Funderade över glädje idag och huruvida man kan mäta det eller ej. Glädje är ju en känsla som är svår att beskriva, försöker tänka efter hur det känns att vara riktigt glad och hitta ord för det. Ett är säkert och det är att det känns bra, det är skönt, en känsla av lättnad i kroppen där allt besvärande och jobbigt för en stund är borta. Ofta hör man ordet lyckorus, det är ett bra ord, ett rus av glädje och lycka där allt runt omkring suddas ut och det ger tillfredsställelse.

Kan man känna olika typer av glädje? Spontant svarar jag "ja" och tänker då på om jag hör en rolig historia och skrattar så tårarna rinner och jag får kramp i magen är det inte samma som när jag till exempel får en bukett blommor av någon jag tycker om. Nej, nu blir det komplicerat, det är nog inte riktigt rätt ord att jag känner glädje när jag hör en rolig historia - det är skratt. Måste man skratta för att känna glädje - nej det måste man ju inte men kan man skratta utan att känna glädje då? Jo, det kan man nog.. eller.. jag tänker lite åt hållet svart humor.. då känner man väl ingen glädje trots att det är roligt..

När jag planterat lökar på hösten och ser de vackra tulpanerna blomma på våren då känner jag glädje, det gör mig glad och upprymd. Efter att ha storstädat hela huset och det luktar rent och fräscht känner jag också glädje och tillfredsställelse trots att det kanske inte var så roligt under tiden jag städade. Handlade en ny lampa till vardagsrummet häromdagen det gav glädje och tillfredsställelse, jag var nöjd med valet av lampa och gladdes åt att den passade så bra i rummet. Att få hålla ett litet barn ger glädje, att få trösta och hjälpa ger också glädje både hos den som hjälper och den som tar emot hjälpen. Är detta olika typer av glädje? Nej, jag tror faktiskt inte det, inte i den korta goda stunden då är glädjekänslan den samma. I långt perspektiv kanske vissa saker/händelser gör att känslan av glädje håller i sig olika länge men själva glädjen i sig ger samma känsla.

Men om det är så.. då kan man alltså känna precis samma glädje för en liten krokus i rabatten som för att köra hem sin nyinköpta bil i miljonklassen.

Ja, jag tror faktiskt att det är så - men det gör inte ont att åka i en lyxbil om man har möjlighet :)

Foto: www.dawnleblanc.com

Har förstått att för att vara en blogg med aktning bör man ha med lite mat-tips - recept och sånt :) Så jag får väl göra ett inlägg då och då om vad som tillreds.

Förr om åren lagade jag mycket mat med omsorg och bakade det mesta både bröd och kakor av alla de slag, efter att ha drabbats av diverse sjukdomar, glutenintolerans bland annat (kommer mer lite längre fram om medicin och sjukdom i bloggen) så tappade jag lusten för att både laga och äta mat. Mat blev föda, något man behöver ha i sig för att överleva, inget jag såg fram emot istället något som bara tog min tid. Att inte kunna äta vaniljbullar, hemlagade brödkakor, goda såser med mera tog glädjen ifrån mig. Till saken hör också att jag ALLTID varit en "smörgås-människa", älskat smörgåsar mer än middag, har varit så allt sedan jag var barn, att då drabbas av att inte kunna äta bröd ... ja - ni förstår. Till en början var jag optimistisk och tänkte att det här är väl  ingen konst jag kan ju faktiskt baka och har många gånger fått beröm för mitt goda bröd, det är bara att hitta nya recept och byta ut mjölet mot glutenfria varianter. Oj, oj, oj så fel jag hade, med brödet från de första bakförsöken kunde jag ha slagit ihjäl folk = stenhårda, nästa gång tvärtom som klister i mitten, slängde otaliga degar som till på köpet var ca 5 gånger så dyra som vanliga degar - suck! Insåg att allt jag visste om brödbak kunde jag glömma, här krävdes andra tekniker och efter år av träning fixar jag nu äntligen helt underbart gott glutenfritt bröd, så, yes - jag är en smörgås-människa - igen!

Middagsmaten däremot har varit lite segare efter diverse utbrott av överkänslighet för tillsatsämnen med mera som resulterade i flertal besök på akutmotagningar, ambulansfärder och adrenalinsprutor blev matsituationen helt enkelt ångestbetingad.

