Känner mig som Imse Vimse när han klättrar upp på sin tråd gång på gång efter att blivit bortspolad av regnet och solen lyser på honom där han klättrar tills nästa regn kommer.

Jag vet att mina "trådar" finns kvar och att även min sol kommer lysa men när regnet kom denna gång så känns det som jag fastnat i gyttja det går trögt och hjärnan är i tillstånd av mentalt vaccum och likgiltighet. Är trött, så fruktansvärt, otroligt trött tog mig dock ut till husvagnen idag för att plocka ut det som om möjligt gick att spara. Husvagnen och bilen står ute hos min far, han kom förbi en sväng och säger "Det var bra att du plockat ur den så kan jag köra iväg den till skroten". Jag ville bara skrika "Neeej!" .. i mitt mentala vaccum är den inte skrot den är vackert inredd likt ett verkligt mentalt rum där jag tillbringat sista månaden arbetsklädd med en mugg kaffe och i stunder bara suttit för mig själv i tankar inför nästa steg i arbetet att få färdigt min rullande "frizon".

Papper ifyllda och inskickade till försäkringsbolaget, husvagnen urplockad, köksbänken är fylld med husvagnsprylar som ska diskas och garaget står ostädat och fyllt med rester från renoveringen - det tar emot - likt en boupteckning efter en död.

Det handlar inte om sakerna det handlar om att något gått förlorat för mig, något jag måste "börja om med", något som rivits ner och tagit kraft från mig.

Jag "stänger av", tar en dag i taget och struntar i vad som behöver göras är nöjd över att fixat urplockningen idag. Har i dagarna stickat en liten "Pippitröja" till söta Lovis och vips fick jag "beställning" på en till Mamma Angelica och en till Morbror Alexander - det är min "tillflykt" just nu.. sitta och sticka i mitt mentala vacuum. I morgon ska jag ta en sväng till skogen och förhoppningsvis ha med mig en hink kantareller hem :)

Projekt finns det gott om att ta tag i här hemma det är bara att vänta ut den "mentala koman" och hoppas att den som det nu känns "dubbelsidiga nackspärren" ska lätta något så hittar jag säkert något att ta tag i gör ju inget om känslan av att gå runt och vara ledsen hela tiden ger med sig också.

Mycket jag önskar skulle vara på helt annat sätt än vad det är men jag kan inget göra, är maktlös .. vill tro att något bra ska hända, vill tro att jag får tillbaka känslan av trygghet och glädje.. 

Nu ska jag återgå till mitt terapiarbete - en massa nystan som väntar på att få bli en tröja - det ger inspiration och förhoppningsvis kommer solen lysa lite grann på Imse Vimse där han tappert kämpar med sina trådar :)

Vet inte hur många som sagt det till mig efter vår husvagnskrasch. Angelica går runt i något slags overklighetslyckorus där hon fortfarande inte kan förstå att hon lever och är glad och tacksam för varje minut.

"- Vilken tur ni hade!"

Önskar jag kunde känna så - jag känner inte så överhuvudtaget, jag är inte glad och jag är inte tacksam för att jag lever. Förstå mig rätt, jag är inte ledsen för att jag lever men jag känner ingen glädje, jag känner inte att vi hade tur - jag känner att vi hade otur. Det här skulle inte hänt och jag kan fortfarande inte förstå, inte ta till mig att det har hänt, var förut på väg ut för att hämta socker i husvagnen när jag återigen blir brutalt medveten om att den finns inte mer och bilen står inte i garaget... och jag ska vara glad att jag är här.. I stället för att hämta socker går jag ner i tvättstugan med tårarna trillande och stryker några kökshanddukar.

Jag borde vara glad men det känns som jag inte bryr mig.. jag sluter ögonen och en dålig repris av "Titta vi flyger med husvagnen" spelas upp för femtielfte gången, nya ljud, nya bilder, nya känslor tillkommer..

Är inte den där förbannade filmen slut snart - har jag inte fått ihop varenda liten ruta i "klippen"? Ångesten och känslan av maktlöshet återkommer - Angelicas ord med klang av rädsla rungar i huvudet "- Mamma vad gör du.. sluta med det där!" Det enda jag säger under hela tiden är "- Jag gör inget.. jag kan inte.." , jag skriker inte jag ropar inte på hjälp - jag gör allt jag kan för att inte visa Angelica att jag är livrädd och i mitt huvud snurrar frågan - "Vad kan jag göra för att rädda henne?" och hennes desperata skrik "Neeej" överröstar allt...

