Är förvirrad, omtumlad, mörbultad, kraftig rädsla och skrämmande bilder far i mitt huvud när jag sluter ögonen. Vi kom inte så långt.. vi kom ca 3 mil innan det hände.

På vår väg mot Dalarna och vår minisemester som skulle vara från torsdag till söndag inträffar det som inte fick inträffa - jag hade packat verktygslådan - "för ifall" något skulle inträffa med bilen eller husvagnen - den var inte till någon hjälp. Vi stannade vid första mack för att köpa batteri till mp3 spelaren som var laddad med Salem al Fakirs album såklart kunde vi inte motstå en Klings cocosboll och en maffig äppelmuffins - båda är nu väl inklenade och halvätna i bilens framsäte...

Angelica börjar äta på sin muffins och talar om vad god den är, i mitt minne finns inte hur mycket jag hunnit äta på min cocosboll minns bara att jag bad angelica om papper att lägga i knät, hon böjer sig fram mot golvet och frågar "vad gör du"?

Det rycker i bilen .. jag svarar "Jag gör ingenting", det rycker mer och husvagnen börjar gunga, jag vet att om en husvagn börjar "vobbla" ska man inte försöka parera utan hålla löst i ratten så om möjligt få ekipaget räta upp sig, absolut inte bromsa utan i så fall gasa. Angelica säger skarpt, med rädsla i rösten "Mamma, sluta NU!" Jag svarar desperat - "Jag gör ingenting - jag kan inte". Husvagnen slår nu häftigt från sida till sida och bilen är kraftigt snedställd mot vänster, vi kör på E20 med vajerräcke, på vår sida två filer och mötande en och håller en hastighet på ca 80 km. Bilen far med full hastighet in i vajerräcket och det är min fulla övertygelse att vi kommer fara rakt igenom ut på mötande körbana och landa i diket mot träden på nästa sida, jag hinner se att vi inte har något möte. Många tankar far i mitt huvud, jag tänker att det här kan man inte överleva och jag hör Angelicas röst "Mamma vad gör du" och min tanke är "jag kommer döda Angelica"... jag vill inte.. men jag kan inget göra. Bilens och husvagnens kraft känns fruktansvärd, det känns som allt går i 200 km i timmen samtidigt som det sker i slowmotion när vi slungas in i gallerräcket .. Angelica kramar min arm när bilen vänder över helt åt andra hållet och som det känns i samma hastighet rakt mot höger dikeskant och det vi ser är en kraftig stolpe.

Bilen en Mercedes årsmodell -64 är inte utrustad med säkerhetsbälte och behöver ej vara det.. vi är båda helt övertygade om att vi kommer träffa stolpen i diket och med full kraft slungas genom rutan ut ur bilen. Vi har tur igen, vi missar stolpen, jag känner att jag slår huvudet i taket och bilen plöjer fram i det våta leriga diket och tvärstannar. Vi hör och vi ser husvagnen över våra huvuden via bakrutan, sidoruten och framrutan vi sitter med armarna rakt ut mot sidorna.. varför vet jag inte .. det kan bara vara några sekunder i mitt huvud känns det som en evighet.. vi väntar på att husvagnen ska landa på taket på bilen och krossa oss. Husvagnen har skrapat taket och landar på motorhuven för att till slut stanna framför bilen. Nu är allt tyst.

Jag skakar hejdlöst och tårarna börjar rinna - jag hör Angelica upprepa som ett mantra - "Det gick bra mamma, det gick bra mamma..." Minns att jag säger "Vi måste ringa SOS", jag får telefonen och slår 122.. händerna skakar oavbrutet.. inser själv att jag slått fel nummer och lyckas slå 112. Minns knappt något av samtalet.. Angelica försöker ta sig ut, dörren går inte öppna, jag försöker på min sida, går inte heller öppna vet då att jag hör kvinnan i telefonen fråga om vi kan ta oss ut - jag svarar nej.. vet också att hon frågar om det ryker någonstans och om vi hade gasol i husvagnen. Tror jag svarar att vi har gasol och att det inte ryker.. känner nu en fruktansvärd panik och vill få ut Angelica ur bilen, ser då en person utanför bilen och lyckas veva ner rutan, tårarna bara rinner, tror inte jag avslutade samtalet med larmcentralen. Ringer min pappa som bor endast ca två mil från platsen hör honom säga - "Jag kommer direkt" sedan lägger han på luren. Jag skakar hejdlöst har svårt att prata och vi får hjälp att krypa ut ur bilen via rutan.

Jag ser ingenting känns det som, allt är suddigt, blir sittande på vägkanten har mobilen i handen och tar två kort - dessa kort har jag tittat på 2000 gånger för att försöka förstå att det är jag som tagit kortet och att det är jag och Angelica som suttit i bilen.

Flera personer har kommit fram hör någon säga ni kan inte sitta här, någon nämner gasoltuben och jag ser den strax framför oss där den farit ur husvagnen. De snälla människorna leder oss upp i dikeskanten på andra sidan bilen och lägger filtar över oss, jag skakar, jag gråter och känner en fruktansvärd ångest över vad "jag" orsakat. Jag har utsatt Angelica för något av det mest traumatiska jag kan tänka mig, kraschat bilen och husvagnen som jag lagt ner så mycket arbete på - jag får en sådan fruktansvärd känsla av skuld och känslan kommer i omgångar och gråtattacker.

Man frågar om vi har ont någonstans och jag svarar att det känns lite i huvudet och nacken samt ner i vänster arm - men smärtan är diffus är som om jag inte är kapabel att känna smärta just nu.

