian.

Självklart kan man inte göra sig en hel bild av en författare genom att läsa endast en bok men jag känner inte för att "grotta" ner mig för mycket i författarna så det är bäst att jag försöker släppa och gå vidare. Expertutlåtande överlämnar jag med varm hand åt andra det här är bara mina egna ytterst amatörmässiga tankar runt de böcker jag läser.

Här en länk till Nobelprisets officiella hemsida där finns mycket mer att läsa om V.S.Naipaul.

Efter ett långt inlägg ett kort. Skickar en kram ut i cyberrymden till de som läser det jag skriver. Är förundrad över att någon över huvudtaget vill läsa mina tankar i text på en bildskärm.

En STOR kram till alla hemliga och "ohemliga" bloggläsare!!

Med tanke på all uppmärksamhet som senaste åren riktats mot skolan och lärarna bland annat i SVT med programmen om niondeklasser och deras förutsättningar och förberedelser inför gymnasiet minns jag mitt eget möte med lärarkollegiet.

Året var våren -96 (om jag inte minns fel på årtalet) och jag var ansvarig för programvaror och datorer för lärarna i kommunen på grundskola och komvux samt skulle även hålla i en "utbildning" för lärarna på högstadieskolan. Anledningen att jag sätter utbildning inom citationstecken är att det var lite olika uppfattning bland lärarna huruvida de var i behov  av utbildning eller ej. På rektornivå insåg man behovet av datorer och vid den här tiden var datorer och programvaror en ny utgift för skolorna och man ville att den stora investeringen skulle komma till sin rätt. Ett bokpaket inriktat på hur lärarna skulle ha användning för datorer i sitt yrke införskaffades och även utbildning/handledning skulle ingå i paketet. Problemet var att halva lärarkåren vägrade använda datorerna och den övriga halvan ansåg sig "kunna det här med datorer" och behövde alls inte utbildas, fanns väl de som tillhörde gråzonerna där emellan men som vanligt märks inte dessa individer när det kommer till förändringsarbete.

Lösningen fick bli att en liten datapark på åtta datorer av allra senaste slag inrättades i en del av lärarrummet och jag skulle finnas på plats, till hands för de lärare som visat intresse för "utbildningen" mellan 13:00 och 16:30, måndag till fredag under en termin.

Första tillfället jag var där bestod mest i att de lärare som själva ansåg sig kunna hantera datorn och inte behövde någon handledning testade mig. Tilläggas bör att alla i det här "facket" var män och undertonen var att jag som tjej i kjol, skor med klack och målade läppar omöjligtvis skulle kunna ha något att tillföra när det gällde teknik. Jag tog det hela med ro, log för mig själv och tänkte i mitt stilla sinne att de gjorde sig själva till åtlöje.

Jag var trygg i min kunskap och såg datorn som ett verktyg att använda som hjälpmedel för lärarna vid planering av sin undervisning, en guldgruva i jämförelse med skrivmaskinen och med outtömliga funktioner i officepaketen för både lärare inom de humanistiska som de tekniska ämnena. Lärarna förstod snabbt att mina kunskaper både hård- och mjukvarumässigt gick långt utöver deras egen och min förhoppning var att de skulle "utnyttja" mig för att främst i officepaketet lära sig hur man använder det på bästa funktionella sätt i lektionsplaneringen.

Tyvärr måste jag säga att när "herrarna" förstog att jag hade en hel del tekniska kunskaper var man mest intresserad av hur man "rippade" och kopierade skivor och hur man delade upp stora program på fler disketter. Det här hade ingenting med deras undervisning att göra utan handlade endast om att de ville kunna kopiera spel och program till sin privata dator. Jag var (och är) ytterst tydlig på att min uppfattning inom skola och företag var att man använder licensierad programvara och min roll där på plats var att hjälpa dem att i sin yrkesroll utnyttja datorns och programvarornas funktioner. Vad jag gör privat med min dator är en sak och i mitt yrke en annan men jag fann ingen anledning att som betald utbildare uppmuntra till olaglig hantering av programvaror.

De personer i lärargruppen som ansåg sig kunna det här med datorer hade väldigt svårt att sänka garden och ställa elementära frågor om exempelvis ordbehandling troligtvis hade de inom lärargruppen byggt upp en bild av att det faktiskt var de som kunde det här. Intresset runt datorerna i den gruppen var tyvärr mer inriktat på att få spelet med de tvåmotoriga propellerplanen från andra världskriget att fungera än att få till en mall med avancerade funktioner i Excel eller ett historiaprov med kryssrutor i Word.

