Musicophilia är en bok skriven av Oliver Sacks, professor i psykologi och neurologi vid Columbia University Medical Center. Boken beskriver .. nej jag tror jag låter Professor Sacks själv beskriva sin bok:

Jag läste den på engelska men den finns även på svenska med titeln "Den enarmade pianisten". Det är omöjligt att inte fascineras av vår mänskliga hjärna och vilken påverkan musik kan ha på oss när man läser boken och jag rekommenderar alla som är intresserade av musik eller neurologi att läsa den.

Oliver Sacks har skrivit en mängd böcker med fallbeskrivningar av patienter han haft genom åren och flera av historierna har filmatiserats. Här är en länk till författarens hemsida - http://www.oliversacks.com/. Välj Film / Stage i menyn för att läsa om filmerna.

Tre av filmerna är dramer och den senaste släpptes så sent som 2011 med titeln "The Music Never Stopped", "At first sight" släpptes 1999 och "Awakenings" 1990 (länkarna går till mer information om filmerna på IMDb - The Internet Movie Database).  Jag har  sett de två senare filmerna men det var flera år sedan så jag vill gärna se dem igen.

Dokumentärerna vill jag också gärna se, kan tänka mig att de är mycket intressanta och ger stor insikt i hur vår hjärna fungerar i samband / förhållande till musik. Har inte kollat upp huruvida det går att få tag på dem än man jag ska göra lite sökningar på nätet för att se vad som dyker upp. 

Det här blev en bokrecension som mest handlade om film, men det bjuder jag på :)

Ytterligare en nobellpristagare i litteratur kan jag lägga till handlingarna - Imre Kertész och boken "Mannen utan öde".

Det här är berättelsen om en femtonårig judisk ungersk pojke (som uppenbarligen inte förstått att han var judisk förrän han fick en gul stjärna på bröstet) som hamnar i koncentrationsläger under andra världskriget. Vi får följa pojkens egna tankar och intryck i jagform från det att hans pappa blir skickad till så kallat arbetsläger tills att han själv blir ivägskickad och så småningom överlever i koncentrationslägret.


Uttdrag ur boken vid framkomsten till Auschwiz - orten med det förväntade välbetalda arbetet.

"Jag blev mycket förvånad för det var trots allt första gången i mitt liv som jag såg - åtminstone på närmare håll- riktiga fångar, i randiga förbrytardräkter, med kortklippt hår och runda mössor. Jag ryggade en aning för dem, naturligvis."


Imré Kertész berättar pojkens historia på ett sätt som gör att man får full förståelse för hur det gått till när många tusentals människor under kraftig kränkning fås till att utföra grova dagsarbeten utan eller med ytterst minimal tillgång till föda. Människor fångas in och slussas likt får för klippning, de formas snabbt och rutinerna blir självklara och ej ifrågasatta. 

Berättelsen visar så självklart att inget kunde gjorts på annat sätt - utifrån en pojkes ögon som blev fånge i ett koncentrationsläger.  Förväntan, ovisshet, förvåning, förståelse, likgiltighet, sinnesstämningen förändras, tankarna formas, det gäller inte överlevnad i framtid, det gäller överlevnad i nuet.

En hemsk historia som alltid när det gäller berättelser från koncentrationsläger men denna är berättad utifrån ett helt annat perspektiv inte utifrån hemskheterna utan utifrån det självklara i att anpassa sig eller kanske ska man kalla det låta sig anpassas.

Imre Kertész är själv född i Ungern 1929 och skickades som femtonåring till koncentrationsläger i Auschwiz och blev senare förflyttad till Buschenwald, han räddades år 1945. Boken är ingen självbiografi i vanlig mening men det är ändå författarens egna erfarenheter som beskrivs.

Det som fastnar hos mig i slutet på boken är när man vill att pojken ska fundera över vad han nu ska göra i sitt liv, man menar att han måste glömma och börja ett nytt liv.


Utdrag ur slutet på boken:

"...och jag försökte förklara för honom att det inte var fråga om skuld, att man bara borde inse det, ödmjukt, enkelt, för blotta meningens skull, av ren hederlighet så att säga. Det gick inte, det måste de försöka förstå, det gick inte att ta ifrån mig allt, det kunde inta vara så att jag varken var vinnare eller förlorare, att jag inte fick ha rätt och inte heller kunde ha misstagit mig, att jag varken var orsak till eller resultat av någonting, jag kunde helt enkelt inte - försök inse det, nästan bönföll jag dem - svälja den löjliga bitterheten att bara vara oskyldig ....