Idag har jag mina "ups and downs" periodvis lockar matlagningen men oftast  går jag runt i den överfyllda matbutiken och har ingen aning om vad jag ska hitta på till mat. För min del kan jag som sagt leva på mackor med ost och skinka samt råa grönsaker till men yngste sonen är en "middags-människa" och förstår i princip inte varför man äter smörgås, likadant med äldsta dottern, i mellansonen däremot har jag en bundsförvant han är en "smörgås-människa" av yttersta klass.

Sista veckorna har jag dock känt en förändring har blivit påverkad av en "gammal" bekant, en skolkamrat från grundskolan har inspirerat mig både till att börja blogga och till och med känna sug efter att laga till och med tre rätters - wow. TACK Magdalena! Magdalena gör otroliga middagar mitt i veckan trots att både hon och maken jobbar samt har 4 tonårskillar hemma dessutom är hon så disciplinerad att hon skriver veckomatsedel och har gjort typ 20 år, visst jag gjorde det också när barnen var små några år men sedan rann det ut i sanden. Nej, jag kommer inte börja göra det igen (det gör ju Magda åt mig hehe), nej, allvarligt så kommer jag inte upp i hennes nivå oavsett om jag har matsedel eller ej. Men som sagt jag känner mig inspirerad och nu ska det bli bättring på matfronten på Nybyggarevägen! Här en länk till Magdas Blogg LÄS!

Ok, nu till dagens lunch som bestod av omelett med spenat, lök och potatis, till det kall skinka och rårivna morötter med pressad blodapelsin och pumpakärnor - smakade väldigt bra - rekommenderas. Receptet hittade jag på nätet.

70 g bladspenat
1 gul lök
4 kokta potatisar
6 ägg
2 dl mjölk
4 mörötter
1 apelsin
Pumpakärnor
400 g rökt skinka
salt, svartpeppar

Fräs spenat och den hackade löken, tillsätt den kokta tärnade potatisen och fräs ytterligare en stund. Lägg i en ugnsfast form. Vispa äggen och mjölken tillsätt salt och svartpeppar. In i ugnen på 200 grader i ca 25 minuter.
Riv morötterna och pressa över apelsin, garnera med pumpakärnorna.
Servera med rökt skinka.

Så här blev resultatet lite svårt att se på bilden men omeletten blev faktiskt riktigt hög och fin - liknar mest en tjockpannkaka på bilden. Det var snabbt, lätt och gott :

Generationsboende är väl inte riktigt rätt uttryck idag men en annan typ av boende har vi i alla fall. För länge sedan bodde man i generationer på den egna gården sedan kom tiden när man tog med sig sina tillhörigheter och flyttade hemifrån till eget boende ofta på grund av giftermål. I dag flyttar många ungdomar till en liten lägenhet som sitt första boende ibland på grund av studier, de byter boende oftare än tidigare p g a bostadsköer, arbetslöshet, tillfälliga förbindelser och så vidare. Detta medför att många ungdomar tillfälligt flyttar tillbaka till föräldrahemmet och att man har kvar mycket saker där.

Hur påverkar det här våra liv idag, får vi starkare band till våra barn, behandlar vi kanske barnen som barn längre upp i ålder p g a att de inte riktigt "lämnar" boet?

Personligen tror jag inte att det här spelar någon större roll, anpassningsbara som vi människor är, men jag är helt övertygad om att forskare, beteendevetare och allt vad det heter skulle kunna göra diverse analyser och har säkert gjort över vårt förändrade sätt att möta vuxenvärlden.

Jag kallar mina barn på skämt för "boomerang-barn" - jag kastar iväg dem ut i livet och de kommer tillbaka :) Har sagt till dem att de ALLTID kan komma tillbaka hem oavsett orsak, de ska alltid kunna känna att de har en plats här hemma. Det egna rummet finns inte kvar i ursprunglig form, har man flera barn flyttas det helt naturligt runt, när den äldste flyttar ut vill någon annan ha det rummet. Därför har jag sett till att det alltid i huset finns en tom säng för den som eventuellt skulle behöva och när någon av barnen tillfälligt flyttat hem igen har ett eget rum iordningsställts.

