Har tänkt lite på det här med begravning och hur man egentligen skulle vilja ha sin egen begravning. När jag var yngre tänkte jag alltid att jag inte ville bli kremerad utan begravas i kista, men som vuxen har jag funderat lite mer på det här.

Varför skulle jag egentligen inte vilja bli kremerad? Tanken kanske känns hemsk att "brännas" i en ugn, det är väl lite så tankarna gått när jag inte tänkt djupare på det hela.

Den som brinner inne i ett hus, en bil eller liknande har ingen kropp att begrava, Den som drunknar och inte hittas blir "fiskmat" = har ingen kropp att begrava ... o s v

Men om jag väljer att vilja bli begravd i kista - vad är det då som är viktigt att det blir begravt?

Skulle jag råka ut för en olycka och måste amputera min arm, inte vill jag behålla den för att spara till en framtida begravning (ungefär som hos tandläkaren när man drog ut en tand och blev tillfrågad om man ville ha med den hem), nej, jag skulle lätt låta dem kasta armen, bränna den eller göra vad som helst med den. Samma sak med en fot, ett ben - ja även hjärtat - har aldrig hört någon som sparat sitt hjärta efter en transplantation .. så var går gränsen?

Är det bara när vi lever vi inte bryr oss om vad som händer med våra kroppsdelar, är det viktigare vad som händer med dem när vi är döda?

Tänker på en av familjerna som miste sin dotter på Utöya i Norge och som senare vid besök på mordplatsen hittade en del av sin egen dotters käke på platsen. Måste varit fruktansvärt för föräldrarna som redan varit med om ett trauma och begravt sitt eget barn och nu går de igenom ytterligare en begravningsceremoni där man begraver käken i en urna ovanpå kistan.

Min tanke är om dottern varit med om en olycka och krossat käken vilken byts ut till annat material, så är det ganska självklart att käken och benrester hanteras på det sätt man hanterar amputerade kroppsdelar inom sjukvården. Samtidigt känns det ganska självklart att om man hittar kvarlevor från en redan död person så placeras dessa i den döda personens grav. Utifrån det här så behandlar vi alltså kroppsdelar olika beroende på om de tillhör en död eller levande person.

Det jag själv kommit fram till efter mina funderingar är att jag inte bryr mig om vad som händer med min kropp när jag dör och jag är inte i behov av en speciell grav. Skulle mina efterlevande vilja ha en grav att gå till så är det upp till dem men för min del kan min aska gärna spridas i en minneslund då behöver ingen ha ansvar för att hålla ordning på en gravplats.

Jag önskar också att jag begravs på mesta ekonomiska sätt, ingen dyr kista m.m - det är bättre man använder eventuella pengar till något roligare, något för de allra yngsta kanske. Tänker mig barnen som säger "kommer ni ihåg när gamlamormor/farmor (eller vad jag nu kommer vara för något) dog då åkte vi till Disneyland, det var kuul!"

Bli nu inte oroliga jag tänker inte dö än (tyvärr barnen)! Förhoppningsvis får ni stå ut med mig tills jag blir så gaggig att ni längtar efter att se mig död. Skämt åsido - brott, olyckor och sjukdomar tar liv varje dag så man gör bäst i att fundera över hur man vill ha det vid sin död och underlätta för efterlevande.

Då kan vi lägga det till handlingarna och lämna detta bedrövliga ämne!