... För till och med där vid skorstenarna fanns det något som liknade lycka i uppehållen mellan plågorna. Alla frågar bara om vedermödorna, om "fasorna", trots att det för mig  kanske är den upplevelsen som är mest minnesvärd. Ja, det är om det, om koncentrationslägrens lycka jag borde berätta för dem nästa gång de frågar. Om de frågar. Och om jag inte själv glömmer det."


Har du inte läst denna bok så rekommenderar jag varmt att läsa den. Jag har ett enda negativt att säga om boken och det är att texten är marginaljusterad, vilket jag personligen tycker är jobbigt att läsa, jag föredrar vänsterställd text i böcker - men det är en bagatell i sammanhanget.

Boken har filmatiserats och jag ska så fort jag kan försöka titta på den - klicka här för information om filmen.

 Imre Kertész

Har läst flera böcker parallellt och en av dem jag nu läst klart är BOX 21 av Roslund & Hellström. Det är andra boken om kriminalkommissarie Ewert Grens och kriminalinspektör Sven Sundkvist (den första Odjuret).

Jag börjar nu förstå mig på Roslunds och Hellströms sätt att skriva med en "grävande journalistik" i botten som ger romanerna en verklighetsbakgrund som i det här fallet handlar om den fruktansvärda handeln med människor som bedrivs i Europa.

Baksidetext:

"En ung kvinna hittas med trettiofem piskrapp över ryggen i en lägenhet med elektroniska lås.
En desperat man blandar tvättmedel och amfetamin medan vener fräts sönder.
Snart ska en av dem åka nerför trapan i rullstol, med ansiktet in i en vägg.
Den andra ska ta hissen ner till bårhuset, peka med en pistol, ta döda och levande som gisslan.


Kriminalkommissarie Ewert Grens och kriminalinspektör Sven Sundkvist leder plötsligt två olika brottsutredningar från en operationssal på akutintaget.


Har döda människor rätt att tala? När ett brottsoffer blir en brottsling - är hon då god eller ond?"


I boken får vi följa två Litauiska flickor 16 - 17 år som genom löften om arbete och bra lön luras till Sverige för att i stället bli sålda och inlåsta som "slavar" i prostitution. I flickornas värld finns det ingen de kan lita på varken polis eller läkare, de har bara varandra.

Uttdrag ur boken:

"De som kom betalade femhundra kronor. Hon visste vad femhundra kronor tov gånger varje dag blev. Men Dimitri tog nästan allt. de fick behålla tvåhundrafemtio kronor för varje hel dag. Det andra var mat och rum och avbetalning på deras skuld. Hon hade frågat om mer i början, då hade Dimitri trängt in i stjärten, igen och igen tills hon lovat att aldrig fråga mer. Så hon hade bestämt sig för att ta en hudralapp till då och då. På sitt sätt. Mer för att lura Dimitri Hallickjävel är för pengarna.
Hon fick stryk.
Hon tog emot stryk.
Hon lät dem slå och det kostade etthundra kronor extra."

I slutet av boken kan man läsa om verkligheten bakom BOX 21, där berättar Anders Roslund och Börge Hellström det som ligger till grund för boken, namn, utdrag ur polisrapporter, förhör, listor över tvångsprostituerade flickor och vad som händer när en flicka räddats från hallickars klor. Det här är än mer skrämmande läsning än boken och jag inser att den hjälp och rehabilitering flickorna får är i princip obefintlig, de får en enkel biljett tillbaka till sitt land, till en ny hallick och enligt författarna åker inte alla tillbaka utan hamnar direkt hos en ny hallick i Sverige.

Allt sker i en lägenhet nära dig (mig)!

Jag kommer fortsätta att läsa Roslund & Hellströms böcker, har tre kvar av de ännu 5 utgivna.



 

Klicka för att läsa fler recensioner på Bokus!

För tillfället liknar det här mest en bokblogg, hade inte tänkt recensera alla böcker jag läser men kära läsare det är bara att gilla läget, ni får stå ut tills jag tröttnat på att skriva om böcker.

Anledningen till att jag läste "Odjuret" var att jag hittade en bok på bokrean, "Tre sekunder" och konstaterar att den är den senaste boken i en kriminalserie skriven av Roslund & Hellström. Läser recensioner från böckerna som får väldigt bra kritik, därför köper jag alla fem och börjar med den första som är just "Odjuret".