Äntligen har jag nu också fixat ett gästrum med två sängar där barnen eller andra gäster kan sova och få vara för sig själva när de kommer hit, det känns väldigt bra. Finns dom som säger att det är väl inte alla som har plats för det man kanske behöver rummen till annat när barnen flyttar. Visst så kan det säkert vara men för min del så hade jag i så fall hittat en hörna för en säng om så i tv-rummet med ett draperi att dra för, en ordentlig bäddsoffa eller liknande.

Har märkt att det inte alltid är så lätt att hantera detta när barnen flyttar fram och tillbaka, som förälder går man in i en föräldraroll fast barnen vill bli behandlade mer som vuxna i vissa situationer och i andra går barnen tillbaka till barnroll och förväntar sig bli "upp-passade" för man är ju "hemma". Det tar ett tag innan man hittar sina roller och hittar balansen i sitt nygamla umgänge. Det är viktigt att man har respekt och förtroende för varandra, att som vuxen låta det vuxna barnet ha sin integritet, och som barn respektera att det faktiskt är föräldrarnas hem och att finns vissa saker jag måste rätta mig efter när jag bor här.

I dag har jag ett "boomerang-barn" hemma som för tillfället studerar hemifrån och ett barn i övre tonåren som bor hemma samt ytterligare ett barn som flyttat hemifrån och precis skaffat egen familj i form av sambo och ett helt underbart litet barnbarn. Denna nya lilla familj kommer titt som tätt hit hem och stannar några dagar trots att det bara är några mil emellan oss. För mig är detta en helt underbar förmån, är så tacksam för att mina barn vill tillbringa tid här hemma och ser det som ett uttryck för att dom trivs med att vara här.

ÄLSKADE BOOMERANG-BARN - vad skulle jag vara utan er?

Gustav Klimt
"Mother and child"

Nu har jag snart bloggat i två veckor och man kan redan nu se en väldig blandning på mina inlägg. Bloggen är inte genomtänkt den blir vad den blir och jag är faktiskt riktigt nyfiken själv på vad den kan komma att innehålla och vart den kommer att ta mig. Börjar förstå att det kommer bli många olika kategorier allt eftersom bloggen rullar på, spännande, ska försöka att inte begränsa mig utan låta bloggen ha fritt spelrum.

Tänk om jag skriver något dumt och korkat då? Ja, det lär jag ju göra såklart och då tänkte jag väl dumt och korkat den dagen.. gör inte alla det ibland?

Kommer jag stå för mina ord då? Nej, det hoppas jag vekligen inte att jag behöver göra, det jag tycker och tänker en dag kan mycket väl förändras och jag försöker så mycket jag kan vara beredd att ändra mina åsikter tyckande och tänkande om jag får nya infallsvinklar.

Under utbildningen "livet" hoppas jag på utveckling i form av förståelse och kunskap inom många områden. Utbildarna är barn, föräldrar, vänner, natur, djur, upplevelser och allt jag överhuvud taget tar mig för.. varje steg jag tar om jag så är ett eller 91 år så är det en utbildning, en utbildning i att leva.

Vad ska jag ha denna utbildning till? Vad ska jag ha "livet" till? Den frågan kanske jag kommer tillbaka till någon gång i mitt bloggande - vem vet. Har du funderat på vad du ska ha utbildningen livet till?

"WATCHING THE SUN"

"I was filled with silence and solidarity and complicit smile and then convince him to let it come all poets, all friends, all poetry, all the suns and the tears in our eyes, men and women cut by emotions sharp lines ... and I still looking for the essence of things."

(Jean Zapata)

* * *

Tiden läker alla sår
vilken lögn,
det som lagras i min kropp,
år efter år, blir igår.

Vill inte kännas vid,
har glömt,
förträngt, börjat på nytt
när ett kvid blir en strid.

Nu brister min stadiga grund,
jag svajar till,
i ett kaos jag kryper,
en sekund är inte jorden rund.

Söker i min fysiska kropp,
allt känns fel,
psykiska orsaker utan kontroll
i full galopp slog livet stopp .