Jag är ledsen, ledsen, ledsen, jag är tom och maktlös - jag visste att livets utbildning är tuff men kunde jag någonsin tro att den skulle vara så här tuff. Vill lägga till saker i mitt liv - inte ta bort - det har tagits bort för mycket redan innan det här. "Jamen - det är ju bara saker" kommer det anklagande svaret... Nej, det är inte bara saker.. det är mer för mig..

Det var mitt försök att hitta lite glädje, något se fram emot.. en slags frigörelse där jag helt ensam hade skapat mig en liten värld "utanför" allt annat - ett andningshål som jag kunde "ta till" och åka iväg med precis när jag ville - om jag ville. Det var något som jag "hade" och som tagits ifrån mig något som återigen kraschat i mitt liv.. på samma sätt som min hälsa, mitt arbete, mitt äktenskap, mitt umgänge... Det är återigen något jag måste bearbeta och "börja om med".

Jag måste klara det här.. jag vet att jag gör det.. men det är jobbigt, det gör ont inte bara fysiskt utan också i hela mitt inre och frågan "Varför just jag?" återkommer.. en egoistisk tanke - jag vet..

Ska städa ett garage som är fullt av rester efter en husvagnsrenovering... sedan ska jag sticka en "Pippi-tröja" till en söt liten Lovis det är så långt min planering sträcker sig just nu...

"Bilen och husvagnen far runt över hela vägbanan och jag gjorde allt jag kunde för att hålla mig till mittlinjen på vår tvåfilade sida av vägen" 
 
samtidigt ljuder från vår mp3 - spelare i bilen:
 

Vi åkte iväg, pratade, pratade och pratade.. delade minnen och känslor vi lade ett pussel av de bitar vi hade och fick ihop en hel bild av händelseförloppet. Angelica förstår fortfarande inte att hon lever och säger att allt hon gör är bonus från och med nu - hon säger att hon inte skulle varit här... jag känner inte så...

Allt var bokat, tåg, taxi, hotell, mat och konsert. Vi bokade bord i restaurangen till klockan halv fem och bussen till konserten skulle gå ca halv sju och konserten började klockan åtta.

Vi letade febrilt på hotellrummet efter kylskåpet med de små vinflaskorna.. hm muttrade vi har man tagit bort sånt - var ju ett tag sedan i alla fall som jag bodde på hotell, när jag arbetade var jag hyfsat trött på hotellrum men nu såg jag fram emot att slänga handdukarna på golvet och slippa bädda. Men som sagt kylskåp fanns inget, vi som tänkt ta varsitt glas när vi gjorde i ordning oss för kvällen men ingen av oss orkade gå bort till baren för att köpa något så vi beslutade oss för att vi fick nöja oss med vin till maten.

 Förrätten jag fick var abborre på bädd pepparrotsströdd sallad samt löjrom - helt underbart gott.
 Angelicas förrätt såg inte så mycket ut för världen men den var enligt henne också helt sanslöst god.

 Varmrätten kan vi inte beskriva i ord, oxfilén var helt underbart god och det var två riktigt stora bitar även om det inte syns på bilden då tallrikarna var gigantiska. Ser så tråkigt och färglöst ut på bilden men det kan jag lova att så var inte fallet med smaken.

 Sist men inte minst den ofattbart goda desserten jag fick byta till blåbär eftersom jag inte kan äta jordgubbar och jag är inte ledsen för det. Det mesta på menyn var närproducerat och i möjligaste mån ekologiskt, marsmallowsen hade man själv "bakat" och självklart även glassen var tillverkad i köket.

 Angelica hon njöt av sin dessert som bestod av både godis, glass och bär och det smattrade i munnen på henne av .. ja vad heter det.. sånt man åt som barn och som poppar runt i munnen - ja ni vet vad jag menar.

 Vi njöt i stora drag och det behövdes inte mycket av det goda vinet innan vi kände av det :)

 Vi var såå mätta - Angelicas uttryck - "foodbaby" kom väl till pass :)) Bussresan till Dahlhalla tog cirka en halvtimma och vi var verkligen förväntansfulla inför att få se den så välkända scenen. Vi blev inte besvikna det var över förväntan - så otroligt vackert! Här ser vi scenen bakifrån.

 Och här ser vi scenen framifrån. Vi hade platser långt fram i mitten på rad sex - perfekt!

 Konserten var helt fantastisk Salem al Fakir tillsammans med Gävle symfoniorkester på denna scen med sådan fantastisk akustik jag var mållös! Angelica stod upp och hoppade, applåderade och sjöng med i princip hela tiden. Symfoniorkestern kunde man ej heller bli besviken på den hade allt som om möjligt ska finnas i en symfoniorkester, violiner, trumpeter, basfioler, saxofoner, harpa, massa saker att slå på som både hänger och står :) stora skallror - rejäla plåtbitar för "muller" och ja det fanns säkert en triangel gömd nånstans också - ja som ni hör så är det det musikaliska geniet som beskriver ensemblen ;)) En av favoriterna var absolut en instrumental låt där Salems bror (har glömt vad han heter) spelar bastuba och Salem själv violin - fantastiskt!