Baksidetexten:

"Två barn hittas döda i ett källarförråd.
Fyra år senare rymmer deras mördare.
Han kommer mörda igen.


Jakten på mördaren leder till nya våldsdåd som likt en smitta sprider sig från en småstadsidyll till ett hårt bevakat fängelse.


Frågor som ställs på sin spets:
Vem måste dö först?
Vems liv är värt mest?


Odjuret är Roslund & Hellströms debutbok, en kriminalroman som berör. Den skildrar maktlösheten hos polis och åklagare, den beskriver fängelselivet, en pappas kärlek till sitt barn och människors ibland skärmmande sätt att värdera liv. Det är spännande läsning som ställer viktiga frågor.


Sedan utgivningen år 2004 har Odjuret sålts i över 100 000 exemplar i Sverige, översatts till fjorton språk och belönats med Glasnyckeln för bästa nordiska kriminalroman."


Jag var helt oförberedd på de grova beskrivningar av hur mordet på de två flickorna går till samt det grova språk som pedofilen (mördaren) använder i de stycken man får följa honom ur hans perspektiv. Boken är indelad i fyra delar och efter att ha läst första delen var jag nära att helt lägga ifrån mig boken, upplevde beskrivningarna som fruktansvärt motbjudande och ifrågasatte mig själv varför jag överhuvudtaget läste boken.

Tycker om att läsa kriminalromaner men för mig ger inte grova beskrivningar om småflickors uppskurna underliv mer spänning till handlingen utan ger mig stark avsmak. Bestämde trots allt att fortsätta läsa för att kunna bilda mig en uppfattning om boken i sin helhet.

Jag är glad att jag läste klart boken, den blir bättre ju längre in i handlingen man kommer och den ställer frågor som rör hur mycket en brottslings liv är värt och om det finns något som berättigar till mord. Har förstått att bokens handling är väl underbyggd och att personerna som skildras är tagna från verkligheten. Det ger ytterligare dimension till vilket samhälle vi lever i och frågeställningar om kriminalvård, grov brottslighet och förebyggande behandling av dömda fångar som riskerar återgå till brottslighet vid frisläppande.

Hade jag från början förstått att bokens handling utgjorde grova pedofilbrott hade jag aldrig valt att läsa den och jag tycker fortfarande att beskrivningarna kunde gjorts på så sätt att man förstått innebörden av brotten utan att behöva vara detaljerad. Jag kommer fortsätta läsa de andra böckerna i serien men inte i direkt anslutning till denna.

Rekommenderar jag denna bok? Känns svårt att rekommendera någon att läsa en bok med beskrivningar på så grova övergrepp, så jag lämnar det öppet för var och en att själv överväga utifrån mina reflektioner av boken.

Roslund & Hellströms kriminalserie är på väg att filmatiseras och det är SVT Drama som fått filmrättighterna, första filmen beräknas visas vintern 2011/2012 - läs mer HÄR!

 

När jag började läsa boken "Stjärnlösa nätter" av Arkan Asaad förstog jag inte att så mycket i berättelsen är Arkans egen historia, för mig som "vanlig svensk" gör det att berättelsen blir helt ofattbar, svårt förstå att en nittonåring i Sverige kan hamna i en sådan situation.

Bokens baksida:

"Amàr växer upp i en svensk småstad i en kurdisk familj. Han drömmer om att arbeta med film, pappan tycker att han ska bli läkare. När Amàr är nitton år åker familjen på semester till släkten i Irak. Det är länge sedan sist, och Amár trivs i den självklara släktsammanhållningen. För första gången blir han behandlad som en vuxen, en jämlike. Men efterett besök hos kusinen Amina börjar det gå upp för honom att detta inteär en vanlig semesterresa. Amár inser chockad att fadern över hans huvud planerar hans bröllop."


Arkan skriver sin berättelse så öppet och ärligt, förskönar inte på något sätt hur den nittonårige Amár hanterar sitt öde, jag ser beskrivningen av Amár som väldigt utlämnande. Amár vägrar inrätta sig i ledet, vägrar följa sin familjs traditioner vilket gör att oskyldiga också blir lidande. Ställer mig frågan när jag läser "kunde Amár ha gjort på annat sätt?", hade det varit möjligt för honom att klara sig ur situationen med mindre lidande för övriga inblandade?.

