Boken "Även tystnaden har ett slut" av Ingrid Betancourt är återberättelsen av hennes sex år i fångenskap som gisslan hos den marxistiska FARC-gerillan djupt in i Amazonas djungel. Ingrid Betancourt är colombiansk politiker och antikorruptionsaktivist och i presidentvalet 2002 ställde hon upp genom sitt "gröna parti" som presidentkandidat. Här en länk till artikel i SvD om henne.

Gruppen som har hand om henne och hennes medfångar i den colombianska djungeln förflyttar sig hela tiden genom att hugga sig fram i den svåra terrängen där ingen tidigare gått och nya läger sätts upp och tas ned för att man inte ska bli hittad av den colombianska militären. Ingrid som är väl känd för sitt politiska engegemang i Colombia anses som en "viktig" fånge av gerillan och man titulerar henne "Doctora Ingrid" samtidigt som hon utsätts för förnedringen att vara fråntagen sin frihet.

Ingrid är en stolt kvinna och vägrar inrätta sig efter FARCs order för vad som ska gälla för de tillfångatagna, hon ifrågasätter, svarar ironiskt på frågor, vägrar acceptera sin fråntagna frihet och gör ett flertal rymningsförsök. Hon är orädd och under hela hennes vistelse planerar hon för att ta sig därifrån. Hennes ovilja att inrätta sig och hennes uppriktiga sätt gör att hon blir illa omtyckt av både medfångar och gerillasoldater.

När jag läser boken fascineras jag av Ingrid Betancourts minne, att hon så detaljrikt kan komma ihåg och återberätta det hon varit med om, beskrivningar av händelser, människor och platser. Hon skriver på ett sätt som gör att jag gång på gång får påminna mig om vad det är hon egentligen går igenom, hennes styrka i att inte låta sig "fastna" i rollen som fånge gör det svårt att ta till sig att hon faktiskt drabbas av svåra livshotande sjukdomar, blir svårt undernärd, misshandlad, fängslad med kedjor och i perioder fråntagen all kontakt med övriga i lägren.

Boken ger en bra inblick i vad som händer med oss människor när vi blir frihetsberövade och tvingas leva tätt intill andra i samma situation. Man kan tycka att det skulle ge en stark samhörighet och vilja att sträva åt samma håll och hålla ihop men istället utvecklas avundsjuka och girighet och fångarna tappar de sociala mönster man följt när man levde i frihet vilket leder till upprepade konflikter.

Utdrag ur boken:

"Ofta kände vi lukten av grillat fläsk i näsborrarna, men vi fick aldrig något. När vi sa et till Rogelio kom han nästa gång med sin matgryta på utsträckta armar, och mitt i den tronade ett grishuvud på en bädd av ris. Grishuvudet hade så mycket tänder så att det såg ut som om djuret log. En skrattande gris, tänkte jag för mig själv. En svärm av grönskimrande flugor surrade kring grytan som grisens personliga eskort. Det var verkligen äckligt, och det var alltså för detta som vi slogs! Vi var hungriga, vi hade ont, vi började uppföra oss allt värre och värre motvarandra."


Ingrid Betancourt beskriver hur hon konstaterar att även hon själv "förvandlas" till någon hon inte vill vara. Hon gör saker, säger saker som hon aldrig skulle kunna tänkas göra när hon levde i frihet. I boken får man följa hennes tankar och hennes betraktelser av både FARC-gerillans medlemmar och hennes medfångar, hon är en god iaktagare och lägger också mycket tid på att rannsaka sig själv, sitt handlande och sina tankar.

Vid flera tillfällen har apor närmat sig lägret/lägren och vissa individer hade blivit som "maskotar" för lägermedlemmarna. En liten apa fick namnet Christina och var som ett litet barn för dem. Ingrid förstod snart att för gerillasoldaterna var detta "gullande" bara en sorts lek med maten och de små aporna hade inget värde i deras ögon. 

Utdrag ur boken:

"Vi var hungriga, vi hade inte fått kött på veckor. Det var visserligen sant, men det var inte tillräckligt skäl. Jakt var svårt för mig att acceptera. Hade jag alltid känt på det sättet? Jag visste inte. Jag hade tagit mycket illa vid mig med guacamayan som Andrés hade slaktat för nöjes skull, och av Christinas mors död. Hon hade ramlat ned ur trädet när kulan trängde in i magen på henne. Hon satte fingret i såret och tittade på blodet som sprutade ur det.


- Hon grät, jag är säker på att hon grät, hade William sagt skrattande. Hon visade mig blodet på fingrarna som om hon ville att jag skulle göra något åt det, och så satt hon fingret i såret för att visa mig det igen. Flera gånger gjorde hon så, och så dog hon. De är ju som människor, de där djuren!


Det var hans slutsats. Men hur kunde han då döda ett djur som såg honom i ögonen, som han hade etablerat kontakt med? Men det var väl så att det inte spelade någon roll längre när man redan hade dödat andra människor. Skulle jag kunna döda? Ja, visst skulle jag det! Jag hade alla goda skäl för att säga mig att jag hade rätt att döda. Jag var full av hat gentemot dem som förödmjukade mig och uppernbarligen gaddes så åt min smärta. Eftersom jag inte hade något annat sårade jag dem med min tystnad vid vartenda ord, varenda order, varenda förolämpning. Jo, visst var det så! Jag skulle kunna döda, jag också! Och jag skulle också kunna känna nöje av att se dem sticka fingret i såret och titta på sitt blod och förstå att de skulle dö och hoppas på att jag skulle göra något medan jag bara stod där och lät dem dö. Den där eftermidagen när jag satt där i det förbannade regnet, hopkrupen kring min olycka, förstod jag att jag skulle kunna vara som de."


Rekommenderar absolut att läsa denna bok den enda negativa synpunkt jag har är början på boken som jag upplevde lite förvirrande då berättelsen inte är kronologisk och jag hade lite svårt ta till mig när i fångenskapen händelserna utspelade sig men efter något kapitel är handlingen lättare att följa då händelserna kopplas ihop.

Här ett videoklipp när den grupp som befriades tillsammans med Ingird Betancourt kommer ut från flygplanet och möter vänner, släktingar, press för första gången. Rörande bilder när man läst boken och förstår vad de har bakom sig.

Skulle gärna läsa mer om tiden efter frigivningen, hur hon klarat att återgå till ett liv i frihet, hur fångenskapen påverkat henne och jag hoppas att hon skriver ytterligare en bok om åren från 2008.