3096 dagar Natascha Kampusch
Som tioåring blev den österrikiska flickan Natascha Kampusch bortförd av en för henne okänd man när hon var på väg till skolan. Hon hölls inspärrad i förövarens hem i åtta år innan hon lyckades fly och hennes öde spreds via pressen över hela världen, det var år 2008 och jag tror ingen kan ha undgått att ha hört talas om henne.
År 2010 skriver Natascha "Jag känner mig nu tillräckligt stark för att berätta hela historien om min fångenskap" och hon ger ut sin egen historia i boken "3096 dagar". På våren 2011 kom den i svensk översättning.
Natascha beskriver med sina egna ord, sina egna känslor och intryck, hur hon upplever sin fångenskap som ett litet barn, en tonåring och till slut en i sina ögon vuxen och stark artonåring. Hon är inspärrad i ett litet trångt betongrum under marken och den enda kontakt hon har är med Wolfgang Priklopil, hennes förövare som utövar sin makt och försöker utplåna hela hennes identitet, han kränker henne djupt och hänsynslöst både psykiskt och fysiskt.
Utdrag ur boken:
"Jag längtade efter en vuxen person, någon som kom och räddade mig. Men ingen visste ju var jag fanns. Den enda möjlighet jag hade till buds var att själv bli denna vuxna person.
Förut hade jag sökt tröst i att föreställa mig att mamma intalade mig mod. Att jag iklätt mig hennes roll och försökt överföra en del av hennes styrka till mig själv. Nu tänkte jag mig i stället att den vuxna Natascha kom till min undsättning. Mitt eget liv låg framför mig som en lysande tidsstråle, som sträckte sig långt in i framtiden. Själv stod jag på talet tolv. men långt där framme kunde jag skymta mitt eget artonåriga jag. Stor och stark, självsäker och självständig som kvinnorna i min roman. Mitt tolvåriga jag rörde sig långsamt framåt längs strålen, mitt vuxna jag skred mig till mötes När vi kommit till mitten räckte vi varandra handen. Berörningen var både varm och mjuk och jag kände på samma gång hur kraften i mitt stora jag fördes över till det lilla. Den stora Natascha tog den lilla, som inte ens hade kvar sitt namn, i famnen och tröstade henne. Jag tänker hämta ut dig, det lovar jag. Nu kan du inte fly, du är för liten än. Men när du är arton tänker jag övermanna gärningsmannenoch ta upp dig från fängelset. Jag ska inte svika dig.
Den natten slöt jat ett avtal med mitt eget, äldre jag. Jag kom att hålla mitt löfte."
Det är svårt att ta till sig vad Natascha Kampusch får igenom under dessa år, det är svårt att ta till sig hur man som barn kan klara av att leva under dessa omständigheter och hur hon till slut lyckas att fly. Förövaren lider av svåra psykiska problem vilket gör hennes kamp att klara av från dag till dag än svårare och jag beundrar Natascha för hennes styrka där drivkraften är att stå ut tills hon fyllt arton. Man förstår av Nataschas berättelse att just artonårsdagen var något för henne speciellt och något hon såg fram emot redan innan hon blev kidnappad. Det var då man fick bestämma själv över sitt liv, då var man var vuxen.
Natascha berättar också i boken om tiden efter att hon lyckades rymma, hur hon blev ifrågasatt, hur det hon gått igenom exploaterades i massmedia där poliser med tystnadsplikt bryter sina löften, bilder från de fem kvadratmeter som varit hennes hem sedan hon var tio år innehållande de få tillhörigheter hon sett som sina egna syns på förstasidorna och visas i alla nyhetsprogram.
Utdrag ur boken:
"Mina dyrbara fåtaliga ägodelar, dagböckerna och enstaka klädesplagg låg kärlekslöst kringvräkta av karlar i vita skyddsdräkter. Gula numrerade lappar satt klistrade mot mitt skrivbord och min säng. Jag fick bevittna hur mitt lilla och så länge instängda privatliv hamnade på förstasidorna. Allt som jag lyckats gömma undan för gärningsmannen släpades fram till allmän beskådan och man drog sina egna slutsatser."
Natascha skriver på ett så enkelt och självklart sätt vilket gör det lätt att sätta sig in i och förstå hennes tankar, känslor och handlande under fångenskapen samtidigt som det är lika svårt förstå hur hon som bara ett barn kan hantera situationen som hon gör.
Det här är ett unikt levnadsöde som Natascha delar med sig av och jag beundrar hennes mod, hennes stolthet och hennes styrka att kämpa för att få leva sitt liv som "Natascha" utan att skydda sin identitet och gömma sig.
Jag skulle önska att Natascha resten av sitt liv får leva som en prinsessa hon är "i min bok" värd all frihet, trygghet och kärlek man kan få. Hon har min fulla beundran över att hon klarade åren i fångenskap, för hennes mod att rymma och att hon även har styrkan att förmedla de 3096 dagar hon levde som fånge, eller kanske mer rätt uttryckt, som slav under diktatoriska förhållanden. Hon rörde vid mitt hjärta från första till sista sidan.