* * *

Hon får från och med 19 maj 2009 till 19 maj 2010:

• köpa mat, men inte färdiglagat. Jag ska välja ekologiskt om det finns och jag ska välja bort allt sött. Men jag får laga egna efterrätter.
•  ta med matlåda till jobbet varje dag, men inte gå på restaurang eller kafé.
• köpa kläder till barnen när de verkligen behöver något som en vinterjacka, men inget till mig.
• dricka ett glas vin ibland, men inte köpa annan sorts alkohol.
• köpa förbrukningsartiklar som tandkräm och diskmedel.
• låna böcker och film på biblioteket, men inte köpa.
• undvika att köpa allt annat.
• resa restriktivt. Jag ska cykla till och från jobbet året om, och jag ska cykla på fritiden.
• gratisträna som löpning, armhävningar med mera. Men inte köpa några träningskort.
• själv tillverka presenter och julklappar, men får handla en gåva om jag inte hinner fixa själv.

Säg inte att detta är lätt, jag är så superimponerad av att hon snart fixat ett helt år. Det är inte bara glada tongångar om hennes köpstopp, hon har fått en hel del kritik där man menat att det är ett slag mot de som verkligen inte har möjlighet att handla mer än vad man behöver för sin existens o s v. Läs mer om henne och hur hennes  år varit i hennes blogg: http://na.se/bloggar/annalevin 

Alla jag känner inklusive mig själv handlar mer än vad vi behöver.

Jag säger bara heja Anna!!

Är så oerhört glad och tacksam över att jag har mina tre barn, höll nästan på att skriva fyra, men får väl se till fakta att svärsonen faktiskt inte är min även om jag betraktar honom lite som det. Till på köpet har jag nyligen fått ett barnbarn - det är väl det som gjort att det kommer så mycket tankar om barn just nu. Ett barnbarn det är helt "crazy" som Charlotte Kalla sa när hon tog sitt första OS-guld och det är precis vad det är - helt crazy. Minns glädjen när jag precis fött mina barn och hur jag gick som i ett lyckorus och kände mig bäst i hela världen men var inte förberedd på att känslan skulle vara likadan och ännu mer när jag fick barnbarn.

Lider med dem som inte kan få barn och de som gjort valet att inte ha egna barn, de som gjort valet att inte adoptera eller helt enkelt inte vill ha barn. På något konstigt sätt inbillar jag mig att alla som får barn oavsett adoption eller ej och oavsett om man ville ha barn eller ej upplever en glädje som är svår att jämföra med annat. Tänker att "dom förstår inte bättre", "dom vet inte vad dom går miste om" ... barnen och familjen är på något sätt det livet handlar om för mig - det är det som är glädjen - finns många andra glädjeämnen i livet men de kommer alltid i andra hand i jämförelse.

Svårt beskriva den kärlek och lycka jag känner när jag ser på det lilla barnet, det är som om något lyckohormon drar igång, ett lugn, en tillfredställelse, allt annant runt omkring bleknar och det centrala blir att tillfredsställa de behov denna lilla varelse har. Ge välling, byta blöja, vagga.. se det lilla barnet när det förnöjt somnar mätt och torr ..har inga ord .. kanske inre frid ja det är nog ett bra uttryck, det är vad jag känner.

På nyheterna ser jag mammor från delar av afrika med uttorkade barn hängande vid bröstet, stora glansiga ögon, flugor som kryper i mungiporna... Vad känner dessa mammor, de som INTE kan tillfredsställa sitt barns behov? Det gör ont att se dessa mammor, undrar om man kan utsättas för något värre än att inte kunna ge sitt barn ens det mest grundläggande för sin överlevnad. Tror deras smärta är lika stor som min lycka.

Världen är orättvis - ge mig en ny värld!

"Hur mår mamma?"

Bilden lånad från www.nyren.be

♥ ♥ ♥

Låt mig vara din vän
och trösta vid svåra stunder.
Låt mig vara din vän
och hålla din hand,
inte på några lösa grunder
jag älskar dig alltid
och inte ibland.

♥ ♥ ♥

Hade en diskussion här hemma om barn och hur det kan vara när de kommer i trotsåldern. Kom att tänka på mig själv någonstans i fyraårs-åldern. Jag tänker tillbaka...

