Är inne i ett skov när det gäller urtikarian (nässelfebern). Det slår upp över hela kroppen med angioödem både på dagar och nätter. Jag vet att det kommer nå sin kulmen och gå tillbaka till en lägre nivå men vet aldrig hur lång tid det tar. Har svårt sätta ord på hur det känns. Kanske kan likna det vid en influensa som är på väg att bryta ut, kroppen är tung, huvudet är tungt med molande värk och minsta ansträngning känns som ett långlopp. Förutom det så kryper, bränner och spänner det i huden, urtikarian känns av även där den inte syns likt en känsla av irritation under huden som väntar på att brista ut i ett anfall.

Det hjälper inte att jag är inne på nittonde året med den här sjukdomen, nässelfeber och klåda påverkar kroppen fysiskt lika mycket om man har det varje dag som om man råkar drabbas av det en enda gång i livet. Psykiskt däremot är det riktigt påfrestande med den ständiga tröttheten och de nattliga anfallen.

Jag vet vad som krävs och jag vet att häxan i sitt vredesmod gör allt för att få mig ur balans och jag vet att jag fölorar lika ofta som jag vinner. Tröttheten tar ut sin rätt, tårar rinner och jag struntar i att behärska mig och låter händerna urskillningslöst riva på kroppen. Somnar trött och besegrad fram på morgonen när inte ens en häxas eld kan hålla kroppen vaken.

Avslappning, mentalt övertag, tränga bort tankar på kliande hud för att inte tappa fattningen och hysteriskt klia tills huden brister, för några sekunder av tillfredsställelse. Simulera ett lyckotillstånd av trygghet gör inte att jag klarar av bara att jag tar mig igenom ytterligare en natt i häxans klor.


Gör mig redo att krypa ner och ta ytterligare en natts strid, tar hjälp av skön musik i försök att föra tankarna till annat. Har inga andra val än att gilla läget.