Utdrag ur boken:

"Amina låg där inne och grät. Kvar stod jag som paralyserad över att höra henne gråta så djupt och hjärtslitande. Hon som var den segaste, familjens bakben och starkaste personlighet. Vad hade jag gjort med henne? Jag hade brutit ner henne. Rädslan för att tappa hoppet och ge upp. Ensamheten hade tärt på henne och allt berodde på mig. Jag lade pannan mot dörren. Jag öppnade inte, utan stod kvar ett bra tag och undrade om jag skulle gå in eller inte. Vilken människa som helst på jorden förtjänade tröst om hon var så ledsen."



Arkan är född år 1980 och kom till Sverige 1983 tillsammans med sin familj. Han är flerfaldig svensk mästare i Taekwondo, medlem i svenska landslaget under sex år. Han har också gått Stockholms filmskola och arbetat med radioprogrammen "Underlandet" och "Tankar för dagen". I slutet av boken skriver Arkan att han nu arbetar på "bok nummer två", om det är en uppföljning på "Stjärnlösa nätter" framkommer inte men jag ser mycket fram emot att få läsa den.

Utdrag från Arkans slutord:

"Denna bok handlar om min historia och mina val. De som var fel, de jag aldrig fick göra och de jag gjorde för andras skull. Boken är inte bara delar från en sann historia och en bekännelse om mitt liv, utan också en tid och en epok jag lämnar bakom mig. Den här boken är mitt sätt att slutgiltigt gå vidare och inte  behöva ha någt mera med dessa 250 sidor att göra."


Jag rekommenderar varmt alla att läsa denna bok som i början på 2011 kom ut på bokdiskarna.

 

Arkan Asad - länk till intervju i TV4 morgon.

Natascha Kampusch, det är nog ingen som missat vem denna unga tjej är och hennes livsöde som år 2006 gick som en löpeld över världen. Hon blev som tioåring kidnappad och hölls tillfånga under diktatoriska former av 36-årige Wolfgang Priklopil fram till augusti år 2006 när hon lyckades fly.

Natascha har nu skrivit sin biografi med titeln 3096 dagar den kom ut i september 2010 på tyska och engelska, i maj nu i år kommer den på svenska. Jag har beställt boken och ser fram emot att läsa Nataschas egen berättelse. Har valt att inte läsa den på engelska, tyska behärskar jag inte (tyvärr), även om jag inte har några problem att läsa litteratur på engelska vill jag kunna ta in varje nyans i hennes historia därav har jag väntat på den svenska utgåvan.

Jag har inte läst Girl in the cellar av Allan Hall och Michael Leidig som kom ut i januari 2007. Boken blev väldigt omskriven när den kom då författarna ifrågasatte vilken relation Natascha och Wolfgang hade, varför hon inte rymt tidigare samt en mängd andra frågeställningar. Själv fick jag känslan av att den var skriven i "sensationssyfte" jag har inget belägg för att det skulle vara så den kanske är väl underbyggd av fakta trots att den "landade" på bokhandelsdiskarna endast 5 månader efter att Natascha rymt från sin kidnappare. Minns också den olust jag kände över att hon så snabbt blev "dissekerad" i massmedia och önskade att hon kunde fått bli lämnad i fred att ingen skulle "rota" i hennes liv och "tömma" hennes historia förrän hon själv var redo.

Tyvärr har flera liknande historier uppdagats senaste åren där flickor/kvinnor blivit utnyttjade och frihetsberövade under tortyrliknande former i många års tid. Glädjande att det finns de som överlever och får möjlighet att få tillbaka åtminstone en liten del av sitt liv, en del som förhoppningsvis aldrig någonsin mer ska innehålla övergrepp.

Nu ser jag fram emot att få läsa Nataschas egen berättelse, hennes egna ord och samtidigt veta att det är hon som får intäkterna från försäljningen. Hon har tjänat många miljoner sedan hon blev fri och i "min bok" är hon värd varenda krona även om jag är väl medveten om att det hon behöver inte kan köpas för alla miljoner i hela världen. Jag önskar henne den bästa framtid som går att få.

 

"En gåtfull vänskap" av Yoko Ogawa en bok jag såg fram emot att läsa men kände en viss besvikelse efter att jag läst den.

