Fick ett galet infall, får det ibland. Lovis mitt älskade barnbarn kan inte glömma marsvinen som de var "barnvakt" åt i höstas. Hon pratar om dem varje gång hon är här.

Igår fick jag se en annons på blocket med två marsvin, endast sex månader, med stor bur och i princip skänkte man bort dem eftersom man inte riktigt hunnit med dem. Det var här i kommunen och i ett svagt ögonblick i dag slog jag en signal och frågade om de fanns kvar, en timma senare tindrar en liten tvååring med ögonen och är så lycklig så hon vet inte vad, "mina mafin, mina mafin, sååå söta" upprepade hon och kunde knappt stå still.

Vi har storstädat buren och gjort det mysigt för dem, de har till och med fått var sitt bad i handfatet vilket de verkligen uppskattade. Eftersom de inte hade några namn så fick vi namnge dem så nu heter de Piff och Puff. De har suttit i omgångar i knät på en riktig liten marsvinsmamma som gärna skulle sitta och klappa dem oavbrutet om hon fick. "Så lilla mafin, ingen fala, ingen fala" säger hon och klappar dem på huvudet.

Hjälpars vad en liten unge kan få en till! Jag har kallat marsvin för råttor och inte direkt ägnat dem så stor tanke men jag måste säga att de är riktigt charmiga och tycker verkligen om att sitta i knät och bli klappade. Nu i kväll verkar de ha funnit sig väl tillrätta i sin stora nystädade bur de "pratar" och "kurrar" eller vad man nu ska kalla deras läten.

Har varit en omtumlande dag både för Lovis och för de små marsvinen tror jag, Lovis somnade som en stock och marsvinen verkar ha party i buren så alla verkar vara nöjda och glada :)