Alison Lapper föddes i England 1965, utan armar och med korta missbildade ben. Hon lämnades genast bort till ett barnhem och skulle komma att tillbringa 19 år på institution.

Under tiden på barnhemmet äger hon ingenting som hennes eget, hon har inga föräldrar, ingen familj. Uppväxten sker helt utan kärlek, allt inriktas på att hon ska klara sig fysiskt. Det provas ut proteser som barnen tvingas använda, äter de inte med hjälp av proteserna får de ingen mat. De fotograferas nakna, de dokumenteras men de får ingen kärlek, allt de har är varandra, barnen på barnhemmet.

Hon tycker om att måla vilket går som en röd tråd genom hennes liv. År 2003 fick hon ur Drottningens hand mottaga Imerieorden för sina insatser för konsten.

Alison berättar med egna ord om sitt liv. Hon är rättfram och öppen i sin berättelse och framstår som en väldigt kaxig tjej som ända från barndomen vägrat inrätta sig i de normer och förordningar som ställs upp för den som är annorlunda.

2005 placerades en staty av Alison på Trafalgar Square i London, en staty av henne naken och gravid med sin son, sitt enda barn Parys.

BBC har gjort en dokumentär om henne i serien "Child of Our Time"

Finns så många fascinerande människor att läsa om Alison Lapper är en av dem.

Var till apoteket häromdagen som ligger precis bredvid Annida´s Bok o Papper i Töreboda, och tänka sig att jag lyckades  slinka in där en sväng. Skulle bara titta lite.. nej, det funkar inte för mig när det gäller böcker och garn, de står där i hyllorna och bara ropar efter att få följa med mig hem. Inte lugnar de ner sig när jag väl är hemma heller, då fortsätter de skrika "LÄS MIG!",  "STICKA MIG!", det enda sättet komma undan är att gömma dem i någon garderob eller en hylla på ett svårtillgängligt ställe i huset.

Öppnar jag garderoben med garnerna eller letar mig ner till hyllan med böcker så blir det ett fasligt liv och de tävlar om att få min uppmärksamhet. Garnerna tävlar i att vara mjukast, finast i färg och en mängd stickförslag poppar upp. Från böckerna hörs inledningar till historier den ena mer lockande än den andra och jag finner mig själv till slut sittande på golvet läsandes den ena baksidan efter den andra.


Jag tycker om att läsa så jag borde väl ha massor av böcker? Nej, jag har inte det, eftersom jag är periodare i allt, sorterar vänder och vrider på saker och ting och har en väldig förkärlek till att just sortera, så fick jag för ett antal år sedan impulsen att rensa ur så gott som alla böcker. Böcker från div bokklubbar sedan mängder av år tillbaka, lexikon, gamla skolböcker - rubbet åkte med. Dessa böcker som jag genom åren sorterat efter, titel, författare, genre, storlek, färg (ja, det är sant ett tag fick jag för mig att böckerna skulle stå i färgordning - ja vet - helt sjukt). Jag hade till och med tagit av pärmomslagen och satte dem i pärmar (där dom såklart också skulle sorteras), tyckte det var ett smart sätt att kunna "bläddra" bland böckerna när jag fick lust att läsa något och inte visste vilken jag skulle ta.

Blev helt plötsligt trött på böckerna som stod och samlade damm i hyllorna, "aldrig kommer jag läsa en bok jag redan läst" så varför ska de stå här och ta plats. Med liv och lust och förmodligen hjälp av den månatliga PMS-hysterin som kan få mig till vad som helst packade jag ner alla böckerna i lådor och kassar och körde till soptippen (nej, man får ingenting för gammal skönlitteratur, så de fick gå till värmeverket och göra nytta, förutom Bra Böckers Stora Lexikon som jag gav bort till mellanstadieskolan - de blev väldigt glada).

Nu har jag börjat samla på mig lite böcker igen så det kanske är dags för en riktig bokhylla. En hylla i vardagsrummet där favoriterna kan stå så slipper jag ha dem på nedervåningen i gången mellan tvättstugan och 18-åringens rum. Tydligen har jag också förmågan att ändra mig för nu har jag flera böcker som jag faktiskt vill läsa igen, skumt.