Baksidan på boken:

"En ung kvinna börjar arbeta som hemhjälp åt en äldre matematiker, som råkat ut för en bilolycka och drabbats av en hjärnskada. För honom stannade tiden 1975 och nu klarar han baraav att minnas saker 80 minuter åt gången. Varje morgon måste hon på nytt tala om för honom vem hon är. Men allteftersom dagarna går växer en varm och egenartad vänskap fram mellan dem - och mellan matematikernoch kvinnans tioårige son. Siffrorna blir snart deras gemensamma språk, steg för steg avtäcker matematikern talens mysterier för dem. Han frå dem att upptäcka en ny, tidigare okänd värld och vad det innebär att fullt ut  leva i nuet."



Det förekommer en hel del matematiska termer och förklaringar, eftersom jag är intresserad av matematik och siffror så var det här en anledning till att jag läste boken. Jag tycker författarinnan har hittat en bra balansgång mellan de matematiska utläggningarna och övriga handlingen i boken.

Handlingen var det som jag, i direkt anslutning till att jag slagit igen boken, tyckte var "tunn", jag hade förväntat mig mer. Det som för mig gör boken läsvärd är det porträtt som ges av den unga kvinna som får arbetet som hemhjälp åt den hjärnskadade matematikern. Hon framställs "i mina ögon" som den mest ödmjuka och förstående för sin omgivning man kan tänka sig och med en personlighet som tilltalar mig. Hon är plikttrogen, uppmärksam och ser sitt arbete för vad det är - att hjälpa en äldre man i sin vardag.

Formatet på boken irriterar mig, det är en liten, inbunden bok - mindre än en pocket, hade hellre haft den i större format och tunnare. Boken har sålts i 4 miljoner ex i Japan och har även filmatiserats.

Sammanfattningsvis tycker jag det är en väldigt fin och annorlunda berättelse som "växer" ju mer jag tänker på den och boken är absolut läsvärd.

Länk till Adlibris artikel samt fler recensioner.

Länk till Bokus

Länk till Bokia

Har läst färdigt "Den blå dagboken" av James A. Levine och kan inte bestämma mig för om jag ångrar att jag läste den eller ej.

Baksidetexten på boken lyder följande:

"Batuk är 15 år och har redan levt på "Burarnas" gata i flera år. Hennes far, han med det klingande skrattet och alla sagorna, sålde henne till en hallick när hon var nio år trots att han sagt sig vara övertygad om hennes ljusa framtid. På Burarnas gata finns också Batuks vän Puneet, pojken som är populärast hos kunderna men som är på väg att bli för gammal. Och där finns Flodhästen som sparar barnens pengar tills de blir äldre.
Med ett barns oförstörda blick för sin omgivning men erfarenheten hos någon som blivit vuxen för fort berättar Batuk om sitt liv som sexslav i Asiens största red light district. Om hur farbröderna luktar ur munnen, om tjuvligorna som handlar med barn och om den där dagen för fem år sedan då hon fick sitta bredvid pappa på taket till en krängande buss på väg till den stora staden Mumbai.


James A. Levine, född i England, är en internationellt erkänd läkare som specialiserat sig på utsatta kvinnors och barns situation i tredje världen. Under en resa till Mumbai besökte han Burarnas gata - där kvinnor och barn hålls inspärrade i väntan på kunder som betalar för sex. Det var där han mötte flickan som blev Batuk i romanen."

Handlingen är skriven ur Batoks synvinkel, det är hennes dagbok och det gör ont att läsa hennes historia. Det gör ont i hela mig när jag läser hennes små berättelser och hur hon tänker, vad hon gör för att klara av att leva ett liv med ständiga övergrepp och där hon tvingas "baka kaka" (som de kallar det när de har sex i burarna) femton, tjugo gånger per dag. Ju fler de lyckas locka till sig desto bättre blir de behandlade alternativet är tortyr, avhuggna kroppsdelar eller död. 

Utdrag ur boken:

"Det finns inga spädbarn på "Barnhemmet", de hamnar på ett annat ställe. Spädbarn är högt värderade, och de prostituerade avråds till och med från att göra sig av med kundernas tömningar. Spädbarnen hamnar i ett ljusbrunt tält mittemot köttmarknaden, och där får upp till femtio spädbarn och ammor plats. Spädbarnen hyrs ut per dag till det välorganiserade nätverket av tiggare, eftersom en tiggare med småbarn tjänar fem gånger mer än en utan (denna tumregel gäller också för barn med missbildningar och dem som saknar kroppsdelar). Det är viktigt att ge spädbarnen mat nog så de överlever men man får absolut inte ge dem för mycket så man riskerar att de blir tjocka. En tjock bebis gråter inte av hunger, men å andra sidan skriker vilket levande barn som helst om man sticker en nål i baken på det. Spädbarnen tatueras också och måste lämnas tillbaka i solnedgången för matning. Om en baby överlever fortsätter den vidare till "Barnhemmet". Om inte till tippen."


