Nej, tålamod är något jag ibland har väldigt dåligt med, det är något jag måste påminna mig hela tiden "så ja, ta det lugnt finns ingen anledning att stressa, tagga ner, det där tar vi i morgon..."

Har väntat på att det ska bli hyfsat väder och att marken ska mjukna så man kan fixa lite i trädgården. Min trädgård ser ut som ja, jag har inte ord för att beskriva, jag gjorde inget i trädgården i höstas varken klippte ner gammalt eller krattade löv, inte ens gräsmattan fick sin "sista" klippning och för att inte tala om all hundskit - gick helt enkelt inte få upp allt efter perioder av tre stora hundar i snöfylld trädgård. 

Det är också en stor jordcirkel mitt i trädgården efter poolen i somras - tänkte strö ut lite gräsfrö så det fortare återhämtar sig. Poolen lär inte komma upp i år om inte några fler engagerar sig i fjol var det brorsans barn i grannhuset som hade mest roligt av den, en viss artonåring i det här huset, han som var mest angelägen om att få igång poolen visade föga intressse. Jag vet vem som fick se till att rensa filter, hålla pumpen igång, fylla på klor och lägga på poolskyddet...

Tillbaka till trädgården och mitt tålamod. Idag har det varit väder för att fixa i trädgården och värken från nacken ner i armarna har blivit bättre så det var dags för lite vårbruk. För mig har alltid just krattning/sopning och liknande varit väldigt ansträngande för ryggen det vet jag, men idag, efter tio minuter är nacken som cement och det bränner ner i armarna. Jag blev så frustrerad, ville slänga krattan åt.. hoppa, stampa som en treåring och häva ur mig långa ramsor av sådant som inte låter hyfsligt. Det stör mig, det stör mig något så oerhört och jag vill inte acceptera att min kropp inte fixar det här. Men jag kan inte göra något åt det, bara vackert ställa undan krattan.. och det var ju i och för sig duktigt gjort, för ett par år sedan hade jag bara krattat än mer med tanken i huvudet att inte "känna efter" (tjurig - nä inte ett dugg).

Tålamod, tjena, jag hatar att behöva ha tålamod, ta lite för varje dag när det är sådant som jag bara för ett par år sedan fixade på en timma för att sedan ge mig på nedklippning av buskar och vårrensningen i rabatterna. Sen i ett fläng ner till handelsträdgården och köpte jord och vårblommor att fylla krukor och rabatter med - därefter kunde jag sätta mig med min kaffekopp och nöjd bevittna mitt verk.

TIO MINUTER!!

Sitter nyduschad i soffan och är fortfarande både irriterad och frustrerad.

Tänker vidare på diskussionen jag hörde på nyheterna i veckan angående arbetsskador och undrar i mitt stilla sinne hur någon överhuvudtaget kan göra en bedömning gällande arbetsskador om det inte är så att man rent fysiskt fastnat i en maskin, fått syra på sig eller liknande.

Jag har inte överhuvudtaget haft ett arbete som man kan härleda mina skador/sjukdomar till, det är ju lite synd (ironisk) annars hade jag kanske kunnat fått lite "kompensation" på lönelappen. Hade jag arbetat som kassörska, byggarbetare eller annat rent fysiskt krävande hade det troligen hävdats att nackens diskbråck och degenerativa förändringar orsakats av arbetsbelastningen. Skulle jag arbetat inom plastindustri, kemikalie, målning, limning eller haft den typen av arbetsuppgifter är jag nog övertygad om att man kommit fram till att det var orsaken till min kraftiga urtikaria.

Finns de som arbetat i vården i 40 år och inte fått några problem emedan andra arbetar i 5-10 år och får problem med nacke/rygg - samma sak med asfaltsläggare, skogsarbetare o s v.

Man får sjukdomar, diskbråck och annat, utan att det är jobbrelaterat - märkligt va? Man har en skitkropp helt enkelt!

Så min fråga är hur ska man kunna bedömma om en person fått sin "förslitningsskada" på grund av sitt arbete eller om det är på grund av livet/kroppen i sig. Mina sk degenerativa förändringar/förslitningar i ryggen finns där trots att jag inte har haft fysiskt krävande arbete.

Skriver inte det här på grund av avundsjuka på dem som får skador/sjukdomar klassade som arbetsskador utan det är bara reflektioner på hur svårt det faktiskt måste vara att göra en rätt bedömning.

"Sådärja", nu fick ni er dagens gnäll till livs och som grädde på moset ska ni få se hur underbart det ser ut i min trädgård om någon skulle tro att jag överdriver, här nedanför finns bildbevis.

Nu ska jag lägga mig i soffan och läsa en bok, jag är inte blind än i alla fall.

Klicka på bilderna för förstoring.
P.S Jag har inte zoomat in bajskorvarna men dom finns där - jag lovar!