Tårarna var nära när låten Purple Lady spelades - det var denna låt vi lyssnade på i bilen när vi kraschade och orden "Purple Lady" och "made up red clown smile" är ristade i mitt minne förstod inte varför förrän Angelica skriker "- Mamma, det var den här låten vi spelade i bilen..."

Kan bara i efterhand konstatera att dessa rader sjöngs och spelades av Salem al Fakir i vår bil när vi hejdlöst kastades runt på E20:

Sweet Purple Lady
Arms up feet down
spinning round and round
try'in to walk the highway yellow line.

Är förvirrad, omtumlad, mörbultad, kraftig rädsla och skrämmande bilder far i mitt huvud när jag sluter ögonen. Vi kom inte så långt.. vi kom ca 3 mil innan det hände.

På vår väg mot Dalarna och vår minisemester som skulle vara från torsdag till söndag inträffar det som inte fick inträffa - jag hade packat verktygslådan - "för ifall" något skulle inträffa med bilen eller husvagnen - den var inte till någon hjälp. Vi stannade vid första mack för att köpa batteri till mp3 spelaren som var laddad med Salem al Fakirs album såklart kunde vi inte motstå en Klings cocosboll och en maffig äppelmuffins - båda är nu väl inklenade och halvätna i bilens framsäte...

Angelica börjar äta på sin muffins och talar om vad god den är, i mitt minne finns inte hur mycket jag hunnit äta på min cocosboll minns bara att jag bad angelica om papper att lägga i knät, hon böjer sig fram mot golvet och frågar "vad gör du"?

Det rycker i bilen .. jag svarar "Jag gör ingenting", det rycker mer och husvagnen börjar gunga, jag vet att om en husvagn börjar "vobbla" ska man inte försöka parera utan hålla löst i ratten så om möjligt få ekipaget räta upp sig, absolut inte bromsa utan i så fall gasa. Angelica säger skarpt, med rädsla i rösten "Mamma, sluta NU!" Jag svarar desperat - "Jag gör ingenting - jag kan inte". Husvagnen slår nu häftigt från sida till sida och bilen är kraftigt snedställd mot vänster, vi kör på E20 med vajerräcke, på vår sida två filer och mötande en och håller en hastighet på ca 80 km. Bilen far med full hastighet in i vajerräcket och det är min fulla övertygelse att vi kommer fara rakt igenom ut på mötande körbana och landa i diket mot träden på nästa sida, jag hinner se att vi inte har något möte. Många tankar far i mitt huvud, jag tänker att det här kan man inte överleva och jag hör Angelicas röst "Mamma vad gör du" och min tanke är "jag kommer döda Angelica"... jag vill inte.. men jag kan inget göra. Bilens och husvagnens kraft känns fruktansvärd, det känns som allt går i 200 km i timmen samtidigt som det sker i slowmotion när vi slungas in i gallerräcket .. Angelica kramar min arm när bilen vänder över helt åt andra hållet och som det känns i samma hastighet rakt mot höger dikeskant och det vi ser är en kraftig stolpe.

Bilen en Mercedes årsmodell -64 är inte utrustad med säkerhetsbälte och behöver ej vara det.. vi är båda helt övertygade om att vi kommer träffa stolpen i diket och med full kraft slungas genom rutan ut ur bilen. Vi har tur igen, vi missar stolpen, jag känner att jag slår huvudet i taket och bilen plöjer fram i det våta leriga diket och tvärstannar. Vi hör och vi ser husvagnen över våra huvuden via bakrutan, sidoruten och framrutan vi sitter med armarna rakt ut mot sidorna.. varför vet jag inte .. det kan bara vara några sekunder i mitt huvud känns det som en evighet.. vi väntar på att husvagnen ska landa på taket på bilen och krossa oss. Husvagnen har skrapat taket och landar på motorhuven för att till slut stanna framför bilen. Nu är allt tyst.