Om jag saknar de böcker jag slängde? Äsch, nej, det gör jag inte, jag vet ju hur jag är med mina infall och jag mådde jättebra när jag rensade ut de där böckerna, fick massor av plats och det kändes bara skönt. Men nu känns det bra att ha lite böcker i hyllorna igen.

Beställa böcker på nätet är väldigt billigt och många har till och med fraktfritt från första boken så jag köper en del böcker via Internet. Samtidigt vill jag gynna bokhandeln på orten, skulle vara väldigt tråkigt om den försvann därför köper jag en och annan bok av Annida som idag driver bokhandeln (tidigare Hennings bokhandel med anor många år tillbaka i tiden). Annida har ett bonussystem för böcker i pocketformat, efter fem köpta böcker får man en till 50% och efter tio böcker får man en gratis, sedan har hon "månadens bok" för 40 kr. Pocketböckerna är ju redan från början billiga så med det här rabattsystemet finns det egentligen ingen anledning att inte handla just pocketböckerna lokalt. Så lite lokalpatriot måste jag allt vara!

Tre böcker slank med när jag var där, en skulle bli novembers månadsbok vilket Annida upplyste om och jag fick den för 40 kr trots att det ännu var en vecka kvar tills november månad och en var till halva priset enligt bonussystemet så summan för tre böckerna blev drygt 140 kr - lika billigt som nätet!

Vad köpte jag då?

Jo:

 - Jag vill inte dö, jag vill bara leva - Ann Heberlein
 - Niceville - Kathryn Stockett (månadens bok)
 - Vart tog den söta lilla flickan vägen - Åsa Lantz

Den första har jag börjat läsa och de andra står i hyllan och skriker :)



P.S Vågar inte ha böcker och garn på samma ställe är rädd att de ska börja slåss, de gör allt för att få min uppmärksamhet.



Nu ska jag ta tag i min fingervantstickning och senare i kväll blir det fortsatt läsning i Ann Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" (längtar efter att fortsätta läsa, den är riktigt bra!).

Mario Vargas Llosa - inte det minsta kvinnlig ;)

* * *

Ge din kärlek
ge den fullt
låt dig själv
ta emot
oförtjänt ömhet.

Ge ditt hjärta
ge din omtanke
till en klippa
ta emot
dess stöd.

Din trygga stötta
sviker aldrig
stark som sten
mjuk som bomull
ger sitt allt för dig.

Våga ge
när allt är dig givet.

- anneli -




Magic Forest by "bogdant"

Har tänkt lite på det här med begravning och hur man egentligen skulle vilja ha sin egen begravning. När jag var yngre tänkte jag alltid att jag inte ville bli kremerad utan begravas i kista, men som vuxen har jag funderat lite mer på det här.

Varför skulle jag egentligen inte vilja bli kremerad? Tanken kanske känns hemsk att "brännas" i en ugn, det är väl lite så tankarna gått när jag inte tänkt djupare på det hela.

Den som brinner inne i ett hus, en bil eller liknande har ingen kropp att begrava, Den som drunknar och inte hittas blir "fiskmat" = har ingen kropp att begrava ... o s v

Men om jag väljer att vilja bli begravd i kista - vad är det då som är viktigt att det blir begravt?

Skulle jag råka ut för en olycka och måste amputera min arm, inte vill jag behålla den för att spara till en framtida begravning (ungefär som hos tandläkaren när man drog ut en tand och blev tillfrågad om man ville ha med den hem), nej, jag skulle lätt låta dem kasta armen, bränna den eller göra vad som helst med den. Samma sak med en fot, ett ben - ja även hjärtat - har aldrig hört någon som sparat sitt hjärta efter en transplantation .. så var går gränsen?

Är det bara när vi lever vi inte bryr oss om vad som händer med våra kroppsdelar, är det viktigare vad som händer med dem när vi är döda?