Ytterligare utdrag:


"Jag ställde mig upp på sängen och sjöng sången en gång till. I sista versen stockade sig rösten. När jag var färdig såg han upp på mig och log. "Såja, det finns ingenting att vara rädd för. Kom hit nu och sätt dig i farbrors knä." Jag hoppades att det han sagt skulle försvinna om jag struntade i det (det var så jag hade gjort med uppmaningar från mamma). Men befallningnen hängde kvar i luften och jag tog tre ängsliga steg över sängen och satte mig i farbror Nirs knä. Mina ben låg mot hans och dinglade över sängkanten. Han lade armarna runt min kropp och drog mig tätt intill sig. Han andades genom mitt hår. Tårar började rinna i mitt ansikte och ner på min fina sari."



Jag blir frustrerad, ledsen, arg och irriterad när jag läser boken, jag vill inte veta att det finns barn som lever så här, jag vill inte veta att det finns barn som föds till prostitution. Irritationen förstärks av att läsa om hur Batok i boken tvingas fantisera, försköna och skriva i sin bok (hon är själv den enda hon känner som kan läsa och skriva) för att klara av att hantera det liv hon tvingats leva från det hon var nio år. Inget barn eller vuxen heller för den delen skulle någonsin behöva ha det så här bara tanken på att det sker runt om i världen i denna sekund gör ont. Än värre att inte kunna göra något åt det.

Den här boken visar att människan har sidor som är de mest bestialiska man kan tänka sig inte ens musen som blir fångad av en katt får utstå så mycket lidande på sin väg mot döden som dessa barn får. Bokens historia har satt sig i mitt inre och jag vet inte om jag vill ha den där.

Här länkar till några andra recensioner av boken:

"Den blå dagboken" är så hemsk att recensenten bara vill lägga den ifrån sig, men bär på en vittnesbörd så stark att den borde förändra alla som läser den. - Corren

Agneta Hagerud litteraturvetare och lärare

Boktips.net

Adlibris bokhandel på nätet köp & recensera

Bland de rättrogna - en Islamisk resa av V.S.Naipaul

I mitt lilla "projekt" att läsa böcker skrivna av nobellpristagare i litteratur har jag nu läst klart boken "Bland de rättrogna" av V.S.Naipaul, utgiven år 1981.

V.S.Naipaul föddes på Trinidad av Indiska föräldrar, år 1950 vid arton års ålder flyttade han tilll England för att studera på Oxford University med sikte på att bli författare. Naipaul bor fortfarande kvar i England och har lyckats mycket väl med sitt författande, år 2001 tilldelades han nobellpriset i litteratur med följande förklaring: 

”För att ha förenat lyhört berättande och omutlig iakttagelse i verk som dömer oss att se den bortträngda historiens närvaro”.

Under slutet av sjuttiotalet reste Naipaul som själv är ateist, runt i Iran, Pakistan, Malaysia och Indinesien med syfte att hitta svar på hur religionen, Islam, påverkar människorna. Det är en turbulent tid med bland annat Shaen som sex månader innan Naipaul kommer till Iran blivit avsatt genom en "religiös revolt" med Ayatollah Khomeini som efterträdare. Man känner verkligen att man är med på resan genom Naipauls sätt att beskriva de personer han träffar och den miljö han vistas i och det blir även en historisk resa. 

Naipaul träffar vanliga människor, studenter, representanter för religiösa grupper, skribenter på tidningar, han träffar personer som är både för och emot staten och religionen vilket gör att man får en bred bild av hur människorna lever. Det är Naipauls dialoger med människor han möter som "gör" berättelsen och som tar honom vidare i sitt sökande efter svaret på sina frågor. Människorna träffar han slumpvis och blir genom olika möten hänvisad vidare hans resa är alltså inte utstakad från början.

Jag tycker om Naipauls sätt att skriva samt hans sätt att reflektera på det han upplever under sina resor. Saker som människor han möter säger till honom berör mig på olika sätt och för tankarna till vad som är viktigt i livet. Även frågor som vad är förtryck och vad är fri vilja, fritt tänkande dyker upp hos mig.