Det fanns såklart också lärare som kände att de "äntligen hade någon att fråga" och som de själv uttryckte det "skönt slippa känna sig dum". Antar att jag inte behöver tilllägga att dessa var kvinnliga lärare. Det var de som tidigare ställt frågorna till "datagänget" i lärarkollegiet - de som ansåg sig kunna, men svaren de fått på frågorna hur man gör en formulärmall i Word var så luddiga att ingen förstod, för det kunde väl inte vara så att "dataeliten" inte visste hur man gjorde ;)

En dag kom en av de kvinnliga vikarierande lärarna och bad om hjälp att få en dator med skrivare installerad på sitt arbetsrum. Arbetsrummet var en skrubb på vindsvåningen i huvudbyggnaden, som hon delade med en av de ordinarie lärarna. Rummet bestod av två små skrivbord varav på det ena stod en skrivmaskin. Datorn och skrivaren som lärarinnnan ville ha installerad stod på golvet, jag flyttade undan skrivmaskinen eftersom det skrivbordet var bredvid eluttaget i väggen, tilläggas bör att skrivmaskinen inte var elektrisk. Installationen gick bra och jag fixade även till datorn så att hon fick tillgång till de programvaror som fanns att tillgå på skolan, lärarinnan var innerligt tacksam.

Två veckor senare stöter jag på lärarinnan och frågar hur det går med datorn, om allt fungerar som det ska. Hon drar en lång suck och berättar att en dag när hon kom in i arbetsrummet var datorn bortplockad åter hänvisad till golvet och skrivmaskinen var tillbakaställd på sin ursprungliga plats. Lärarinnan suckar igen och säger att det är ingen idé att ställa upp den igen, jag är ju bara vikarie och har inte något att säga till om. 

På den här skolan var det inte lätt att vare sig införa nya arbetsmetoder eller att ändra förutsättningar för befintligt arbetssätt. Här fanns både stofilerna som aldrig någonsin tänkt ändra sig (inte ens byta till elektrisk skrivmaskin)och de drivande som ville ha allt vad teknik man kunde uppbringa men som inte ville acceptera begränsningen att redskapen endast var till för dem i sitt yrkesutövande som lärare.  

Skulle kunna skriva väldigt mycket om vad jag upplevde under det här året i lärarrummet men det får bli en annan gång. Min insats som datastöd uppskattades tydligen då jag under de kommande åren fick hålla utbildningar för all kommunanställd personal inom såväl barnomsorg, skola samt övriga förvaltningar. Utbildningarna var allt ifrån datagrund och Internetanvändning till avancerad Officeanvändning jag trivdes väldigt bra med det här om inte så var det betydligt smidigare än att krypa runt på knä under skrivbord för att komma åt alla sladdar och anslutningar vid hårdvaruinstallationer.

Som avslutning vill jag berätta om mitt värsta kontorsminne från den här tiden, som jag upplevde när jag skulle felsöka rektorn på komvux dator. När jag kom till komvux frågade en av lärarna om jag varit på rektorns kontor tidigare, det hade jag inte varit, då log läraren lite försynt och gick sin väg. När jag öppnade dörren till kontoret förstod jag vad hon menat med sin fråga, jag har aldrig varken förr eller senare sett något liknande, det var nätt och jämt att jag kom innanför dörren. Det var papper och pappershögar, pärmar, block, tidningar, dokument, programvaror, påsar med wienerbröd - you name it - överallt, i travar, på skrivbordet, under skrivbordet, på golvet, ja jag menar verkligen överallt. Tangentbordet syntes inte, ej heller datorn, skärmen såg jag en liten skymt av fråga mig inte hur denne man kunde ha sådan koll på sitt arbete som han trots allt hade. Jag ångrar att jag inte någon gång tog ett kort för det spelar ingen roll hur mycket jag försöker beskriva detta kontor så kommer ingen som inte varit där att tro mig - det var belamrat från golv till tak. Väldigt långt ifrån hur mitt eget kontor såg ut.. men han kanske inte behövde ha besök på sitt kontor.. eller troligen inte för det fanns ingenstans att sitta men jag kan säga att det underlättade inte på något sätt mitt arbete.

Det har varit väldigt roligt att få vara med och följa datorernas utveckling ända från början och ja, jag är väldigt intresserad av teknik och tycker det är spännande när det kommer ut nytt på marknaden.  Har många minnen från den första tiden när datorer och nätverk började slå igenom och jag kan lova att det inte alltid var så lätt att vara tjej på 1.60 och få respekt, man förväntades inte kunna något om teknik och var alltid tvungen att först bevisa min kunskap - detta hände aldrig mina manliga kollegor. Ja och om man nu skulle vara tjej och dataintresserad då skulle man åtminstone se ut lite som en grabb och inte gå klädd i snäv kjol och kavaj.. Idag har jag dock svårt att hänga med i den tekniska utvecklingen och som många andra händer det att även jag får ta hjälp av mina barn, men jag försöker trots allt hålla mig lite uppdaterad.

P.S Men jag har ingen Iphone, använder telefonen till att ringa med :)

Precis så här såg rektorns skrivbord (och hela kontor) ut, fast jag såg det från andra hållet, skrivbordet stod mot väggen, vilket såklart ytterligare komplicerade åtkomsten till hårdvaran. Jag glömde också nämna alla Post-It lappar som satt under och överallt, ja hjälpars vad det såg ut..