Brandmän på plats, pratar med oss lägger på oss ett berg av filtar, tills ambulansen kommer. Man sätter krage på mig, får inte röra mig - blir liggande platt på rygg och kan endast titta rakt upp i taket.. och blir liggande så i drygt fyra timmar och träffat två läkare samt blivit röntgad. Smärtan jag upplever i rygg och nacke när jag kommer in till akutmottagningen liggande i detta läge går inte beskriva får försöka intala mig själv hela tiden att låta bli att slita bort kragen och försöka resa mig upp, säger till mig själv att det är positivt att jag ligger här och känner smärta. Får efter cirka tre timmar smärtstillande i dropp - märker ingen skillnad.. känner bara en stor lättnad när man tar av mig kragen och konstaterar att inga kotor är förstörda och jag får resa mig upp. Man säger också att man på bilderna ser mina övriga problem med rygg och nacke och att det därför kommer förstärka smärtan.

Angelica som hela tiden fått stå upp och gå känner av en diffus smärta i ländryggen även hon blir röntgad men även där ser det bra ut.

Det rycker i benen och nacken värker och det känns som jag vacklar när jag går men vi får åka hem.

Idag har smärtan intesifierats hos både mig och Angelica - precis som läkaren förklarade för oss att det skulle göra - han förklarade det som att vi skulle få smärta likt kraftig träningsverk. Jo, tack ordet mörbultad har fått en ny innebörd för mig efter det här. Vi måste ha tagit kraftigt spjärn i bilen och försökt hålla emot med alla muskler som finns i kroppen för det värker överallt - troligen också tryckt fötterna mot golvet - ömmar rejält när jag försöker dra upp fötterna.

Angelica sa idag på förmiddagen att hon fortfarande går runt och tror att hon är död och jag själv har nog ännu inte lyckats på riktigt förstå vad som hänt. Med jämna mellanrum under dagen har jag känt mig väldigt ledsen och vill gråta. På eftermiddagen konstaterar jag smärta och en stor öm bula i huvudet.. märkligt att jag inte känt av det tidigare, måste varit där jag slog i huvudet i taket på bilen.

Kände trots min smärta att jag var tvungen att åka ut och titta på bilen och husvagnen och få med mig lite av sakerna hem.. datorn bland annat som jag inte ens visste om den fungerade - den låg i husvagnen under färden. Den husvagn som jag för mindre än en vecka sedan slipade och målade lister på finns inte mer, luckorna som jag varit så rädd om efter målning så de inte skulle blir skadade innan jag fått upp dem i husvagnen - de har jag i dag klivit på .. det är svårt för hjärnan att ta in så tvära kast..

Vi tog ett kanske märkligt beslut idag jag och Angelica, vi bestämde oss för att boka hotell och tåg upp till Rättvik för att trots allt gå på konserten. Vi kom fram till att oavsett om vi tar in något från konserten eller om vi har så ont att vi inte kan sitta på plats hela tiden så känns det då i alla fall som att inte hela helgen gått förlorad. Det ska bli skönt att sätta oss på tåget tillsammans, ta igen det vi missat lite grann och på något sätt summera vad vi gått igenom. Känns inte bra att vi ska gå här hemma ha ont och vara ledsna samt titta på tvätt och disk när våra huvudet är någon helt annanstans - vi är inte i verkligheten än, vi har inte landat och ångesten kommer och går.

Nedan : bild tagen av Nerikes Allehanda, notera räcket på vänster sida samt hur nära vi var stolpen på höger sida.












Det här var vad jag såg när jag öppnade dörren på husvagnen...




...och när jag tagit ett steg in och tittade åt vänster.



Notera på bilden ovan att garderobsdörren är stängd och på bilden nedan har jag öppnat den lite för att se hur det gått med kläderna. Endast en liten del av kläderna var kvar i garderoben en del av dem låg till och med inne på toan.




Troligen batteriet som vi hittar längst bak i vagnen under all bråte som har stänkt ut all vätska över både väggar och tak, till och med kläderna inuti garderoben har stora fläckar...

När jag sluter ögonen är bilderna rörliga.. jag hoppas dom stannar snart, jag hoppas jag kan förstå och jag hoppas jag kan släppa tanken på allt engagemang och arbete jag lagt ner på husvagnen. Det som just nu räddar mina tankar är tanken på att Angelica klarade sig.. tankarna virvlade i mitt huvud under tiden bilen for över vägbanan med bilder av mig själv som vaknar upp och konstaterar att det bara var jag som klarade mig.. min tanke var "låt mig krascha, låt det bli svart" men Angelica måste klara sig.. jag var så rädd att förstöra för min enda dotter och hennes underbara nya lilla familj.

Rädslan, bilderna och ångesten kommer fortfarande över mig men sent i eftermiddag när smärtan började intensifieras kunde jag stundtals känna lättnad och när jag fick reda på att det med all sannolikhet var en punktering av ett bakdäck på bilen som orsakat det hela så föll en sten från mitt bröst, då visste jag att jag inte kunde ha påverkat någonting, jag kunde inte gjort något för att förhindra det som hände.

Ingenting känns verkligt just nu, det känns som jag sett en film, det är inte på riktigt och händelseförloppet snurrar runt i mitt huvud gång efter gång - jag har svårt förstå hur det gick till.

Omtumlad, trött, mörbultad och stundom ledsen, ser fram emot morgondagen när vi sätter oss på tåget jag och Angelica - känns som jag vill vara någon annanstans just nu, vara bara med henne. Det är en ny vecka på måndag - då får vi försöka hitta tillbaka till ett liv och vardag igen då kanske vi är mottagliga att planera för vardagliga saker igen.. men inte nu.. inte i morgon..