Har fått en del mail med frågor angående dikterna på min blogg. Ja det är jag själv som skriver om jag inte angett någon annan som författare. Vill poängtera att jag inte på något sätt är någon poet det jag skriver är tankar, känslor och funderingar som ibland dyker upp i mitt huvud och som kommer ut i text. Det finns alltid en mening i dikterna även om det ibland kan framstå som obegriplig textmassa.

Skrivandet i diktform har följt mig sedan jag var liten och har gått i vågor genom åren. I samband med att mina barn fötts har jag haft en stark drift att skriva. När någon i min närhet mått dåligt eller något berört mig starkt har jag också fått utlopp för mina känslor genom att skriva ner mina tankar i diktform. Allt jag skrivit finns inte sparat, det har inte känts viktigt, syftet har inte varit att skriva för att bevara det har varit att gå igenom mina egna tankar och få utlopp för en del känslor samt även ibland få ut min frustration över sådant som kan uppröra mig. Vad kan uppröra? Det kan till exempel vara elakhet, orättvisor och personer som far illa.

Ett "diktminne" jag har är från högstadiet där vår kemilärare utropade en dikttävling på skolan i just ämnet kemi. Läraren var i mina ögon urtypen för kemister - en liten man med bockskägg som man fick känslan av, levde bara för sitt ämne inte helt olik Professor Baltazar. Självklart tog jag det på fullt allvar och levererade en dikt på som jag minns det fem verser och döm om min förvåning när jag vann.. troligen hade jag lämnat det enda biddraget inser också i efterhand att jag troligen var ganska ensam om att engagera mig i något som hade med poesi att göra över huvudtaget. Jag tyckte det var ytterst "skämmigt" när min dikt skrevs i fulltext på hela kortsideväggen i kemisalen samt även mitt namn så alla kunde se och läsa - även niorna! Mitt pris bestod i ett diplom och ett provrör med bladguld och även om jag tyckte det var skämmigt i skolan så var jag väldigt stolt när jag visade upp mitt "guld" för mamma och pappa. Bladguldet hamnade så småningom med hjälp av mina  så kallade "vänner" i akvariet på mitt rum men det är en annan historia.

Kemiprofessorn stötte jag på cirka 25 år senare på en mässa och han såg exakt likadan ut! Förstår ju då att vår farbror kemiprofessor vid tiden för tävlingen måste varit i fyrtioårsåldern och inte verkade han snöat in på kemi då han sålde som jag minns det något ätbart.. typ sylt eller bakverk.. minns inte riktigt men det är väl i och för sig också en typ av kemi. Vid en sökning på Internet verkar det också som min käre kemilärare är duktig på "järntrådskonst", jag är helt enkelt tvungen att omdefiniera min bild av honom!

Så här ser såg han ut (tyckte jag), min kemilärare i högstadiet, som gav mig första pris i dikttävlingen för dikten med namnet - "Kemi är Poesi"




Med viss svårighet tar jag till mig att det är Alpo Kanto som gjort denna tavla i järntråd med benämningen "Mogendans". Duktigt gjort och absolut konst .. sorry Alto jag trodde du var över hundra idag..  Hoppas du skriver dina memoarer, skulle gärna läsa om din väg från kemilärare i Mariestad till egenföretagare och konstnär på Gotland :)