Har nu gått två dagar sedan jag var vid sjukhuset och fick mina sprutor med Xolair. Två sprutor en i var arm och om två veckor ska jag in och få två till sedan efter ytterligare några veckor ännu en omgång. Förhoppningsvis ska nu min kroniska urtikaria (nässelfeber) inom ett par veckor lugna ner sig.

 

De sista dagarna har jag känt en otrolig trötthet. Jag tror tröttheten beror på att spänningar släpper, har väl varit lite orolig inför starten av medicineringen och mycket tankar har rört sig i mitt huvud.

 

Tyvärr vill min rygg inte alls vara med, nacken värker (på grund av diskbråck) och så har jag tyvärr fått ett par "smällar" mitt i ryggen så det är ömt även där. Tror inte det här i nuläget påverkar tröttheten mer än vad värken gör i vanliga fall utan jag tror som sagt att det helt enkelt är en psykisk trötthet, sover dåligt och mycket tankar om livet i allmänhet kommer upp till ytan.

 

Xolair är i dagsläget ej helt godkänd att för vanliga läkare skrivas ut för urtikariapatienter så jag är väldigt glad över att få prova detta läkemedel som idag ges till personer med svårartad astma. Mer information om läkemedlet finns här: Läkemedelsverket Xolair

 

Känner mig ganska liten, tom och ensam just nu. Även om jag har barn, syskon och mina föräldrar som är helt underbara, de stöttar och förstår att jag inte alltid är på topp och orkar, så saknar jag känslan av att ha någon riktigt nära, någon som finns hela tiden, någon att hålla om när det känns extra tungt.

 

När man inte mår bra gläds man åt mindre saker än man gjort tidigare, det behöver inte vara så mycket för att man ska känna sig glad, det har åren lärt mig och jag försöker se positivt på saker och ting. Tror att jag snart får mer ork och även om min värk är bestående så ser jag med tillförsikt på framtiden och hoppas snart få känna riktig glädje igen.

 

 

Rekommenderar varmt boken "Hon är inte jag" skriven av Golnaz Hashemzadeh där författarinnan beskriver sin egen upplevelse av att som barn tillsammans med sin mamma och pappa komma till Sverige som flykting från Iran. Hon beskriver hur hennes familj förändras, hur hon som duktigast i klassen ändå inte kan mäta sig med de infödda svenska barnen.

 

Vi får följa den lilla iranska flickan som blir svensk medborgare, känner sig som svensk och så småningom blir kårordförande i en av Sveriges mest konkurrenskraftiga skolor när det gäller chefsrekrytering till företagsmarknaden. När hon är bäst och det bästa inte är gott nog så kliver hon upp ytterligare ett steg och hon får betala ett dyrt pris för att klara av det som förväntas av henne.

 

Hon pratar flytande svenska utan brytning, hon är bäst, bättre än alla andra, hon känner sig som svensk, men det är inte vad andra ser.

 

"Hon är inte jag" är i mina ögon en lysande debut och en lysande skildring av en ung tjej som med stort mod och självdistans beskrivit en barndom, skolgång och uppväxt som inte många skulle klara sig igenom.

 

Läs den och fundera över på vilket sätt vi bemöter och behandlar människor utifrån deras utseende.