Jag skakar hejdlöst och tårarna börjar rinna - jag hör Angelica upprepa som ett mantra - "Det gick bra mamma, det gick bra mamma..." Minns att jag säger "Vi måste ringa SOS", jag får telefonen och slår 122.. händerna skakar oavbrutet.. inser själv att jag slått fel nummer och lyckas slå 112. Minns knappt något av samtalet.. Angelica försöker ta sig ut, dörren går inte öppna, jag försöker på min sida, går inte heller öppna vet då att jag hör kvinnan i telefonen fråga om vi kan ta oss ut - jag svarar nej.. vet också att hon frågar om det ryker någonstans och om vi hade gasol i husvagnen. Tror jag svarar att vi har gasol och att det inte ryker.. känner nu en fruktansvärd panik och vill få ut Angelica ur bilen, ser då en person utanför bilen och lyckas veva ner rutan, tårarna bara rinner, tror inte jag avslutade samtalet med larmcentralen. Ringer min pappa som bor endast ca två mil från platsen hör honom säga - "Jag kommer direkt" sedan lägger han på luren. Jag skakar hejdlöst har svårt att prata och vi får hjälp att krypa ut ur bilen via rutan.

Jag ser ingenting känns det som, allt är suddigt, blir sittande på vägkanten har mobilen i handen och tar två kort - dessa kort har jag tittat på 2000 gånger för att försöka förstå att det är jag som tagit kortet och att det är jag och Angelica som suttit i bilen.

Flera personer har kommit fram hör någon säga ni kan inte sitta här, någon nämner gasoltuben och jag ser den strax framför oss där den farit ur husvagnen. De snälla människorna leder oss upp i dikeskanten på andra sidan bilen och lägger filtar över oss, jag skakar, jag gråter och känner en fruktansvärd ångest över vad "jag" orsakat. Jag har utsatt Angelica för något av det mest traumatiska jag kan tänka mig, kraschat bilen och husvagnen som jag lagt ner så mycket arbete på - jag får en sådan fruktansvärd känsla av skuld och känslan kommer i omgångar och gråtattacker.

Man frågar om vi har ont någonstans och jag svarar att det känns lite i huvudet och nacken samt ner i vänster arm - men smärtan är diffus är som om jag inte är kapabel att känna smärta just nu.

Brandmän på plats, pratar med oss lägger på oss ett berg av filtar, tills ambulansen kommer. Man sätter krage på mig, får inte röra mig - blir liggande platt på rygg och kan endast titta rakt upp i taket.. och blir liggande så i drygt fyra timmar och träffat två läkare samt blivit röntgad. Smärtan jag upplever i rygg och nacke när jag kommer in till akutmottagningen liggande i detta läge går inte beskriva får försöka intala mig själv hela tiden att låta bli att slita bort kragen och försöka resa mig upp, säger till mig själv att det är positivt att jag ligger här och känner smärta. Får efter cirka tre timmar smärtstillande i dropp - märker ingen skillnad.. känner bara en stor lättnad när man tar av mig kragen och konstaterar att inga kotor är förstörda och jag får resa mig upp. Man säger också att man på bilderna ser mina övriga problem med rygg och nacke och att det därför kommer förstärka smärtan.

Angelica som hela tiden fått stå upp och gå känner av en diffus smärta i ländryggen även hon blir röntgad men även där ser det bra ut.

Det rycker i benen och nacken värker och det känns som jag vacklar när jag går men vi får åka hem.

Idag har smärtan intesifierats hos både mig och Angelica - precis som läkaren förklarade för oss att det skulle göra - han förklarade det som att vi skulle få smärta likt kraftig träningsverk. Jo, tack ordet mörbultad har fått en ny innebörd för mig efter det här. Vi måste ha tagit kraftigt spjärn i bilen och försökt hålla emot med alla muskler som finns i kroppen för det värker överallt - troligen också tryckt fötterna mot golvet - ömmar rejält när jag försöker dra upp fötterna.

Angelica sa idag på förmiddagen att hon fortfarande går runt och tror att hon är död och jag själv har nog ännu inte lyckats på riktigt förstå vad som hänt. Med jämna mellanrum under dagen har jag känt mig väldigt ledsen och vill gråta. På eftermiddagen konstaterar jag smärta och en stor öm bula i huvudet.. märkligt att jag inte känt av det tidigare, måste varit där jag slog i huvudet i taket på bilen.

Kände trots min smärta att jag var tvungen att åka ut och titta på bilen och husvagnen och få med mig lite av sakerna hem.. datorn bland annat som jag inte ens visste om den fungerade - den låg i husvagnen under färden. Den husvagn som jag för mindre än en vecka sedan slipade och målade lister på finns inte mer, luckorna som jag varit så rädd om efter målning så de inte skulle blir skadade innan jag fått upp dem i husvagnen - de har jag i dag klivit på .. det är svårt för hjärnan att ta in så tvära kast..

