Spaljén som höll persikoträdet på plats började i blåsten häromkvällen att ge vika. Det började med ett oerhört enerverande gnisslande och gnällande ljud när spaljépinnarna gneds mot varandra och i mörkret med vinden vinande liknade 18-åringen det vid att vara med i en skräckfilm..  jag var väl inte lika dramatisk mer frustrerad över det oerhört genomträngande gnisslandet.

Så här såg det ut på morgonen vid ingången.

 

Persikoträdet är mer eller mindre hängande i luften. Tog fram en stege och tryckte upp mot trädet, skruvade i någon typ av beslag som jag hittade i garaget och drog en ståltråd fram och tillbaka mellan beslagen, ett par varv. Tveksamt om det kommer hålla, ståltråden kanske gnids av mot beslagen, trycker sig in i trädet eller helt enkelt går av. Jag kallar det en provisorisk lösning och vet av erfarenhet att mina sk provisoriska lösningar brukar blir permanenta.. av typen - det där fixar jag en annan dag.

 

Efter att ha spänt upp ståltrådarna ordentligt och kapat persikoträdet på ett sätt som troligtvis får hela arboristkåren att gråta så bestämmer jag mig för att det är nog. Det har börjat både blåsa och regna, Kelly tittar förundrat på mig och undrar vad vi gör ute i det här vädret.




Tittar på det som är kvar av trädet och tanken slår mig att det kanske är dags att börja om med ett nytt persikoträd i en annan del av trädgården. Vill inte ta bort det, frukten är väldigt god - den som följer min blogg minns tidigare bilder Persikor i augusti men frågan är hur mycket frukt det blir nästa år? Efter att ha samlat ihop grenarna, krattat ihop lite skräp och löv, går jag in och låtsas inte om de nedvissnade blommorna i balkonglådorna - de som borde rensats förra veckan.

En kopp kaffe och en bit av gårdagens äpplekaka lockar mer än att tömma balkonglådor .. skyller på vädret.. igen :)