- Vilken tur ni hade!
Vet inte hur många som sagt det till mig efter vår husvagnskrasch. Angelica går runt i något slags overklighetslyckorus där hon fortfarande inte kan förstå att hon lever och är glad och tacksam för varje minut.
"- Vilken tur ni hade!"
Önskar jag kunde känna så - jag känner inte så överhuvudtaget, jag är inte glad och jag är inte tacksam för att jag lever. Förstå mig rätt, jag är inte ledsen för att jag lever men jag känner ingen glädje, jag känner inte att vi hade tur - jag känner att vi hade otur. Det här skulle inte hänt och jag kan fortfarande inte förstå, inte ta till mig att det har hänt, var förut på väg ut för att hämta socker i husvagnen när jag återigen blir brutalt medveten om att den finns inte mer och bilen står inte i garaget... och jag ska vara glad att jag är här.. I stället för att hämta socker går jag ner i tvättstugan med tårarna trillande och stryker några kökshanddukar.
Jag borde vara glad men det känns som jag inte bryr mig.. jag sluter ögonen och en dålig repris av "Titta vi flyger med husvagnen" spelas upp för femtielfte gången, nya ljud, nya bilder, nya känslor tillkommer..
Är inte den där förbannade filmen slut snart - har jag inte fått ihop varenda liten ruta i "klippen"? Ångesten och känslan av maktlöshet återkommer - Angelicas ord med klang av rädsla rungar i huvudet "- Mamma vad gör du.. sluta med det där!" Det enda jag säger under hela tiden är "- Jag gör inget.. jag kan inte.." , jag skriker inte jag ropar inte på hjälp - jag gör allt jag kan för att inte visa Angelica att jag är livrädd och i mitt huvud snurrar frågan - "Vad kan jag göra för att rädda henne?" och hennes desperata skrik "Neeej" överröstar allt...
Jag är ledsen, ledsen, ledsen, jag är tom och maktlös - jag visste att livets utbildning är tuff men kunde jag någonsin tro att den skulle vara så här tuff. Vill lägga till saker i mitt liv - inte ta bort - det har tagits bort för mycket redan innan det här. "Jamen - det är ju bara saker" kommer det anklagande svaret... Nej, det är inte bara saker.. det är mer för mig..
Det var mitt försök att hitta lite glädje, något se fram emot.. en slags frigörelse där jag helt ensam hade skapat mig en liten värld "utanför" allt annat - ett andningshål som jag kunde "ta till" och åka iväg med precis när jag ville - om jag ville. Det var något som jag "hade" och som tagits ifrån mig något som återigen kraschat i mitt liv.. på samma sätt som min hälsa, mitt arbete, mitt äktenskap, mitt umgänge... Det är återigen något jag måste bearbeta och "börja om med".
Jag måste klara det här.. jag vet att jag gör det.. men det är jobbigt, det gör ont inte bara fysiskt utan också i hela mitt inre och frågan "Varför just jag?" återkommer.. en egoistisk tanke - jag vet..
Ska städa ett garage som är fullt av rester efter en husvagnsrenovering... sedan ska jag sticka en "Pippi-tröja" till en söt liten Lovis det är så långt min planering sträcker sig just nu...
"Bilen och husvagnen far runt över hela vägbanan och jag gjorde allt jag kunde för att hålla mig till mittlinjen på vår tvåfilade sida av vägen"
samtidigt ljuder från vår mp3 - spelare i bilen:
Jag kan identifiera mig med din känsla, jag blev ju utsatt för en brand efter att JAG hade skapat mig och barnen en frizon. ALLA sa men tänk vilken TUR att inte du eller någon brann inne och det är det ju men det var inte bara en lägenhet och saker som försvann för min del i branden, det var vad JAG hade åstadkommit, vad JAG hade gjort. Ett MYSIGT hem med saker JAG hade köpt, tapeter jag hade valt, blommor och saker som jag hade placerat där de skulle vara. Även fast jag efter den händelsen fick panikångest så kan jag faktiskt i dag känna lite glädje över att jag blivit den jag är i dag. En svag/stark kvinna som vet att uppskatta skratt och glädje, saker har ingen större betydelse längre de kan tas i från en så fort och så brutalt. Allt har sin tid Anneli, sörj nu!!!!
Tack Tessa!
Hoppas att du har kunnat landa något så när och försökt att kunna tänka lite positivt framåt. När jag hade det som värst kände jag mig som en sån där leksaksgubbe med rund botten som alltid reste sig upp igen efter varje smäll. Jag tänkte då att varför är jag så himla dum som reser mig igen. Men nu är jag tacksam för att jag gjorde det. Hoppas att du kommer att känna likadant.
/Birgitta
Ja, Birgitta man undrar ibland vad det är som gör att man kan klara så mycket mer än man tror.. vad som gör att man inte bara ligger kvar... förstår din tanke när du hade det som värst.
Hej på dig!
Hittade din blogg när jag sökte efter husvagns renovering. Blev så otroligt inspirerad av allt du gjort i din husvagn och jag började tålmodigt från början (botten) för att inte se projektet helt klart...
Sen av sig självt hoppade sidan högst upp och redan av rubriken förstod jag vad som hänt!
Vilken sorg... även jag upplevde en sorg när jag läste! Alla mina tankar tillägnar jag dig och hoppas att du inte har bestående men som en whiplash eller liknande.
Men jag är glad att du har kvar alla bilder!
OTROLIGT vilket jobb du gjort!
Skaffa dig en ny och gör om allt igen! Det fixar du!
All lycka önskar jag dig!
Tack Jessica för din uppmuntran! Roligt att mina bilder och min renovering kan ge dig inspiration och lycka till med eventuell egen renovering! Titta gärna in igen och berätta om hur det går för dig. Lycka till!