Vi tog ett kanske märkligt beslut idag jag och Angelica, vi bestämde oss för att boka hotell och tåg upp till Rättvik för att trots allt gå på konserten. Vi kom fram till att oavsett om vi tar in något från konserten eller om vi har så ont att vi inte kan sitta på plats hela tiden så känns det då i alla fall som att inte hela helgen gått förlorad. Det ska bli skönt att sätta oss på tåget tillsammans, ta igen det vi missat lite grann och på något sätt summera vad vi gått igenom. Känns inte bra att vi ska gå här hemma ha ont och vara ledsna samt titta på tvätt och disk när våra huvudet är någon helt annanstans - vi är inte i verkligheten än, vi har inte landat och ångesten kommer och går.

Nedan : bild tagen av Nerikes Allehanda, notera räcket på vänster sida samt hur nära vi var stolpen på höger sida.












Det här var vad jag såg när jag öppnade dörren på husvagnen...




...och när jag tagit ett steg in och tittade åt vänster.



Notera på bilden ovan att garderobsdörren är stängd och på bilden nedan har jag öppnat den lite för att se hur det gått med kläderna. Endast en liten del av kläderna var kvar i garderoben en del av dem låg till och med inne på toan.




Troligen batteriet som vi hittar längst bak i vagnen under all bråte som har stänkt ut all vätska över både väggar och tak, till och med kläderna inuti garderoben har stora fläckar...

När jag sluter ögonen är bilderna rörliga.. jag hoppas dom stannar snart, jag hoppas jag kan förstå och jag hoppas jag kan släppa tanken på allt engagemang och arbete jag lagt ner på husvagnen. Det som just nu räddar mina tankar är tanken på att Angelica klarade sig.. tankarna virvlade i mitt huvud under tiden bilen for över vägbanan med bilder av mig själv som vaknar upp och konstaterar att det bara var jag som klarade mig.. min tanke var "låt mig krascha, låt det bli svart" men Angelica måste klara sig.. jag var så rädd att förstöra för min enda dotter och hennes underbara nya lilla familj.

Rädslan, bilderna och ångesten kommer fortfarande över mig men sent i eftermiddag när smärtan började intensifieras kunde jag stundtals känna lättnad och när jag fick reda på att det med all sannolikhet var en punktering av ett bakdäck på bilen som orsakat det hela så föll en sten från mitt bröst, då visste jag att jag inte kunde ha påverkat någonting, jag kunde inte gjort något för att förhindra det som hände.

Ingenting känns verkligt just nu, det känns som jag sett en film, det är inte på riktigt och händelseförloppet snurrar runt i mitt huvud gång efter gång - jag har svårt förstå hur det gick till.

Omtumlad, trött, mörbultad och stundom ledsen, ser fram emot morgondagen när vi sätter oss på tåget jag och Angelica - känns som jag vill vara någon annanstans just nu, vara bara med henne. Det är en ny vecka på måndag - då får vi försöka hitta tillbaka till ett liv och vardag igen då kanske vi är mottagliga att planera för vardagliga saker igen.. men inte nu.. inte i morgon..

Japp, då var husvagnen packad och klar för avfärd mot Dalarna i morgon. Gardoroben fylld för några dagar... och raggsockarna jag stickade i vintras är med.. medelålders.. jo vars, eller hur Magda ;) (läs om medleålders  här i Magdas blogg)

... toalettväskan och medicinväskan är med. Sanitetsvåtservetter och handsprit :)



Den egenhändigt gjorda tvålen på plats...



..och likaså den egenhändigt gjorda ansiktsoljan med aprikoskärnolja och lite "håll håret på plats" spray.. fast det lyckas jag ju aldrig med i alla fall :)




Andra viktiga saker!



Kosttillskott!



och lite roligheter




Ratat lite kuddar och sängöverkast.. bara att krypa ner och lägga sig..




och samma sak vid dotterns sängplats. Varsin fullstor bäddplats utan att behöva bädda upp och ner - superbra!



Dags för lite semester några dagar.. det ska bli såå skönt!

Salem al Fakir - here we come!

Fortsatte idag mitt elarbete i husvagnen med att försöka fästa kopplingdosan vilket inte var så lätt när det man ska fästa i är nageltunt. Fick göra en "fuling" och sätta en liten "tvärslå" rakt över dosan för att få den att sitta på plats. Trångt eländigt och krångligt.. men nu är den på plats i alla fall.

Trädde sedan upp kabeln bakom ryggstödet till soffan och upp till hyllan.

 


Skalade kablarna och monterade dit dem - jord i mitten och strömkablarna på var sin sida. Ja, detta moment gjorde jag ett antal gånger då jag envist lyckades få den skalade kabeln för kort - helt klart inte med i huvudet idag.