* * *

Jag vet att det finns farliga saker det är lite spännande, mamma har sagt att man kan dö av en del farliga saker. Vet egentligen inte riktigt vad det är att dö men det är nog inte bra. Runt trädgården finns en häck som sent på sommaren får små ”skidor” med små hårda frön inuti, precis som mormors ärtor fast mycket mindre, undrar om man dör av dom? Springer runt lekstugan till sandlådan och tar en gul liten hink, den är min, den röda är min systers fast min är mycket finare, åh vad jag tycker gult är fint, det är ju som solen, jag blir varm och glad. Skuttar bort till häcken och plockar några fröskidor, de är mörkt gråbruna och hårda, trycker man till med fingrarna på dem så går de sönder och små svarta frön sprätter ut. Trycker ut frön i hinken så de precis täcker botten, smiter iväg och sätter mig på huk bakom en bil som står på gräsmattan.

Tittar på de små runda fröna, likt små kulor i hinken och pillar upp ett med fingrarna, hm – det är så litet man kan nog inte tugga på det tänker jag och stoppar det i munnen och sväljer. Märker nästan inte att jag sväljer – känner med tungan om det finns nåt kvar i munnen men känner ingenting, oj vad lätt det gick, men tänk om jag inte fick in den i munnen bäst att ta en till så jag absolut är säker på att jag svalt en, annars kan jag ju inte veta om de är farliga. Pillrar upp ytterligare ett litet frö till som slinker ner lika obemärkt som förra, så där ja, sitter kvar på huk tittar ner i hinken och undrar om jag ska dö nu…. Hör  fotsteg på grusgången, det är mamma som ska ut och hänga upp tvätten på strecket och då måste hon gå förbi bilen, slänger snabbt in hinken under bilen precis när hon kommer runt hörnet. Hon ler och frågar ”vad gör du för någonting, behöver du gå på toaletten, du har väl inte ont i magen”, hon syftar väl på att jag sitter gömd på huk.  ”Nej” säger jag, ”Jag leker bara lite”. Förstår att det nog inte är så bra att tala om för mamma vad det var för lek, hon frågar om jag vill hjälpa henne att hänga tvätt. Jag hjälper till genom att ge henne strumpor och underbyxor från tvättkorgen som hon vant hänger upp på strecket.

Tittar på gungställningen och kommer på att jag måste prova den nya gungan som farfar har gjort till lillasyster som ännu är för liten för att gunga på en vanlig gunga. Släpper tvätten jag håller i på gräsmattan och gör ”hoppsteg” bort till gungorna. Att mamma suckar, skakar lite på huvudet och ler när hon tar upp två par strumpor och skakar av gräset märker inte jag, jag har redan glömt att jag kanske ska dö och att jag hjälper till att hänga tvätt, jag måste bara prova gungan. 
Klättrar lite först, försöker klättra i alla fall, vill kunna klättra upp och hänga högst upp i gungställningen. Ramen är av stålrör, den är riktigt hög, inte ens pappa når upp. Klamrar mig fast runt den ena stolpen, så högt upp jag kan, men kanar nedåt direkt, försöker knipa åt med fötterna mot stålröret och kan faktiskt flytta händerna lite uppåt men tappar taget och trillar i gräset. ”Var försiktigt så du inte slår dig”, ropar mamma när hon tar den tomma tvättkorgen och går in igen. ”Nähäpp” tänker jag, gick inte att klättra upp idag heller, får ge mig på gungan i stället.
Gungan är fyrkantig med två hål i fram, ett för varje ben, rödmålad och gjord av trä, frågan är hur jag ska ta mig upp i den, försöker hålla med händerna i båda snörena men når inte upp med benet. Tar båda händerna i ena snöret för att hänga mig i det och kravla upp med båda benen, får upp ena benet men gungan tippar framåt och jag blir liggande på backen. Nej, det här går inte måste ha något att stå på, hämtar en av stolarna som pappa har gjort till lekstugan, klarar inte att bära den så jag drar den i ryggstödet fram till gungsällningen. Ställer mig på stolen som ser ut precis som mammas stolar i köket fast är mycket mindre, håller med båda händerna i repen och sätter en fot i gungan och försöker ställa mig upp. Äsch, kan ju inte hålla balansen för att vända mig om, måste gå upp på gungan ”bakifrån” så jag kan stoppa ner benen i hålen, går försiktigt ner från stolen och flyttar den till andra sidan av gungan. Så, nu kan jag gå upp och ställa mig i gungan och liksom hänga i repen för att samtidigt få ner båda benen i hålen, puh, äntligen sitter jag i gungan.
Sparkar bakåt för att få bort stolen så den inte är i vägen, når precis ryggen på stolen med en liten del av foten så stolen tippar bakåt och rullar åt sidan.
Ingen vidare skön gunga tänker jag, försöker vicka lite fram och tillbaka, får ingen fart och når ju inte ner med foten i backen för att hjälpa till, lutar mig bakåt men ryggstödet är i vägen och gungan rör sig inte trots att jag försöker röra benen fram och tillbaka samtidigt. Ingen rolig gunga precis… bestämmer mig för att klättra ur och gunga på min egen gunga i stället. Men hur kommer jag ur, det går inte att dra upp benen, nu är jag trött på den här dumma gungan och man får ont i rumpan av den. Försöker dra mig upp i repen men gungan följer med och då viker den sig framåt, tappar taget och gungan far runt, jag landar med underarmarna i backen och ena foten hängande kvar i gungan, sparkar loss foten och hoppar ojande runt för att lindra skrapsåren på armana. Skruttgunga, den är ju livsfarlig. Jag hör mamma ropa i fönstret att kvällsmaten är klar, springer in och får ett plåster på ena armen, mamma konstaterar också att jag är ganska smutsig – ”får bli ett bad innan det är dags för sängen” säger hon bestämt.

