Idag var det dags för cellprovtagning (nu kan alla känsliga läsare klicka vidare någon annanstans). Gynekologbesök pratas det inte gärna om, jag brukar skojande säga att jag varit på underredsbehandling, damerna skrattar hjärtligt och herrarna tittar sig oroligt omkring, reser sig och muttrar att kafferasten är slut.

Ja, det är väl inget vidare att gå till gynekologen, man (läs jag) känner sig (läs mig) ganska utlämnad. Cellprovtagning tycker jag brukar gå ganska bra, det går ju så fort, men idag gjorde det ont och jag blödde en del. Där ligger man med benen i vädret och gynekologen beskriver tillvägagångssättet i mitt tycke lite väl ingående, är väl måttligt intresserad av vad man gör med allt som stoppas in, dras isär och vrids runt inuti och utanpå den så kallade livmodertappen.

När jag låg där och verktyg, provstavar m.m förts in och ut ett flertal gånger samlades luft där det inte ska vara och det ville såklart ut, det skedde inte så där tyst och försynt som jag önskat utan med ett riktigt högljutt pruttande. Gynekologen jobbade professionellt vidare och pratade som om ingenting hänt och jag låtsas som det regnar, att det är helt naturligt "prutta" någon i ansiktet med "snippan".

Jag ville ut därifrån så fort som möjligt och hoppas att gynekologen ifråga inte känner igen mig när vi möts på ICA. Men som gynekolog kanske man inte känner igen ansikten .. de kanske bara känner igen ens "underrede" för det verkar ju ha diverse signalement som bland annat förlossningar lämnat efter sig.

Efter att jag fått mitt tredje barn sa barnmorskan glatt: "Nu ska vi se om vi kan fixa till dig, där har vi ärr efter första barnet och det har gått upp efter andra barnet som inte var något vidare sytt, det här ska vi allt snygga till!"

Jag förklarade så lugnt jag kunde att det spelade mig ingen roll för jag tänkte inte gå på utställning med "den". Barnmorskan skrattade när hon plockade fram nål och tråd samtidigt som hon hävdade att hon absolut ville lämna ett gott arbete efter sig.

Mindes detta tillfälle där jag låg idag med benen i vädret och kände mig lika utlämnad som en tavla i en utställningslokal. Förhoppningsvis gick provtagningen bra och det tar ytterligare tre år innan jag behöver visa upp min "nedre nuna" igen.

"- Men sånt här pratar man väl inte om!" "- Nej, förlåt, fast jag har inte pratat om det, jag skrev bara lite, och jag varnade känsliga läsare så lite får ni skylla er själva, ja, ja, förlåt, förlåt, jag lovar skärpa mig, ska aldrig ta upp det igen."