Mrs Urtikaria - Vulkanhäxan har grillat mig rejält i natt och det här skitvädret med regn och rusk förstärker värken i hela kroppen. Vet inte varför värk påverkas av väderleken men antar att det har något med lufttrycket att göra och lågtrycksväder är det värsta. Jag känner av när det går från kallt till milt eller tvärtom som på sommaren från högtryck till lågtryck som på ett sätt är samma sak bara att temperaturen blir varmare när det inträffar på vintern och kallare på sommaren. Det är en molande, gnagande värk som "drar" i kroppen, det är en annorlunda värk mot den som diskbråcken eller nervvärken i armar och ben ger.

Jag frös på förmiddagen, kändes som is i märg och ben, tände en brasa i kaminen och lade mig i soffan framför kaminen. När kroppen blir så här finns ingen kraft det är bara att gilla läget, jag kände att kroppen började slappna av och slocknade som i ett rus och blev liggande från 11:00 till 15:00. Kan inte säga att jag sov riktigt djupt men kroppen var ordentligt avslappnad, hörde telefonen ringa några gånger men struntade i den.

Dessa dagar när kroppen helt stänger av både fysiskt och mentalt de kommer med jämna mellanrum och det är mycket beroende av vad jag gjort och hur illa det varit på nätterna. Efteråt känner jag mig väldigt trött men det är en skönare mer avslappnad trötthet som är hanterbar och det känns som om kroppen är mindre "stressad". Det tycks som urladdningarna är nödvändiga och oundvikliga, den fysiska pressen på kroppen av den nattliga urtikarian och den psykiska av värk, frånvaro av sömn och ett familjeliv i obalans ger en trötthet som är svår att "parera", svår att ha förebygga.

"Brasaker" att känna riktig glädje och att få ha känslan av att må bra en stund gör att det är lättare hantera det som är jobbigt. Vara nöjd med sitt liv, känna trygghet och lycka, försöka hitta saker som ger mer glädje än vad sjukdom ger bedrövelse är ett bra recept för att göra ett sjukdomstillstånd uthärdligt. 

Det är inte alltid lätt att hitta "brasaker" och de ändrar sig beroende på hur sjukdomen är, det som fungerar ena gången kanske inte går nästa, det gäller att snappa upp de små kornen i vardagen. När man är i ett tillstånd där man hittat "balansen" och tycker att livet ändå fungerar ganska bra utifrån förutsättningarna och får ett bakslag, något som påverkar ens liv kraftigt i negativ riktning måste man när första chocken lagt sig arbeta sig tillbaka för att hitta balans igen. Det tar tid, det tar kraft och ork och det påverkar alla i ens omgivning mer eller mindre. Den som mår dåligt behöver förståelse, uppmuntran och utrymme för att "hitta sig själv" igen.

För att hantera jobbiga saker i livet krävs ork och min erfarenhet är att som frisk klarar man fortare av att resa sig och ta sig igenom motgångar än med en kropp som inte är helt frisk då den fysiska och mentala styrkan inte är på full nivå. Har man tippat över kanten flera gånger betyder det inte alltid att man lärt sig hantera eller att det skulle gå fortare till någon form av återhämtning utan kan ge ett tillstånd av att man vill ge upp och får en känsla av likgiltighet. Det handlar om något helt annat än att "ta sig i kragen och rycka upp sig" det är mycket mer än så.

Man söker bekräftelse på att man duger, att man "är någon" och att man kan vara omtyckt trots att man inte presterar som man gjort tidigare och trots att man inte orkar vara pigg och social. Små saker som underlättar vägen "tillbaka till livet" när man själv känner sig helt fullständigt värdelös både i kroppen och livet. Reserver finns inte de har tömts i motgångar och sjukdom, det finns inte mer att ta av därför kommer likgiltighet och tårar i spridda skurar när man minst anar. Reserverna behöver fyllas, säkerheten, styrkan och glädjen måste hittas igen och det är inte lätt att göra det ensam.

Det här är helt och hållet mina egna erfarenheter av livet när det sätter käpper i hjulet och man måste klara sådant man aldrig trodde sig kunna klara av. Man kan definiera "klara av" på olika sätt och man kan ha olika åsikter om huruvida någon klarar av eller ej, men det handlar inte om något annat än hur personen själv upplever och mår i sitt liv så länge ingen annan far illa av det.

Själv är jag långt ner på stegen och har mycket klättrande kvar innan jag fyllt på mina reserver och innan jag hittat balansen och glädjen igen. Glädjen i det lilla finns, i blomman i smaken av en kopp kaffe men glädjen i det stora fattas, glädjen över att vara just jag. Jag vet hur lyckan av att leva och vara just jag känns, jag har haft den sedan jag var liten i med och motgång, den och min förmåga att se positivt på det mesta har alltid drivit mig framåt vilket jag många gånger också fått höra. Den här förmågan och styrkan hos mig har sista åren fått sig en rejäl törn vilket resulterat i att jag tappat tron på mig själv, tappat glädjen och självsäkerheten där jag alltid levt med inställningen "man kan allt man vill" där har osäkerheten sökt sig in. 

Jag vet att jag har styrkan, jag vet att jag vill vara glad och ha nära till skratt, jag vet att jag vill känna mig omgiven av glada, sociala ömsinta människor, jag vet att jag vill leva och vara lycklig och jag vet att jag vill hitta min balans igen och jag vet att det tar tid.

Hoppas alla i min närhet har tid och tålamod för mina tårar är inte slut och jag har ännu inte hittat balansen.

Irma Turtle's Drawings of Universal Love