Efter kvällsmat och bad stoppar mamma om mig, läser ”Gud som haver barnen kär”, säger god natt och släcker lampan. Solen har ännu inte gått ner helt man kan fortfarande se en gul hink ligga under bilen på gräsmattan, att den ligger där har jag glömt. I morgon är en ny dag, undrar vad jag ska prova för ”farlighet” då, eller jag kanske ska uppfinna nåt, gäspar, ögonen känns tunga och jag sover snart riktigt tungt.

* * *

 Man kan undra:  Hur tänker barn egentligen....??




"Jag, liten och lycklig för ca 40 år sedan"

Långsam i starten, svårt att bestämma mig, det är sådan jag är trots en inre hets som hela tiden vill att allt ska gå fort. Livet har dock lärt mig att tålamod och noggrannhet vinner i längden. Det är ganska typiskt mig att börja blogga nu, när alla andra börjar tröttna på bloggar.. likadant med mode om jag någonsin kommer ta på mig ett par haremsbyxor så lär det ta ett par år till när andra slänger sina och affärerna slutar sälja, då har jag sett så mycket av dem att jag börjar tycka det är snyggt - liksom lite försent - och kan då inte förstå att det ska vara så svårt att få tag på just dessa plagg som jag sett så många gå runt i.

Funderat på varför man ska blogga, varför "hänga ut sig själv" ... konstigt, bloggandet har tagit över dagboken fast en blogg är precis tvärt om. I dagboken skriver man vad som hänt under dagen, funderingar, tankar, hemligheter, drömmar o s v precis som bloggen började, om någon läste i någon annans dagbok så blev det ett "herrans" liv - det är ju en "döds-synd" till skillnad från bloggen där det i stället uppmuntras och är något man verkar vilja bli uppmärksammad för.

- Ska du skriva en blogg, du kan väl inte skriva?

- Njae.. det kanske jag inte kan, måste man kunna det?

- Ja, det är klart, annars vill ju ingen läsa!

- Nehe.. men måste nån läsa då?

- Om ingen läser är det väl ingen idé att skriva nåt?

- Kan jag inte skriva bara för att jag vill skriva, liksom bara för mig?

- Jo..det kanske man kan.. men vad ska du skriva om då?

- Ingen aning...

- Men herregud människa du måste väl veta vad du ska skriva om??

- Måste man veta det?

- Ja det fattar du väl, du måste ju ha nå´t tema, en röd tråd.

- Jaha, så jag kan inte bara skriva vad jag känner för stunden.

- Jovisst men det kan ju bli hur rörigt som helst, ingen som fattar nå´t av det du skriver.

- Nej men det spelar ju ingen roll, jag skriver ju bara för att jag har lusta att skriva...

- Ja, just det (suck), skriv på du bara, printa ner det din stackars hjärncell spottar ut för tillfället... det blir nog bra. (Gör som du vill - jag kommer i alla fall inte att läsa... har viktigare saker för mig...)

- Ok, tack för hjälpen nu känner jag mig peppad att dra igång! Ska överlägga lite med min hjärncell sen ska vi knappa tangentbord så fingrarna blöder. Kul - att man får skriva som man vill och att man kan välja om man vill läsa...