Ett exempel är när Naipaul i Malaysia pratar med en man han träffar i Kuala Lumpur. Mannen kommer från början från en by på landet där man levde ett väldigt enkelt liv, strikt religiöst och långt från vad en storstad som Kuala Lumpur har att erbjuda. Han säger i boken:

"Hos oss är religionskunskap obligatorisk. Nästan varje ung muslim ska lära sig sådant. Det är en plikt. Men hos oss betonade man den mänskliga aspekten mer än den religiösa.
- Men ni kom efter inellektuellt?
- Ja, vi kom efter intellektuellt. Materiellt och värdsligt sett kom vi efter. Men när det gällde att ta ansvar för andra människor, att visa respekt i sitt sätt att leva, så tror jag att vi är bra mycket bättre. Moraliskt sett är vi bättre."


"- Vad känner du till om andra religioner?
- Jag har läst lite på måfå. Men hur mycket kan man föreställa sig av universum med den begränsade hjärna vi har?
- Tror du inte att du kanske ger din egen tro alltför stor betydelse och kritiserar andra människor för lätt?
- Man kan säga att en människa är civiliserad om han vet var han kommer ifrån och vart han är på väg. Jag kan inte hålla med om att en människa är bildad och civiliserad om han tilllbringar hela sitt liv med att studera universum och till slut avgudar stjärnorna utan att veta var han kommer ifrån och vart han är på väg. Då har han  inte funnit svaret.
- Shafi, tror du att du har funnit svaret?
- Jag tror det."


Det här är bara ett exempel på samtal Naipaul har med människor han möter på sin resa. År 1999 släpps boken "Bortom tron" där Naipaul skildrar sin återresa två decennier senare och söker svaren på frågorna: Hur ser de omvända folken där på sitt förflutna och sin framtid? Hur har religionens krav förändrat de rättrognas världsbild?

Känns angeläget att läsa även den boken för att få en hel bild av Naipauls möte med Islam. Men jag väljer att bryta av nobellpristagarläsandet med lite annan litteratur trots att Naipauls sätt att skriva verkligen tilltalar mig och gör att jag får en "jag vill läsa mer" känsla till skillnad från mitt förr nedslag i nobell-literaturen med författaren Gao Zingjian.

Självklart kan man inte göra sig en hel bild av en författare genom att läsa endast en bok men jag känner inte för att "grotta" ner mig för mycket i författarna så det är bäst att jag försöker släppa och gå vidare. Expertutlåtande överlämnar jag med varm hand åt andra det här är bara mina egna ytterst amatörmässiga tankar runt de böcker jag läser.

Här en länk till Nobelprisets officiella hemsida där finns mycket mer att läsa om V.S.Naipaul.

Har haft lite svår för att läsa böcker bara för läsandets skull vanliga romaner har inte lockat, inte fått ut något av det, vill helst att jag ska "lära" mig något av det jag läser. När jag var i yngre tonåren läste jag mängder med böcker och kunde längta efter att få lägga mig i soffan och få fortsätta läsa, jag saknar den där längtan efter en bok. Fick för ett tag sedan för mig att jag skulle läsa böcker skrivna av nobelpristagare i litteratur så jag införskaffade ett antal böcker och bestämde mig för att börja läsa "När jag köpte ett spinnspö åt farfar" av Gao Zingjian som fick priset år 2000.

Boken är en novellsamling och första meningen börjar så här:

"Jag går förbi en nyöppnad butik som säljer fiskredskap och därinne hänger olika slags fiskspön och då kommer jag strax att tänka på farfar och får lust att köpa ett spinnspö åt honom och där finns ett tioledat spinnspö av glasfiber och det står klart angivet att det är importerat men jag vet inte om det är spinnspöt eller glasfibern som är importerad och inte heller vet jag vad det är för särskilt med det där importerade spinnspöt, men hursomhelst måste de där tio lederna passa in i varandra, den ena efter den andra, och helt säkert får alla lederna plats i den grövsta leden, som är alldeles korpsvart, och på den leden finns det ett handtag precis som på en revolver och på det handtaget finns det också en spinnrulle och spöt ser ut precis som en fölängd revolver och på samma gång liknar det ett modernt mausergevär och ett mausergevär kan jag ge mig på att farfar aldrig har sett och ens i sina vildaste drömmar kunde han nog aldrig få för sig att det kunde finnas såna här fiskspön för hans fiskspön är alla av bambu och dessutom har han aldrig i hela sitt liv köpt ett fiskspö utan hans fiskspön är alla av en snedvuxen bambu som han har släpat hem jag vet inte varifrån och som han har vänt och vridit över brasan tills svetten på hans händer torkade ut och då är bamburaften alldeles brunsvedd och alldeles rak och den ser ut som den hade gått i arv i flera generationer. "