 

Satte dit "skalet" till kontakten och monterade upp den på väggen. Ja, det låter ju lätt att montera upp den på väggen men det går ju inte när jag satt dit skalet - pucko! Alltså bort med skalet sätt upp kopplingsdelen med kablarna på den i husvagn så kallade väggen för att sedan skruva dit skalet - även här gick det snett - förbaskade skitkontakt (gammal begagnad den enda jag hade hemma). Saknades skruvar att fästa i väggen med och satt självklart i fel hål - de hål som skulle användas till ytterhöljet - bara skruva ner eländet igen och göra rätt. Svettigt nu!

 

Så där till slut är jag nöjd med mitt verk! Sätter i strömkabeln till husvagnen för att testa och japp uttaget vid golvet fungerar MEN får ingen ström i mitt nya uttag. SKIT!! Tar bort kopplingsdosan vid golvet - den gröna ni vet och där ser allt ok ut får sätta tillbaka allt där igen och går vidare till precis uppsatta kaffebryggarkontakten, skruvar ner, tar isär och se där en kabel som lossnat och inte undra på det som jag slitit i den. Får alltså ytterligare en gång göra om ovanstående moment för att få dit uttaget på väggen - jag blänger stint på förlängninsdosan som ligger på golvet! Men nu äntligen fungerar uttaget! Då slår det mig att jag i min iver att montera dit kabeln glömde kapa den till rätt längd - alltså typ en meter för lång - men det får jag leva med bara att vira ihop i det övriga ormboet (hatar sånt) och låtsas att jag inte ser det. En kopp kaffe satt helt på sin plats vid det här laget.


 

Tog bort batteriladdaren jag satt dit och kopplade en mindre på batteriet och fixade till så allt hade plats. Testade så batteriet laddade när strömmen var påslagen - och jo, det gjorde det men det LÄT - ett irriterande tickande ljud. Så vad göra - jo kapa kablarna igen till den precis installerade batteriladdaren och sätta tillbaka den som jag satt dit från början. Efter lite trixande samt någon liten regel som stöd så fick hela härligheten plats!



Då var det dags att montera dit det färdigmålade handfatet. Kan inte påstå att jag är nöjd med målningen, penseldragen syns tydligt det syns dock inte på kort. Som allt annat idag så började återmonteringen av handfatet "bra" - fick för mig ta bort det lilla munstycket på kranen för att rengöra det och vad händer - jo, jag vrider sönder det såklart! Kan inte göra något åt det nu har ju ingen annan kran till hands. Efter lite skruvande har jag dock lyckats få både kran, vattenanslutning och avloppslang monterad.

 


Har också kört igenom vattenslangar och dunk till diskhons vatten med ättika så nu är de så rena jag kan få dem. Den dunken står i "kofferten" i fram på husvagnen så det är inte helt lätt dra ny slang därifrån. Ordning och reda i kofferten, vattenkanna och extradunk samt låda med lite verktyg .. ifall..




Pust, suck och stön.. varit bökigt idag men har till slut ändå lyckats reda ut det mesta. I morgon ska vagnen packas för färd till Dalarna!



Suckar lite för mig själv när jag tittar på hyllan med eluttaget .. fick till det som jag ville till slut.

Skulle "bara" installera ett jordat uttag till kaffebryggaren i husvagnen - det är lite typiskt mig, jag ville inte ha en förlängningssladd från befintligt uttag vid golvet utan skulle absolut fixa ett fast uttag på väggen.

För att få ström var jag tvungen att ta bort det befintliga infällda uttaget och byta ut på grund av en määngd olika omständigheter ... orkar inte dra alla men ni får lita på mig när jag säger att det var det bästa alternativet. Nej - det bästa hade varit att låta det vara som det var och valt förlängningssladd men det valet hade jag ju ratat.

Ville också få ordning på alla övriga kablar kopplade till batteriet som är en enda röra. Här nedan har jag tagit bort batterladdaren som jag tidigare installerat samt batteriet och påbörjat monteringen av ny kopplingsdosa med kabeldragning vid golvet.

När jag grejar i husvagnen har jag sällskap av Mr Katt vid namn Mio, antingen går han runt och kollar vad jag gör eller också ligger han i sovalkoven och övervakar det hela - en trogen följeslagare.  Inget vidare kort dock - suddigt och i motljus.




Nu återstår alltså att dra vidare kabeln till vägguttaget, installera annan batteriladdare och se över övriga sladdar. Har ställt till en salig röra både i vagnen och garaget i mitt infall att få ordning på elen, har rotat igenom garderoben där vi har alla eltillbehör så det blir till att få ordning på det i morgon och förhoppningsvis ta bilder på ett väl installerat och monterat vägguttag samt även allt som hör till 12 v.



