Kunde jag skulle jag sjukskriva mig det är ju hjälpen när man mår dåligt, då blir man ju bra - eller? Efter vad jag läser om försäkringskassans nya regler skulle jag väl troligen, enligt dem, idag vara så frisk så jag kan jobba, det låter ju underbart. Tänk att få må bra och ha ett arbete att gå till varje dag!

Tror inte alla som slitsamt strävar på sitt arbete dag efter dag alltid förstår att uppskatta sin situation som friskt arbetande. Många har också en bild av att den som är hemma sjukskriven har ett ganska trivsamt liv där man kan "lalla runt" och göra lite vad man vill efter sitt eget behag. Verkligheten ser dock för de allra flesta sjukskrivna helt annorlunda ut, hade man kunnat "lallat runt" och göra vad man ville hade man "lallat" iväg till ett jobb.

Sjukdomen sätter hela tiden käppar i hjulet och stopp för egen planering av vardagen, det går aldrig försäkra sig om att "i morgon ska jag göra det här", listan lyder i stället "det här ska jag göra en dag när jag mår någorlunda bra".

Får ofta höra att jag ser så glad och pigg ut och det är ju skönt för det vore inget vidare att höra "vad du ser bedrövlig och eländig ut". Det är väl klart att man ser glad och pigg ut, jag är glad och pigg det är sådan jag alltid varit och vill vara, det är min personlighet och mitt sätt att vara ihop med andra människor. Här hemma är jag många gånger allt annat än glad och pigg, jag är trött och ledsen över både ensamhet och sjukdom men det behöver jag inte tynga andra med som jag möter på ICA eller i andra sammanhang. Jag vill möta ett leende, visst blir man glad när någon skrattar och ler. Jag vill att man ska förstå att man kan ha det jobbigt trots att man är utåt glad och ser pigg och fräsch ut och att det är den stunden, den dagen när man fixat till sig lite grann och faktiskt känner sig riktigt snygg som man för en stund mår bra.

Nattens efterverkningar av urtikaria som ibland lämnar svullnader kvar under dagen syns inte under kläderna, det dimmiga trötta huvudet och värk i kroppen klarar för en stund att vara alert och man fixar ett släktkalas eller en bilträff. Allt går bra tills frågan kommer "vad sysslar du med?" Det är då allt rasar och man plikttroget får mumlande förklara att "jag har typ sjukpension... sedan några år" vilket alltid ger följande kommentar - "du som ser så frisk och kry ut du verkar så stark, det blir nog bra ska du se". Vips har man också fått stämpeln som den misslyckade och den svaga trots det så käcka "du verkar så stark" så har man fövandlats till någon som det är helt okey att öppet ha fördomar om - en sjukskriven, den svaga i samhället.

Man får inte se frisk ut om man är sjuk, men finns det någon som någonsin vill se sjuk ut, man gör väl allt man kan för att se frisk ut? Fixar till håret, lite mascara ev en touch läppstift och lite glans tittar mig i spegeln och allt känns mycket bättre.

Mitt privilegium är också att här hemma i mitt eget hem när orken är som sämst få både känna mig och se sjuk ut för hur gärna jag än vill vara frisk så är jag inte det vilket kroppen uttryckligen påminner mig om dagligen. Just nu vill inte febern släppa sitt tag och halsen är som ett rivjärn, förkylningar och feber som jag tidigare ruskat av mig med några alvedon och "kört vidare" plockar ner mig fullständigt på jorden.

Jag kommer aldrig förlika mig med mina sjukdomar, jag kommer aldrig tycka det är okey och jag vill aldrig acceptera att jag är sjuk, jag stretar emot och låtsas dom bra dagarna att jag är frisk. Vet att jag inte kommer låta bli göra saker jag ibland borde låta bli för att det kommer "värre efter" för när jag gör dessa saker kan jag ibland låtsas att jag är frisk, stänger av smärta och är nöjd över vad jag åstadkommit.

Minns förra årets husvagnsrenovering, innan jag började tänkte jag för mig själv, "vad skulle jag göra om jag var frisk?" Jo, jag skulle renovera en husvagn, det var som ett test för mig själv av vad jag kunde klara av. Efter ett par veckors arbete och många timmar bara sittandes i husvagnen med en kopp kaffe och planera för nästa steg i renoveringen, trots en kropp som brände som eld och smärta för varje steg jag tog efter var dags arbete så var jag så oändligt stolt över mitt verk. Vägrade visa smärtan efter att ha stått och slipat och målat, vägrade visa tröttheten, mellan varven satt jag i husvagnen med sån tillfredställelse över mitt arbete att det var värt varenda timma. Jag fixade det, jag hade gjort precis det jag velat göra och jag klarade det, det var min belöning. Vad som sedan hände är historia och finns dokumenterat tillsammans med husvagnsrenoveringen under kategorin "Husvagn".

Är just nu mellan dom bra dagarna och ser väldigt mycket fram emot att få en bra dag!

Så här ser det ut en dålig dag - när jag INTE går till ICA.





Det här är en bra dag när jag är precis som jag vill vara!