Innehåll

Ofullkomlig

Åsnan i brunnen



Det var en gång en bonde som hade en gammal mulåsna. En dag ramlade åsnan olyckligtvis ner i en brunn. Bonden blev ledsen, för han älskade den gamla åsnan. Men efter att noggrant ha undersökt möjligheterna att rädda åsnan ur den femton meter djupa brunnen, förstod han att det skulle bli omöjligt. Hon satt fast där nere på botten av brunnen.



Trots att han avskydde att behöva gör det, insåg han att det barmhärtigaste han kunde göra var att fylla brunnen med jord och begrava åsnan där hon stod. Det skulle förhoppningsvis bespara henne mycket lidande.



Han bad några vänner om hjälp, och tillsammans började de kasta ner ett spadtag jord åt gången. När den gamla åsnan kände den första jordhögen träffa ryggen blev hon förfärad. "Varför händer alla dessa hemska saker just mig?" Först ramlar jag ner i brunnen, och ingen kommer för att hjälpa mig. Nu försöker de glömma mig, genom att begrava mig här. Jag skulle ha försått att mitt liv skulle sluta på detta ömkansvärda sätt, Aldrig har det hänt något bra i vår familj, Pappa åsna blev aldrig något att räkna med. Mamma åsna gick på lugnande medel. Broder åsna var den fulaste i sitt gäng. Varför, varför måste detta hända?



Men medan åsnan stod där på botten av brunnen och tyckte synd om sig själv, fick hon plötsligt en lysande idé. Istället för att stå där och låta jorden begrava henne, skulle hon i varje fall kämpa under sina sista timmar. Hon bestämde att varje gång jorden träffade ryggen, skulle hon skaka av den och kliva uppåt, skaka av den och kliva uppåt, skaka av den och kliva uppåt.



Så hon började göra detta. Oavsett hur trött hon var eller hur smärtsamt det var så fortsatte hon oförtrutet att skaka av och kliva uppåt, skaka av, och kliva uppåt. Hon tvingade sig själv att vägra ge upp.



Tre timmar senare kunde åsnan triumferande ta klivet över brunns kanten och ställa sig på säker mark igen.



Samma jord som skulle begrava henne, räddade istället hennes liv. Allt tack vare hennes sätt att hantera sin svåra situation.

Tänkvärd historia på många sätt. Jag hoppas dock att ingen är ute efter att begrava varken dig eller mig oavsett om det i sista änden är hjälp till självhjälp. Hoppas att i den verkliga historien såg bonden att åsnan blev hjälpt av jorden och med gemensamma krafter klarade sig åsnan. Ensam är inte alltid stark.

Hade bonden tänkt sig för när han började kasta ner jord och sett till att jorden hamnat bredvid åsnan hade den kunnat klara sig utan extra lidande eller varit som jag skrev uppmärksam på att åsnan blev hjälp av jorden så hade hon sluppit skaka av sig det smärtsamma som kastades på henne. Frågan är om åsnan ska glädja sig över bondens insats eller ej, hennes egen insats handlade om ren överlevnad, stanna och dö eller klättra för livet. Bondens insats var enligt han själv barmhärtig trots att den inte med alla medel gick ut på att rädda åsnan. Hans plan var dålig och ogenomtänkt och till på köpet var han ouppmärksam när han skulle begrava åsnan och orskakade henne även där stor skada. Men förmodligen tycker bonden han gjort en bra insats trots att hans syfte var att döda åsnan med jorden.



Mycket onödigt lidande skulle kunna undvikas om vi människor var mer ödmjuka inför och uppmärksamma på varandras behov och känslor samt komma ihåg att vi alla har brister.

Men det här är vad jag kallar "balkongfilosofi" :) på HÖG nivå!

Jo, vi hade en liten fundering i fall E kanske skulle söka sommarjobb på gymet där hon praktiserade, då får hon vara nere där och vara lite längre... MEN DU.. jag har inte tackat dig för tvålarna och det är av den enkla anledningen att Erika har glömt dem hos sin pappa och nämnde det bara häromdagen för mig. :-D TACK TACK TACK!!!