Ska bli spännande att se om vi har någon el överhuvudtaget på torsdag när det är dags att dra iväg till Rättvik. Jag kunde ha väntat med det här tills vi var tillbaka för det fungerade ju faktiskt men som sagt - mitt problem - tror ibland att saker ska gå så snabbt och smidigt men i stället hittar jag mig själv i en enda röra och jag har gjort tio saker mer än planerat - SUCK!

Ja.. jag fortsätter med min "pärla" husvagnen ;)

Har fixat en bänk över diskhon och gasolspisen i husvagnen. Började med en plywoodskiva.




Som spacklades och målades.




Tog bort de gamla listerna.






Satte sedan dit en speciell bänklist som gör att bänkskivan kan tas bort på ett enkelt sätt.




På bänkskivan sätts en annan list som sedan krokas ihop med listen i ovankanten av bänken.





Nu är det bara att sätta skivan på plats. Måste också fixa krokar så att man även kan ha bänksivan i uppfällt läge utan att behöva ta bort den.





Behövde också en hylla för kaffebryggaren därför kapade jag till en vit foliehylla till rätt mått.




Skruvade upp två konsoller...




... som jag sedan skruvade fast hyllan i. Kapade även inre vänstra hörnet för att kunna föra igenom sladd till ett 220 uttag som jag tänkte sätta upp på väggen ovanför hyllan.




Bestämde mig även för att måla om handfatet på toaletten. Ville ha det vitt i stället för orange, så det var bara att montera bort kran och slangar.





Och ta bort handfatet.




Slipade lite lätt..




... och målade sedan med speciell våtrumsgrundfärg ett lager sedan täckfärg även det för våtrum. Målat tre gånger möjligtvis kommer jag att måla en gång till får se hur det ser ut i morgon när det torkat.




Nästa steg blir nu att ta tag i lite elinstallationer, behöver ett par utanpåliggande uttag, ska försöka få tag på det i morgon. Även husvagnspeglar och ett par takventiler behöver fixas .. så det finns allt lite kvar att plocka med :)


Någon kanske undrar vad det har kostat att renovera husvagnen? Jag gav 6500 kr för vagnen, färg, penslar, tapet och matta kostade drygt 2000 kr sedan lite lister, vattenpumpar, nytt stödhjul ... ca 500 kr. Sist men inte minst inredningsdetaljer som kuddar och sängkläder, draperi/gardin och rullgardiner m.m - en stor post ca 1900 kr.. ja - rullgardinerna var inte billiga trots inköp hos jysk.

Totalt ligger jag nu alltså på drygt 10900 kr, tycker själv att jag för de pengarna och mitt arbete fått "mycket" husvagn - ja i alla fall får jag den som jag vill ha den och jag tror inte jag går back vid eventuell försäljning :)

Efter att listerna sågats till och målats är det dags att få dem på plats på
luckor, lådor och dörrar. Har även bytt den bruna knoppen på lådan
till en silverfärgad.




Hörn och spikar spacklas.





När spacklet torkat slipar jag listerna.




Borrar hål och sätter dit handtag.





När handtagen är monterade är det dax att återigen måla listerna.




Slutligen monteras dörrar och luckor tillbaka i husvagnen. Många
skruvar blir det fyra per lucka och åtta per dörr blir femtiotvå
små pillriga skruvar - dock stor skillnad nu när jag bytt från irriterande
spårskruv till stjärnskruv.





Till slut blev resultatet så här. Låda och skåpet under diskhon.






Överskåpen




Även fixat listerna till golvet samt lucka till värmepannan.




Garderobsdörr och överskåp




Garderob och toadörr




Ytterligare en bild där även golvlisten syns.




Kommer ni ihåg luckorna utan lister och handtag... här en länk till husvagnsarkivet där man kan följa hela min husvagnsrenovering http://mittilivets.blogg.se/category/husvagn.html  jag tycker i alla fall att det är klart bättre med listerna och nu finns ingen risk att tapeterna
flikar sig i kanterna :)

Har en inplanerad tur med husvagnen till Rättvik i Dalarna där jag och min dotter Angelica ska lyssna på Salem al Fakir och Gävle symfoniorkester de spelar i Dalhalla. Vi hoppas på fint sensommarväder och det ska verkligen bli spännande att besöka denna så omtalade utomhusarena i kalkbrottet - titta här på bilder http://www.dalhalla.se/

Ser verkligen fram emot att göra något bara tillsammans med Angelica det har varit så mycket både för henne och mig så det ska bli riktigt härligt att bara vara vi. Ta ett glas vin tillsammans i husvagnen och kanske spela lite kort eller yatsy - det hör ju husvagn till - sen får vi se om det blir bad i Siljan eller i poolen, det beror på vädret. Skönt att bara vara några dagar och göra vad vi känner för, det var länge sedan det var bara vi.

