Samma dag som Tomas Tranströmer fick Nobelpriset i litteratur beställde jag den samlade diktsamlingen av hans verk - Dikter och Prosa 1954 - 2004. Den låg i brevlådan förra veckan. En vacker bok med pärmar i svart och blått och författarens namnteckning på framsidan.

Pärmarnas insidor är täckta av bilder på samlingar av döda insekter. Vackert? Ja, jag tycker det. Har alltid faschinerats av insekter, fjärilar, grodor - ja egentligen hela djur och naturlivet.

När jag öppnade pärmen och såg insekterna dök minnen från min barndom upp, minnen av när jag plockade med mig döda insekter och djur hem. Minns hur jag lade små döda skalbaggar och fjärilar i en glasburk, hur jag plockade levande grodor med mig hem i fickorna - det här var inte till min mammas förtjusning - speciellt inte när hon undrade vad som låg i vanten jag stoppat i fickan. Mamma sticker in handen i vanten ger upp ett litet tjut och ryser i hela kroppen. Där i vanten låg en död mus, visste inte var jag skulle lägga den, när jag hittade den på den lilla stigen i skogen så jag stoppade in den i vanten.

Fastnade vid en liten dikt i boken. Espresso. Espresso, det är dyrbara uppfångade droppar, fyllda med samma styrka som Ja och Nej, som ger inspiration att öppna ögonen. Vilken härlig beskrivning av det kaffe som jag av en händelse hade i min Espressokopp just när jag läste dikten.

Bilderna länkar till Bokus och Adlibris om någon vill läsa mer om den eller beställa den till sin egen bokhylla.