Tänker på en av familjerna som miste sin dotter på Utöya i Norge och som senare vid besök på mordplatsen hittade en del av sin egen dotters käke på platsen. Måste varit fruktansvärt för föräldrarna som redan varit med om ett trauma och begravt sitt eget barn och nu går de igenom ytterligare en begravningsceremoni där man begraver käken i en urna ovanpå kistan.

Min tanke är om dottern varit med om en olycka och krossat käken vilken byts ut till annat material, så är det ganska självklart att käken och benrester hanteras på det sätt man hanterar amputerade kroppsdelar inom sjukvården. Samtidigt känns det ganska självklart att om man hittar kvarlevor från en redan död person så placeras dessa i den döda personens grav. Utifrån det här så behandlar vi alltså kroppsdelar olika beroende på om de tillhör en död eller levande person.

Det jag själv kommit fram till efter mina funderingar är att jag inte bryr mig om vad som händer med min kropp när jag dör och jag är inte i behov av en speciell grav. Skulle mina efterlevande vilja ha en grav att gå till så är det upp till dem men för min del kan min aska gärna spridas i en minneslund då behöver ingen ha ansvar för att hålla ordning på en gravplats.

Jag önskar också att jag begravs på mesta ekonomiska sätt, ingen dyr kista m.m - det är bättre man använder eventuella pengar till något roligare, något för de allra yngsta kanske. Tänker mig barnen som säger "kommer ni ihåg när gamlamormor/farmor (eller vad jag nu kommer vara för något) dog då åkte vi till Disneyland, det var kuul!"

Bli nu inte oroliga jag tänker inte dö än (tyvärr barnen)! Förhoppningsvis får ni stå ut med mig tills jag blir så gaggig att ni längtar efter att se mig död. Skämt åsido - brott, olyckor och sjukdomar tar liv varje dag så man gör bäst i att fundera över hur man vill ha det vid sin död och underlätta för efterlevande.

Då kan vi lägga det till handlingarna och lämna detta bedrövliga ämne!

Bjöd på lunch häromdagen när jag hade besök, tycker det är svårt ibland att veta vad man ska hitta på som är lätt att förbereda och som passar de flesta. Jag gjorde en mindre variant av planka med skinka, kalkonkött och rostbiff. Frukt och grönsaker, mango, papaya, melon, ananas, physalis, carambola, tomat och gurka. Ananasen lyckades jag skära i bitar och ändå ha den stående hel, trodde det skulle vara svårt men det var lätt som en plätt. Serverade en färdigköpt rotfruktsgratäng till och det hela kändes lite vardagslyxigt. Till kaffet hade jag förberett en vaniljpannacotta med hallon och grädde, en bra dessert eftersom den kan göras dagen innan den ska serveras.

Snabbfixad lunch!

En gång mamma - alltid mamma!

Att inte veta gör ont
Att veta gör ondare

- anneli -





Bronsstaty "The Tree of Knowledge"

Det blev en äpplekaka idag, en av alla otaliga varianter man göra.

4 ÄGG
4 dl SOCKER

Vispas tjockt

Blanda i 4 dl MJÖL (glutenfritt i mitt fall), 3 tsk BAKPULVER och 3 tsk VANILJSOCKER.

Häll i en smörad långpanna och lägg på skivade ÄPPLEBITAR - ju mer äpple desto godare - tycker jag :)

Hyvla kylskåpskallt SMÖR och täck äpplena, strö sedan över PÄRLSOCKER. 

In i 200 grader varm ugn i cirka 30 minuter... lägg gärna en plåt över när kakan fått färg så riskerar den inte bli bränd.

Hmm, borde följt mitt eget recept.. blev lite bränd på ytan - shit!

Men MUMS så god i alla fall - jag älskar äpplekaka.