Haft lite extra jobbigt några dagar, nacken värker, klådan (urtikarian) finns såklart som vanligt och i natt även med svullnad i ansiktet främst runt ögon. Är väldigt trött men ska gå ut och sätta på radion i garaget och fortsätta fixa med husvagnen en stund - det rensar huvudet och jag får annat att tänka på. Sedan blir det nog soffan och EM i simning i eftermiddag. Tog en bild av mitt svullna ansikte tänkte visa för alla som inte vet så mycket om denna sjukdom hur det kan se ut i just ansiktet, men jag klarade inte lägga upp den. Vill helt enkelt inte visa mig när jag ser ut så här, svullna kinder och små springor till ögon.

Har haft en tanke att försöka skriva om Kronisk Autoimmun Urtikaria (CAU) eftersom det för många är en ganska okänd sjukdom. Lite om sjukdomen och hur jag upplever den finns under Arkiv och Medicin / Sjukdom där jag även lagt upp bilder på hur jag kan se ut på kroppen under ett utbrott, det har inte blivit så mycket mer än så. Försöker så mycket jag kan ignorera symtomen och göra det jag känner för trots att sjukdomen gör sig ständigt påmind. 

Väntar nu på att läkaren ska höra av sig med eventuellt förslag på försök med annan behandling.  

Har en del saker kvar som jag vill fixa till på husvagnen. Bland annat är jag inte riktigt nöjd med luckorna samt dörrarna då jag vet att tapeten kommer att "flika" sig i kanterna eftersom de kommer att öppnas och stängas. Sätter därför lister i kanten på luckor och dörrar, påbörjade idag detta arbete.


Började med skåpsdörren under diskbänken, mätte längden på listerna, kapade och gerade 45 grader.





Eftersom gångjärnen på denna dörr är utanpåliggande var jag tvungen att göra plats för dem. Sågade först två skåror lika breda och djupa som gångjärnen.




Använde sedan ett stämjärn för att få bort den lilla träbiten mellan mina sågmärken.



Filade till kanterna...




... och provade sedan på luckan och det stämde ganska bra.





Dags att måla listerna innan de sätts på plats.



Och medan listerna torkar skruvar jag ner nästa lucka och mäter ut lister till den.



Ja.. då var det bara 8 luckor, en låda och två dörrar kvar.


.. återkommer i ärendet :)

Saknar det "lilla" i vardagen, det som jag förut aldrig reflekterade över det som var så självklart. Den där "klappen" på axeln, någon att kratta löv med eller bara ta bilen och åka en sväng tillsammans med. Småbråka och stjäla en kram av i trappan på väg ut.. någon som säger att jag ser bra ut oavsett vad jag tar på mig och som inte ser att jag bytt gardiner. En hand som smeker mitt ben i bilen hem efter en sen fest ♥

De små sakerna i vardagen - jag saknar dem - de förgyllde mitt liv!

I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking

Från att varit fullt hus känns det nu helt tomt när "Mamma, Pappa, Barn" och två hundar flyttat ut och hem till sitt nya boende. Har plockat saker, tvättat sängkläder och städat en del idag, plockat lite ved samt vilat flera timmar. Känns som det under några månader alltid varit någon på väg ut eller in genom dörren samma sak med måltider alltid någon som ätit oavsett tid på dygnet och nu är det helt lugnt och stilla. På ett sätt skönt men också tomt. Ja, det är ju inte helt tomt har ju en 17 och en 24-åring kvar i huset men det är ändå stor skillnad. Mest saknar jag förstås lilla Lovis men hon är ju inte allt för långt borta, ca sju mil så jag kan faktiskt åka dit precis när som helst :)

Skulle spelat golf med en "gammal" klasskamrat idag men vi ställde in på grund av risken för åska enligt väderprognos, med facit i hand hade vi kunnat gå vår runda och klarat oss både från regn och åska.

Känner mig trött och tom inombords, drar en djup suck och ska försöka ta tag i sådant jag inte hunnit med sista veckorna och som måste göras innan det blir höst. Vet inte vart sommaren tagit vägen.. den har på något sätt aldrig kommit igång för mig.. några dagar i en husvagn.. behöver mer.. 


Det krävs att vara 100% mamma oavsett om man har små eller stora barn.. beundrar min egen mamma som alltid finns och har funnits till hands och förstår nu att hon också många gånger måste varit väldigt trött.

Skickar en kram till alla mammor där ute!