Efter att bara ha läst första meningen i boken kan jag knappt andas - DET FINNS JU NÄSTAN INGA PUNKTER! - och nästan inga kommatecken heller. Konstaterar att jag kan glömma allt jag lärde mig på svenskan i skolan, hade femma i betyget både på grundskolan och gymnasiet så jag trodde jag hade hyfsad koll, men det verkar vara förlegad kunskap. Allt som har med punktsättning, satser och hur man använder ord som "att, som, så, och", behöver man tydligen inte överhuvudtaget bry sig om längre. Boken börjar med ett "Jag", det var ju nästan en dödssynd att börja en mening med. Konstigt nog så har inte alla novellerna i boken så här långa meningar och i många fall, för mig, konstig meningsuppbyggnad, jag vet inte hur mycket det spelar in att den är översatt från kinesiska.

Strunt samma jag är då verkligen inte någon ordkunnare, skrivare eller överhuvudtaget insatt i litteratur så vem är jag att bedöma en nobelpristagares sätt att skriva. Boken innehåller i alla fall tio noveller och det tog mig säkert fyra-fem stycken innan jag kunde vänja mig vid sättet som Gao Xingjian skriver på, det är för mig ett enkelt nästan barnsligt språk där jag får känslan av att han sitter och pratar med sig själv. Men det är väl det här som kallas för "inre monolog" att skriva utifrån någons tankar och intryck.

Innehållsmässigt är det ingen bok jag skulle rekommendera någon att läsa, finns ingen spänning utan är endast små berättelser som för mig i flera fall inte ens känns värda att berätta. Har verkligen försökt att tycka om boken under tiden jag läst, försökt hitta positiva reflektioner, sätta mig in i historierna som berättas om de olika människorna, men jag lyckas inte. Måste vara ärlig och säga att jag tycker boken var helt värdelös, den gav mig ingenting, ingen spänning, inga imponerande skildringar av vare sig miljöer eller människor och jag lärde mig ingenting av den. Det enda positiva med boken för mig var att jag köpte den på ett antikvariat för endast 35 kronor.

Självklart måste man läsa fler böcker från samma författare om man ska göra någon som helst bedömning av själva författaren men jag känner inte för att läsa mer av honom, inte just nu i alla fall.

Citerar några recensioner från försättsbladet till boken:

"... Som berättare är han en teknisk förnyare som bland annat har introducerat den inre monologen i kinesisk prosa" Sven Lindqvist - DN

".... skriver makalösa dialoger och monologer som inte påminner om något annat i kinesisk litteratur... boken fullkomligt flödar över av underbara anekdoter och liknelser" Stig Hansén - Helsingborgs Dagblad

"Hans noveller är små mästerverk... I Gao Xingjian har Kina fått en författare av världsformat." Börje Isaksson - Dagens Industri

Med andra ord är det väl bara att överlämna åt experterna att bedöma huruvida boken är läsvärd eller ej.

* * *

Vad bra att jag är bloggare då får jag ju vara precis vad jag vill, artikelskrivare, krönikör, berättare.. så just idag titulerar jag mig "bokrecensent" (hehe). Nu ska jag gå vidare i min "läsa nobelpristagareböcker följetong" nästa bok är "Bland de rätttrogna - en islamisk resa" av V.S Naipaul. Här har jag i alla fall en förhoppning om att kunna lära mig något då Naipaul är en icketroende indier som rest runt i Iran, Pakistan, Malaysia och Indonesien stater där Islam håller sitt järngrepp. Boken lär vara en dokumentation som bland annat rätar ut en del frågetecken när det gäller den iranska revolutionen och Naipaul beskriver vad som händer med människorna ur moraliskt perspektiv, han lär ha kallats vid beskrivning som "världsamvete" och har skaffat sig många fiender på grund av sina hårda domar. V.S Naipaul fick nobelpriset i litteratur år 2001. Återkommer med mer när jag läst klart boken.

Favoritläsplatsen är på balkongen - så klart!