I galenskapens land tycker man det är okey att utvisa en 91-årig, synskadad, dement dam till Ukraina, ja om hon inte är för sjuk alltså tilläggas bör att alla hennes anhöriga bor i Sverige. Ett läkarutlåtande ska visa huruvida 91-åringen är frisk nog att skickas till Ukraina eller ej. http://www.nyheterna.se/1.2309971/2011/10/04/lakarutlatande_kan_hjalpa_ganna

Nej, men vad bra! Då kan vi ju skicka alla svenska, friska 90-åringar till Ukraina. Det vore ju också speciellt smart att börja med att skicka de ensamma som inte har några anhöriga, då saknar de ju ingen och ingen saknar dem. Man skulle kunna ordna gruppresor och skicka dem till samma ställe då får de gemenskap av varandra och slipper språkproblem - förresten, det borde väl inte vara några problem för dem att lära sig ett nytt språk - de är ju friska. 

Vad ska de leva av, ja vad vet jag.. Ganna Chyzhevska ovan har förmodligen ingen pension och svenska åldringar är väl inte sämre än Ukrainska så de borde väl klara sig.. eller? De får ju världens chans och kan "backpacka" lite i Europa om de vill, ta igen det de missade i ungdomen och tänk vad pengar staten skulle spara in på åldringsvård och pensioner, en "win-win situation"

One way ticket is da shit!

Lysande Sickan!

Kompletterar med ytterligare länk om vad vår Migrationsminister Tobias Billström tycker om handläggningen trots att Europadomstolen  i sista stund uppmanade Sverige att skjuta upp utvisningen - http://www.expressen.se/nyheter/1.2595529/tobias-billstrom-vill-inte-andra-lagen

Jag kan knappt tro att det är sant, muren har stått ofärdig i så många år men nu är den så gott som klar sånär som på målning av "stolparna" vid infarten där murbruket måste få torka ordentligt.

Men trots att det inte är helt klart så kommer här bilder, jag är såå nöjd och  tycker det blev jättebra ihop med huset och det är ju huvudsaken - att jag är nöjd alltså :)


 


Det känns så bra när något som stått på "att göra listan" så länge äntligen kan strykas!

Waris Dirie som själv blev könsstympad som femåring i Afrika har vigt sitt liv åt att bekämpa könsstympning. Hon har skrivit tre böcker "En blomma i Afrikas öken", "Ökenblomman återvänder" och senast "Smärtans barn".

I smärtans barn får vi följa Waris när hon får upp ögonen för att det pågår könsstympning även i Europa och inte bara i Afrika vilket hon tidigare haft en föreställning om. När hon inser att familjer tar med sig sina traditioner till nya länder blir hon upprörd och börjar en resa runt i Europas länder för försöka kartlägga hur stor utbredningen av könsstympningen är. Hon möter kvinnor, läkare, jurister, präster, representanter för olika organisationer m fl och med förfäran inser hon hur många flickor som blir utsatta för denna tortyr i länder där det är förbjudet även i Sverige.

Återigen en bok som ger information och insikt som man egentligen inte vill ha, sådant man inte vill höra. För vem vill egentligen veta att en sjuårig flicka kanske just i detta ögonblick skärs sönder i underlivet i våningen under?

Men ändå måste det vara en plikt för oss alla att veta, att vara uppmärksamma och rapportera till myndigheter när vi misstänker att ett barn far illa! Inget barn skulle någonsin behöva utstå denna misshandel.

Waris visar på ett enkelt uttryck i boken att könsstympning inte har något med religösa traditioner att göra utan enbart på tradition som egentligen ingen kan förklara. Det som återstår är ett manligt förtryck av kvinnan där kvinnan ej ska kunna njuta av sex samt med alla medel ses som mannens egendom. Kvinnorna sys ihop i underlivet endast ett litet litet hål sparas där menstrationsblödningarna ska kunna sippra ut, menstrationerna är smärtfyllda, de har sex med sina män under fruktansvärda smärtor och att föda barn behöver jag nog inte beskriva hur det känns. Många män kräver också att kvinnan ska sys ihop efter förlossningen. 

Hon citerar i sin bok från FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna.

"Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De är utrustade med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av broderskap."

Nej - alla människor är inte födda fria, alla har inte lika värde och rättigheter trots att vi är födda med förnuft och samvete! Könsstympning är bara en i raden av övergrepp vi människor begår på varandra och i Waris Diries bok blir vi brutalt upplysta om i vilken omfattning dessa övergrepp sker på små försvarslösa flickor.