Min uppmaning - läs denna bok!
År 2010 skriver Natascha "Jag känner mig nu tillräckligt stark för att berätta hela historien om min fångenskap" och hon ger ut sin egen historia i boken "3096 dagar". På våren 2011 kom den i svensk översättning.
Natascha beskriver med sina egna ord, sina egna känslor och intryck, hur hon upplever sin fångenskap som ett litet barn, en tonåring och till slut en i sina ögon vuxen och stark artonåring. Hon är inspärrad i ett litet trångt betongrum under marken och den enda kontakt hon har är med Wolfgang Priklopil, hennes förövare som utövar sin makt och försöker utplåna hela hennes identitet, han kränker henne djupt och hänsynslöst både psykiskt och fysiskt.
Utdrag ur boken:
"Jag längtade efter en vuxen person, någon som kom och räddade mig. Men ingen visste ju var jag fanns. Den enda möjlighet jag hade till buds var att själv bli denna vuxna person.
Förut hade jag sökt tröst i att föreställa mig att mamma intalade mig mod. Att jag iklätt mig hennes roll och försökt överföra en del av hennes styrka till mig själv. Nu tänkte jag mig i stället att den vuxna Natascha kom till min undsättning. Mitt eget liv låg framför mig som en lysande tidsstråle, som sträckte sig långt in i framtiden. Själv stod jag på talet tolv. men långt där framme kunde jag skymta mitt eget artonåriga jag. Stor och stark, självsäker och självständig som kvinnorna i min roman. Mitt tolvåriga jag rörde sig långsamt framåt längs strålen, mitt vuxna jag skred mig till mötes När vi kommit till mitten räckte vi varandra handen. Berörningen var både varm och mjuk och jag kände på samma gång hur kraften i mitt stora jag fördes över till det lilla. Den stora Natascha tog den lilla, som inte ens hade kvar sitt namn, i famnen och tröstade henne. Jag tänker hämta ut dig, det lovar jag. Nu kan du inte fly, du är för liten än. Men när du är arton tänker jag övermanna gärningsmannenoch ta upp dig från fängelset. Jag ska inte svika dig.
Den natten slöt jat ett avtal med mitt eget, äldre jag. Jag kom att hålla mitt löfte."
Det är svårt att ta till sig vad Natascha Kampusch får igenom under dessa år, det är svårt att ta till sig hur man som barn kan klara av att leva under dessa omständigheter och hur hon till slut lyckas att fly. Förövaren lider av svåra psykiska problem vilket gör hennes kamp att klara av från dag till dag än svårare och jag beundrar Natascha för hennes styrka där drivkraften är att stå ut tills hon fyllt arton. Man förstår av Nataschas berättelse att just artonårsdagen var något för henne speciellt och något hon såg fram emot redan innan hon blev kidnappad. Det var då man fick bestämma själv över sitt liv, då var man var vuxen.
Natascha berättar också i boken om tiden efter att hon lyckades rymma, hur hon blev ifrågasatt, hur det hon gått igenom exploaterades i massmedia där poliser med tystnadsplikt bryter sina löften, bilder från de fem kvadratmeter som varit hennes hem sedan hon var tio år innehållande de få tillhörigheter hon sett som sina egna syns på förstasidorna och visas i alla nyhetsprogram.
Utdrag ur boken:
"Mina dyrbara fåtaliga ägodelar, dagböckerna och enstaka klädesplagg låg kärlekslöst kringvräkta av karlar i vita skyddsdräkter. Gula numrerade lappar satt klistrade mot mitt skrivbord och min säng. Jag fick bevittna hur mitt lilla och så länge instängda privatliv hamnade på förstasidorna. Allt som jag lyckats gömma undan för gärningsmannen släpades fram till allmän beskådan och man drog sina egna slutsatser."
Natascha skriver på ett så enkelt och självklart sätt vilket gör det lätt att sätta sig in i och förstå hennes tankar, känslor och handlande under fångenskapen samtidigt som det är lika svårt förstå hur hon som bara ett barn kan hantera situationen som hon gör.
Det här är ett unikt levnadsöde som Natascha delar med sig av och jag beundrar hennes mod, hennes stolthet och hennes styrka att kämpa för att få leva sitt liv som "Natascha" utan att skydda sin identitet och gömma sig.
Jag skulle önska att Natascha resten av sitt liv får leva som en prinsessa hon är "i min bok" värd all frihet, trygghet och kärlek man kan få. Hon har min fulla beundran över att hon klarade åren i fångenskap, för hennes mod att rymma och att hon även har styrkan att förmedla de 3096 dagar hon levde som fånge, eller kanske mer rätt uttryckt, som slav under diktatoriska förhållanden. Hon rörde vid mitt hjärta från första till sista sidan.
Min uppmaning - läs denna bok!
Kommentarer
Trackback